F. KALSHOVEN. The Law of Warfare. A Summary of its Recent History and Trends in Development. Leiden 1973. A. W. Sijthoff. 138 s.
D. SCHINDLER & J. TOMAN. The Laws of Armed Conflicts. A Collection of Conventions, Resolutions and Other Documents. Leiden 1973. A. W.Sijthoff. 795 s.
J. TOMAN. Index of the Geneva Conventions for the Protection of War Victims of 12 August 1949. Leiden 1973. A. W. Sijthoff. 194 s.

 

Det alltsedan Vietnamkonflikten stigande intresset för krigets lagar återspeglas i de här uppräknade, av Henri Dunant-institutet i Geneve utgivna verken. De innehåller välkommen och tillförlitlig dokumentation och bör bli till god nytta, inte minst vid den nu pågående översynen av krigets lagar. Detta arbete har bedrivits i Genève: vid expertkonferenser 1971 och 1972 och en internationell diplomatkonferens 1974, vars andra session äger rum i början av 1975.
    Kalshoven presenterar reglerna om användning av vapen och stridsmetoder. Han kartlägger aktuella problemställningar och illustrerar dem med hänvisningar till statspraxis och uttalanden under nyssnämnda expertkonferenser. Varje krigförande part är skyldig att iaktta åtskillnad mellan kombattanter och civilbefolkning. Även under ett modernt krig med dess inslag av flygbombning och gerillakrigföring skall civilbefolkningen skonas i görligaste mån, och den får inte utsättas för krigsrepressalier. Urskillningslös flygbombning är erfarenhetsmässigt ineffektiv ur militär synpunkt. En extensiv definition av begreppet "militära mål" är farlig; den medför risk för godtycke. Det föreligger starka skäl att införa uttryckliga konventionsförbudmot användning av brand-, höghastighets- och fragmenteringsvapen. Hur bör man då befrämja folkrättens efterlevnad? Kalshoven pekar på sådana faktorer som handledning och undervisning samt den allmänna opinionen— så länge denna inte "manipuleras" medelst propaganda och ideologi.

 

Väsentligt är sålunda, att de krigförande iakttar krigets lagar (ius in bello) oavsett rätten att tillgripa krig (ius ad bellum).
    I fråga om proportionalitetsprincipen och uppsåtsrekvisitet inbjuder framställningen (s. 60—67) till diskussion. Bör ett konventionsförbud mot områdesbombning — bombning av ett område med flera militära mål, som är åtskilda från varandra och belägna inom befolkade distrikt — göras kategoriskt eller betingat av om den förväntade skadan är onödig eller "disproportionate to the concrete military advantage sought"? Kalshoven synes företräda sistnämnda uppfattning, vars riktighet dock kan ifrågasättas. Vidare: bör man helt förbjuda anfall mot civilbefolkning eller — enligt Kalshoven — endast "attacks launched intentionally against the civilian population"?
    Schindler-Tomans traktatsamling återger den engelska texten till alla sedan 1856 tillkomna multilaterala traktater om folkrätt i krig samt vissa traktatförslag och resolutioner i samma ämne. För varje traktat lämnas en vägledande kommentar, uppgifter om ikraftträdande och autentiska texter, källhänvisningar samt data om undertecknande, ratificeringar, anslutningar och reservationer. Bland texterna finner läsaren exempelvis Francis Liebers ofta citerade militära instruktion 1863, som tillkom under amerikanska inbördeskriget, och FN:s generalförsamlings resolution 1946 om Nürnbergprinciperna.
    Tomans sakregister till 1949 års Genevekonventioner har två syften: dels att ge snabba och riktiga hänvisningar, dels att systematiskt sammanställa vissa bestämmelser, exempelvis dem som gäller militär nödvändighet, krigsfångar, stridsområden och skyddsmakter.
Esbjörn Rosenblad