Ytterligare om svarandens utevaro i indispositiva tvistemål
I SvJT 1973 s. 249 ff och 259 f har Sven Sigander och Gunnel Widegren Agvald behandlat frågan i vilken utsträckning rätten med stöd av 42 kap. 20 § 2 st. och 44 kap. 6 § rättegångsbalken bör kunna vid förberedelseförhandling omedelbart övergå till huvudförhandling i indispositiva mål, när

 

Anders Arvidsson 815vederbörligen delgiven svarande uteblivit och rätten finner saken uppenbar.
    Frågan har numera kommit i ett nytt läge genom ett av högsta domstolen 21.3.1974 meddelat beslut med anledning av besvär över domvilla. Omständigheterna i målet, som kommer från Malmö tingsrätt och där avgjorts under mitt ordförandeskap, var i korthet följande: I sak om äktenskapsskillnad efter hemskillnad mellan två här bosatta jugoslaviska medborgare yrkade hustrun såsom kärande vårdnaden om parternas enda barn och underhåll till detta. Mannen uteblev från första inställelse i målet 20.4.1972. Tingsrätten fann saken uppenbar och företog med stöd av 42 kap. 20 § 2 st. och 44 kap. 6 § rättegångsbalken i mannens frånvaro målet till huvudförhandling i förenklad form vid första inställelsen. Tingsrätten dömde till äktenskapsskillnad mellan parterna samt tillerkände hustrun vårdnaden om barnet och förpliktade mannen att betala underhållsbidrag åt barnet med fordrade 250 kr. i månaden. Domen vann laga kraft. I besvärsinlaga yrkade mannen 5.10.1972 att hovrätten måtte undanröja tingsrättens dom i underhållsfrågan och återförvisa målet i denna del till tingsrätten. Till stöd för sitt yrkande åberopade mannen att grovt rättegångsfel förekommit vid tingsrätten i första hand enär den ej ägt företa målet till huvudförhandling utan att först ha kallat till sådan enligt 42 kap. 21 § rättegångsbalken och i andra hand emedan bidragsfrågan borde ha avskilts för att handläggas som dispositivt tvistemål. Hovrätten biföll mannens talan och anförde i själva principfrågan följande:

 

    "Bestämmelsen i 42 kap. 21 § rättegångsbalken att parterna skall kallas till huvudförhandlingen antingen omedelbart eller genom särskilda kallelser innebär inte att särskild kallelse erfordras till sådan huvudförhandling som hålles i omedelbart samband med förberedelsen. Inte heller har, såsom framgår av 44 kap. 6 § rättegångsbalken, mannens utevaro i och för sig utgjort hinder mot att avgöra målet. En förutsättning för att huvudförhandling får hållas i omedelbart samband med förberedelsen är emellertid att saken finnes uppenbar."

 

    Hovrätten ansåg att tingsrätten saknat fog att bedöma underhållsfrågan såsom uppenbar, att tingsrätten därför icke ägt hålla huvudförhandling i underhållsfrågan i omedelbart samband med förberedelsen samt att sålunda förekommet rättegångsfel kunde antas ha inverkat på målets utgång och var att bedöma såsom grovt.
    På talan av hustrun drevs målet till högsta domstolen som fastställde hovrättens beslut i huvudsaken men hade annan mening än underrätterna i procedurfrågan och yttrade:

 

    "Föreskriften i 42 kap. 21 § rättegångsbalken, att parterna skall kallas till huvudförhandling, är tillämplig även för det fall att part kallats till sammanträde för förberedelse och uteblivit från detta. Tingsrätten har följaktligen ejägt att hålla huvudförhandling i målet utan att utfärda kallelse å mannen till sådan förhandling, och stadgandet i 44 kap. 6 § rättegångsbalken har icke utgjort stöd för att avgöra målet vid den huvudförhandling som tingsrätten utan sådan kallelse hållit. Det rättegångsfel som sålunda förekommit måste bedömas som grovt och får antagas ha påverkat utgången av målet i underhållsfrågan."

 

    I högsta domstolen var justitierådet Nils Mannerfelt skiljaktig och ville fastställa hovrättens beslut. Han tillade för sin del:

 

    "Såväl hovrätten som tingsrätten har haft den principiella uppfattningen, att det i indispositivt tvistemål är tillåtet att, ehuru svaranden ej är tillstädes, med stöd av 42 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken företaga målet till

816 Anders Arvidssonhuvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen. Denna uppfattning ligger i linje med en vid åtminstone vissa tingsrätter förekommande praxis (jfr SvJT 1973 s. 249 och 529). Klart är att, om denna praxis över huvud skall anses lagenlig, det är ett jämförelsevis snävt utrymme för det berörda förfarandet. För det första krävs enligt det nämnda lagrummet att hinder för omedelbar huvudförhandling icke möter enligt 43 kap. 2 § ; härvid är att märka denna paragrafs första stycke punkt 4 och det därtill knutna motivuttalandet, att svarandens utevaro i indispositivt mål 'i regel' medför att huvudförhandling icke kan hållas (SOU 1938: 44 s. 442). För det andra krävs, att saken finnes uppenbar. Dylikt fall såvitt angår äktenskapsmålen torde ha ansetts föreligga främst då, utöver äktenskapsskillnad efter särlevnad, inga bifrågor eller endast ostridiga eller eljest uppenbara sådana föreligger till prövning eller då svaranden avgivit skriftligt svaromål, som ger för prövningen tillräckliga upplysningar om svarandens ståndpunkt och ej nödvändiggör egentlig bevisvärdering i tvistig fråga. Även med dessa begränsningsrekvisit torde det i praxis förekommande förfarandet fylla ett ej oväsentligt praktiskt behov (jfr de nämnda uppsatserna i SvJT och det välkända förhållandet att utlänningar, som efter arbete här återvänt till sina hemland, ej sällan får ställning av svarandeparter i indispositiva mål; ett skriftligt svaromål från sådan utlänning kan ge fullgod grund för allsidig prövning, varmed i och för sig ingalunda är sagt att saken därigenom alltid blir uppenbar). Med hänsyn särskilt till det föreliggande praktiska behovet — och med visst beaktande av dels att nämnd praxis icke, såvitt känt, lett till otillfredsställande resultat (frånsett förevarande mål), dels det märkliga förhållandet att föreliggande fråga ställts på sin spets först ett kvartssekel efter rättegångsbalkens ikraftträdande — anser jag att förfarandet icke nu bör underkännas med mindre det befinnes klart oförenligt med gällande rättegångsordning. Beträffande frågan vilka förhållanden som kan anses tala emot tillåtligheten av berört förfarande är särskilt att anmärka följande. Motiven till 42 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken ger intryck av att man i det sammanhanget tänkt endast på den situationen att båda parter är tillstädes vid den förberedelse, där frågan om målets företagande till omedelbar huvudförhandling upptages (SOU 1938: 44 s. 440—441). I samma riktning pekar processnämndens uttalande i Underrättsförfarandet, s. 205, där det för det fall att svaranden i indispositivt tvistemål uteblirfrån förberedelse icke förutsättes längre gående handläggning än att förberedelsen slutföres; härmed skall jämföras att på s. 206, för det fall att svaranden uteblivit från huvudförhandling, sägs att målet då kan företagas till avgörande (jfr Hassler, Den nya rättegångsbalken I s. 335 och 337). De nu berörda uttalandena säger dock inte mycket mera än att man i ifrågavarande sammanhang haft för ögonen som ett normalfall att båda parter är tillstädes vid det förberedelsesammanträde som övergår i huvudförhandling. Däremot ger uttalandena icke något bärkraftigt underlag för slutsatsen att övergång till huvudförhandling skulle vara utesluten för det fall att svaranden uteblivit. Även om enligt min mening bestämmelserna i 42 kap. 21 § första stycket rättegångsbalken icke kan anses tillämpliga — och faktiskt icke tillämpas — när fråga är om huvudförhandling som hålls i omedelbart samband med förberedelse, kan med visst fog hävdas att av stadgandets grunder bör anses följa, att det för en part som har att inställa sig inför rätten måste i förväg klargöras huruvida det sammanträde som förestår är eller kan bli av den beskaffenhet att saken därvid kan komma att slutligt avgöras. Det möter onekligen vissa betänkligheter att en svarande i indispositivt tvistemål, vilken uttryckligen kallats endast till muntlig förberedelse, skall behöva riskera den ej aviserade konsekvensen att målet vid hans utevaro kan komma att företagas till huvudförhandling och avgörande. Mot de nu anförda skälen, som med viss styrka gensäger att i indispositiva tvistemål huvudförhandling skulle trots svarandens utevaro få hållas i omedelbart samband med förberedelse, står andra förhållanden som talar föratt sådan handläggningsordning bör godtagas. Sålunda är först att märka att sådan handläggning ej är utesluten enligt ordalagen i 44 kap. 6 § rättegångsbalken. Där har möjligheten för rätten att avgöra målet ej begränsats till det fall att parten uteblivit från sammanträde som parten veterligt skulle avse huvudförhandling. Gärdes kommentar till Nya RB (s. 638) antyder ej heller att en sådan begränsning skulle vara avsedd utan snarare tvärtom. Vidare har

Svarandens utevaro i indispositiva mål 817man att betrakta den genom rättegångsbalken införda ordningen i belysning av vad som gällde dessförinnan. Därvid är att särskilt beakta att för den viktigaste gruppen av indispositiva tvistemål dåvarande 15 kap. 7 § giftermålsbalken allmänt stadgade, att äktenskapsmål fick avgöras utan hinder av att svaranden icke kommit tillstädes, något som gällde även för första rättegångstillfället (jfr Westring, Den nya giftermålsbalken s. 292 ang. det i praktiken tämligen begränsade tillämpningsområdet för stadgandet). Det förhållandet att processlagberedningen, när den föreslog avskaffande av denna bestämmelse, icke gjorde någon som helst antydan om att därmed skulle inträda ett nytt läge för denna betydelsefulla målgrupp (SOU 1944: 10 s. 185), talar starkt föratt man ej tänkte sig någon ändring i vad som dittills gällt. Processlagberedningens skäl för att den nämnda regleringen i giftermålsbalken kunde avvara svar att frågorna om verkan av parts utevaro i indispositiva tvistemål dåmera blivit föremål för reglering i nya rättegångsbalken. Därvid sades (SOU 1938:44 s. 185) att 'av 44 kap. 6 §, jämförd med 42 kap. 10 § nämnda balk, framgår att indispositiva mål alltid kunna avgöras utan hinder av att svaranden icke kommit tillstädes'. Att märka är att processlagberedningen sammanställde stadgandet i 44 kap. 6 § med den bestämmelse som reglerar innehållet i kallelse till förberedelse. Lagrumsciteringen tyder på att man främst åsyftade läget när svarandens utevaro avsåg första inställelsen. (När processlagberedningen avsåg utevaro som gällde fristående huvudförhandling, synes den ha varit noga med att citera icke endast 42 kap. 10 § utan i förening därmed även 42 kap. 21 §; se t. ex. SOU 1938:44 s. 462 och 1944: 10 s. 284.) Vid övervägande av vad som nu upptagits såsom skäl mot och för ett godtagande av omedelbar huvudförhandling i svarandens utevaro, finner jag för min del tillräcklig grund att anse förfarandet godtagbart med de begränsningar som inledningsvis angivits. Att i det föreliggande fallet omedelbar huvudförhandling ej bort hållas i underhållsdelen är dock på de av hovrätten anförda skälen klart. Om man emellertid, som majoriteten, anser huvudförhandling kunna ifrågakomma endast om kallelse utfärdas till sådan förhandling, uteslutes väl därmed icke möjligheten att ändå bibehålla en ordning som innebär att i här avsedda fall huvudförhandling kan hållas i omedelbart samband med förberedelsen. Förutsättningarna härför är dock två. Den ena är att man — såsom jag för min del gör — anser ordalagen i 42 kap. 20 § första stycket rättegångsbalken ej hindra att tid för huvudförhandling bestämmes och kallelser utfärdastrots att förberedelsen ej är avslutad. Den andra är att kallelsen utformas så,att den avser icke endast förberedelse utan även — med förbehåll att detta gäller endast om laga förutsättningar därför visar sig föreligga — huvudförhandling vid samma rättegångstillfälle (jfr JO:s ämbetsberättelse 1957 s.158)."

 

    Referat i NJA av högsta domstolens beslut är aviserat.
    Syftet med dessa rader är inte att polemisera mot högsta domstolens beslut utan att analysera verkningarna därav för den praktiska rättskipningen och försöka att finna en väg ut ur den uppkomna situationen, vilken onekligen medför betydande komplikationer för tingsrätternas målhantering. En kritisk reflektion må dock göras. Högsta domstolen synes i förevarande fall ej — såsom förhållandet var i det i NJA 1970 s. 504 refererade avgörandet— ha gjort sig mödan att informera sig närmare om praxis i underrätterna innan man bestämde sig. En rundfråga kunde kanske ha ändrat bedömningen, i synnerhet som det inför nya rättegångsbalkens ikraftträdande 1.1.1948 med stor skärpa betonades att det borde överlämnas åt domstolarna att utifrån efter hand vunna erfarenheter själva utforma rättegångsförfarandet i praxis även om detta skulle leda till lösningar som icke stod helt i överensstämmelse med de formella föreskrifterna i rättegångsbalken. Domstolarna, enkannerligen tingsrätterna, har i sin dagliga gärning —såsom Sigander antytt i sin artikel — att ta hänsyn inte enbart till svarandesidans krav på rättssäkerhet utan även att beakta kärandens intresse av

 

52—743005, Svensk Juristtidning 1974

818 Anders Arvidssonatt rättskipningen fungerar någorlunda effektivt. Om svaranden beredes tillfälle att efter konstens alla regler utföra sin talan men, utan att ha laga förfall, underlåter att medverka och helt enkelt nonchalerar det rättsliga förfarandet — i allmänhet därför att sakens utgång åtminstone för tillfället icke intresserar honom — kan man fråga sig om inte rättskipningen bör låta honom stå sitt kast och i stället tillse att käranden kommer till sin rätt utan att behöva finna sig i ytterligare tidsutdräkt; en sådan är regelmässigthelt meningslös eftersom svaranden i allmänhet är lika obenägen att hörsamma en kallelse till huvudförhandling som att infinna sig vid förberedande förhandling i en sak. För övrigt kan man här principiellt göra jämförelser med exempelvis rättegångsbalkens i 35 kap. meddelade regler om verkan av att part vägrar att medverka när det gäller bevisningen.
    För att härefter återgå till rättskipningens vardagsnära problem hos tingsrätterna, tycker kanske någon att underrätterna icke behöver känna sig slaviskt bundna av det aktuella avgörandet. Tanken skulle då närmast bygga på förhoppningen att högsta domstolen genom ett pleniavgörande skulle ansluta sig till Mannerfelts linje nästa gång ett liknande mål drevs upp i högsta instans. Jag nöjer mig här med att hänvisa till den principdiskussion, som fördes i denna tidskrift 1947 s. 285 ff och 401 ff beträffande frågan om underinstansernas bundenhet av högsta domstolens avgöranden.
    Den av Mannerfelt antydda lösningen att reservationsvis kalla till huvudförhandling i samband med kallelse till förberedelse kan förefalla lockande. Det är emellertid för det första i hög grad tveksamt om den är förenlig med rättegångsbalkens regelsystem vilket, frånsett fall där saken är uppenbar, gör en strikt åtskillnad mellan förberedelse och huvudförhandling; jfr här den genombrytning som nu 1974 skett genom lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden. För det andra får den av Mannerfelt föreslagna lösningen förmodas strida mot den mening hans i det aktuella beslutet deltagande kolleger haft; annars borde man väl ha kunnat ena sig om en rekommendation i Mannerfelts anda. För det tredje kommer en reservationsvis utfärdad kallelse ofelbart att medföra allvarliga olägenheter i praktiken; riskerna för missförstånd kommer att bli betydande och till ytterligare förtret för rättskipningen kommer ett ökat antal svarande att utebli med motiveringen att saken från deras synpunkt sett ter sig så uppenbar att rätten bör kunna avgöra målet utan deras medverkan. Redan föreliggande mycket bekymmersamma läge med stor utevarofrekvens på svarandesidan skulle med andra ord avsevärt förvärras och en sådan utveckling skulle vara olycklig eftersom rättskipningen ändå, när allt kommer omkring, fungerar bäst om båda parter positivt medverkar. För det fjärde och slutligen, hur skulle en kombinerad kallelse till förberedelse och huvudförhandling utformas på ett meningsfullt sätt? Antingen finge det bli en mycket utförlig redogörelse för de omständigheter, varunder rätten kunde tänkas övergå till huvudförhandling under förberedelsen, eller också finge det stanna vid en intetsägande hänvisning till rättegångsbalken, möjligen med citering av själva lagtexten, allt sannolikt ganska svårförståeligt för svarandena vilka särskilt inom familjerätten ofta för sin talan utan juridiskt biträde.
    Såvitt jag kan finna, måste man ta konsekvenserna av högsta domstolens avgörande och kalla till särskilt utsatt huvudförhandling när en svarande uteblivit från muntlig förberedelse. Detta kommer emellertid, som redan

Svarandens utevaro i indispositiva mål 819antytts, att medföra betydande komplikationer när det gäller tingsrätternas målhantering. Att hålla ordinär huvudförhandling i alla familjemål, där svaranden behagat utebli och saken är uppenbar, kommer att medföra behov av ökad personal. Systemet blir tungrott, icke minst på grund av att nämnd skall deltaga. Rättegångskostnaderna för såväl de enskilda parterna som samhället kommer att stiga. Kärandena kommer att få finna sig i ökad tidsutdräkt med sakens avgörande. Detta kommer särskilt att bli fallet i familjemål med utländsk part inblandad. I den internationellt rörliga arbetsmarknad som sedan länge råder har nämligen ena parten ofta lämnat Sverige för gott när målet tas upp. Om domstolen i ett sådant fall skall hålla särskilt utsatt huvudförhandling och alltså kalla till två förhandlingar i målet, kan detta med de långa delgivningstider som tillämpas — exempelvis 8 månader när det gäller Jugoslavien — ofta medföra att käranden fårvänta två år på ett i sig kanske självklart avgörande i första instans.
    För tydlighets skull må tilläggas att en bidragande orsak till att svarandens utevaro i indispositiva tvistemål är det allvarliga problem, den faktiskt utgör, är att möjligheterna att hämta parter till rättegång numera är betydligt mindre än förr och klart otillfredsställande; polisen saknar resurser för utförande av hämtningsuppdrag vartill kommer att svarande, som befinner sig utrikes, över huvud taget ej kan hämtas.
    En samlad bedömning av det aktuella frågekomplexet bör enligt min mening föra fram till en lösning lagstiftningsvägen. Enklast förefaller härvid vara att rättegångsbalken ändras så att tingsrätterna får möjlighet att avgöra mål under förberedelsen när saken finnes uppenbar. Det kan härvidlag vara skäl att i någon mån snegla åt handläggningsreglerna i 1971 års förvaltningsprocesslag, vars 10 § och 14 § ger förvaltningsdomstolarna praktiskt taget obegränsade möjligheter att avgöra mål när svarsskyldiga parter väljer att förhålla sig overksamma.
                                                                                                                       Anders Arvidsson