En fråga om vilken lag som skall tillämpas på förmögenhetsordningen i äktenskapet

 

Albert S och Ilse H ingingo den 31 december 1920 äktenskap genom kyrklig vigsel i huvudstaden Breslau i den dåvarande preussiska provinsen Nieder-Schlesien. Mannen var född i Breslau samt hade vid äktenskapets ingåendeoch under tiden närmast därefter även sitt hemvist därstädes. Båda voro då tyska medborgare.
    Två år senare flyttade makarna till Sverige, där de bosatte sig i Stockholm, och i januari 1939 upptogos de jämte sina tvenne barn till svenska undersåtar. Mannen avled den 11 december 1968, varvid han efterlämnade änkan och de båda barnen, samtliga myndiga. Såvitt visats hade makarna varken i Tyskland eller i Sverige ingått avtal rörande sina inbördes förmögenhetsförhållanden. Mannen efterlämnade ett den 7 april 1963 upprättat och den 17 januari 1969 inför Stockholms Rådhusrätts första avdelning bevakat testamente, enligt vilket hans kvarlåtenskap skulle på angivet sätt fördelas mellan barnen.
    Vid inregistrering den 11 februari 1970 av bouppteckningen efter Albert S fann Stockholms Rådhusrätt beträffande äktenskapets rättsverkningar, att väst-tysk lag skulle gälla, sådan den förelåge vid mannens död, varvid Rådhusrätten,  bland annat, utan motivering gjorde den bedömningen, att Förbundsrepubliken Tyskland (Väst-Tyskland) vore den stat, "som i de allra flesta avseenden närmast motsvarade det förutvarande odelade Tyskland".
    Eftersom makarna S ej voro svenska undersåtar vid äktenskapets ingående och de ej heller i form av äktenskapsförord eller eljest ingått giltigt avtal om rättsverkningarna utav sitt äktenskap, kommer 1 § 2. i den svenska lagen den 1 juni 1912 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar i tillämpning, vari stadgas, att dessa rättsverkningar ifråga om makars förmögenhetsförhållanden i brist på avtal bestämmas av lagen i den stat, som mannen vid tiden för äktenskapets ingående tillhörde. Detta innebär alltså, att i förevarande fall tysk rätt skall tillämpas i nyssnämnda avseende.
    Denna bestämmelse är icke av sådan övergående natur, att dess tilllämplighet självmant upphör efter viss tids vistelse i Sverige eller efter förvärv av svenskt medborgarskap. I samma stycke föreskrives nämligen uttryckligen, att "ändring, som under äktenskapet skett beträffande makarnas eller enderas medborgarrätt, vare utan verkan i avseende, varom nu är sagt", vilket alltså innebär ett direkt förbud mot statutväxling i form av ett utbyte av exempelvis tysk rätt mot svensk såsom familjerättsligt egendomsstatut. Här ifrågavarande stadgande i 1912 års lag gäller alltså allt framgent, därest vederbörande makar ej genom äktenskapsförord annorlunda överenskomma, vartill de givetvis i här förevarande fall haft möjlighet, ehuru denna möjlighet icke av dem begagnats. En aldrig så lång vistelse i Sverige eller ens ett mycket långvarigt svenskt medborgarskap kan förty icke förändra tillämpningen av 1 § 2. i 1912 års lag. Endast för det fall, att fråga vore om

en så föråldrad utländsk lagstiftning, att denna vore uppenbart stridande mot grunderna för rättsordningen här i riket, kunde jämlikt allmänna internationellt-privaträttsliga principer domstol i stället tillämpa svensk rätt. Då emellertid egendomsseparation finnes såsom ett rättsinstitut i Sverige, kan dylik grund ej här åberopas.
    Det må påpekas, att i förevarande fall med svensk giftorätt icke avses sådan rätt enligt nu gällande giftermålsbalk, utan i stället den giftorätt, varom stadgas i 10 kap. 2 § i den äldre giftermålsbalken sådant detta lagrum löd jämlikt lag den 1 juli 1898, eftersom makarna ingingo äktenskap den 31 december 1920 och således dagen före ikraftträdandet av den nya giftermålsbalken.
    Än mindre kunna, såsom av hustrun ifrågasatts, änkan och barnen efter mannens död överenskomma därom, att viss del av mannens kvarlåtenskap skall anses såsom änkans giftorätt, ehuru så icke varit gällande under äktenskapets bestånd. Visserligen kunna givetvis barnen i samband med skifte eller eljest helt eller delvis överlåta dem tillkommande arvs- respektive testamentslotter å änkan, men i sådant fall föreligger en gåvosituation, som intet har med äktenskapets rättsverkningar makarna emellan att göra.
    Den svenska lagen av år 1912 hänvisar i förevarande fall till lagen i det land, som mannen vid tiden för äktenskapets ingående tillhörde, vilket stadgande måhända kan vid ett första påseende verka enkelt, men det är då att märka, att intet säges därom, huruvida lagen i det främmande landet skall tillämpas sådan den löd vid tiden för äktenskapets ingående, eller om hänsyn skall tagas till förändringar i densamma fram till någon annan tidpunkt än den, då makarna gifte sig. Såsom dylik tidpunkt kan exempelvis tänkas den dag, då makarna togo sitt hemvist i Sverige eller då de blevo svenska undersåtar och således upphörde att vara tyska medborgare, eller då äktenskapet upplöstes genom döden eller eljest.
    Sist antydda åsikt har förfäktats inom doktrinen och därvidlag särskilt av professoren Hilding Eek i skilda sammanhang, men å andra sidan hava de praktiska svårigheterna för ett dylikt "uppföljande" av utvecklingen i ett främmande land också starkt framhållits. Detta gäller icke minst innehållet i den skiljaktiga mening, som i rättsfallet NJA 1968 s. 126 uttalats av justitierådet Lundvik med instämmande av justitierådet Beckman, då den förre beträffande här intresserande fråga uttalade följande: "Skäl kan anföras för att makar icke bör vara underkastade sådana lagar i mannens ursprungliga hemland, som tillkommit efter det de vunnit medborgarskap i annan stat. Efter nationalitetsväxlingen torde makarna i allmänhet ha mist den nära kontakt med samhällsutveckling och rättsuppfattning i det ursprungliga hemlandet, som kunde göra det naturligt att låta ny lagstiftning i detta land påverka deras rättsställning. Många gånger kan de antagas sakna kännedom om nytillkommen lagstiftning. Här anförda synpunkter gör sig särskilt starkt gällande, när den nya lagen innefattar en så genomgripande ändring av den äktenskapliga förmögenhetsordningen som tyska lagen av år 1957."
    Självfallet måste en tolkning av förevarande stadgande i 1912 års lag vara i så måtto allmän, att den i princip skall gälla utan avseende å den främmande stat, varom fråga må vara i det särskilda fallet. Det är då attmärka, att många länder hava genomgått rent revolutionära förändringar, varigenom tidigare rättsordningar sönderslagits och ersatts av våldsdiktatu-

rer, såsom fallet varit i, bland andra, vissa öststater. Även om det å andra sidan kunde ibland tänkas vara otillfredsställande, om förmögenhetsförhållandena i äktenskapet efter en nationalitetsväxling skulle förbliva oberörda av reformer i såväl Sverige som mannens ursprungliga hemland, kan man, såsom föredraganden inför Högsta Domstolen i nyssberörda rättsfall framhöll i sitt betänkande, "dock icke utgå från att lagändringen i utlandet alltid utgör ett framsteg från svensk synpunkt". Visserligen kan enligt det förut sagda en svensk domstol enligt allmänna internationellt-privaträttsligaprinciper tillämpa svensk rätt i stället för en utländsk lagstiftning, om denna uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen här i riket, men denna princip avser i första hand en föråldrad lag, som så att säga icke följt med iden allmänna utvecklingen, och vidare torde säkerligen domstolarna endast med största försiktighet och i mycket uppenbara fall vilja underkänna en relativt nytillkommen lag i en av Sverige de jure erkänd stat. Det är alldeles uppenbart, att utländska makar, som lämnat sitt forna hemland samt tagitsitt hemvist i Sverige och härstädes erhållit medborgarskap icke i verkligheten kunna följa utvecklingen inom äktenskapsrättens område i det för dem dåmera främmande land, som de i alla avseenden övergivit. De hava förlorat sin tidigare anknytning till detta land, och det må dessutom beaktas ,att fråga ingalunda alltid är om en oss både geografiskt och kulturellt samtförbindelsemässigt närliggande stat.
    Högsta Domstolen har emellertid i här tidigare antydda rättsfall från ensynbarligen teoretisk utgångspunkt kommit till en annan lösning, därvid de praktiska svårigheterna i avsevärd mån skjutits åt sidan. Rättsfallet avser två makar, som ingått äktenskap år 1926 såsom tyska medborgare, men som flyttat till Sverige år 1939 och år 1950 blivit upptagna till svenska undersåtar. Deras äktenskap upplöstes genom hemskillnad år 1962 och äktenskapsskillnad år 1963. Intet äktenskapsförord fanns upprättat makarna emellan. I Högsta Domstolens beslut, som meddelades den 19 mars 1968 och som dikterades av tre justitieråd mot den avvikande mening, somde två övriga justitieråden enligt det föregående anmälde, göres gällande,att hänvisningen i 1912 års lag "måste, såsom framgår av att stadgandet jämväl innehåller att ändring av medborgarskap icke tillmätes betydelse, anses åsyfta att bestämma vilken nationell lag som under äktenskapets bestånd fortfarande skall reglera förmögenhetsordningen makarna emellan", varför det syntes domstolen "vara väl förenligt med detta syfte och mest rimligt att, där icke särskilda skäl talar häremot, låta hänvisningen till främmande lag avse de vid varje tidpunkt gällande bestämmelserna i lagen". Domstolen kommer till den slutsatsen, att rättsverkningarna utav parternas äktenskap skall i detta fall "bestämmas enligt de nu gällande tyska lagreglerna, oavsett att 1957 års regler om förmögenhetsutjämning tillkommit först efter det parterna förvärvat svenskt medborgarskap".
    Vidkommande den avgörande tidpunkten är Högsta Domstolen mindre upplysande. Å ena sidan säger nämligen domstolen, att rättsverkningarna skola bestämmas enligt de "nu" gällande tyska lagreglerna, men å andra sidan har domstolen tidigare till stöd för sin tolkning av 1912 års lag sagt, att förmögenhetsordningen kan anpassas efter ändringarna i den utländska lagen, "så länge äktenskapet består", vilket synes bestämma den avgörande slutpunkten till tiden för äktenskapets upplösning, vare sig denna sker genom dödsfall eller eljest. Det torde emellertid icke vara tveklöst, att tidpunkten

 

51—743005, Svensk Juristtidning 1974

för äktenskapets upplösning genom döden bör vara avgörande för den tid, då den utländska lagens innehåll skall tillämpas. Om man exempelvis antager det fall, att lång tid förflyter mellan dödsfall och arvskifte, kan en väsentlig förändring hava inträtt, och frågan blir då, huruvida skiftet skall ske enligt den främmande lag, som gällde vid skiftet eller vid dödsfallet, eftersom hänvisningen till den främmande lagen enligt Högsta Domstolenskall i princip avse de "vid varje tidpunkt" gällande bestämmelserna i denna lag.
    Professoren Hilding Eek behandlar i sitt arbete "Internationell privaträtt"¹ en tillämpning av regeln i 1 kap. 1 § lagen den 5 mars 1937 om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo och anför därvid följande exempel beträffande sagda lagrum, som i avseende å arv efter medborgare i annat land än Sverige stadgar, att lagen i detta andra land skall gälla: "En elsassare dör i Strasbourg 1915. Han är tysk medborgare. Vår kollisionsnorm utpekar alltså tysk rätt. Kvarlåtenskap i Sverige skiftas 1926 efter det Elsass blivit franskt. Men lokaliseringen till Tyskland hänför sig till tiden för dödsfallet, varför tysk rätt tillämpas sådan den var beskaffad 1926."
    Även om ordet "nu" och locutionen "vid varje tidpunkt gällande bestämmelserna" stå i viss motsatsställning till uttalandet därom, att förmögenhetsordningen kan anpassas efter skedda ändringar, "så länge äktenskapet består", torde den sist berörda tidsangivelsen vara av större tyngd än de först antydda tidpunkterna.
    Det må jämväl beaktas, att intet säges i rättsfallet om den ort i Tyskland, där mannen hade sitt hemvist vid äktenskapets ingående. I ett i målet åberopat ehuru ej refererat sakkunnigutlåtande av professoren i utländsk och internationell privaträtt vid universitetet i Freiburg i Breisgau Wolfram Müller-Freienfels angives visserligen, att platsen för giftermålet var Hamburg och att makarna voro tyska medborgare, men däremot säges icke heller där något om den tyska delstat eller motsvarande, där mannen då hade sitt hemvist.
    I förevarande sammanhang må erinras om rättsfallet NJA 1931 s. 495, där fråga var om en vid sitt frånfälle i Sverige domicilierad engelsk undersåtes arvsbeskattning, i vilken sak Kungl. Maj:ts och Rikets Svea Hovrätt såsom skäl för sin bedömning av föreliggande spörsmål åberopade berörda förhållande och förklarade, att "äktenskapets rättsverkningar i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden borde bedömas efter den vid tiden för äktenskapets ingående för England gällande lagstiftningen". I Kungl. Hovrättens utslag fann Högsta Domstolen ej skäl att göra ändring, vilken omständighet i förening med rubriceringen i Nytt Juridiskt Arkiv i regel betraktats såsom ett Högsta Domstolens avgörande av här berörda problem. Det må särskilt uppmärksammas att angiven ändring i engelsk lag ansågs irrelevant, ehuru mannen i fråga vid sin död alltjämt var engelsk undersåte.
    Tidigare har berörts det fall, att lagen i det främmande landet mer eller mindre radikalt förändrats under äktenskapets bestånd, men givetvis kan även tänkas, att själva landet såsom sådant undergått en genomgripande förändring ur annan synpunkt. Det kan sålunda hava i sin helhet erövrats av annan makt och upphört att vara en suverän stat. Så är fallet med, bland andra, de baltiska staterna, varvid alltså den frågan uppkommer, huruvida den sovjetryska för dem gällande lagstiftningen och dess föränd-

 

¹ S. 150 f.

ringar skola "vid varje tidpunkt" bestämma det interna rättsförhållandet mellan två i Sverige bosatta svenska undersåtar, därför att mannens forna hemland, från vilket han flytt till Sverige, erövrats av sovjetiska stormakten. Denna fråga lämnas naturligen obesvarad av Högsta Domstolen, eftersom den saknade betydelse i just det åberopade rättsfallet, men problemet såsom sådant finnes ändock och beröres även av Eek i nyssnämnda arbete, då han däri säger:²

 

    "Om en person med lettiskt medborgarskap avlidit i Riga 1936, skall vid skifte i Stockholm 1949 hemlandets lag, d. v. s. lettisk rätt, tillämpas. Även för detta fall kan resonemanget föras så, att den 1949 i det utpekade landet (Lettland) gällande arvsrätten skall tillämpas, oaktat att landets statsskick radikalt ändrats och det upphört att vara en suverän stat. Men det ärmåhända riktigare att säga, att då det medborgarskap, som utgör lokalisatori kollisionsnormen, icke längre existerar, i det att hemstaten utplanats, i stället skall tillämpas lettisk rätt sådan den var beskaffad vid tiden för statens undergång (icke vid tiden för dödsfallet)."

 

    Eek är tydligen minst sagt osäker, vilket är naturligt eftersom den av honom, numera med stöd av Högsta Domstolen, förfäktade principen synes vara, såsom förut antytts, en i verkligheten endast svagt förankrad teori.
    Ytterligare ett fall är dock tänkbart, nämligen det, att en stat sönderfaller i minst två av varandra helt oberoende nya stater, där ingendera kan i och för sig sägas mer än den andra utgöra en fortsättning av den forna enhetsstaten. Frågan blir då, huruvida mannens hemvist vid äktenskapets ingående skall avgöra lokaliseringen till den nya stat, där det dåvarande hemvistet numera är beläget, eller om exempelvis de nya staternas folkmängd eller territoriella storlek skall vara utslagsgivande. Skulle man döma av Högsta Domstolens beslut år 1968, synes den först berörda synpunkten om hemvistets belägenhet närmast vara irrelevant, eftersom i referatet intet säges om mannens hemvist eller ens om platsen för giftermålet. Intet skäl anföres över huvud till förklaring därav, att det nya Väst-Tysklands lag skall framför det nya Öst-Tysklands komma i tillämpning, och icke heller förklarar Högsta Domstolen, varför den genomgående talar endast om"Tyskland" och icke om "Förbundsrepubliken Tyskland" till åtskillnad från"Tyska Demokratiska Republiken". Högsta Domstolen ingick, med andra ord, icke på en sådan politisk bedömning som Rådhusrätten gjorde.
    Anledningen härtill synes näppeligen kunna vara den, att Sverige de jure erkänt Väst-Tyskland men vid den tidpunkten ännu icke Öst-Tyskland. Såsom Eek framhåller i sitt meromnämnda arbete kan nämligen en sådan omständighet icke vara avgörande. En domstol har, säger Eek,³ "att se till de rättsliga realiteterna", även om erkännandet av regeringen i ett annat land vid berörda prövning så att säga "gjort undan arbetet för domstolarna", men om anledningen till sitt val nämner Högsta Domstolen beklagligtvis intet.
    Såsom antytts finnes det Tyskland, som mannen vid tiden för äktenskapets ingående tillhörde, icke längre, i det att detsamma såväl genom militär erövring förlorat betydande områden till andra stater och bland dem främst Polen som till sin återstod uppdelats i tvenne av varandra obe-

 

²S. 151.
³S. 147.

roende republiker. Mannens hemvist vid tidpunkten för giftermålet var Breslau i den dåtida preussiska provinsen Nieder-Schlesien, som vid det tyska rikets upplösning de facto tillföll Polen, även om ett verkligt fredsslut då ännu icke ingåtts. Det forna Nieder-Schlesien ligger visserligen geografiskt närmare Öst-Tyskland än Väst-Tyskland, men detta förhållande kunde så mycket mindre medföra en företrädesrätt för östtysk lag framför västtysk, som Öst-Tyskland i förhållande till Polen redan då godkänt den polska erövringen av berörda provins och förty ej vare sig kunde eller avsåge att rikta anspråk på suveränitet över den förutvarande preussiska provinsen.
    Polsk rätt kan emellertid ej komma i fråga, eftersom tilllämpligt stadgande i 1912 års lag hänvisar till lagen i den stat, som mannen tillhörde vid äktenskapets ingående, vilket vill säga Tyskland. Denna tyska stat finnes emellertid icke mer, enär den de facto upplöstes år 1945, och platsen för mannens hemvist vid den avgörande tidpunkten är numera icke belägen i ens någondera av de båda nya tyska statsbildningarna. Ingen särskild anknytning föreligger heller till någon av dem, varför ingendera ur här anförda synpunkter äger företräde framför den andra.
    Eftersom alltså det Tyskland, som mannen tillhörde vid sitt giftermål, upphörde såsom stat år 1945, bör en lokalisering till Tyskland ej gärna avse en helt ny statsbildning, vare sig denna kallar sig Förbundsrepubliken Tyskland eller Tyska Demokratiska Republiken. Lokaliseringen synes alltså i stället avse det forna tyska riket såsom sådant, men då, för att tala med Eek, "det medborgarskap, som utgör lokalisator i kollisionsnormen, icke längre existerar", lärer lagen i det odelade Tyskland böra tillämpas med eller utan de ändringar däri, som skett under tiden intill statens upplösning, det vill säga år 1945. Under åren 1921—1945 skedde emellertid ingen här relevant lagändring, varför den tyska lagen så, som den löd år 1920, borde blivit normgivande för äktenskapets rättsverkningar beträffande makarna S:s förmögenhetsförhållanden. Detta innebär, enär annat ej avtalats, att fullständig egendomsseparation rådde i äktenskapet, i följd varav makarna icke ägt giftorätt i varandras egendom. Mannens testamente avsåg alltså all hans behållna kvarlåtenskap.
    För det fall, att trots allt en anknytning förutsättes till någon av de nya tyska statsbildningarna av sådan styrka, att rättsutvecklingen i denna stat bör åberopas vid bedömningen av här föreliggande problem, torde rimligen icke kunna avses annan stat än Förbundsrepubliken Tyskland såsom varande den, vilken icke blott är störst till både innevånarantal och territorium utan också vida närmare än Öst-Tyskland ansluter till det förutvarande enhetliga tyska riket.
    Under sådan förutsättning har man att beakta, att vid tiden för VästTysklands tillblivelse fullständig egendomsseparation (Gütertrennung) gällde även därstädes, om annat icke avtalats, men att vissa ändringar beträffande egendomsordningen i äktenskap genomfördes genom den så kallade likställighetslagen (Gesetz über die Gleichberechtigung von Mann und Frau auf dem Gebiete des bürgerlichen Rechts) av den 21 juni 1957, som trädde i kraft den 1 juli påföljande år i form av vissa ändringar i särskilt §§ 1363—1390 i Bürgerliches Gesetzbuch (BGB).
    Alltjämt råder principen om egendomsskillnad mellan makarna, men jämlikt den nya ordningen, som brukar betecknas såsom tillökningsgemenskap (Zugewinngemeinschaft), skall den ökning av makarnas tillgångar,

som uppkommit under äktenskapet, utjämnas vid tidpunkten för den legala ordningens upphörande, det vill i regel säga äktenskapets upplösning.⁴
    Den tyska lagändringen skall enligt övergångsbestämmelserna tillämpas även å äktenskap, som ingåtts före dess ikraftträdande den 1 juli 1958, men undantag göres dock för det fall, att makarna annat avtalat eller att endera av dem senast dagen före ikraftträdandet till vederbörlig domstol inkommit med officiellt bestyrkt förklaring, att tidigare rådande egendomsordning fortfarande skulle gälla. Såsom skäl härför har anförts, bland annat, att en make kunde hava fullgoda skäl att vilja kvarbliva vid den äldre egendomsordningen, men att särskilt i söndrade äktenskap detta bleve omöjligt därigenom, att den andre maken motsatte sig en frivillig överenskommelse därom.⁵
    Denna möjlighet torde dock i här förevarande fall knappast innebära en realitet, eftersom det svårligen kan tänkas, att mannen — i synnerhet om han icke är jurist — skulle hava i så hög grad följt utvecklingen i det dåmera för honom främmande landet, att han uppmärksammat till och med en övergångsbestämmelse i den nya väst-tyska lagen.
    En rättsligt giltig anmälan skulle hava skett till "vederbörlig domstol",⁶ men med sådan domstol torde avses domstolen i den ort, där han vid äktenskapets ingående hade sitt hemvist, eller möjligen i den ort, där han före överflyttningen till Sverige senast hade sitt hemvist. Makarna flyttade emellertid till Sverige från Breslau, varför domstolen därstädes till synes vore den, som avses i övergångsbestämmelserna. Då emellertid Nieder-Schlesiennumera ligger i Polen, hade det självfallet varit uteslutet att göra anmälan av här ifrågavarande slag till en polsk domstol. Såsom vederbörlig domstol i Väst-Tyskland torde då Amtsgericht i Berlin—Schöneberg enligt föreliggande "reservbestämmelse" få komma i fråga.
    Tysk internationell privaträtt intager emellertid den principiella ståndpunkten, att ändring i lagen i den stat, som mannen tillhörde vid tiden föräktenskapets ingående — alltså i förevarande fall tysk lag — icke skall beaktas för tiden efter det att makarna blivit medborgare i annan stat.⁷
    Såsom Kungl. Hovrätten i sagda rättsfall framhåller, skulle den i övergångsbestämmelserna stadgade möjligheten "knappast kunna utnyttjas av makar, som flyttat utomlands och blivit medborgare i annan stat", varefter Kungl. Hovrätten fortsätter: "Rättsförluster skulle härigenom lätt kunna uppstå."
    I här förevarande hänseende hava de båda skiljaktiga justitieråden i meromnämnda rättsfall anfört följande: "Såsom redan framhållits ägde make genom anmälan till domstol inom viss tid förbehålla sig att tidigare rådande egendomsordning fortfarande skulle gälla. Det kan ifrågasättas, om mannen— vilken synes vara den av parterna som ensam haft intresse av att äldre

 

⁴ Se Familjerättskommitténs förslag år 1964 till "Äktenskapsrätt", Del II, Motiv, SOU 1964: 35, s. 359 f, samt dr jur. Gerhard Simsons uppsats "Om egendomsordningen i främmande äktenskapsrätt", fogad till nyssberörda kommittébetänkande såsom bilaga 1, s. 539 ff.
⁵ Jfr Kungl. Hovrättens skäl i rättsfallet NJA 1968 s. 126 och hänvisningen däri till Soergel-Lange, Familienrecht, s. 672.
⁶ Se Fischler i SvJT 1958 s. 489.
⁷ Jfr Kungl. Hovrättens skäl i rättsfallet NJA 1968 s. 126 och hänvisningen däri till Bundesgerichtshof, BGHZ 40: 32, s. 35, och Raape, Internationales Privatrecht, 5 uppl., s. 332.

ordning alltjämt skulle bestå — kunnat få en sådan anmälan upptagen i Tyskland. Såsom Hovrätten anfört synes man där icke beakta sådana lagändringar i mannens ursprungliga hemland som genomförts efter det han blivit medborgare i annan stat. Det är därför tänkbart, att om mannen hos tysk domstol anmält sin önskan att stå kvar under äldre lag, hans anmälan hade blivit avvisad. Oavsett hur därmed må förhålla sig har han icke haft praktisk möjlighet att tillvarataga sin rätt genom sådan anmälan. Det är icke realistiskt att förutsätta, att han — som sedan 1939 haft hemvist i Sverige och sedan 1950 varit svensk medborgare — skulle ha kontinuerligt följt lagstiftningen i Tyskland. Det synes under sådana förhållanden icke böra komma i fråga att låta den nya tyska lagen vinna tillämpning i förevarande fall."
    En slutsats av det anförda — med hänsynstagande icke minst till den omständigheten, att äkta makar, som lämna sitt land och taga sitt hemvist i ett annat land, icke regelmässigt kunna rimligen förväntas följa förändringarna i det forna fosterlandets lagstiftning rörande äkta makars inbördes ekonomiska förhållanden — torde bliva, att hänvisningen till främmande lag hellre borde avse de bestämmelser i denna lag, som gällde vid tidpunkten för äktenskapets ingående — alltså i överensstämmelse med 1931 års rättsfall — eller också vid tidpunkten för makarnas förvärv av medborgarskap i annat land — i överensstämmelse med väst-tysk internationell privaträtt. För det fall att mannen och hustrun icke samtidigt skulle förvärva dylikt medborgarskap, synes tidpunkten för mannens förvärv därav böra vara avgörande.
                                                                                                                  Carl Patric Ossbahr