KO och offentlighetsprincipen. Replik till Stig Sohlberg
I SvJT 1975 s. 75 ff har advokaten Stig Sohlberg tagit upp vissa frågor som berör KO:s verksamhet. Sohlbergs artikel ger mig anledning till följande replik.
    En huvudlinje i Sohlbergs argumentering är att anmälningar som kommer in till KO inte bör vara offentliga förrän de ärenden som läggs upp på grundval av anmälningarna avgjorts. Genom en för tidig publicering överflyttas enligt Sohlberg rättskipningen till massmedia. Han anser att det bör vara förbjudet att lämna ut anmälningar innan ärendena avgjorts och synes hävda att sådant förbud redan nu kan härledas ur 10 § sekretesslagen, som talar om handlingar rörande polismyndighets, tullmyndighets eller åklagares verksamhet till förekommande eller beivrande av brott. Anmälningarna bör likställas med polisanmälningar mot privatpersoner. Om anmälningarna inte lämnas ut kan en för tidig publicering i pressen undvikas, menar Sohlberg.
    Gentemot detta vill jag göra gällande att det är helt uteslutet att analogivis jämställa anmälningar till KO med polisanmälningar och att med stöd av 10 § sekretesslagen undandra dem offentlighet. Sekretesslagen skall tolkas restriktivt och den ger inte utrymme för Sohlbergs tolkning. Det bör uppmärksammas att de anmälningar som kommer in till KO till endast ringa del avser förfaranden som kan föranleda ansvar för brott. 99 procent

 

KO och offentlighetsprincipen 129av ärendena hos KO avgörs utan inblandning av polismyndighet.
    För närvarande finns det bara ett lagrum i sekretesslagen som berör KO:s verksamhet och det är 20 §. Där sägs att handling som inkommit till KO får sekretessbeläggas i den mån handlingen innehåller upplysningar om viss företagares affärs- eller driftförhållanden, vilkas offentlig görande kan lända företagaren till men. En anmälan till KO innehåller mycket sällan företagshemligheter. De flesta anmälningarna kommer från privatpersoner som inte har tillgång till sådana hemligheter. Någon gång händer det att ett företag som anmäler ett annat företag i samband med anmälan lämnar uppgifter som kan betecknas som företagshemligheter. I ett sådant fall beaktas självfallet sekretessfrågan.
    Det är sålunda för närvarande helt uteslutet att — annat än när det rör sig om företagshemligheter — sekretessbelägga anmälningar till KO. Enligtmin mening är det inte heller önskvärt att införa bestämmelser i sekretesslagen som skulle öppna sådan möjlighet. Det har adrig kommit i fråga att generellt sekretessbelägga anmälningar till JO eller NO. Enligt Sohlberg skulle det vara en skillnad mellan anmälningar till JO och anmälningar till KO med hänsyn till att JO-anmälningarna riktar sig mot myndigheter (eller myndighetspersoner) och KO-anmälningarna mot enskilda (personer eller företag). Företagen skulle enligt Sohlberg ha större rätt till sekretessskydd än myndigheter, därför att myndighetspersoner "själva genom sitt yrkesval utsatt sig för offentlighetsrisken". Detta är ett märkligt resonemang som jag har svårt att instämma i. Det bör observeras att anmälningarna till KO i regel riktar sig mot företag som juridiska personer och endast undantagsvis mot privatpersoner.
    Upprepade framställningar från näringslivshåll att få till stånd lagstiftning om s. k. ekonomiskt förtal har inte föranlett några åtgärder från statsmakternas sida. Ett väsentligt skäl härtill torde vara att sådan lagstiftning skulle begränsa möjligheterna till fri och öppen konsumentupplysning i fråga om företags varor och tjänster och allmänna beteenden på marknaden. Detta bör beaktas också när man diskuterar frågan om offentlighet i anslutning till KO:s verksamhet.
    Vad nu sagts innebär inte att jag förordar vad Sohlberg kallar rättskipning i massmedia. Det är också från KO:s utgångspunkter angeläget att publicitet i anslutning till verksamheten blir så vederhäftig som möjligt och att den företrädesvis ägnas avgjorda ärenden. Jag har i olika sammanhang betonat det ansvar som journalisterna har härvidlag. Särskilt i början av KO:s verksamhet visade man på tidningshåll icke alltid den aktsamhet med materialet som varit önskvärd. På den punkten har jag dock undanför undan kunnat registrera en förbättring. Sålunda händer det numera ofta att journalister som hos KO går igenom allmänna handlingar underlåter att publicera en anmälan i avvaktan på att ärendet utreds. I likhet med Sohlberg kan jag bara beklaga det bristande intresse som massmedia i allmänhet visar för avslutade ärenden. På den punkten tror jag dock att vi klagar förgäves. Vad en journalist inte betraktar som en nyhet föranleder sällan någon publicitet.
Sven Heurgren

 

9—753005. Svensk Juristtidning 1975