Lagstiftningsfrågor vid 1974 års riksdags höstsession
I nedanstående översikt lämnas en redogörelse för lagstiftningsfrågor, som behandlats under höstsessionen med 1974 års riksdag. Liksom i tidigare översikter av samma slag har företrädesvis medtagits ärenden som bedömts särskilt intressera SvJT:s läsekrets. Skatte- och tullagstiftning har praktiskt taget helt förbigåtts.
Stats- och förvaltningsrätt m.m. I föregående lagstiftningsöversikt (SvJT 1974 s. 610 ff) redovisades en omfattande lagstiftning, föranledd av den nya regeringsformen och den nya riksdagsordningen. Ytterligare sådan följdlagstiftning har tillkommit. Den berör i huvudsak olika författningar om riksdagen och dess organ. Sålunda har i tilläggsbestämmelserna till riksdagsordningen gjorts vissa smärre ändringar rörande frågor om kallelse till kammarsammanträde, motionsavlämnande, antal suppleanter vid val inom riksdagen och personalföreträdare i styrelsen för riksdagens förvaltningskontor. Vidare har riksdagsstadgan upphävts och ändringar gjorts i bl.a. instruktionerna för riksdagens förvaltningskontor, riksdagens revisorer och valprövningsnämnden. I anslutning till reglerna i den nya regeringsformen om normgivningsmakten har angivna instruktioner betecknats som lag med instruktion för riksdagens förvaltningskontor etc.
Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 januari 1975 (SFS 1034 f).
Innehållet i 11 kap. 3 § regeringsformen har också föranlett viss följdlagstiftning. I lagrummet föreskrivs att den som har berövats friheten av annanmyndighet än domstol skall utan oskäligt dröjsmål kunna få saken prövad av domstol eller, i vissa fall, av domstolsliknande nämnd. Sådan prövning har på olika omåden möjliggjorts genom ändringar i lagen om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling och i lagen om samarbete med nämnda länder angående verkställighet av straff m. m. En ändring har också gjorts i lagen om skatterätt och länsrätt. Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 januari 1975 (SFS 911 f).
Ett par ändringar har skett i sekretesslagen. Bl. a. har sekretesskydd införts beträffande handlingar i ärenden om studiestöd under sjukdom och om sådan uppsökande verksamhet som enligt lag åligger socialnämnd. Lagstiftningen har trätt i kraft (SFS 903, 924).
Genom en ändring i kommunala renhållningslagen har öppnats möjlighet för kommunerna att i större utsträckning än tidigare själva bestämma den närmare omfattningen av renhållningsverksamheten i glesbygd. Avsikten är att kommunerna skall få långtgående befogenheter att inom ramen för sina åligganden och med hänsynstagande till de enskildas intressen, skäliga miljövårdskrav, det normala behovet av bortforsling och kostnaderna för densamma ordna avfallshämtningen på det sätt som kommunen finner lämpligast. Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 januari 1975 (SFS 1023).
Familjerätt. Omfattande ändringar har beslutats i förmynderskapslagstiftningen. Lagstiftningen, som träder i kraft den 1 januari 1976, berör
framför allt föräldrabalken och ärvdabalken.
I fråga om grunderna för omyndighetsförklaring innebär lagstiftningen att en person skall kunna förklaras omyndig endast om han på grund av psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet av annat slag är ur stånd att vårda sig eller sin egendom och det inte är tillräckligt att god man förordnas för honom eller att han på annat mindre ingripande sätt får bistånd i vården av sina angelägenheter. Denna radikala begränsning av grunderna för omyndighetsförklaring är förbunden med en vidgning av möjligheterna att förordna god man. God man skall inte bara som f. n. kunna förordnas vid övergående sjukdom, utan också då någon på grund av varaktig sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande är ur stånd att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person.
De processuella reglerna om omyndighetsförklaring och hävande av omyndighetsförklaring har ändrats så att den enskildes rättssäkerhet stärkts och bättre garantier skapats för att en omyndighetsförklaring blir hävd när skäl för omyndighet inte längre föreligger.
När det gäller förmyndarnas uppgifter innebär lagstiftningen att förmyndaren inte bara skall syssla med ekonomisk förvaltning utan också sörja för den omyndiges person. Reglerna om placering av den omyndiges medel har ändrats så att förmyndaren får större möjlighet att placera medlen i värdesäkra tillgångar. Vidare har medgivits vissa lättnader i förmyndarens redovisningsskyldighet.
Förmyndaren skall enligt den nya lagstiftningen alltjämt stå under kontroll av överförmyndaren och rätten. Tillsynsorganen skall inrikta sin kontroll på sådana förmynderskap där en kontroll är särskilt påkallad med hänsyn till den omyndiges egendomsförhållanden. I fråga om reglerna om inskrivning av förmynderskap innebär ändringarna bl. a. att förmynderskap för underårig med legal förmyndare skall inskrivas endast om den underårige förvärvar egendom, vars värde överstiger två basbelopp, eller om rätten av annan särskild anledning finner att förmynderskapet skall skrivas in. Rätten får också möjlighet att besluta att inskrivning skall upphöra.
Det nuvarande systemet med kommunalvalda överförmyndare har behållits. Kommunerna får dock möjlighet att i stället för överförmyndare utse överförmyndarnämnder. Reglerna om ersättning till överförmyndare har ändrats så att verksamheten inte längre skall bekostas genom avgifter från de omyndiga utan i stället betalas av kommunerna.
Överförmyndaren får genom lagstiftningen vidgade uppgifter. Prövning av tillstånd till alla förvaltningsåtgärder har sålunda i sin helhet lagts på överförmyndaren. Han skall också bestämma förmyndarens arvode.
I fråga om bestämmelserna om ersättning till förmyndare har fastslagits att förmyndaren har rätt till arvode inte bara för den ekonomiska förvaltningen utan också för vården av den omyndiges person. Arvodet skall i varje särskilt fall bestämmas av överförmyndaren med ledning av grunder som fastställs av kommunen. Det skall utges av den omyndige i den mån hans beräknade årsinkomst överstiger två basbelopp eller, om ej särskilda omständigheter föranleder annat, han har tillgångar till ett värde överstigande fyra basbelopp. I annat fall skall förmyndararvodet betalas av kommunen.
God man skall vara berättigad till arvode med belopp som överförmyndaren bestämmer. Överförmyndaren skall också avgöra i vad mån arvodet skall utges av den för vilken den gode mannen har förordnats eller av kommunen.
Rättens kontroll av överförmyndarna skall utövas i huvudsak genom inspektion. Skyldigheten för överförmyndarna att ge in årsredogörelse till rätten har slopats.
Ändringarna i ärvdabalken innebär framför allt en förstärkt kontroll över boutredningsmans förvaltning.
I en särskild lag om avveckling av äldre godmanskap har upptagits regler som möjliggör en enkel och billig form för avveckling av gamla godmanskap som av olika skäl alltjämt står kvar.
I övrigt har lagstiftningen föranlett ändringar i lagen om vård av omyndigs värdehandlingar, nykterhetsvårdslagen och socialhjälpslagen (SFS 1038 f).
Fastighetsrätt m. m. I anslutning till ställningstaganden rörande olika centrala bostadspolitiska frågor beträffande bl. a. bostadsfinansiering, bostadsbeskattning, markpolitik, konkurrens inom bostadsbyggandet, boendedemokrati och boendemiljö har riksdagen antagit vissa ändringar i hyreslagstiftningen och därmed nära sammanhängande lagstiftning. Ändringarna har — med nedan angivna undantag — trätt i kraft den 1 januari 1975.
I syfte att öka hyresgästernas inflytande över fastighetens förvaltning har sålunda ändringar vidtagits i bostadssaneringslagen. Ändringarna innebär bl. a. att hyresgästorganisation har fått möjlighet att hindra byggnadslov för eller påkalla hyresnämnds beslut mot ombyggnadsarbeten, som inte behövs för att nå lägsta godtagbara standard, eller mot andra ändringsarbeten, som uppenbarligen inte är påkallade av boendehänsyn. Vidare har det blivit möjligt för sådan organisation att — i likhet med vad som tidigare gällt beträffande kommun — hos hyresnämnd ansöka om föreläggande för fastighetsägare att vidta åtgärd som erfordras för att lägenhet skall uppnå lägsta godtagbara standard (upprustningsåläggande) eller om förbud attlägenheten används för bostadsändamål (användningsförbud) (SFS 821).
Genom ändringar i anläggningslagen har hyresgästorganisation fått rätt att påkalla förrättning för inrättande av gemensamhetsanläggning och rätt att yttra sig över ansökan enligt lagen som gjorts av fastighetsägare. Motsätter sig hyresgästerna, företrädda av organisationen, en viss åtgärd skall deras mening beaktas på samma sätt som gäller i fråga om invändningar från fastighetsägarna. Dessa ändringar — liksom berörda ändringar i bostadssaneringslagen — gäller tills vidare i vissa kommuner inom de tre storstadsområdena och i annan kommun efter regeringens förordnande (SFS 822).
I samband med olika åtgärder för att ge hyresgästerna ett ökat boendeinflytande har de allmänna hyresbestämmelserna i jordabalken ändrats i flera avseenden. Sålunda gäller numera att om hyresgäst avträder lägenhet eller del av lägenhet med anledning av att huset skall undergå större ombyggnad han om möjligt skall beredas tillfälle att efter ombyggnaden hyra likvärdig lägenhet i huset. Avsikten med bestämmelsen är att frågan om återflyttning skall beaktas i större utsträckning än tidigare vid den billighetsprövning som skall ske när hyresvärd åberopar genomgripande ombygg-
nad som grund för upplösning av hyresförhållande. Bestämmelserna om underhåll av lägenhet har kompletterats med en regel att hyresnämnd på ansökan av hyresgästen kan föreläggga hyresvärden att ombesörja sedvanliga lägenhetsreparationer. Föreläggandet får förenas med vite. Fråga om utdömande av sådant vite kan nämnden ta upp självmant.
De nya bestämmelserna innebär vidare att bostadshyresgäst utan föregående samtycke av hyresvärden får utföra målning, tapetsering och därmed jämförlig åtgärd i lägenheten. Regeln härom, som i princip är tvingande, har förenats med en föreskrift om skadeståndsskyldighet för det fall lägenhetens bruksvärde har nedgått till följd av hyresgästens åtgärder.
Även bestämmelserna om uppsägning och besittningsskydd har ändrats. Sålunda kan bostadshyresgäst säga upp avtalet att upphöra tidigast vid det månadsskifte som inträffar närmast efter tre månader från uppsägningen. Vidare gäller i princip numera besittningsskydd även i fråga om s. k. korttidsavtal, d. v. s. om hyresförhållandet varat kortare tid än nio månader. Den s. k. bruksvärdesregeln har jämkats på det sättet att vid förlängning av hyresavtal fordrad hyra skall anses oskälig redan om den är påtagligt högre än hyran för lägenheter som med hänsyn till bruksvärdet är likvärdiga. Vid prövningen skall främst beaktas hyran för lägenheter som ägs och förvaltas av allmännyttigt bostadsföretag. Vidare gäller att hänsyn inte får tas till ombyggnadsarbeten och andra åtgärder som bekostats av hyresgäst såvida inte särskilda skäl föreligger (SFS 820).
Lagstiftningen har föranlett vissa ändringar i lagen med särskilda hyresbestämmelser på vissa orter och lagen om arrendenämnder och hyresnämnder (SFS 823 f).
I syfte att förebygga olägenheter i samband med att hyresregleringslagen upphör vid utgången av september 1975 har riksdagen antagit en lag om avveckling av hyresregleringen. Enligt lagen, som träder i kraft den 1 juli 1975, skall de höjningar av hyran vid övergången till bruksvärdeshyra enligt jordabalken som kan förekomma kunna genomföras stegvis under tre år efter förhandlingar mellan hyresvärden eller hans organisation och hyresgästorganisation. Om förhandlingar inte kommer till stånd eller parterna ej kan enas, kan hyresvärden få övergångshyra fastställd av hyresnämnd (SFS 1080).
I anslutning till ovan berörd hyreslagstiftning har genom en lag om bostadsdomstol tillskapats en ny ordning för överprövning av hyresnämndernas avgöranden. Enligt lagen, som träder i kraft den 1 juli 1975, skall bostadsdomstolen vara enda överinstans för de ärenden som enligt nuvarande ordning fullföljs från hyresnämnd till allmän domstol eller till statens hyresråd, t. ex. bruksvärdemål, mål om besittningsskydd, bostadssaneringsärenden, tvångsförvaltningsärenden, bostadsrättstvister samt ärenden enligt hyresregleringslagen och bristortlagen. Bostadsdomstolens huvudsakliga uppgift skall vara att fungera som prejudikatinstans och genom rättsskapande verksamhet leda rättsutvecklingen på området. Statens hyresråd upphör när bostadsdomstolen inrättas.
I bostadsdomstolen skall ingå dels lagfarna ledamöter, dels s. k. intresseledamöter som utses efter förslag av bl. a. partsorganisationerna på hyresmarknaden. I mål med inslag av tekniska frågor, t. ex. bostadssaneringsmål, skall en av de lagfarna ledamöterna kunna bytas ut mot ledamot med
teknisk utbildning och erfarenhet av värderings- eller byggnadsteknik (teknisk ledamot).
Bostadsdomstolen är domför antingen med sju ledamöter (den större sammansättningen) eller med fyra ledamöter (den mindre sammansättningen). Domstolen upphör att vara domför i den mindre sammansättningen, om någon av ledamöterna påkallar att målet skall prövas i den större sammansättningen.
Uppsättningen av intresseledamöter växlar efter målets beskaffenhet. När domstolen skall avgöra mål i den större sammansättningen, skall på fastighetsägaresidan delta företrädare för allmännyttiga bostadsföretag, enskilda fastighetsägare eller bostadsrättsföreningar beroende på vad slags fastighet tvisten rör. På hyresgästsidan skall delta intresseledamöter som är förtrogna med bostadshyresgästers förhållanden eller, vid prövning av fråga om överlåtelse av hyresrätt till lokal, näringsidkande hyresgästers förhållanden. I bostadsrättstvister ersätts dessa intresseledamöter av sådana intresseledamöter som är förtrogna med bostadsrättshavares förhållanden.
Rättegången i bostadsdomstolen blir i princip skriftlig, men lagen ger möjlighet att hålla muntlig förhandling, bl. a. för att ta upp muntlig bevisning. Parts möjlighet att åberopa nya omständigheter eller nya bevis i bostadsdomstolen blir större än vad som gäller i överrätt enligt rättegångsbalken.
I samma lagstiftningsärende har också skett vissa jämkningar i fråga om förfarandet i hyresnämnderna. Sålunda har hyresnämnderna givits möjlighet att ta upp muntlig, formell bevisning i alla ärenden som ankommer på nämndens prövning. Vidare har införts befogenhet för hyresnämnd att avgöra viss tvistefråga genom särskilt beslut, s. k. mellanbeslut. Hyresnämnd skall också kunna biträdas av teknisk expert i vissa ärenden.
Lagstiftningen innefattar ändringar i bl. a. jordabalken, lagen (SFS 1973: 187) om ändring i jordabalken, lagen om tvångsförvaltning av bostadsfastighet, bostadssaneringslagen, bostadsrättslagen, hyresregleringslagen, lagen om arrendenämnder och hyresnämnder och rättshjälpslagen (SFS 1082 f).
För att underlätta för kommunerna att genomföra en önskvärd sanering av bostadsbeståndet och över huvud taget sina markpolitiska intentioner har ändringar vidtagits i förköpslagen. Ändringarna, som trätt i kraft den 1januari 1975, innebär dels att kommunen har förköpsrätt även vid försäljning av fast egendom som behöver rustas upp, dels att den hittillsvarande begränsningen av förköpsrätten till fastigheter om minst 3 000 kvadratmeter eller med ett taxeringsvärde av lägst 200 000 kr. upphävts. Förköpsrätt föreligger dock inte i fråga om egnahemsbebyggelse eller fritidsbebyggelse under förutsättning att köpet avser fastighet vars areal understiger 3 000 kvadratmeter (SFS 815).
I lagen om fastighetsdomstol har införts regler om särskild sammansättning av hovrätt vid handläggning av mål som fullföljts från fastighetsdomstol. Reglerna innebär att i sådana mål en teknisk ledamot som regel skall ingå i domstolen i stället för en lagfaren ledamot. Om särskilda skäl föranleder det kan efter hovrättens bestämmande rätten bestå av tre lagfarna och två tekniska ledamöter. Undantag har i princip gjorts för bl. a. mål om hyra och arrende. Tre tjänster för teknisk ledamot i hovrätt har inrättats gemensamt för samtliga hovrätter. För tjänsterna har föreskrivits samma
kompetenskrav som gäller för teknisk ledamot i fastighetsdomstol. Lagstiftningen träder i kraft den dag regeringen bestämmer SFS 1064).
Åtskilliga ändringar har vidtagits i naturvårdslagen (NVL). Den omstridda frågan om lagstiftning rörande allemansrätten har lösts på det sätt att den allmänna regeln i 1 § NVL att naturen skall skyddas och vårdas har försetts med ett tillägg, varigenom — utan precisering av allemansrättens innebörd — slagits fast att naturen är tillgänglig för alla i enlighet med allemansrätten. I samma paragraf har också gjorts den ändringen att skyldigheten att undvika skada på naturen i samband med arbetsföretag har skärpts. Vidare har det blivit möjligt att i beslut om upphävande eller undantag från naturreservatföreskrifter för att lämna rum för arbetsföretag ålägga den som vållar intrång i naturvårdsintresset att gott göra detta också på annat sätt än genom att bekosta särskild undersökning av naturreservatet eller särskild åtgärd för att bevara det.
Lagstiftningen innebär också att generellt strandskydd skall råda vid havet, insjöar och vattendrag. Strandskyddet omfattar land- och vattenområdet intill 100 m från strandlinjen. Från strandskyddet kan undantag göras för strandområde som uppenbarligen saknar betydelse för bad och friluftsliv. När så behövs kan strandskyddsområdet utvidgas till högst 300 m från strandlinjen. Strandskyddet gäller också planlagt område, men när särskilda skäl föreligger kan vid fastställelse av generalplan, stadsplan eller byggnadsplan förordnas att i planen ingående område ej skall omfattas avskyddet. Inom strandskyddsområde gäller generellt förbud mot att utföra anläggning eller anordning som begränsar allmänhetens rörelsefrihet, dock att länsstyrelse kan medge dispens när särskilda skäl föreligger. Privata förbudsskyltar, varigenom allmänheten avvisas från visst område, får ej finnas uppsatta utan tillstånd av byggnadsnämnd. Tillstånd fordras dock inte om det är uppenbart att allmänheten ej äger färdas fritt inom området eller att skylten eljest är behörig.
Bestämmelserna i NVL till skydd för landskapsbilden har ändrats så att de kan användas till skydd för naturmiljön i dess helhet. Det allmänna tillståndstvånget för täktverksamhet har utsträckts till att gälla även täkt av jord, torv och andra jordarter. Ett nytt skyddsinstitut, benämnt naturvårdsområde, har införts och föranlett upphävande av bestämmelserna om s. k. landskapsförordnande. Institutet ger länsstyrelsen möjlighet att besluta att ett område skall, i stället för att avsättas till naturreservat, utgöra naturvårdsområde. Sådant förordnande kan användas bl. a. i fall då aktiva skötselåtgärder behövs för vård av ett visst landskapsområde och skyddsbehovet kan tillgodoses utan ersättningsgrundande restriktioner i pågående markanvändning. Tillfällighetsreklam som satts upp utomhus skall avlägsnas inom viss tid, normalt inom fyra veckor efter uppsättandet. En allmän samrådsplikt har införts beträffande mera ingripande arbetsföretag i naturmiljön såsom anläggande av vägar, större schaktningar etc. Samrådsplikten kan utsträckas till särskilda slag av arbetsföretag. Kommunernas ställning inom naturvården har stärkts bl. a. genom att vissa beslutsfunktioner kan delegeras till kommunerna. En särskild bestämmelse har införts om förverkande av utbyte av olaga täktverksamhet.
Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 januari 1975 utom såvitt gäller bestämmelsen om generellt strandskydd, vilken träder i kraft den 1 juli 1975 (SFS 1025).
Även skogsvårdslagen har ändrats med verkan fr. o. m. den 1 januari 1975. Ändringarna innebär dels att det i lagen slagits fast att naturvårdens intressen skall beaktas i skogsbruket, dels att skogsvårdsstyrelsernas uppföljning av återväxtåtgärder underlättats genom skyldighet för markägare att anmäla planerad skogsavverkning (SFS 1026).
Lagen angående stenkolsfyndigheter m. m. och uranlagen har vid årsskiftet 1974—1975 ersatts av en lag om vissa mineralfyndigheter. Den nya lagen, som har karaktär av ramlagstiftning, grundar sig liksom de äldre lagarna på det s. k. koncessionssystemet och omfattar i huvudsak samma mineraliska ämnen som dessa, d. v. s. stenkol, salt, olja, gas, alunskiffer, uran och torium. En viss utvidgning har dock skett av antalet koncessionspliktiga mineraliska ämnen. De grundläggande reglerna är i lagen enhetliga för olika mineraliska ämnen, vilket innebär en modernisering och anpassning till nyare förhållanden. Lagen ger ökade möjligheter att tillgodose allmänna intressen genom koncessionsvillkor av olika slag. Den har i stor utsträckning anpassats till den nya gruvlagen. Detta innebär i förhållande till äldre lagstiftning bl. a. att reglerna om ersättning för skada och intrång anknutits till motsvarande regler i expropriationslagen och att fastighetsägarnas rätt till s. k. jordägaravgäld slopats.
Samtidigt har mindre ändringar skett i lagen om kontinentalsockeln och gruvlagen (SFS 890 f).
Straff-och processrätt. I syfte att öka upptäcktsrisken vid trafiknykterhetsbrott har riksdagen antagit en lag om försöksverksamhet med rutinmässiga utandningsprov. Enligt lagen, som gäller under tiden den 1 januari 1975—den 30 juni 1976, får polisman ta sådana prov på motorfordonsförare vid i förväg beordrad trafikkontroll samt vid trafikolyckor och vissa trafikförseelser utan att det föreligger skälig misstanke om brott. Vid provtagningen skall användas samma s.k. 0,5 ‰-ampuller som vid provtagning då skälig misstanke om brott föreligger men tillämpas en annan avläsningsmetod. Ger utandningsprovet positivt utslag får blodprov tas. Försöksverksamhetens omfattning bestäms av regeringen (SFS 829).
Samtidigt har en ändring skett i trafikbrottslagen i syfte att komma tillrätta med det s. k. tillbakaräkningsproblemet. Ändringen innebär att ansvar för rattfylleri eller rattonykterhet skall inträda inte blott om blodalkoholhalten under färden uppgått till 1,5 respektive 0,5 promille utan även om halten efter färden överstigit nämnda gränser, under förutsättning att det är fråga om alkohol som förtärts före färdens avslutande (SFS 830).
Slutligen har den ändringen vidtagits i rättegångsbalken att legitimerad sjuksköterska tillerkänts behörighet att ta blodprov (SFS 831).
Lagändringarna har trätt i kraft.
Lagen om allmänt kriminalregister har anpassats till den nya lagstiftningen om beräkning av strafftid. Vidare har rätten att bemyndiga rikspolisstyrelsen att meddela kriminalregisterutdrag på begäran av utländsk domstol eller åklagarmyndighet utsträckts till att omfatta även begäran från poliscentralerna i Danmark, Finland och Norge. Ändringarna träder i kraft den 1 april 1975.
Genom en lag om visst stöldgods m. m. har införts regler som gör det möjligt att ta i förvar egendom som åtkommits genom brott i fall då ägaren
är okänd eller avstår från sina anspråk. Fråga om egendoms tagande i förvar prövas av domstol på yrkande av åklagare eller, om talan inte kan föras mot någon, av åklagare. Lagen, som också ger vissa ytterligare processuella regler, gäller inte i fall där hittegodslagen är tillämplig.
Regler om förfarandet med egendom som tagits i förvar enligt den nya lagen har givits i en särskild lag om förfarande med förverkad egendom och hittegods m. m. Lagen är framför allt tillämplig på hittegods och på den lösa egendom som genom beslut om förverkande tillfaller staten. Lagstiftningen syftar till att göra förfarandet vid försäljning av sådan egendom enklare och effektivare samt därigenom nedbringa statsverkets kostnader för denna hantering och förbättra försäljningsresultaten. Försäljningen av den egendom som omfattas av lagen skall om särskilda skäl inte föreligger handhas av förenade fabriksverken.
Samtidigt har beslutats en höjning till 1 000 kr. av den värdegräns som enligt 17 § andra stycket lagen om införande av nya rättegångsbalken gäller beträffande möjligheten att underlåta kungörelsedelgivning av stämning angående förverkande av beslagtagen egendom. Vidare har den i rättegångsbalken föreskrivna skyldigheten för åklagare att vid beslag väcka åtal inom en månad begränsats till att avse beslagtagen egendom som har ett värde som ej understiger 1 000 kr.
Lagstiftningen träder i kraft den 1 juli 1975 (SFS 1065 f).
Behovet av förbättringar och förenklingar av det internationella samarbetet i rättsliga angelägenheter har föranlett en relativt omfattande lagstiftning om internationell samverkan i fråga om delgivning av handlingar och upptagande av bevis.
På det nordiska planet har frågan om en nordisk vittnesplikt fått sin lösning genom en lag om nordisk vittnesplikt m. m. Lagen ger svensk domstol möjlighet att som vittne eller målsägande i anledning av åklagarens talan kalla den som är bosatt i Danmark, Finland, Island eller Norge och uppehåller sig i något av dessa länder. Enligt lagen måste den som är bosatt här i landet och uppehåller sig här eller i annat nordiskt land efter kallelse inställa sig som vittne eller målsägande i ett vart av de nordiska länderna. Vittnesplikten har av naturliga skäl försetts med vissa begränsningar, avseende bl. a. vittnesmålets betydelse för utgången i målet. Hämtning över riksgräns skall inte kunna ske. När vittnet anlänt till domslandet, blir de bestämmelser som gäller där tillämpliga. Regler har införts som möjliggör verkställighet i bosättningslandet av påföljd i form av böter, vite och förpliktande att ersätta rättegångskostnad som har ådömts vittne för underlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter. Därjämte har i brottsbalken intagits bestämmelser om straffansvar för oriktig utsaga inför nordisk domstol (SFS 752 f).
Riksdagen har också godkänt en överenskommelse mellan de nordiska länderna om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning och en konvention om bevisupptagning i utlandet i mål om ärenden av civil eller kommersiell natur. Tillträdet till konventionen har föranlett vissa smärre ändringar i lagen om bevisupptagning vid utländsk domstol och lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol (SFS 754 f).
Lagstiftningen träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
För att göra det möjligt att pröva ett system med blanketter vid av-
fattande av dom i tvistemål, liknande det som används i brottmål, har riksdagen antagit en lag om försöksverksamhet med avfattande av dom och slutligt beslut i tvistemål enligt formulär. Lagstiftningen har trätt i kraft (SFS 802).
Associationsrätt. Till skillnad från åtskilliga andra länder har Sverige saknat lagstiftning om de värdepappersfonder, s. k. aktiefonder, i vilka allmänheten numera i ökad omfattning erbjuds att placera pengar genom köp av andelar. Denna lucka har fyllts genom att riksdagen antagiten aktiefondslag, som avses tillförsäkra dem som investerar medel en sakkunnig förvaltning, en önskvärd riskfördelning av de anförtrodda medlen och en tillfredsställande insyn i verksamheten.
Med aktiefond förstås enligt lagen en huvudsakligen av aktier eller andra värdepapper bestående fond, som uppkommit genom kapitaltillskott från allmänheten och som ägs av dem som tillskjutit kapital. Aktiefond är ej att betrakta som juridisk person.
Lagen reglerar aktiefondsverksamhet som utövas i Sverige. Endast svenskt aktiebolag som fått särskilt tillstånd (fondbolag) får utöva sådan verksamhet. Tillstånd meddelas av bankinspektionen, som har att utöva tillsyn över fondbolag. För fondbolag gäller, om annat inte sägs i aktiefondslagen, vad i allmänhet är föreskrivet om aktiebolag. Fondbolags aktiekapital skall vara minst 250 000 kr., om värdet av den eller de aktiefonder som bolaget förvaltar sammanlagt uppgår till högst 50 milj. kr., och minst 500 000 kr., om värdet är högre. Fondbolags styrelse skall bestå av minst fem ledamöter. Av styrelseledamöterna utser fondandelsägarna eller intressesammanslutning för dem en ledamot för varje påbörjat tretal.
För varje aktiefond skall finnas fondbestämmelser, i vilka bl. a. skall anges de allmänna riktlinjerna för placering av fondmedlen. Fondbestämmelser skall fastställas av bankinspektionen. Enligt lagen får till aktiefondförvärvas svenska värdepapper, som noteras vid Stockholms fondbörs eller på lista utgiven av svenska fondkommissionärer, utländska värdepapper — i huvudsak börsnoterade — i den mån fondbestämmelserna tillåter det samt värdepapper som säljs under förhållanden som gör sannolikt att de kommer att bli noterade inom ett år efter förvärvet.
Vid förvaltningen av aktiefond skall fondbolaget handla uteslutande i fondandelsägarnas gemensamma intresse. Styrelsens beslut i fråga om utövande av rösträtt för aktier i fonden är giltigt endast om det biträtts av mer än hälften av fondandelsägarrepresentanterna. Fondbolag får inte utan bankinspektionens tillstånd ta upp lån i aktiefondsverksamheten eller pantsätta egendom som ingår i aktiefond. Fondegendomen är utmätningsfri. Intresset av riskfördelning har tillgodosetts bl. a. av en regel att värdepapper med samma utfärdare inte utan medgivande av bankinspektionen får ingå i en fond till mer än tio procent av fondvärdet. Vidare gäller att högst fem procent av röstvärdet för aktierna i ett och samma aktiebolag får ingå i en aktiefond.
Egendomen i en aktiefond skall alltid förvaras hos bank (förvaringsbank). Fondbolag får välja mellan att utge fondandelsbevis och att föra register över fondandelsinnehavet. Om fondandelsägare begär inlösen av fondandel, skall inlösen som regel ske omedelbart. I lagen finns vidare föreskrifter om redovisning m. m. samt skadestånds- och straffbestämmelser.
Lagen har trätt i kraft den 1 januari 1975. För aktiefondsföretag som drev verksamhet vid aktiefondslagens ikraftträdande gäller en övergångstid av två år.
Lagstiftningen har föranlett vissa följdändringar i lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m., skuldebrevslagen, aktiebolagslagen och lagen om förenklad aktiehantering (SFS 931 f).
Banklagstiftning. En ny lag om kreditpolitiska medel har antagits av riksdagen. Lagen, som gäller under tiden den 1 januari 1975—den 31 december 1977, ersätter likviditets- och kassakvotslagen, placeringskvotslagen och ränteregleringslagen. Liksom de äldre lagarna på området har den nya lagen karaktär av fullmaktslag. För tillämpning av lagen krävs förordnande av regeringen. På framställning av fullmäktige i riksbanken kan förordnande av kreditpolitiskt medel meddelas, om det behövs för att uppnå de mål som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet. I lagen anges i princip endast ramar och riktlinjer för lagens tillämpning. I övrigt överlåts det på riksbanken att utfärda behövliga föreskrifter. Lagen upptar kreditpolitiska medel som svarar mot dem som ingick i den tidigare lagstiftningen, d. v. s. likviditets- och kassakrav, placeringsplikt, emissionskontroll och räntereglering. Ytterligare två instrument ingår bland de lagreglerade kreditpolitiska medlen, nämligen utlåningsreglering för kontroll av bankinstitutens utlåning och särskild placeringsplikt för tryggande av bostadsbyggandets försörjning med byggnadskrediter.
Lagstiftningen har föranlett vissa ändringar i lagen om Sveriges Riksbank, lagen om bankrörelse, lagen om sparbanker och lagen om jordbrukskasserörelsen (SFS 922 f).
Arbetsrätt. Reglerna i lagen om anställningsskydd om avskedande, turordning vid uppsägning och företrädesrätt till ny anställning gällde enligt en särskild övergångsbestämmelse i lagen (SFS 1974: 359) om ändring i statstjänstemannalagen inte i fråga om anställningsförhållande varå statstjänstemannalagen är tillämplig. Denna undantagsbestämmelse har numera upphävts utom i fråga om avskedande, och i statstjänstemannalagen har införts bestämmelser som gör reglerna om turordning och företrädesrätt tillämpliga även inom det statliga området. Med hänsyn till den offentliga verksamhetens särskilda beskaffenhet har dock en del särbestämmelser ansetts nödvändiga. Reformen innebär också att möjligheten att föra talan mot statlig arbetsgivares beslut om uppsägning blivit enhetligt reglerad. Besvärsrätten i ärende om tjänstetillsättning har behållits oinskränkt på så sätt att även tvist om företrädesrätt till ny anställning skall handläggas besvärsvägen. Bestämmelserna att förordnande på statlig tjänst får tidsbegränsas bara i vissa angivna fall har kompletterats med en föreskrift av innebörd att förordnande som strider mot bestämmelserna skall kunna förklaras gälla utan tidsbegränsning.
Den nya regeringsformen har föranlett ändrade regler i statstjänstemannalagen om prövning av frågor om ordinarie domares entledigande i samband med pensionering, avstängning och läkarundersökning. Tvister avsådant slag skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister,
d. v. s. med arbetsdomstolen som antingen enda eller andra och sista instans beroende på om tjänstemannen är fackligt organiserad eller ej. För justitieråd och regeringsråd gäller särskilda regler. Den beskrivna ordningen är ett provisorium i avvaktan på ställningstagande till ämbetsansvarskommitténs förslag om ett nytt sanktionssystem för statliga tjänstemän.
Enligt lagen om rättegången i arbetstvister gäller bl. a. att förhandling mellan parterna i regel skall äga rum, innan en tvist dras inför arbetsdomstolen. Ett motsvarande krav på överläggning har i lagen införts beträffande tvist i fråga som är avtalsförbjuden enligt tjänstemannalagstiftningen men som ändå skall prövas av arbetsdomstolen.
Till skillnad från 1809 års regeringsform likställer den nya regeringsformen i princip utlänningar med svenska medborgare när det gäller tillträde till offentlig tjänst. Vissa undantag har dock ansetts nödvändiga. De har preciserats i statstjänstemannalagen. För riksdagen och dess verk har gjorts en särskild reglering.
I samband med ovan berörd arbetsrättslig lagstiftning, som trätt i kraft, har ändringar skett i kommunaltjänstemannalagen, lagen om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut och lagen (SFS 1974:354) om ändring i lagen om avstängning av domare, m. m. (SFS 1008 f).
En lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning har antagits av riksdagen. Lagen, som gäller anställda i såväl allmän som enskild tjänst, påverkar inte de särskilda regler som avser ledighet vid svenskundervisning för invandrare och kurser för fackliga förtroendemän. Rätt till ledighet föreligger normalt för arbetstagare som vid tiden för ledighetens börjanvarit anställd hos arbetsgivaren antingen de senaste 6 månaderna eller sammanlagt minst 12 månader under de senaste två åren.
Någon begränsning i fråga om utbildningens art eller längd gäller inte. Rena självstudier omfattas dock inte av lagen. Lagen innehåller utförliga bestämmelser om ledighetens förläggning. Reglerna ger kollektivavtalsbunden facklig organisation på arbetsplatsen ett vidsträckt inflytande. Om en arbetsgivare vill skjuta upp begärd ledighet längre tid än sex månader — i vissa fall 14 dagar — fordras godkännande av den fackliga organisationen. En arbetstagare som fått begärd ledighet uppskjuten mer än två år eller, vid ledighet som omfattar högst en vecka, ett år kan få sin sak prövad av domstol.
Vid tvist om tillämpningen av lagen har den fackliga organisationen s. k. tolkningsföreträde. Lagen innehåller vidare bl. a. regler om anställningsskydd för arbetstagare som utnyttjar sin rätt till ledighet samt skadeståndsregler både beträffande arbetsgivare som åsidosätter sina förpliktelser enligt lagen och beträffande arbetstagarorganisation som genom sitt tolkningsföreträde föranlett en felaktig tillämpning av lagen och insett eller uppenbarligen borde ha insett felaktigheten.
Lagens grundläggande regler om bl. a. rätt till ledighet och anställningsskydd är tvingande. Flertalet bestämmelser är dock dispositiva, vilket gör det möjligt att genom kollektivavtal anpassa dem till de varierande förhållanden som råder på olika arbetsplatser. Mål om tillämpning av lagen handläggs enligt lagen om rättegången i arbetstvister. Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 januari 1975 (SFS 981).
Socialförsäkring. Riksdagen har antagit flera betydelsefulla ändringar i lagen om allmän försäkring och andra författningar på socialförsäkringens område. En del av ändringarna avser den allmänna pensioneringen. Den 1 juli 1976 sänks sålunda pensionsåldern från 67 till 65 år. Folkpensionens grundbelopp har fr. o. m. årsskiftet 1974—1975 höjts från 90 % till 95 % av basbeloppet för ensamstående och från 140 % till 155 % av basbeloppet för gifta (SFS 748).
Nyssnämnda höjningar har kombinerats med en fortsatt uppräkning av pensionstillskotten, som utgår till dem som saknar ATP eller har låga ATP-belopp. Den årliga höjningen blir fr. o. m. den 1 juli 1976 4 % istället för som nu 3 % av basbeloppet. Den tid under vilken pensionstillskotten skall fortsätta att stiga förlängs till den 1 juli 1981 och garantinivån höjs successivt från 30 % till 45 % av basbeloppet. För förtidspensionärer utan eller med ringa ATP skall fr. o. m. den 1 juli 1976 pensionstillskott utgå med 50 % av basbeloppet. Dessa höjs därefter med 8 % per år framtill den 1 juli 1981 då de kommer att utgöra 90% av basbeloppet (SFS 785).
Av stor betydelse för de handikappade är också de regler som den 1 juli 1975 träder i kraft beträffande invaliditetstillägg, invaliditetsersättning och vårdbidrag. Invaliditetstillägget och invaliditetsersättningen sammanförs till en ny förmån, benämnd handikappersättning. Såväl i fråga om denna ersättning som beträffande vårdbidraget innebär lagstiftningen att flera handikappade än nu får möjlighet att erhålla ersättning för vårdinsatser och merkostnader på grund av handikappet (SFS 784).
Reglerna om inkomstprövning i lagen om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension har ändrats med verkan fr. o. m. den 1 januari 1975. Ändringen, som utgör en av flera åtgärder i syfte att lindra marginaleffekterna för inkomsttagare i mellaninkomstlägena och att åstadkomma skattesänkning för låginkomsttagare, innebär att avtrappningen av angivna tillägg skall ske med en tredjedel i stället för som tidigare med hälften av den sidoinkomst som överstiger det s. k. avdragsfria beloppet (SFS 776). Bland övriga åtgärder kan nämnas slopande av sjukförsäkringsavgiften förlöntagare (SFS 775).
Här angivna reformer finansieras genom höjningar dels av socialförsäkringsavgifterna till folkpensioneringen och till sjukförsäkringen fr. o. m. år 1975, dels av ATP-avgiften fr. o. m. år 1977 (SFS 775, 784, 789).
Reglerna angående beräkning av socialförsäkringsavgifter och allmänarbetsgivaravgift m. m. för lön till arbetsgivares hemmavarande barn har ändrats (SFS 790 f).
Den särskilda sjukförsäkringen för studerande som gäller fr. o. m. den 1 januari 1975 skall enligt beslut av riksdagen finansieras genom arbetsgivarnas socialförsäkringsavgifter till sjukförsäkringen och med statliga medel. Någon avgift för de studerande skall således ej komma i fråga. Även i övrigt har de studerandes villkor förbättrats. Bl. a. har inkomstgränsen för det inkomstprövade tillägget inom studiehjälpssystemet höjts för bidragsåret 1975 och reglerna om reducering av tillägget har ändrats. Reformen, som trätt i kraft den 1 januari 1975, har föranlett ändringar i lagen om allmän försäkring och studiestödslagen (SFS 977 f).
Övrigt. Med hänsyn till vinstutvecklingen inom industrin och skogs-
bruket har som ett led i en inflationsbekämpande politik i en lag om avsättning till särskild investeringsfond föreskrivits att aktiebolag och ekonomiska föreningar — utöver tidigare beslutad avsättning med 20 % till arbetsmiljöfond — skall avsätta 15 % av sin vinst för år 1974 till en särskild investeringsfond (SFS 988).
Tillämpningstiden för den allmänna prisregleringslagen, med undantag av vissa bestämmelser, har förlängts t. o. m. den 20 december 1975 (SFS 838).
Med anledning av Sveriges anslutning till 1970 års internationella fördrag om gods- och personbefordran med järnväg, efter sina franska titlar vanligen kallade CIM och CIV, har antagits en lag om verkställighet av utländsk dom som meddelats enligt vissa internationella järnvägsfördrag m. m. Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 januari 1975 (SFS 744).
Vid årsskiftet 1974—1975 har också en lag om riksprovplatser m. m. och en lag om riksmätplatser m. m. trätt i kraft. Lagstiftningen, som är en ramlagstiftning byggd på tidigare antagna riktlinjer, innehåller grundläggande bestämmelser angående organisationen av den officiella provningsverksamheten och den officiella metrologiska verksamheten (SFS 896 f).
Genom en ändring i bl. a. lagen om beräkning av lagstadgad tid har nyårsafton i vissa hänseenden blivit likställd med helgdag. Lagstiftningen har trätt i kraft (SFS 756 f).
Ove Lindh1