Svensk föreningsrätt inför europeisk domstol. Den 4 oktober 1974 beslöt den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna att till den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna hänskjuta två mot Sverige riktade klagomål. Detta är de första mål mot Sverige som blir föremål för domstolens prövning.
Det första målet anhängiggjordes av Svenska lokmannaförbundet inför kommissionen i juli 1972. Förbundet påstod i huvudsak att staten i egenskap av arbetsgivare kränkt dess enligt art. 11 i konventionen om de mänskliga rättigheterna skyddade föreningsrätt genom att vägra sluta särskilt kollektivavtal med förbundet som ej tillhör någon huvudorganisation. Vidare åberopade förbundet bl. a. det i art. 14 i konventionen stadgade förbudet mot diskriminering. Frågan hade prövats av arbetsdomstolen vilken dock ej funnit statens avtalsverks praxis i detta hänseende stå i strid med lagen om förenings- och förhandlingsrätt (dom 1972 nr 5). Det bör nämnas att ett liknande klagomål tidigare anhängiggjorts vid kommissionen av Svenska lotsförbundet men slutligen avvisats på grund av att klaganden ej uppfyllt kravet på att klagan måste anhängiggöras inom sex månader från det sista inhemska beslutet, d. v. s. i detta fall arbetsdomstolens dom. Genom beslut den 20 juli 1972 beslöt kommissionen att upptaga lokmannaförbundets klagomål tillfullständig sakbehandling. Sedan parterna skriftligen utvecklat sin talan, höll kommissionen muntlig förhandling den 6 februari 1973. Kommissionen antog sin slutliga rapport i målet den 27 maj 1974.
Det andra målet anhängiggjordes i juni 1972 av professor Folke Schmidt och kapten Hans Dahlström och riktade sig mot avtalsverkets vägran att betala retroaktiva lönetillägg till medlemmar av SACO och SR efter en avtalskonflikt under våren 1971. Även detta mål hade haft sin förhistoria inför arbetsdomstolen som funnit att avtalsverkets vägran inte stred mot lagen om förenings- och förhandlingsrätt (dom 1971 nr 34). Kommissionen beslöt den 18 december 1972 att upptaga målet till fullständig sakbehandling. Klagandena stödde sig på bestämmelserna i art. 11 i konventionen, men kommissionen fann att dess prövning också skulle omfatta frågan om art. 14 blivit kränkt. Efter skriftväxling höll kommissionen muntlig förhandling den 30 maj 1973. Kommissionen antog sin slutliga rapport den 17 juli 1974.
Rapporterna i de båda målen har tillställts Europarådets ministerkommitté. Till följd av att målen nu hänskjutits till domstolen kommer ministerkommittén ej att uttala sig i frågan om konventionen kränkts. I enlighet med gällande bestämmelser förblir kommissionens rapporter i de båda målen konfidentiella till dess att domstolens ordförande bestämt datum för muntlig förhandling och medgivit deras offentliggörande. Målen kan väntas komma att utsättas till muntlig förhandling sedan den förberedande skriftväxlingen avslutats.
Det bör tilläggas att en enskild klagande inte har partsställning inför domstolen. Part är endast fördragsslutande stat som berörs av målet. Kommissionen representeras inför domstolen av en eller flera ledamöter som har till uppgift att bistå domstolen med förklaringar av kommissionens rapport. Kommissionens delegater beredes också tillfälle att bemöta vederbörande stats