Om ränta på rättshjälpskostnad
Ändringar i ett centralt lagverk som rättegångsbalken har ofta följdverkningar, som kan vara svåra att helt överblicka. Ett exempel på vilka problem som kan uppkomma ger den år 1973 genomförda ändringen i RB 18: 8, enligt vilken ersättning för rättegångskostnad även skall innefatta ränta efter sex procent från dagen då målet avgöres till dess betalning sker. Initiativet till lagändringen kom ursprungligen från advokatsamfundet (se prop. 1973:30s. 48), som i en år 1963 avlåten skrivelse framhöll att en tappande part inte borde vara berättigad till räntefri kredit på de ofta ganska avsevärda belopp som utdömda rättegångskostnader representerade.
    Den nya lydelsen av RB 18:8 innebär att ränteersättningen är hårt schabloniserad. Ränta skall — oavsett om yrkande framställts — utdömas i alla fall där part förpliktas att ersätta motparts rättegångskostnad, och den tidpunkt då räntan börjar löpa är alltid dagen för domstols dom. Om kostnadsersättning ändras efter överklagande räknas räntan altjämt från dagenför dom i den instans, där kostnaderna uppkom (prop. s. 84).
    I propositionen uttalades (s. 85), att bestämmelsen om ränta på rättegångskostnadsersättning får betydelse också vid tillämpningen av rättshjälpslagen, eftersom motparts skyldighet att utge ersättning enligt 31 § sagda lag gäller mot statsverket. I rättsfallet NJA 1973 s. 756 har HD tillämpat ränteregeln (enligt rubriken "grunderna för 18 kap. 8 § tredje stycket RB") även på återbetalningsskyldighet enligt den tidigare lagen om fri rättegång.
    Eftersom någon ändring i rättshjälpslagen inte vidtogs måste ränta, som

Om ränta på rättshjälpskostnad 807utdömes på rättshjälpskostnad, följa reglerna i RB 18: 8. Det synes på flera punkter tveksamt, om detta är en sakligt tillfredsställande lösning.
    Regeln att ränta skall beräknas från dagen för domen är sålunda mindre väl anpassad till rättshjälpslagens system. Den dominerande kostnaden i flertalet mål är ombudsarvodet, och detta utbetalas inte i samband med domen utan åtskilliga veckor eller t. o. m. månader senare. Trots detta skall den som förpliktas att betala statsverkets kostnader erlägga ränta från domsdagen. Rättshjälpsreformens kostnader är visserligen sådana att man inte gärna kan tala om en obehörig vinst för det allmänna, men det är inte tilltalande att det allmänna åtnjuter räntefri kredit gentemot rättshjälpsbiträden och sedan av enskilda tar ut ränta för motsvarande tid. En rätt tillränta för innestående arvoden för biträdenas del synes värd att överväga. Om dröjsmål med utbetalningar därigenom medför en synbar kostnad för statsverket kan det förmodas, att rättshjälpsnämnderna utsätts för ett effektivt tryck att minska denna kostnad. Snabbare betalning är önskvärd för alla parter.
    En annan svårighet uppstår vid tolkningen av 31 § andra stycket rättshjälpslagen, som behandlar situationen att två makar, av vilka den ena åtnjuter rättshjälp, vinner boskillnad eller äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan. Den make, som ej åtnjuter rättshjälp, skall enligt lagen i regel förpliktas att betala statsverket hälften av kostnaden för rättshjälpen. Skall även denna betalningsskyldighet kompletteras med skyldighet att gälda ränta? Rättegångsbalkens kostnadsregler ger inte något stöd för utdömande av rättegångskostnad parterna emellan, utan regeln — som utan nämnvärd ändring i sak överflyttats från lagen om fri rättegång — är speciell för rättshjälpslagen. Det synes tveksamt, om man då bör analogivis tillämpa ränteregeln i RB 18: 8. Enligt uppgift från rättshjälpsnämnden i Malmö underlåter många domstolar att göra det; till dem hör den domstol där jag själv tjänstgör.
    Den hårt schabloniserade ränteregeln i RB 18:8 förefaller användbar när det gäller förhållandet parterna emellan. De vinster förenklingen ger uppväger de ojämnheter som den medför. Analogivis tillämpad på rättshjälpslagens område synes regeln däremot mindre lyckad. En reglering direkt i rättshjälpslagen borde ge ett bättre resultat. Om man inte helt vill avstå från ränteberäkningar inom rättshjälpen synes följande modell värd att diskutera:
1)  På utdömda biträdesersättningar utgår ränta efter fem procent från dagen för dom eller beslut om förskott.
2)  Den som förpliktas att betala rättshjälpskostnad skall betala ränta efter sex procent från dagen för domen (även vid gemensamma ansökningar).
3)  Räntebelopp understigande lägsta kostnadsbidrag enligt rättshjälpslagen (f. n. alltså 60 kr.) bortfaller. En mängd räknande på småbelopp undgås härigenom.
4)  Nu angivna ränteregler tillämpas automatiskt av rättshjälpsnämnder och kronofogdemyndigheter utan att ränta behöver yrkas eller dömas ut. Uträkningen kommer ju i vilket fall som helst att bygga inte på domen utan på kostnadsbeskedet.
                                                                                                                           Karl-Olof Lidin