T. LANDAHL & O. NORDSTRÖM. Fastighetsbildningslagen. Sthlm 1973. Norstedts. 464 s. Kr. 90,00.

 

Den 1 januari 1972 trädde ett antal författningar på fastighetsbildningens område i kraft innebärande en genomgripande omgestaltning av lagstiftningen på området. Hovrättslagmannen Tore Landahl och chefsrådmannen Olof Nordström, båda föredragande i lagrådet, har utgivit en kommentar omfattande de viktigaste av dessa författningar, nämligen fastighetsbildningslagen, lagen om införande av fastighetsbildningslagen, lagen om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning och lagen om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning. Vidare omfattar kommentaren lagen om fastighetsdomstol. Slutligen har— utan kommentarer — i boken intagits fastighetsbildningskungörelsen och kungörelsen om fastighetsdomstol.
    Huvuduppgiften med kommentaren har utgivarna angivit vara att tillhandahålla en överskådlig och lättillgänglig sammanfattning av lagmotiven för dem som i praktisk yrkesverksamhet har att tillämpa fastighetsbildningslagstiftningen. Förarbetena är vidlyftiga och delvis heterogena. De har av utgivarna behandlats ganska fritt. I den mån utgivarna gjort egna kommenterande uttalanden har dessa givits en rätt försiktig utformning. Hänvisningar till litteratur och rättsfall förekommer av naturliga skäl endast sparsamt. Enligt anmälarens mening har utgivarna mycket väl lyckats uppfylla sin målsättning. Det måste vara av stort värde för den som har att i sin gärning tillämpa de kommenterade lagarna att i sin hand få denna överskådliga sammanfattning av lagmotiven. Kommentaren är dessutom mycket lättläst och användbarheten förstärkes genom ett detaljerat sakregister.
    Om innehållet i boken är föga att säga. Urvalet ur förarbetena förefaller väl genomfört och utgivarnas egna uttalanden föranleder ej några erinringar. Här skall endast göras några randanmärkningar. Vid redogörelsenpå s. 215 överst för hyresgästs rätt enligt 7 kap. 29 § 2 st. JB har ordet "ej" bortfallit före orden "sägs upp". Den rätta innebörden av lagrummet är alltså, att hyresrätten blir gällande mot tillträdaren, om hyresavtalet ej sägs upp inom en månad från tillträdet. En riktig redogörelse för lagrummets innehåll återfinns på s. 218 mitten. Utgivarna har angivit att lagändringar, som trätt i kraft efter den 1 januari 1973, inte kunnat beaktas. Detta har medfört att boken redan saknar aktualitet i vissa hänseenden. Sålunda har den på s. 270 överst omnämnda anläggningslagen trätt i kraftden 1 juli 1974 och jämte den en ny lag om förvaltning av samfälligheter ävensom en ledningsrättslag. Om denna lagstiftning, som medfört omfattande ändringar i bl. a. fastighetsbildningslagen, se SvJT 1974 s. 148 ff. Utgivningsdatum har vidare hindrat utgivarna att under 3 kap. 3 § fastighetsbildningslagen göra hänvisningar till de intressanta — och till synes motstridiga — avgörandena NJA 1972 s. 543 och not. C 419.

    Vissa regler i fastighetsbildningslagen är mycket allmänt hållna. Avgörandena i högre instans om deras tillämpning är ännu få. Ett utslag av Högsta domstolen den 31 maj 1974 nr UÖ 787 torde ha rätt stor räckvidd. Avgörandet angår tillåtligheten enligt 15 kap. 3 § fastighetsbildningslagen av att göra fråga om fastighetsbildningen till s. k. preliminärfråga. Stadgande om rätt för kommun att lösa i stadsplan ingående mark, som är avsedd till gata, finns i 41 § byggnadslagen. I förevarande fall hade vederbörande kommun dock valt att i stället ansöka om fastighetsreglering. Överföringen av gatumarken skulle ske mot vederlag helt i pengar, vilket är tekniskt möjligt även när fråga ej är om inlösen. Vid förrättningen rådde ej tvist om själva fastighetsbildningen men däremot om storleken av penningersättningen. I beslut meddelade fastighetsbildningsmyndigheten tillstånd till fastighetsbildningen samt förordnade att talan mot beslutet fick föras särskilt. Motiveringen till den lämnade fullföljdsrätten var, att detskulle bli möjligt för kommunen att i förtid tillträda gatumarken för att pågående, mycket angelägna gatuarbeten ej skulle hindras. Tillträde kan nämligen ej ske innan fastighetsbildningsbeslut vunnit laga kraft. Markägaren besvärade sig hos fastighetsdomstolen. Denna fann, att förordnandet om rätt till särskild talan ej främjade en ändamålsenlig för rättningshandläggning, och undanröjde därför detsamma. Hovrätten, dit kommunen klagade, ansåg med 2 röster mot 2 att det ej var otillåtet att tillmäta tillträdesfrågan betydelse vid bedömandet om särskild talan skulle medges. På grund härav och då, bl. a., kommunen anfört starka skäl för sitt önskemål om skyndsamt tillträde, menade hovrätten att förordnandet om särskild fullföljd var ägnat att främja en ändamålsenlig förrättningshandläggning. Hovrätten fastställde därför fastighetsbildningsmyndighetens beslut. Högsta domstolen fann för sin del med 3 röster mot 2, att det i målet enda anförda skälet för att göra frågan om fastighetsbildningen till preliminär fråga— att kommunen därigenom skulle kunna få tillträda överförd mark utan avvaktan på slutligt avgörande rörande ersättningen — måste betraktas som ovidkommande för bedömningen av frågan, om en ändamålsenlig handläggning främjas genom en uppdelning av förrättningen i skilda etapper. På grund härav fastställde Högsta domstolen det slut vartill fastighetsdomstolen kommit.
                                                                                                                       Jan Gyllenswärd