ISTVÁN SZÁSZY. Conflict of Laws in the Western, Socialist and Developing Countries. Leiden 1974. Sijthoff. 424 s.

 

Författaren till detta arbete, den ungerske rättsvetenskapsmannen István Szászy, är sedan länge känd även i Västeuropa för sina många digra arbeten främst inom den internationella privaträtten och sina insatser för den internationella privaträttens kodifiering inte bara i sitt hemland utan också som medlem av kodifikationskommittén för 1949 års egyptiska civillagbok, vars IP-rättsliga regler i sin tur tjänat som förebild i flera andra länder. Åtskilliga av Szászys verk är tillgängliga på engelska eller franska. Redan år 1934 föreläste han vid Haagakademin för internationell rätt över ämnet Les conflits de lois dans le temps (Recueil des Cours 1934 I 145). Bland hans arbeten från senare år kan nämnas Private International Law in the European People's Democracies (Budapest 1964), International Civil Procedure (Leiden 1967), International Labour Law (Leiden 1968) samt Le conflit de lois interpersonnel dans les pays en voie de développement (Recueil des Cours 1973 I 81).
    Den nu föreliggande massiva volymen, som delvis bygger på Szászys tidigare produktion, anges ha till syfte att fastställa allmänna principer för lösningen av skilda kategorier av lagkonflikter i de kapitalistiska och socialistiska länderna samt utvecklingsländerna. Redan härav antydes att boken spänner över mycket vida fält och speglar förf:s universella intressen och orientering. Detta framträder än tydligare vid ett närmare studium avboken.
    Den första av bokens sex delar handlar om "the legal rule and the conflict of laws in general" och inleds med en generell diskussion av begreppet rättsregel, bl. a. i ljuset av marxistisk teori. Åt denna ägnar förf. naturligt nog även eljest i boken en hel del uppmärksamhet och stundom reverens,

 

Lennart Pålsson 217men han besitter lyckligtvis ett alltför stort mått av personlig auktoritet och lärdom för att däri se något universalmedel för lösningen av sina problem.
    Den andra och största delen av boken ägnas åt de internationella lagkonflikterna. Under denna rubrik behandlar Szászy alla de klassiska frågorna inom den internationella privat- och civilprocessrättens allmänna del, bl. a. de IP-rättsliga reglernas natur och funktion, kvalifikationsproblemet, återförvisningsläran, den prejudiciella frågan, ordre public och de viktigaste anknytningsfaktorerna, i synnerhet partsviljans betydelse. Ett särskilt kapitel i denna del handlar om arbetsrättsliga lagkonflikter, vilka enligt Szászys mening bör anses utgöra en egen disciplin, fristående från ehuru besläktad med den egentliga internationella privaträtten. De skäl Szåszy anför härför är i och för sig rimliga, men på lika goda grunder torde det kunna hävdas att flera andra specialområden, såsom internationell sjö- och lufträtt, borde brytas ut till egna "funktionella" discipliner.
    I samma del behandlar Szåszy också lagkonflikter inom den offentliga rättens, skatterättens samt straff- och straffprocessrättens områden. Flertalet av dessa frågor brukar i västliga länder inte räknas till eller diskuteras tillsammans med den internationella privaträtten. Att de offentligrättsliga lagkonflikterna tas upp är emellertid naturligt och vanligt i arbeten av författare från socialistiska länder, där man inte accepterar den på liberala traditioner vilande, låt vara till sin utformning starkt omstridda distinktionen mellan offentlig och privat rätt och där all rätt i princip är av offentlig natur. Denna dogmatiska klyfta motsvaras dock näppeligen av lika stora skillnader vid lösningen av mera konkreta lagkonfliktproblem. Å ena sidanförefaller man nämligen även i socialistiska länder utesluta tillämpning av främmande rätt beträffande åtminstone en del frågor som i västliga länder brukar karakteriseras som offentligrättsliga. Å andra sidan finns det i modernare västlig doktrin en klar tendens att överge den tidigare dogmen att främmande offentlig rätt aldrig tillämpas. Szászys iakttagelser i denna del är av stort intresse.
    Härutöver ger Szászy i särskilda delar av boken en ingående framställning av interregionala, interpersonella och intertemporala lagkonflikter. Dylika lagkonflikter uppträder ej sällan som en komplicerande faktor i samband med tillämpning av utländsk rätt. Men i första hand existerar de givetvis som självständiga internrättsliga problem i laglandet självt, och Szászy behandlar dem också från denna synpunkt.
    Den geografiska täckningen är lika imponerande som den sakliga. Förf. rör sig till synes lika obesvärat bland muselmanska rättskällor i diverse länder i Afrika och Asien som i modern västerländsk och socialistisk tankevärld. Med skandinavisk doktrin — vars bidrag till lagkonflikternas allmänna teorier föralldel varit tämligen blygsamma — synes han dock inte vara särskilt väl förtrogen, förmodligen beroende på språkliga barriärer.
    Också den historiska dimensionen har i Szászys bok ett osedvanligt djup. Perspektivet sträcker sig från Hammurabis lagar, som är av intresse för de intertemporala lagkonflikterna, till moderna amerikanska IP-rättsliga läror. Ett otal regler och teorier från mellanliggande århundraden passerar revy, ingalunda bara i form av sporadiska notiser utan systematiskt-vetenskapligt presenterade.
    Boken har en utpräglat teoretisk inriktning. Szászy är främst intresserad

 

218 Anm. av István Szászy: Conflict of Lawsav lagkonflikternas systematik och begreppsbildning, de allmänna principerna för deras lösning och reglernas struktur. Resonemangen ligger därför så gott som genomgående på en hög abstraktionsnivå. Boken vittnar i förstahand om förf:s närmast otroliga lärdom i stort som i smått. Härom kan man få en uppfattning genom en blick på listan över citerade författare, som upptar ca 1 000 namn. Efter min mening upptas en alltför stor del av boken av redogörelser för andra författares teorier, som i längden blir mycket tröttande. Det tycks inom förf:s forskningsområde knappast finnas någon lära som undgått honom men dessvärre heller ingen som tett sig alltför obetydlig, orimlig eller sönderkritiserad för att dras fram i rampljuset, vanligen som måltavla för förnyad beskjutning. Likaså väller en sådan kaskad av lagar, regler och förslag härom från alla tider och från all världens länder över läsaren att han snabbt dränkes i materialet. I långa stycken är framställningen så laddad med fakta att den får karaktär av lexikon snarare änav en läsbar bok. Det encyklopediska vetande som finns nedlagt i boken gör den värdefull som uppslagsverk. Tyvärr minskas detta värde av en bristfällig indexering som inte på något sätt gör rättvisa åt den mängd av informationsom finns att hämta i boken.
    Mot förf:s komparativa metod vill jag för min del anmäla vissa betänkligheter. De refererade teorierna och reglerna framställs i stor utsträckning lösryckta ur sin kontext. Man får veta mycket litet om olika reglers och principers rättspolitiska ändamål och deras faktiska funktion och betydelse i rättslivet. Sannolikt har mycket av det presenterade tankegodset och även många av de kodifierade reglerna ringa relation till den verkliga rättstilllämpningen. Härom skulle man emellertid önskat betydligt fylligare information än Szászy ger.
    Mera njutbar och givande är framställningen när Szászy framför kritik och egna meningar. Mycket av detta är övertygande eller åtminstone tankeväckande. Tyvärr blir det på grund av alla referaten inte så mycket utrymme över för sådana egna analyser. Szászy får sällan tillfälle, eller är möjligen inte intresserad av, att föra ut sina tankegångar till ett plan där de kan testas på praktiska problem. Många av de teorier som framförs verkar blodfattiga och grundade på abstrakta postulat och logiska deduktioner snarare än på en fond av konkret erfarna problem. Detta kan sägas vara i linje med gammal IP-rättslig tradition, som alltjämt ger ämnet en förhållandevis stark dogmatisk prägel. I äldre tid kunde denna inriktning förklaras och måhända försvaras av att rättspraxis och annat erfarenhetsmaterial hade ringa omfattning och föga självständig betydelse. Men härvidlag har i åtskilliga länder läget väsentligt ändrats under de senaste decennierna. Till illustration härav kan nämnas att publicerad IP-rättslig praxis enbart i Västtyskland för åren 1945—71 omfattar 13 volymer om sammanlagt över 9 000 sidor. Härur kan många nyttiga lärdomar dras, kanske särskilt vad gäller nyansering och utveckling av frågeställningarna. Förvisso har den internationella privaträtten även framdeles ett behov — som kanske tenderar att underskattas i skandinavisk doktrin — av sina allmänna principer och sin allmänna del. Men borde inte de nya lärorna grundas på, och äldre doktriner omprövas i ljuset av, dylikt erfarenhetsmaterial snarare än på spekulation om vad som är "the most correct theory"?
Lennart Pålsson