Internationell samverkan i rättegång

 

Av kanslirådet NILS R. LARSSON

 

 

De på flertalet områden allt livligare kontakterna över gränserna har naturligtvis också fått följder för rättsväsendets vidkommande. För att en rättegång skall kunna genomföras krävs det sålunda ofta att processuella åtgärder företas i en främmande stat. Även om ett stort antal stater — i likhet med Sverige — normalt inte kräver att ett sådant internationellt rättshjälpssamarbete skall vara reglerat genom en mellanstatlig överenskommelse, utgör enligt rättsuppfattningen i andra stater en överenskommelse eller en ömsesidig utfästelse en grundläggande förutsättning för att bistånd skall kunna lämnas. Utvecklingen har inte minst härigenom men också mot bakgrund av en önskan att effektivisera samarbetet kommit att gå mot en alltmer ökad internationell reglering, främst av multilateral karaktär.
    I fortsättningen skall en sammanfattande redogörelse lämnas för den internationella reglering rörande rättshjälp i civil- och brottmål som Sverige har biträtt.1 Det faller sig naturligt att inom ramen för denna redogörelse behandla den samverkan som äger rum inom Norden separat från — och även mer summariskt än — det internationellt processrättsliga samarbetet i övrigt. Medan utrikesdepartementets rättsavdelning beträffande det senare traditionellt har spelat och fortfarande i hög grad spelar en central roll som förmedlande organ, har den nära samhörigheten mellan de nordiska länderna lett till att inom Norden de direkta kontakterna mellan berörda myndigheter alltmer blir regel.
    Sedan slutet av förra århundradet har mellan åtskilliga europeiska stater förelegat en traktatmässig reglering på multilateral basis av vissa begränsade delar av den internationella civilprocessrätten. Samarbetet inleddes med den av Sverige och flertalet andra europeiska stater biträdda privaträttskonventionen den 14 november 1896 jämte tilläggsprotokoll den 22 maj 1897. Denna underkastades en revision vid Haagkonferensens fjärde session år 1904, vilket ledde till avslutandet av konventionen den 17 juli 1905 angående vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur. Denna är fortfarande i kraft. I förhållandet mellan flertalet av Haagkonferensens (och vissa andra) stater har den emellertid i sin tur ersatts av den internationella konventionen den 1 mars 1954 med samma benämning. En mer allmänt gällande multilateral reglering i brottmål tillkom däremot först genom europarådskonventionen den 20 april 1959. Tidigare hade bestämmelser om sådan rättshjälp intagits i bilaterala utlämningsavtal eller i separata rättshjälpsöverenskommelser mellan länder med särskilt livliga förbindelser.
    Såväl på civil- som på brottmålsprocessens områden gäller numera, att man på svensk sida i största möjliga utsträckning söker begränsa antalet bi-

 

1 I de fall där redogörelsen inte anger vilka stater som är anslutna till en multilateral överenskommelse hänvisas till kungörelsen (1971:4) om främmande staters anslutning till vissa av Sverige biträdda konventioner ang. inbördes rättshjälp m. m. (under RB 35).

Internationell samverkan i rättegång 767laterala regleringar till förmån för multilaterala sådana. Bilaterala överenskommelser kan komplicera rättsläget och försvåra arbetet på en multilateral reglering, samtidigt som olika bilaterala regleringar med en mångfald stater är svåra att tillämpa av judiciella och administrativa myndigheter.
    Det skulle föra för långt att låta redogörelsen omfatta de förbehåll främmande stater har gjort för tillämpningen av de olika överenskommelserna. Däremot kommer de svenska förbehållen att uppmärksammas, då man från svensk sida som regel inte hos annan stat kan påkalla tillämpningen av en bestämmelse rörande viss form av rättshjälp man själv inte är beredd att lämna.

 

Utomnordiska överenskommelser
a) Delgivning i tvistemål2
Enligt huvudregeln i konventionen den 1 mars 1954 angående vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur (prop. 1957: 163) skall fördragsslutande stat efterkomma en av konsul för annan sådan stat gjord framställning om delgivning av handlingar som angår rättsförhållanden av civil eller kommersiell natur och som härrör från myndighet i konsulns hemland. Konsul får i sådant fall vanligtvis träda i förbindelse med lokal myndighet i anställningslandet. Om till delgivningshandlingen fogats en översättning av denna till det språk som talas i den anmodade staten skall s. k. "tvångsdelgivning" äga rum. Detta innebär att, om den som söks för delgivningen vägrar att frivilligt ta emot handlingen, delgivningen skall äga rum i den form som lagstiftningen i den anmodade staten anvisar (eller i annan särskilt begärd form). Om översättning däremot saknas, kan myndigheten i den anmodade staten inskränka sig till att verkställa delgivningen genom att överlämna handlingen till adressaten, förutsatt att denne frivilligt tar emot den. Den anmodade staten får vägra efterkomma en begäran om delgivning blott om denna anses vara av sådan natur att den kränker dess suveränitet eller medför fara för dess säkerhet. Med stöd av denna bestämmelse har i vissa fall delgivning vägrats i mål som rör faderskap tillbarn utom äktenskap.
    Konventionen upptar även bestämmelser om andra förfaringssätt vid delgivning — översändande av handlingar med allmänna posten till adressater i utlandet, direkt skriftväxling med myndighet i den anmodade staten samt direkt delgivning genom beskickning eller konsulat — vilka dock får begagnas blott om den främmande staten inte motsätter sig dem. Ett undantag gäller här för direkt delgivning genom beskickning eller konsulat. En stat får sålunda inte motsätta sig en sådan delgivning, om handlingen utan anlitande av tvångsmedel skall tillställas en medborgare i den stat som önskar delgivningen.
    För en delgivning med stöd av 1954 års civilprocesskonvention får några avgifter i princip inte utkrävas. Dock kan den anmodade staten begära ersättning för kostnader som föranletts av stämningsmäns medverkan eller för

 

2 Tillvägagångssättet vid framställning om delgivning genom UD med någon som vistas utanför Sverige regleras i kungörelsen (1933:618) angående biträde av utrikesdepartementet för delgivning av handlingar i utlandet. Delgivning i Sverige på begäran av utländsk myndighet sker i enlighet med kungörelsen (1909:24 s. 1) angående delgivning av handling på begäran av utländsk myndighet.

768 Nils R. Larssondelgivning i särskild form. Ersättning skall ej utkrävas om delgivningen hänför sig till en rättegång i vilken medborgare i fördragsslutande stat beviljats fri rättshjälp. Enligt en svensk-tysk deklaration den 1 februari 1910 (SFS 1910: 8) gäller bl. a. att ersättning inte i något fall skall begäras för stämningsmans medverkan vid en delgivning.
    Bestämmelserna om delgivning i 1954 års konvention har övertagits i huvudsak oförändrade från dess föregångare, civilprocesskonventionen den 17 juli 1905 (SFS 1909:30). Mellan de stater som är anslutna till 1954 års konvention gäller dock denna konvention i stället för 1905 års konvention.
    Den ordning med delgivning på en genom konsul framställd begäran, som 1905 och 1954 års Haag-konventioner anvisar, kom med tiden att framstå som både tungrodd och tidsödande, och önskemål framfördes om en förenkling av sättet för översändande av delgivnings handlingar. Detta ledde till utarbetandet under den tionde Haag-konferensen för internationell privaträtt av ett förslag till konvention om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur.3 Denna är dagtecknad den 15 november 1965 och biträddes av Sverige 1969 (prop.1969:32).
    Mellan stater som är anslutna till 1965 års konvention införs sålunda ett nytt system för översändande av delgivningsframställningar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. Konventionen omfattar delgivning såväl av handlingar hos domstol ("actes judiciaires") som av andra handlingar från myndighet och tjänsteman ("actes extrajudiciaires"),förutsatt att det rör sig om handlingar i mål och ärenden av nyssnämnt slag. Varje fördragsslutande stat skall utse ett centralt organ — för Sveriges del är detta utrikesdepartementet — med uppgift att mottaga delgivningsframställning från annan sådan stat och föranstalta om delgivning, antingen i den form som lagstiftningen i den anmodade staten föreskriver eller i annan avsökanden särskilt begärd form. Utom i det senare fallet kan delgivning dock alltid ske genom handlingens överlämnande till adressaten, förutsatt att denne frivilligt tar emot den. Framställning om delgivning får enligt huvudregeln göras blott av myndighet eller behörig tjänsteman, och den skall riktas direkt till det centrala organet i annan stat. För ändamålet skall användas ett särskilt formulär, bilaga till konventionen, på vilket också det bevis om delgivning som skall återställas till sökanden tecknas. Detta bevis utfärdas av det centrala organet eller av judiciell myndighet. Om annan utfärdat det kan sökanden begära, att någon av dessa myndigheter bekräftar bevisets riktighet. Framställningen om delgivning skall också omfatta en sammanfattning av det huvudsakliga innehållet i delgivningshandlingen i enlighet med det vid konventionen fogade formuläret. Delgivningshandlingen skall översändas i två exemplar.
    Fördragsslutande stat kan kräva översättning till sitt språk av en handling

 

3 Det svenska tillträdet till delgivningskonventionen har föranlett utfärdande av cirkulär (1969: 495) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. Detta har kompletterats med anvisningar (1969:504) om förfarandet vid översändande av delgivningsframställning enligt Haagkonventionen om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. UD har därutöver i cirkulär den 23 september 1969 till nedre justitierevisionen, hovrätterna och de allmänna underrätterna lämnat anvisning om hur det till konventionen fogade formuläret skall ifyllas.

Internationell samverkan i rättegång 769som skall delges på dess område, om sökanden önskar att "tvångsdelgivning" skall ske. Erfarenheten visar, att det alltid är lämpligt att sända med en översättning, när delgivning skall ske genom det centrala organet i annan konventionsstat.
    1965 års delgivningskonvention ersätter mellan anslutna stater 1905 och 1954 års civilprocesskonventioner. Den möjliggör detta till trots fortsatt användning av ordningen med delgivning på en genom konsul framställd begäran till myndighet i anställningslandet. Den upptar vidare möjligheten att sända handlingar med allmänna posten till adressater i utlandet liksom att delge direkt genom beskickning eller konsulat. En stat kan dock avge förklaring av innebörd att den inte godkänner detta förfaringssätt. Detsamma gäller i fråga om rätten dels för tjänsteman och annan behörig person, dels för enskild att låta delge handling omedelbart genom lokal myndighet i annan stat. Beträffande dessa två senare delgivningsmetoder har Sverige emellertid förklarat, att delgivningsmyndigheter här i landet inte är skyldiga att lämna sitt biträde när handlingarna översänds på något av dessa sätt.
    Såväl kostnadsfrågan som möjligheten att vägra medverka vid en delgivning har i allt väsentligt reglerats på samma sätt som i 1905 och 1954 års civilprocesskonventioner. I 1965 års konvention stadgas dock uttryckligen, att den anmodade staten inte får vägra att låta verkställa en delgivning enbart därför att den enligt sin lagstiftning äger uteslutande behörighet att pröva den sak rättegången avser eller att enligt samma lagstiftning talan inte får väckas beträffande saken.
    Enligt vissa staters processlagstiftning, såsom i Frankrike, kan dom meddelas mot en svarande som är bosatt i utlandet även om denne inte har fått del av stämningen i målet. 1965 års konvention upptar vissa bestämmelser avsedda att trygga rättssäkerheten för svaranden i ett sådant fall. De garantier det här gäller riktar sig alltså inte mot det svenska rättegångssystemet men måste naturligtvis uppfyllas vid det svenska tillträdet till konventionen. De kunde också accepteras av Sverige utan ändring i rättegångsbalken.
    Andra bilaterala eller multilaterala regleringar på delgivningsområdet än de i 1905 och 1954 års civilprocesskonventioner påverkas inte av 1965 års delgivningskonvention. Avsnittet om delgivning i konventionen den 28 augusti 1930 mellan Sverige och Storbritannien rörande vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur (SÖ4 1931:1) gäller sålunda fortsatt mellan Sverige och Storbritannien. Konventionen i sin helhet gäller för övrigt också mellan Sverige och vissa tidigare brittiska områden, som efter att ha uppnått självständighet förklarat sig bundna av konventionen.
    Den svensk-brittiska civilprocesskonventionen är tillämplig vid delgivning av såväl domstolshandlingar som andra handlingar i mål och ärenden av civil och kommersiell natur, som är eller kan bli föremål för behandling av judiciell myndighet. Delgivningsförfarandet överensstämmer i stora drag med förfarandet enligt 1954 års civilprocesskonvention. Huvudregeln förutser sålunda att framställningen om delgivning skall göras genom konsul till myndighet i den mottagande staten, vilken senare verkställer delgiv-

 

4 SÖ = Sveriges överenskommelser med främmande makter (utges av utrikesdepartementet). 

49—743005, Svensk Juristtidning 1974

770 Nils R. Larssonning enligt det egna landets lag eller i den särskilda form som må ha begärts. Delgivningshandlingen skall alltid vara översatt till den senare statens språk. Delgivning kan emellertid också ske direkt genom ombud utsett av sökanden (domstol eller part), genom posten eller på varje annat sätt som är godkänt enligt lagen i den stat varifrån handlingen kommer. Vid sådan delgivning som här nämnts är översättning inte obligatorisk men väl önskvärd, med mindre delgivning skall äga rum med medborgare i den stat från vilken handlingen härrör.
    Frågan om kostnadsersättning och om vägran att efterkomma en framställning om delgivning regleras på i huvudsak samma sätt som i 1905 och 1954 års civilprocesskonventioner.
    Som tidigare nämnts kan ett rättegångsförfarande genomföras i Frankrike utan hinder av att svaranden inte nåtts av stämningen i målet. Delgivning med en utomlands bosatt svarande anses nämligen ha ägt rum i och med att stämningen överlämnats från domstolen till vederbörande åklagarmyndighet, från vilken tidpunkt den i varje särskilt fall tillämpliga fristen löper. Ett liknande förfaringssätt gäller vid delgivning av domar och andra handlingar. Det var bl. a. för att uppnå större rättstrygghet för svenska medborgare och företag med franska affärsförbindelser som det svenskfranska avtalet den 7 mars 1956 rörande ömsesidig rättshjälp i civilmål (prop. 1956: 100) kom till. I delgivningsavsnittet bygger detta på 1905 års civilprocesskonvention. Huvudregeln i denna har emellertid försetts med en bestämmelse till skydd för svenska intressen mot de just nämnda franska delgivningsreglerna. En fransk delgivning i Sverige anses sålunda verkställd först 15 dagar efter det att fransk diplomatisk eller konsulär myndighet avsänt begäran om delgivning till svensk myndighet som är behörig mottaga den, med mindre sökanden dessförinnan mottagit eller vägrat mottaga handlingen.
    Såväl Sverige som Frankrike har numera anslutit sig till 1965 års förutom nämnda delgivningskonvention, och enligt denna — som alltså i allt väsentligt ersatt delgivningsavsnitten i 1905 och 1954 års civilprocesskonventioner — skall tilläggsöverenskommelser till dessa senare äga motsvarande tillämpning beträffande 1965 års konvention, om annat inte överenskommits. Denna konvention innehåller alltså redan vissa garantier för svaranden mot de förut omnämnda delgivningsreglerna, men 15-dagarsregeln i det svensk-franska avtalets delgivningsavsnitt består fortfarande som en garanti för svenska rättssubjekt.

b) Delgivning i brottmål5
Bestämmelser om delgivning återfinns i europeiska konventionen den 20 april 1959 om inbördes rättshjälp i brottmål (prop. 1961:48). Konventionen är tillämplig beträffande mål och ärenden rörande beivrande av brott, som vid den tidpunkt då rättshjälpen begärs faller under den ansökande statens judiciella myndigheters6 jurisdiktion.

 

5 Anvisningar om tillämpningen av rättshjälpskonventionen lämnas i cirkulär (1968:32) till de allmänna domstolarna och åklagarna med vissa föreskrifter i anledning av Sveriges tillträde till den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål. Se även under not 2 omnämnda författningar.
6 Beträffande den svenska tolkningen av uttrycket judiciell myndighet, se avsnittet om bevisupptagning i brottmål.

Internationell samverkan i rättegång 771    Generellt undantag gäller dock för militärt brott som inte utgör brott enligt allmän strafflag. Rättshjälp kan vidare vägras, om det brott för vilket rättshjälp begärs i den anmodade staten betraktas som ett politiskt brott eller som förknippat med sådant brott eller som fiskalt brott eller om den staten anser att ett efterkommande av framställningen skulle kränka dess suveränitet, medföra fara för dess säkerhet eller strida mot dess allmänna rättsprinciper ("ordre public") eller andra väsentliga intressen. Det skall också påpekas, att Sverige i anslutning till dessa regler har avgett förbehåll av innehåll att framställning om rättshjälp kan avslås a) om den gärning som framställningen avser inte är straffbar enligt svensk lag; b) om förundersökning rörande gärningen har inletts i Sverige eller i tredje stat; c)om den i den ansökande staten misstänkte i Sverige eller i tredje stat har åtalats för gärningen eller dom rörande denna har meddelats; d) om i Sverige eller i tredje stat beslut har fattats att nedlägga förundersökning eller åtal för gärningen eller att ej inleda förundersökning eller väcka åtalför gärningen; e) om straff för brottet är förfallet enligt svensk lag.
    Delgivning får enligt rättshjälpskonventionen äga rum av rättegångshandlingar och domstolsbeslut. Den får alltid ske genom handlingens formlösa överlämnande till adressaten, vilket enligt förarbetena till konventionen inte nödvändigtvis betyder adressaten personligen. Sökanden äger dock begära delgivning enligt lagen i den anmodade staten eller i annan särskild form. Av en svensk begäran om delgivning av stämning i brottmål bör alltså, av hänsyn till bestämmelsen i RB 33:6, alltid framgå, att delgivning skall ske med den tilltalade personligen. Sverige har förklarat att en framställning om delgivning i Sverige av kallelse till en rättegång i utlandet skall vara svensk myndighet tillhanda senast 30 dagar före inställelsedagen. Motsvarande frister beaktas av utrikesdepartementet vid delgivning i annan fördragsslutande stat.
    I överensstämmelse med principen att en kallelse till domstol inte kan anses ha tvingande verkan utanför domstolens hemstat föreskriver konventionen, att vittne eller sakkunnig som inte efterkommer en honom i utlandet delgiven kallelse ej på grund av utevaro får drabbas av påföljd som anges i kallelsen eller i övrigt är stadgad, med mindre han frivilligt infinner sig i den ansökande staten och där ånyo delges kallelse. Svenska domstolars kallelser av vittnen och sakkunniga genom förmedling av utländska myndigheter kan alltså inte få tvingande verkan, och en kallelse bör därför inte heller innehålla någon erinran om påföljd av utevaro.
    Sökanden kan, om ett vittnes eller en sakkunnigs personliga inställelse är "synnerligen nödvändig", begära att den anmodade statens myndigheter uppmanar den delgivne att inställa sig vid rättegången. Framställningen skall i sådant fall innehålla uppgift om den ersättning den kallade kan påräkna. Denna skall vara minst likvärdig med den som utbetalas enligt gällande regler i den stat där vederbörande skall höras. En bestämmelse om att förskott skall kunna utbetalas av myndighet i den anmodade staten har inte godtagits av Sverige.
    Konventionen upptar även en bestämmelse om överförande av person, som i vistelselandet är berövad friheten, till annat land för vittnesförhör eller konfrontation. Denna bestämmelse har dock inte kunnat accepteras av Sverige, då det enligt svensk rätt inte är möjligt att i annan ordning än i samband med utlämning för brott lämna bistånd vid brottsutredning i an-

772 Nils R. Larssonnan stat genom att överlämna en person, som här i landet berövats friheten, eller tillåta genomtransport av någon, som berövats friheten i annan stat. Från svensk sida har man däremot kunnat acceptera den i konventionen inskrivna regeln om immunitet för den som efter kallelse av domstol inställer sig från utlandet.7 Vittne och sakkunnig får sålunda, oberoende av sin nationalitet, inte lagföras, fängslas eller på annat sätt berövas sin frihet på grund av gärning eller dom från tiden före avresan från det land där han mottog kallelsen. För tilltalad gäller immuniteten för gärning eller dom som ej omnämns i kallelsen. I samtliga fall upphör dock immuniteten, om vederbörande inte frivilligt lämnar landet inom 15 dagar efter inställelsen vid domstolen.
    Den direkta skriftväxling mellan ansökande och verkställande myndighet som konventionen förutser i delgivningsärenden har inte accepterats från svensk sida, utan Sverige har förklarat sig komma att sända och mottaga framställningar på diplomatisk väg. Några uppenbara nackdelar har inte kunnat förmärkas av denna ordning. Den har tvärtom gjort det lättare att efterforska ett ärende, när detta har befunnits nödvändigt.
    Något krav på att en delgivningshandling skall vara åtföljd av en översättning till språket i den anmodade staten upptar inte konventionen. En stat kan emellertid förbehålla sig rätten att kräva översättning. Sverige har sålunda förklarat att "tvångsdelgivning" blott kan ske i sådana fall där svensk översättning fogats till handlingarna. Eventuella kostnader för en delgivning bärs av den anmodade staten.
    I och med att 1959 års rättshjälpskonvention trätt i kraft i Sverige och Frankrike har på några få undantag när det svensk-franska avtalet den 7 mars 1956 rörande ömsesidig rättshjälp i brottmål (prop. 1956:100) upphört att gälla. Undantagen hänger bl. a. samman med den möjlighet att bilateralt reglera språkfrågor som 1959 års konvention ger. Regeln i det svensk-franska avtalet om att översättning av delgivningshandlingar inte erfordras, består sålunda fortfarande. Vidare gäller den immunitet som medges vittne, sakkunnig eller tilltalad som inställer sig från utlandet under en tid av 30 dagar efter inställelsen.8 Genom en särskild skriftväxling 1969 har Sverige och Frankrike därutöver enats om att bibehålla det rättsskydd det svensk-franska avtalet ger mot att dom avkunnas i Frankrike utan att den tilltalade haft möjlighet att få del av stämningen i målet. Den som äger hemvist i den ena staten får sålunda inte dömas i sin frånvaro av domstol i det andra landet, vilken han underrättat om sin adress, med mindre en månad förflutit sedan underrättelse om stämningen överlämnats till hemvistlandets regering.

 

c) Bevisupptagning i tvistemål9
De bestämmelser om bevisupptagning som upptogs i 1905 års civilprocess-

 

7 Se lagen (1964: 543) om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet.
8 Se under not 7 omnämnd författning.
9 Bevisupptagning i Sverige åt utländsk domstol regleras i första hand genom lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol och kungörelsen (1947:848) med särskilda bestämmelser om bevisupptagning åt domstolarna i vissa främmande stater. Lagen (1946: 818) om bevisupptagning åt vissa internationella organ är tillämplig vid tvister mellan stater. De grundläggande bestämmelserna för bevisupptagning vid utländsk domstol återfinns i lagen

Internationell samverkan i rättegång 773konvention överfördes i oförändrat skick till 1954 års civilprocesskonvention.10
    En framställning om vidtagande av åtgärd till utredning i ett mål eller ärende av civil eller kommersiell natur eller av annan till handläggningen hörande åtgärd skall utgå från judiciell myndighet. Framställningen överlämnas av konsul för den ansökande staten till en av den mottagande staten utpekad myndighet. Den skall vara avfattad på eller översatt till det språk som brukas av den myndighet den är ställd till eller annat, mellan berörda stater överenskommet språk.
    Den domstol som mottagit framställningen skall efterkomma den med användande av samma tvångsmedel som vid en motsvarande framställning från annan myndighet i den egna staten eller vid en likartad begäran från part. Dessa tvångsmedel behöver dock ej anlitas i fråga om parts inställelse. Den sökande myndigheten skall underrättas om tid och plats för vidtagande av den begärda åtgärden för att möjliggöra för part att närvara. Förfarandet vid bevisupptagningen följer lagen i den anmodade staten, såvida ej annan form begärts och denna ej strider mot denna lag. En framställning om bevisupptagning kan avvisas, om äktheten av den handling på grundval av vilken åtgärden skall vidtagas inte är styrkt, om i den anmodade staten det inte ankommer på domstol att vidtaga den begärda åtgärden eller om den anmodade staten anser åtgärden vara av det slag att den kränker dess suveränitet eller medför fara för dess säkerhet. Meddelandet om att framställningen avvisats skall motiveras. Om annat inte överenskommits skall ansökande myndighet återgälda i den mottagande staten erlagd ersättning till vittnen, sakkunniga och stämningsmän samt också de kostnader som må ha föranletts av att bevisupptagningen på begäran skett i särskild form. Dock kan ersättning begäras blott för vad som utgetts till sakkunniga, om fri rättshjälp beviljats medborgare i fördragsslutande stat i den rättegång bevisupptagningen gäller.
    De båda konventionerna förutser också möjligheten av bevisupptagning direkt genom en stats diplomatiska eller konsulära tjänstemän. Den stat där åtgärden skall vidtagas har dock möjlighet att motsätta sig den.
    Även enligt 1930 års svensk-brittiska civilprocesskonvention är huvudregeln, att bevisupptagning i mål och ärenden av civil och kommersiell natur sker på en av judiciell myndighet gjord och på konsulär väg överlämnad framställning. De handlingar som ligger till grund för bevisupptagningen skall vara avfattade på eller åtföljda av en översättning till den mottagande statens språk. Framställningen skall ange arten av det mål eller ärende, i vilket bevisupptagning önskas, liksom såväl parternas som vittnenas fullständiga namn, adress och ställning. Den skall vidare antingen åtföljas av en förteckning över de frågor som skall ställas till den hörde eller

 

(1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol och kungörelsen (1947:847) med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av lagen den 20 december 1946 (nr 817) om bevisupptagning vid utländsk domstol.10 Den svenska översättningen av 1905 års konvention talar om "handräckning", vilket uttryck enligt numera vedertaget språkbruk emellertid endast avser åtgärder av exekutiv karaktär. De typiska former för rättshjälp det här gäller är upptagande av ed, anställande av förhör med part eller upptagande av bevis genom vittne, sakkunnig eller syn av skriftligt bevis. Som beteckning på sådan rättshjälp begagnas i Sverige numera uttrycket "bevisupptagning" (jfr prop. 1946:28 s. 108).

774 Nils R. Larssoninnehålla anvisningar och upplysningar beträffande den sak, rörande vilken bevisupptagning skall ske, eller alternativt innefatta en begäran om att den mottagande myndigheten skall medge att parterna eller deras ombud muntligen får ställa sina frågor. Den mottagande myndigheten skall på begäran lämna underrättelse om tid och plats för bevisupptagningen. Bevisupptagningen skall enligt huvudregeln ske med anlitande av samma tvångsmedel och samma förfarande som tillämpas vid motsvarande åtgärd på begäran av myndighet i det egna landet. En framställning kan avvisas under samma förutsättningar som enligt 1905 och 1954 års civilprocesskonventioner. Däremot har frågan om ersättning för kostnader inte fått en lika långtgående lösning som i dessa konventioner. Gottgörelse skall sålunda lämnas för dels ersättning till vittnen, sakkunniga, tolkar eller översättare, dels kostnad för hämtning av vittne, dels eventuell ersättning till person åt vilken den mottagande myndigheten uppdragit att verkställa bevisupptagningen, dels ock den kostnad som må ha uppkommit i anledning av att på begäran en särskild form kommit till användning.
    Konventionen innehåller också regler om bevisupptagning i det ena landet på begäran av judiciell myndighet i det andra direkt genom en av denna myndighet utsedd person (konsul eller annan person). Denne skall vara behörig enligt lagen i den stat myndigheten tillhör. Bevisupptagningen får ske utan att tillstånd i förväg inhämtas från den stat där bevisupptagningen skall äga rum. Förfarandet skall vara frivilligt; några tvångsmedel får inte användas.
    Frågan rörande bevisupptagning mellan Sverige och Frankrike regleras generellt i enlighet med 1954 års civilprocesskonvention. Även i det svensk-franska avtalet angående ömsesidig rättshjälp i civilmål intogs emellertid på fransk begäran ett avsnitt om bevisupptagning. Enligt huvudregeln i detta kan diplomatisk eller konsulär tjänsteman för den ena staten direkt och utan anlitande av tvångsmedel verkställa bevisupptagning i det andra landet med det egna landets medborgare. Om försök till sådan bevisupptagning misslyckas kan framställning om rättshjälp göras i enlighet med 1954 års civilprocesskonvention. Framställningen skall i så fall vara åtföljd av en översättning till språket i den mottagande staten. Gottgörelse skall lämnas för ersättning till sakkunniga liksom för kostnader föranledda av vittnes underlåtenhet att inställa sig frivilligt. Däremot stannar eventuell ersättning till vittnen på den stat där vittnesförhöret ägt rum.
    Även i förhållandet mellan Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland har uttryckligen överenskommits att bevisupptagning kan äga rum i det ena landet direkt och utan tvångsmedel genom diplomatisk eller konsulär tjänsteman från det andra landet. Detta skedde genom den tidigare omnämnda svensk-tyska deklarationen den 5 februari 1910. Denna hänför vidare ersättning till stämningsman till de kostnader, som skall stanna på den anmodade staten.
    Regler om bevisupptagning återfinns även i New York-konventionen den 20 juni 1956 om indrivning av underhållsbidrag i utlandet (prop. 1958:138). Fördragsslutande stat är dock ej skyldig att möjliggöra bevisupptagning inom sitt område, utan reglerna gäller blott för det fall att förutsättningar redan föreligger för sådan rättshjälp. I väsentliga delar överensstämmer konventionsreglerna med motsvarande bestämmelser i 1905 och 1954 års civilprocesskonventioner. Avvikelserna är i huvudsak att dom-

Internationell samverkan i rättegång 775stol i en stat kan begära bevisupptagning direkt hos domstol eller annan utpekad myndighet i annan stat och att bevisupptagningen inte skall föranleda ersättningsskyldighet för avgifter eller kostnader av något slag. Det kan emellertid påpekas, att framställningen också kan kanaliseras via de förmedlande och mottagande organ som skall finnas enligt konventionen. För Sveriges del utför utrikesdepartementet de funktioner som åligger dessa organ.
    I syfte att ytterligare effektivisera den rättshjälp som lämnas enligt 1905 och 1954 års civilprocesskonventioner har också på området för bevisupptagning inom Haagkonferensens ram utarbetats en konvention, som i likhet med 1965 års delgivningskonvention förutsätter direkt skriftväxling mellan den ansökande myndigheten och myndighet i den mottagande staten. Den konvention som här avses är konventionen den 18 mars 1970 om bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. Den trädde i kraft den 7 oktober 1972, sedan Danmark, Norge och Förenta Staterna ratificerat den. Sedermera har också Frankrike tillträtt konventionen. För Sveriges del har den förelagts riksdagen för godkännande genom prop. 1974:95. En framställning enligt 1970 års konvention skall alltså gälla bevisupptagning i mål eller ärende av civil eller kommersiell natur eller annan till rättegången hörande åtgärd — dock omfattas ej delgivning, säkerhets- eller verkställighetsåtgärd — och får göras endast om beviset är avsett att användas i en påbörjad eller framtida rättegång. Sökande skall vara judiciell myndighet, och denna översänder framställningen direkt till det centrala organet i den anmodade staten. Varje fördragsslutande stat skall utse ett sådant organ. För Sveriges del har det föreslagits att utrikesdepartementet skall vara centralt organ. Konventionen innehåller utförliga bestämmelser om vad framställningen skall innehålla.
    Sverige föreslås skola acceptera framställningar om bevisupptagning som är avfattade — förutom på svenska, danska och norska — på engelska och franska. Översättning skall i förekommande fall ombesörjas av utrikesdepartementet. Från svensk sida skall man dock inte vara skyldig utfärda handlingar rörande verkställd bevisupptagning på annat språk än svenska.
    Vad gäller verkställigheten av en bevisupptagning är reglerna härom utformade på i stort sett samma sätt som i 1905 och 1954 års civilprocesskonventioner. En del sakliga nyheter finns dock. Sålunda kan stat förklara sig beredd tillåta att domare vid ansökande myndighet i annan stat får rätt att närvara när den begärda åtgärden vidtages. Det föreslås att Sverige avger sådan förklaring. För genomförandet av en bevisupptagning skall stat använda sig av sina interna tvångsmedel också i förhållande till part. Konventionen upptar även regler om vittnes rätt att vägra vittna m. m. Den person som skall höras eller i övrigt fullgöra något har rätt att vägra medverka, om han har rätt eller skyldighet till sådan vägran enligt lagen i den anmodade staten. Under vissa förutsättningar får han också åberopa lagen i den stat som har gjort framställningen.
    Vad gäller kostnadsfrågan skall den anmodade staten kunna kräva ersättning för vad som utbetalts till sakkunniga och tolkar samt för sådana kostnader som uppkommit genom att ett särskilt förfarande kommit till användning på begäran av den ansökande myndigheten. För det fall att bevisupptagning i den anmodade staten inte kan ske vid domstol utan måste ombesörjas av särskilt utsedd person, skall den ansökande myndigheten be-

776 Nils R. Larssontala kostnaden för förfarandet, om den samtyckt till att detta får användas. Konventionen innehåller vidare en bestämmelse, som särskilt hänför sig till förhållandena i Förenta Staterna. Enligt denna får stat, om det krävs av konstitutionella skäl, begära ersättning av den ansökande myndigheten för sådana kostnader, som avser delgivning med den som skall höras eller i övrigt fullgöra något, dennes inställelse eller protokoll rörande bevisupptagningen. I sådant fall får varje annan stat framställa samma begäran hos den staten.
    1970 års bevisupptagningskonvention innehåller också en utförlig reglering beträffande bevisupptagning utom rätta genom diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller särskilt utsedd person ("commissioner"). Avsnittet härom tillkom på brittiskt och amerikanskt initiativ. Det är däremot av mindre intresse för Sveriges del, eftersom svensk lag saknar bevisupptagning i tvistemål i denna form. Sverige torde inte komma att motsätta sig sådan bevisupptagning, under förutsättning att tillstånd inhämtas i förväg för varje särskilt fall. Sådana tillstånd föreslås skola meddelas av utrikesdepartementet.
    Mellan anslutna stater ersätter 1970 års konvention i allt väsentligt bevisupptagningsavsnitten i 1905 och 1954 års civilprocesskonventioner. Eventuella tilläggsöverenskommelser till dessa blir dock tillämpliga också på 1970 års konvention. Den medför ej heller några inskränkningar i t. ex. bilaterala civilprocesskonventioner mellan anslutna stater. Detta torde efter ett svenskt tillträde till konventionen innebära att i förhållande till Frankrike, som alltså redan ratificerat konventionen, frågan om bevisupptagning utom rätta blir att bedöma enligt det svensk-franska avtalet rörande ömsesidig rättshjälp i civilmål. Sverige torde även, om annat ej överenskommes, kunna påkalla tillämpning av den från svensk synpunkt mer förmånliga bilaterala regleringen av språkfrågan.

d) Bevisupptagning i brottmål11
Även för bevisupptagning enligt europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål gäller de allmänna bestämmelser (inklusive de svenska förbehållen) om konventionens tillämpningsområde och avvisande av framställning om rättshjälp, för vilka tidigare redogjorts under avsnittet om delgivning i brottmål.
    Framställning om bevisupptagning, som syftar till utredning eller överlämnande av bevismaterial eller handlingar, skall härröra från judiciell myndighet, varmed i detta fall för svenskt vidkommande förstås domstol eller undersökningsdomare ("juge d'instruction"). Vid tillämpningen av konventionen i övrigt inbegrips även åklagare i begreppet judiciell myndighet. Bevisupptagningen sker i den ordning lagen i den anmodade staten stadgar. Ett önskemål om att vittne eller sakkunnig skall höras under ed skall efterkommas, om detta är lagligen möjligt och önskemålet framförts i framställningen från den sökande myndigheten. Avser framställ-

 

11 Se under not 9 omnämnda författningar. Under förutsättning av överenskommelse mellan Sverige och främmandestat kan, enligt lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag, genom svensk tullmyndighet lämnas bistånd åt tullmyndighet i den främmande staten med utredning rörande brott mot tullag i den staten. Lagen har föranletts av avtalet den 18 december 1972 mellan Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland om ömsesidigt bistånd i tullfrågor (prop. 1973:117).

Internationell samverkan i rättegång 777ningen översändande av handlingar, kan dessa tillhandahållas i bestyrkt avskrift eller fotokopia. Har originalhandling uttryckligen begärts, skall sådan såvitt möjligt tillhandahållas. Sökanden skall på begäran underrättas om tid och plats för bevisupptagningen och skall — liksom parterna — med den anmodade statens medgivande få närvara vid denna. Överlämnandet av föremål eller handlingar får anstå om de behövs för ett inom den anmodade staten pågående brottmål. Överlämnade föremål och originalhandlingar skall återlämnas snarast möjligt. Alla kostnader i samband med en bevisupptagning utom utgifter för sakkunnigas medverkan stannar på den anmodade staten.
    Konventionen innehåller även bestämmelser om husrannsakan och beslag på begäran av utländsk judiciell myndighet. Sverige har emellertid förklarat sig ej komma att lämna denna form av rättshjälp. Bakgrunden härtill är att åtgärder av detta slag åtminstone för närvarande inte kan vidtagas i Sverige för utländsk myndighets räkning annat än i samband med ett utlämningsförfarande.
    Sverige har avgett förklaring av innebörd att framställningar om bevisupptagning kommer att översändas och mottagas på diplomatisk väg. Likaså har från svensk sida förklarats att alla handlingar som rör en bevisupptagning här i landet skall vara översatta till svenska, dock att även översättningar till danska och norska kan accepteras.
    Bevisupptagningsavsnittet i svensk-franska avtalet rörande ömsesidig rättshjälp i brottmål har i sina huvuddelar upphört att gälla, i och med att både Frankrike och Sverige tillträtt Europarådskonventionen. Den särreglering avtalet innehåller om översättning av handlingar liksom om deras översändande består dock fortfarande.
    Belgien har inte tillträtt 1959 års Europarådskonvention, men i förhållandet mellan detta land och Sverige gäller de bestämmelser om bevisupptagning som intagits i svensk-belgiska konventionen den 26 april 1870 om ömsesidigt utlämnande av förbrytare (SFS 1870:37). Enligt denna är det sålunda möjligt att för en i en av staterna pågående rättegång höra vittnen inför domstol i den andra staten. Begäran härom skall göras på diplomatisk väg. Detsamma gäller utfående av föremål eller handlingar. Alla kostnader i samband med dessa åtgärder skall bäras av den anmodade staten.12

 

e) Överförande av lagföring13
Europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål öppnar möjlighet för en stat att begära lagföring i ett brottmål inför annan stats domstol. Framställning härom skall överlämnas på diplomatisk väg. Den anmodade staten skall meddela den sökande staten, huruvida framställningen efterkommits och i förekommande fall översända avskrift av domen. Från svensk sida har begärts att alla handlingar i målet skall vara översatta till svenska.
    Bestämmelsen om överförande av lagföring är mycket allmänt hållen,

 

12 Konventionen innehåller också en regel om immunitet för vittne som inreser från det ena landet för att vittna inför domstol i det andra. Jfr under not 7 omnämnd författning.
13 Det internationella samarbetet rörande verkställighet av brottmålsdom faller utom ramen för denna redogörelse.

778 Nils R. Larssonoch ingenting sägs t. ex. om i vilka fall lagföring skall kunna övertagas eller om vad en framställning skall innehålla. Ett godtagande av denna bestämmelse innebär givetvis inte att en stat åtar sig någon förpliktelse att anställa åtal eller inleda ett domstolsförfarande. De allmänna bestämmelserna om konventionens tillämpningsområde liksom det svenska förbehållet i anslutning till dessa gäller också vid överförande av lagföring.
    Arbetet på att genom internationellt samarbete möjliggöra ett effektivare beivrande av brott har emellertid lett till att inom Europarådet utarbetats fastare regler för överförande av lagföring. Det första, steget togs genom europeiska konventionen den 30 november 1964 om straff för vägtrafikbrott (prop. 1971:114).14 I denna ges regler bl. a. om lagföring för trafikbrott i fall då gärningsmannen har sitt hemvist i annan konventionsstat än den där brottet begåtts. Hemviststaten är skyldig att på begäran av gärningsstaten pröva frågan om lagföring. En förutsättning för konventionens tillämpning är att det föreligger dubbel straffbarhet.
    Hemviststatens egen lag skall tillämpas, sedan den staten övertagit lagföringen. Endast de trafikregler som gäller på gärningsorten får emellertid beaktas vid den straffrättsliga bedömningen. När framställning om lagföring gjorts får gärningsstaten inte längre vidtaga åtgärder mot gärningsmannen för att beivra brottet. Den staten får dock återupptaga lagföringen, om hemviststaten inte vidtar någon åtgärd enligt konventionen eller om gärningsstaten återkallar sin framställning innan domstolsförhandlingarna inletts i hemviststaten eller administrativt beslut meddelats där. Kostnadsfrågan har lösts i enlighet med principen att varje stat tar ut kostnader förförfarandet enligt sin interna lag.
    Vid den svenska ratifikationen av trafikbrottskonventionen gjordes förbehåll av innebörd att Sverige inte accepterar konventionens regler om beräkning av preskriptionstid för trafikbrott vid överförande av lagföring.15 Ett godtagande av dessa regler skulle ha inneburit en förlängning av tiden för åtalspreskription i både gärningsstaten och hemviststaten. Sverige har vidare i samband med ratifikationen förklarat dels att konventionen inte skall tillämpas i förhållandet mellan Sverige och övriga nordiska stater, dels att framställningar enligt konventionen för svensk del kommer att göras respektive mottagas på diplomatisk väg (dock med möjlighet till direkt skriftväxling mellan åklagarmyndigheterna under ärendets fortsatta handläggning), dels ock att Sverige kräver att framställning jämte bilagor skall åtföljas av översättning till svenska eller engelska språket.
    Trafikbrottskonventionen har hittills biträtts av följande stater: Cypern, Danmark, Frankrike och Sverige.
    En utförlig, mer allmän reglering rörande överförande av lagföring i brottmål återfinns i europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av lagföring i brottmål. Syftet med konventionsbestämmelserna är att i varje särskilt fall öppna möjlighet att, bl. a. som ett alternativ till utlämning, förlägga lagföringen till den stat där det med hänsyn till samtliga förekommande omständigheter framstår som mest ändamålsenligt att den

 

14 Trafikbrottskonventionen har föranlett utfärdande av lagen (1971:965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands samt kungörelsen (1972:477) om tillämpningen av 3 § lagen (1971:965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands. Kungörelsen anger bl. a. vilka stater som biträtt konventionen.
15 Sverige gjorde även förbehåll mot konventionens verkställighetsregler.

Internationell samverkan i rättegång 779äger rum. För att en sådan ordning skall bli möjlig måste en anmodad stat som enligt sin interna lag saknar behörighet att pröva den gärning framställningen avser tilldelas sådan behörighet. På den andra sidan måste stat vid behov ges möjlighet att underlåta åtal, när lagföring enligt konventionen i stället bör ske i annan fördragsslutande stat.
    Lagföringskonventionen har hittills inte biträtts av någon stat. Frågan om en svensk ratifikation har behandlats i en promemoria från justitiedepartementet (Ds Ju 1973:12).

 

f) Indrivning av underhållsbidrag16
Syftet med den tidigare omnämnda konventionen den 20 juni 1956 om indrivning av underhållsbidrag i utlandet (prop. 1958:138) är att underlätta indrivningen av underhållsbidrag som en person, vilken vistas på fördragsslutande stats område, påstår sig vara berättigad erhålla från någon som är underställd lagstiftningen i annan konventionsstat. Detta syfte förverkligas med hjälp av institutioner som varje stat utser för att på sitt område vara förmedlande och mottagande organ (i Sverige utrikesdepartementet).17 Framställning om indrivning görs hos det förmedlande organet. Detta prövar framställningen i formellt avseende, tillser att den överensstämmermed reglerna i den stat, under vars lagstiftning den uppgivne underhållsskyldige lyder, samt översänder handlingarna till det mottagande organet i den staten. Det senare organet skall i sin tur inom ramen för det av sökanden lämnade uppdraget på dennes vägnar vidtaga alla ändamålsenliga åtgärder för utfående av underhållsbidraget. Förutom träffande av frivillig uppgörelse med den underhållsskyldige kan dessa åtgärder innefatta bl. a.väckande och utförande av talan mot denne. De förmedlande och mottagande organen får inte kräva ersättning för de tjänster de lämnar enligt konventionen.

 

g) Fri rättshjälp m. m.
Två former av rättshjälp för vilka svensk lagstiftning — åtminstone i viss utsträckning — uppställer krav på ömsesidighet gäller fri rättshjälp och befrielse från krav på att ställa säkerhet för rättegångskostnader.18
    Rättshjälpslagen (1972:429) föreskriver, att Konungen under förutsättning av ömsesidighet kan förordna att medborgare i viss främmande stat ifråga om allmän rättshjälp skall vara likställd med svensk medborgare. Något motsvarande villkor uppställs inte för rättshjälp åt misstänkt i brottmål och för rådgivning. Det nyssnämnda villkoret gäller också blott för sådana utlänningar, som inte är bosatta i Sverige. Här i landet bosatta utlänningar är sålunda berättigade till allmän rättshjälp utan att kravet på ömsesidighet är uppfyllt. Med stöd av nyssnämnda bemyndigande har kungörelsen (1973:138) om tillämpning av rättshjälpslagen beträffande medborgare i vissa främmande stater utfärdats. Denna anger i vilken omfattning utländs-

 

16 Sverige har även biträtt den i Haag den 15 april 1958 dagtecknade konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden om underhåll till barn (prop. 1965:139). Denna är emellertid tillämplig på redan lagakraftvunna avgöranden och faller därför utom ramen för denna redogörelse.
17 Se kungörelsen (1958:522) angående tillämpning av konventionen den 20 juni 1956 om indrivning av underhållsbidrag i utlandet.
18 Om juridiska personers ställning enligt 1905 och 1954 års civilprocesskonventioner, se SvJT 1961 s. 600 ff.

780 Nils R. Larssonka medborgare är berättigade erhålla allmän rättshjälp på samma villkor som svenska medborgare. Av ömsesidighetsvillkoret framgår att svenska medborgare i sin tur kan få fri rättshjälp i de främmande stater kungörelsen avser. Det är att märka att — med undantag för 1956 års underhållsbidragskonvention — de överenskommelser som omfattar denna rättshjälpsform inte anger, vad den fria rättshjälpen består av utan blott att den meddelas annan fördragsslutande stats medborgare på samma villkor somden egna statens medborgare. Någon harmonisering av den fria rättshjälpen har sålunda inte eftersträvats genom överenskommelserna utom ifråga om 1956 års konvention, enligt vilken förfarandet i den anmodade staten alltid skall vara helt kostnadsfritt.
    Enligt lagen (1886:84 s. 14) angående skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada gäller, att Konungen efter avtal med främmande stat och underförutsättning av ömsesidighet äger meddela bestämmelser, varigenom medborgare i den främmande staten eller juridiska personer, bildade i denna stat enligt dess lag, befrias från skyldighet att ställa säkerhet förkostnad och skada i rättegång eller varigenom de får möjlighet att kräva samma säkerhet, som enligt lagen tillkommer svensk medborgare. Av intresse i förevarande sammanhang är närmast de förordnanden som meddelats i kungörelsen (1961:120) angående säkerhet för kostnad och skada i rättegång, i vilken talan föres av utländsk part. Det kan för övrigt uppmärksammas, att 1905 och 1954 års civilprocesskonventioner liksom europeiska bosättningskonventionen den 13 december 1955 (prop. 1971: 26) innehåller kompletterande bestämmelser om verkställighet i fördragsslutande stat av beslut att ersätta rättegångskostnad i annan sådan stat. Dylika beslut kan i Sverige verkställas med stöd av lagen (1899:12 s. 9) om verkställighet i visst fall av utländsk domstols beslut. Förordnande beträffande nyssnämnda tre konventioner har meddelats i kungörelsen (1935:134) angående tillämpning av lagen den 6 mars 1899 om verkställighet i visst fall av utländsk domstols beslut. På motsvarande sätt är svensk domstols beslut om rättegångskostnad verkställbart i övriga fördragsslutande stater.
    Såväl vad gäller fri rättshjälp som befrielse från kravet att ställa säkerhet för rättegångskostnad har särskilda förmåner meddelats statslösa personer och politiska flyktingar genom kungörelsen (1969:645) om vissa rättigheter för statslösa personer och politiska flyktingar. Denna har utfärdats med stöd av lagen (1969:644) i samma ämne, vilken i sin tur bygger på åtaganden som Sverige gjort genom att den 20 februari 1970 återkalla vissa tidigare gjorda förbehåll (SÖ 1970:62 resp. 63) till konventionen den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning (prop. 1954:134) och konventionen den 28 september 1954 angående statslösa personers rättsliga ställning (prop. 1964:170).

 

h) Underrättelser om brottmålsdomar och tillhandahållande av straffregisterutdrag
Europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål innehåller ett åtagande av fördragsslutande stat att under de allmänna bestämmelser som gäller för konventionens tillämpning underrätta annan sådan stat om brottmålsdomar och efterföljande åtgärder som införts i straffregistret rörande den senare statens medborgare. Underrättelserna skall lämnas minst

Internationell samverkan i rättegång 781en gång om året. Sverige har gjort förbehåll av innehåll att underrättelse inte kommer att lämnas om efterföljande åtgärder. Det svensk-franska avtalet rörande ömsesidig rättshjälp i brottmål reglerar likaså översändandet av brottmålsdomar. Parterna skall sålunda underrätta varandra om sådana domar som av det ena landets domstolar avkunnats gentemot medborgare i det andra landet och som skall införas i det förra landets straffregister. Även i förhållande till Belgien finns ett åtagande om ömsesidigt utbyte av underrättelser om brottmålsdomar (SÖ 1933:10).
    En fördragsslutande stat skall enligt europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål likaså, på samma villkor som gäller för dess egna judiciella myndigheter, tillmötesgå en framställning från judiciell myndighet i annan sådan stat om utdrag ur straffregistret och uppgifter ur detta. För svenskt vidkommande har emellertid förbehåll gjorts om att utdrag och uppgifter ur det svenska kriminalregistret endast kommer att lämnas beträffande den som är misstänkt eller åtalad och efter framställning därom på diplomatisk väg. Enligt svensk-franska avtalet rörande ömsesidig rättshjälp i brottmål skall de fördragsslutande staterna tillställa varandra utdrag ur straffregistret, när domare eller åklagare — genom framställning på diplomatisk väg — begär det med anledning av förundersökning och rättegång i brottmål.

 

i) Upplysningar om innehållet i utländsk rätt
I europeiska konventionen den 7 juni 1968 angående upplysningar om innehållet i utländsk rätt (SÖ 1969:36)19 åtager sig konventionsstaterna att lämna varandra upplysningar om sina respektive rättsregler på civil- och handelsrättens områden, om rättegångsförfarandet på dessa områden samt om sin domstolsorganisation. Varje stat skall inrätta ett mottagande organ med uppgift att mottaga framställningar från utlandet och tillse att svar lämnas. Vidare kan varje stat — detta är dock inte obligatoriskt — inrätta ett förmedlande organ på vilket det ankommer att förmedla framställningar från det egna landet. För Sveriges del har utrikesdepartementet utsetts till såväl mottagande som förmedlande organ.
    En framställning enligt konventionen skall utgå från judiciell myndighet20 eller vara godkänd av sådan. Framställningen får göras först när ett rättsligt förfarande inletts och skall innehålla en utförlig redogörelse för bakgrunden till framställningen för att möjliggöra ett exakt och utförligt svar. Den skall avfattas på den anmodade statens språk eller vara åtföljd av en översättning till detta. Svaret skall avfattas på samma språk. Om kostnader beräknas uppstå i anledning av att besvarandet av framställningen överlåts åt t. ex. privatpraktiserande jurist, skall samtycke i förväg

 

19 Anvisningar om tillämpningen av konventionen lämnas i kungörelsen (1969:580) om tillämpning av den europeiska konventionen den 7 juni 1968 angående upplysningar om innehållet i utländsk rätt samt i cirkulär (1971:150) till statsmyndigheterna i samma ämne.
20 Med judiciell myndighet avses myndighet med domstolsfunktioner, d. v. s. för Sveriges del de allmänna domstolarna, specialdomstolar (såsom arbetsdomstolen) samt förvaltningsdomstolarna. Till den senare gruppen hör regeringsrätten, kammarrätten, försäkringsdomstolen, försäkringsrådet, statens hyresråd samt skatte- och länsrätterna. Även arrende- och hyresnämnderna samt marknadsdomstolen får anses vara judiciella myndigheter i konventionens mening.

782 Nils R. Larssoninhämtas till denna åtgärd. Andra avgifter eller kostnader får ej uttagas. Den anmodade staten kan vägra behandla en framställning om dess intressen berörs av den tvist som föranlett framställningen eller om staten anser att svaret kan kränka dess suveränitet eller medföra fara för dess säkerhet.

 

j) Utlämning
Under förarbetena till lagen (1957:668) om utlämning för brott uppsades — med undantag för avtalet med Belgien — alla då gällande utlämningsavtal som Sverige ingått med utomnordiska stater. Bakgrunden till detta var att ett system med avtal som ovillkorligt förpliktar de fördragsslutande staterna att efterkomma en framställning om utlämning, när vissa i avtalenan givna betingelser var uppfyllda, inte ansågs stå i god överensstämmelsemed nyare strafflagstiftning och med de principer som med tiden kommit att tillämpas i utlämningsärenden.
    Även om den svenska utlämningslagstiftningen bygger på grundsatsen att utlämning från Sverige kan ske oberoende av avtal med främmande stat, utesluter inte detta att avtal kan vara ändamålsenliga. Särskilt gäller detta i förhållande till stater, med vilka utlämningsfrågor alltemellanåt aktualiseras och vilkas interna lagstiftning såsom oeftergivligt villkor för utlämning kräver att en ömsesidigt förpliktande överenskommelse föreligger. Sverige har av detta skäl ingått bilaterala utlämningsavtal med Amerikas Förenta Stater (24 oktober 1961; prop. 1962:40), Storbritannien (26 april 1963; prop. 1963:174) och Australien (20 mars 1973; prop. 1973:89). Av samma skäl gäller fortfarande det svensk-belgiska utlämningsavtalet den 26 april 1870 (SFS 1870:37) med därtill hörande deklaration den 6 november 1877 (SFS 1877:39). Det svensk-belgiska avtalet gäller också ett antal områden för vilkas internationella förbindelser brittiska regeringen är ansvarig. Sverige har genom dessa avtal inte åtagit sig några förpliktelser som går utöver den svenska utlämningslagstiftningen. Enligt avtalen med Förenta Staterna, Storbritannien och Australien är utlämning av egna medborgare visserligen möjlig, men avtalen förpliktar inte till sådan utlämning och under förhandlingarna om dessa avtal klargjordes från svensk sida att utlämning av svenska medborgare från Sverige till utomnordisk stat inte kan komma ifråga.
    Samtliga fyra bilaterala avtal innehåller en uppräkning av de brott för vilka utlämning kan ske. Från svensk sida är en sådan uppräkning givetvis inte önskvärd, men den har tillkommit på motparternas bestämda yrkanden. När det i den praktiska tillämpningen gäller att avgöra om ett brott faller under ett avtal får hänsyn tas till båda de aktuella rättssystemen. Avgörande blir alltså om det faktiska handlandet enligt såväl svensk som den andra statens rätt är att hänföra till någon av de uppräknade brottstyperna. Avtalen med Förenta Staterna, Storbritannien och Australien innehåller emellertid också en bestämmelse, enligt vilken det är möjligt att ta hänsyn till framtida ändringar i dessa staters lag vad gäller nya brottstypers utlämningsbarhet. Vidare kan i sammanhanget noteras, att uppräkningen i den svensk-belgiska konventionen förra året kompletterats med brott mot narkotikalagstiftningen (skriftväxling 28 november och 27 december 1973).
    Vissa stater kräver i och för sig inte ett formellt avtal för att bevilja utlämning men begär, att den ansökande staten skall avge en förklaring av innebörd att den vid bifall till framställningen i sin tur är beredd att be-

Internationell samverkan i rättegång 783vilja en utlämning under motsvarande omständigheter. Sådan ömsesidighetsförklaring, som alltså inte har karaktären av formellt avtal, krävs enligt lagstiftningen i t. ex. Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike. Det är bl. a. av hänsyn till ömsesidighetsaspekten, som utrikesdepartementet inte anser sig kunna medverka vid en utlämning från utomnordisk stat för brott, för vilket enligt svensk lag inte är stadgat fängelse i mer än ett år (jfr 4 §lagen (1957:668) om utlämning för brott). Detta leder emellertid för närvarande till att framställning överhuvudtaget inte kan göras om utlämning för verkställighet här i landet av straff, om i detta också ingår påföljd fören gärning som inte uppfyller nyssnämnda förutsättning. Frågan om uppdelning av ett straff på olika gärningar behandlas nu inom justitiedepartementet.
    Det kan här inskjutas, att utlämning till Sverige inte är reglerad i lag eller annan författning. Vad gäller framställningar om utlämning på begäran av åklagare har riksåklagaren emellertid utfärdat anvisningar om hur framställningen skall handläggas innan den når utrikesdepartementet.
    Sverige är även anslutet till europeiska utlämningskonventionen den 13 december 1957 (prop. 1958:139). Denna konvention är uppbyggd enligt det traditionella, förpliktande avtalsmönstret. Genom att konventionen ger rätt att göra förbehåll mot en eller flera av dess bestämmelser, har detemellertid varit möjligt för Sverige att för sin del huvudsakligen förläna konventionen innebörden att ange allmänna normer för utlämning. I det följande återges de förbehåll och förklaringar, som avgetts från svensk sida.

Förbehåll beträffande
— artikel 1:Sverige förbehåller sig rätten att vid bifall till framställning föreskriva, att den utlämnade ej får ställas inför domstol, som endast för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden erhållit befogenhet att pröva mål av sådan beskaffenhet, ävensom att vägra utlämning för verkställighet av brottmålsdom som avkunnats av sådan extraordinär domstol; Sverige förbehåller sig rätten att vägra utlämning om denna i särskilt fall på grund av den avsedda personens ungdom, hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, med beaktande jämväl av gärningens beskaffenhet och den ansökande statens intresse, finnes uppenbart oförenlig med humanitetens krav.
— artikel 2: För utlämning av den som inte slutligt dömts för det brott, för vilket utlämning begärs, fordras att gärningen motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än ett år.
— artikel 3: Sverige förbehåller sig rätten att efter omständigheterna i det enskilda fallet betrakta i artikelns punkt 3 angivna brott (anm.: attentat mot statsöverhuvud eller mot medlem av ett statsöverhuvuds familj) såsom politiska.
— artikel 4: Om brott mot militär lagstiftning jämväl innefattar brott för vilket utlämning medgivits förbehåller sig Sverige rätten att föreskriva, att den som utlämnas inte får bestraffas enligt bestämmelse som avser brott av krigsman.
— artikel 12: Även om i annan fördragsslutande stat meddelad dom eller av domstol eller domare avkunnat häktningsbeslut vanligen godtages, förbehåller sig Sverige rätten att vägra utlämning, om i det särskilda fallet framgår att domslutet eller häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt.
— artikel 18: Om den vars utlämning beviljats inte på utsatt tid avhämtats av den begärande staten, förbehåller sig Sverige rätten att omedelbart häva beträffande honom tidigare upprätthållen frihetsberövande åtgärd.

 

Förklaringar beträffande
— artikel 6: Med medborgare i konventionens mening förstås svenska medborgare, i Sverige domicilierade utlänningar, medborgare i Danmark, Fin-

784 Nils R. Larssonland, Island och Norge samt utlänningar, domicilierade i sistnämnda stater.
— artikel 21: Framställning om transitering kommer att prövas efter omständigheterna i varje särskilt fall inom den ram som gäller for beviljandet av utlämning.

    Europeiska utlämningskonventionen är inte omedelbart tillämplig på fiskala brott utan förutsätter särskild överenskommelse mellan fördragsslutande stater för att utlämning skall medgivas. Det behöver här dock inte vara fråga om en formell överenskommelse, utan det torde i allmänhet räcka med att den stat som begär utlämning för ett fiskalt brott är beredd att under motsvarande omständigheter efterkomma en begäran om utlämning för samma brott från den andra staten.
    Följande utomnordiska stater är anslutna till europeiska utlämningskonventionen: Cypern, Grekland, Irland, Israel, Italien, Liechtenstein, Nederländerna, Schweiz, Turkiet och Österrike. Danmark, Finland och Norge har likaså biträtt denna, men enligt konventionen gäller att, när mellan två eller flera av konventionsstaterna utlämning äger rum på grundval av enhetlig lagstiftning, de skall kunna reglera sina ömsesidiga förbindelser ifråga om utlämning uteslutande i enlighet med denna ordning och utan hinder av konventionens bestämmelser.
    I förevarande sammanhang kan det även vara värdefullt att erinra om att vid provisoriskt anhållande i avbidan på utlämningsbegäran konventionsstat kan frigiva den anhållne, om framställningen om utlämning samt de handlingar framställningen grundar sig på inte mottagits av den anmodade staten inom 18 dagar efter anhållandet. Även om konventionen ger möjlighet till förlängning av anhållningstiden, kan förutsättningarna för en sådan förlängning inte alltid bedömas i förväg, varför det är angeläget att utrikesdepartementet tillställs de erforderliga handlingarna omedelbart efter det att meddelande ingått om det provisoriska anhållandet.

 

Nordiska regleringen av rättshjälpsfrågor
Det nordiska samarbetet på det rättsliga området bygger i stor utsträckning på enhetlig lagstiftning. På det processrättsliga området21 finns den enhetliga utlämningslagstiftningen — för Sveriges del lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (prop. 1959:72) — och genom denna har förutsättningar skapats för ett förenklat utlämningsförfarande. Vidare kan bl. a. egna medborgare utlämnas under vissa förutsättningar. — En ytterligare utvidgning av samarbetet har skett genom det i nordiskt samråd utarbetade förslaget till enhetlig lagstiftning om införande av nordisk vittnesplikt. Förslaget till svensk lag i ämnet har förelagts riksdagen genom prop. 1974:95. Syftet med lagstiftningen är främst att ge domstol möjlighet att kalla in vittne, målsägande som skall höras i anledning av åklagarens talan samt part i vissa indispositiva mål, även om han är bosatt och uppehåller sig i annat nordiskt land. För att inställelseskyldigheten skall bli effektiv föreslås regler om nordisk verkställighet av påföljd för utevaro och om straffansvar för oriktig utsaga.
    Samarbetet mellan de nordiska länderna i fråga om delgivning och bevis-

 

21 Det nordiska samarbetet rörande verkställighet av straff m. m., rörande indrivning av underhållsbidrag fastställda i annan nordisk stat samt rörande erkännande och verkställighet av lagakraftvunna avgöranden faller utom ramenför denna redogörelse.

Internationell samverkan i rättegång 785upptagning sker på grundval av 1905 och 1954 års civilprocesskonventioner, 1965 års delgivningskonvention samt 1959 års europeiska rättshjälpskonvention. Mellan Danmark, Norge och Sverige gäller emellertid därutöver det s. k. skandinaviska rättshjälpsprotokollet den 26 juni 1957  (SÖ1958:47), vilket modifierar dessa konventioner på två punkter, nämligen beträffande kommunikationsvägar och kostnadsregleringar.22 Detta protokoll kommer inom kort att ersättas av den i Köpenhamn den 26 april 1974 undertecknade överenskommelsen mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning. Principen om direkt skriftväxling utvidgas genom denna till att gälla också Finland och Island. Språk- och kostnadsfrågorna har som en följd därav erhållit en något annan utformning än i 1957 års protokoll och vidare utvidgas detta till att även avse framställning om delgivning från annan statlig myndighet än domstol och åklagarmyndighet. Överenskommelsen har förelagts riksdagen för godkännande genom prop. 1974:95.
    De norska tillämpningsbestämmelserna till skandinaviska rättshjälpsprotokollet innehåller en erinran om att vitessanktionerad kallelse från utlandet i allmänhet inte bör delges i Norge med person som är varaktigt bosatt i landet.23 Den norska inställningen går tillbaka till vad som gäller vid kallelse till domstol inom Norge. Den har även påverkat utformningen av förslaget till lag om nordisk vittnesplikt. Vidare upplyser de norska bestämmelserna, att norsk myndighet inte bör medverka till delgivning av handling i tillsluten försändelse. Detta synes innebära, att varje form av utländsk delgivning genom posten är utesluten i Norge.
    Beträffande Finland kan anmärkas, att ett finskt tillträde till 1959 års europeiska rättshjälpskonvention enligt uppgift skall vara under förberedande. Därmed synes förutsättningar kunna skapas för delgivning i brottmål också i Finland. Bevisupptagning i brottmål kan för närvarande ske med stöd av bestämmelserna härom i svensk-finska utlämningskonventionen den 29 november 1923 (SÖ 1924:2).24 Framställningen skall utgå från judiciell myndighet och översändas på diplomatisk väg. Dubbel straffbarhet krävs.
    Det skandinaviska rättshjälpsprotokollet kompletteras dels av ett år 1970 mellan de nordiska rikspolischeferna träffat samarbetsavtal dels av ett mellan de nordiska riksåklagarna samma år träffat samarbetsavtal om överförande av lagföring.
    Även om Danmark och Norge i princip motsätter sig delgivning på det egna området genom ett annat lands diplomatiska eller konsulära representation, har detta förfarande genom bilaterala överenskommelser godkänts för svenska delgivningar (betr. Norge blott i tvistemål). Samma förfarande får tillämpas för svenska delgivningar i Island.
    Särbestämmelser om översändande av straffregisterutdrag finns även i förhållande till de nordiska länderna (cirkulär (1955:509) från chefen för justitiedepartementet).

 

22 Se SvJT 1959 s. 706 f. Anvisningar om tillämpningen av protokollet lämnas i cirkulär (1958:533) från chefen för justitiedepartementet till rikets domstolar och åklagarmyndigheter angående rättshjälp mellan Sverige, Danmark och Norge.
23 Jfr JO:s ämbetsberättelse till 1968 års riksdag s. 46 ff.
24 Utlämningsavsnittet har upphört att gälla i och med tillkomsten av den enhetliga nordiska utlämningslagstiftningen. Skriftväxling den 30 augusti 1960 (SÖ 1960:55). 

 

 50—743005, Svensk Juristtidning 1974