Avbeställningsrätt

 

Av docenten BRITA SUNDBERG-WEITMAN

 

 

 

 

Ordet avbeställningsrätt, som inte har någon allmänt vedertagen innebörd, kommer här att användas för den situationen att någon, som har beställt en vara eller en tjänst, ångrar beställningen och vill komma ifrån affären så billigt som möjligt. Avbeställningsrätt kan då definieras som rätten att genom ett meddelande, en avbeställning, komma ifrån eller begränsa sina skyldigheter enligt ett avtal om köp av vara eller om erhållande av tjänst. Det förutsattes, att fråga är om ett i och för sig giltigt avtal och att beställaren inte beskyller sin motpart för avtalsbrott.
    Framställningen utgår från gällande rätt men åsyftar närmast att visa på problem som är förenade med avbeställningsrätt och att spåra vissa utvecklingstendenser. Såvitt gäller köp skall gällande köplag och hemförsäljningslagen samt vidare ett förslag om allmän ångervecka för s. k. konsumentköp beröras. Efter köpavtalen behandlas tillverkningsavtalen. Ehuru vissa av dessa formellt är hänförliga tillköp, andra inte, kommer de här att behandlas som en avtalstyp för sig. Därefter diskuteras vissa andra slags tjänster. Härmed avses sådana avtal som går ut på att någon mot betalning skall tillhandahålla ett bestämt arbetsresultat. Som exempel kan nämnas byggnadsentreprenad, arkitektritningar, reparation, tvätt och möbelflyttning. Skäl för och emot tvingande regler om avbeställningsrätt berörs allmänt efter diskussionen av de olika avtalstyperna.

 

Köp
1905 års köplag ger inte köparen någon avbeställningsrätt annat än för det fall att sådan uttryckligen eller konkludent avtalats1. Har så ej skett, är säljaren berättigad att få en dom som förpliktar köparen att mot utfåendet av det köpta godset betala köpesumman.
    Den bakomliggande tanken är att "pacta sunt servanda"; avtal skall hållas. Köparens bundenhet vid avtalet framstod som så självklar vid tiden för köplagens tillkomst, att den inte ansågs behöva

 

1 Köplagens regler är i allmänhet dispositiva; se 1 §. I 60 § regleras visst fall av avtalad avbeställningsrätt, d. v. s. att parterna kommit överens om "öppet köp". Detta innebär enligt Almén-Eklund (Om köp och byte av lös egendom, Sthlm 1960, s. 797) att köparen "äger efter sitt fria behag vidbliva köpet eller därifrån avstå". 

16—753005. Svensk Juristtidning 1975

 

242 Brita Sundberg-Weitmansärskilt motiveras. Uppenbarligen kan ej heller principen "pacta sunt servanda" helt undvaras. Om avtal överhuvudtaget ej vore rättsligt bindande, skulle alla former av överenskommelser få bygga uteslutande på förtroende; en rationell arbetsfördelning såsom den vi har i ett modernt samhälle skulle inte kunna förekomma utan långtgående ingripanden från statens sida. Det nu sagda kan dock ej föranleda längre gående slutsatser än att principen måste finnas som en bas; härmed är ej givet att den alltid måste gälla.
    Man kan emellertid för köp av lös egendom motivera principen med en mindre abstrakt argumentering än den nyss framlagda. För att en yrkesmässig säljare skall kunna utöva sin verksamhet rationellt bör han normalt skaffa in nya varor i stället för dem han avyttrar. Om köpare fritt får avbeställa, kan säljaren på detta sätt belastas med varor som han ej har plats för, och hans ekonomi kan komma i oordning, eftersom han normalt finansierar nyanskaffningar med vad han får in genom försäljningar. Även om säljaren i sin tur skulle tillåtas avbeställa hos sin leverantör, så innebär detta bara att skadan förskjuts ett led. Slutresultatet blir att fabrikanten inte kan planera sin tillverkning med utgångspunkt i de beställningar han får. Och kostnader kan uppstå, som från samhällsekonomisk synpunkt ter sig onyttiga, t. ex. för transport av varor fram och tillbaka.
    Att det sålunda finns både allmänna och speciella skäl för grundsatsen "pacta sunt servanda" såvitt nu är i fråga behöver naturligtvis ej betyda att motskäl saknas. Sådana motskäl kan vara t. ex. att det med hänsyn till omständigheterna vid avtalets ingående, utan att en ogiltighetssituation föreligger, dock framstår som oskäligt att tillämpa regeln om avtals bindande verkan. Ett annat skäl kan vara att det för vissa situationer inte finns anledning att befara någon skada aven köparens avbeställningsrätt.
    Skäl av förstnämnda innebörd kan sägas motivera det viktiga undantag från principen om köparens bundenhet som numera finns i den s. k. hemförsäljningslagen. Köparen åtnjuter enligt denna lag vad som brukar kallas en "ångervecka", vilket i princip innebär, att han inom en vecka har rätt att komma ifrån avtalet helt och hållet. Lagen är från 1971. Den gäller, som namnet antyder, inte alla köp utan bara om köpet har skett vid säljarens besök i köparens bostad eller andra likartade förhållanden. Den gäller vidare inte mellan vilka säljare och köpare som helst utan endast under förutsättning att säljaren handlar yrkesmässigt och köparen är att anse som konsument, d. v. s. köpegodset skall vara avsett huvudsakligen för enskilt bruk. Lagen gäller ej vid rent kontantavtal.
    "Ångerveckan" innebär en intressant och ganska ingripande in-

 

Avbeställningsrätt 243skränkning av regeln "pacta sunt servanda". Att avtalsparter får stå för vad de har kommit överens om, d. v. s. att rättsordningen betraktar avtal som bindande, förutsätter för att te sig etiskt godtagbart, att båda parterna handlar av fri vilja och åtminstone generellt kan anses någorlunda jämstarka. Om den ena parten har mycket svårare än den andra att hävda sina intressen, kommer man i närheten av de situationer som enligt avtalslagens 29 och 31 §§ ansetts böra föranleda avtals ogiltighet. Bakgrunden till hemförsäljningslagen var, att det hade blivit vanligt att försäljare uppsökte människor i deras hem och lyckades övertala många att beställa saker som de egentligen inte ville ha. Ångerveckan i den gällande hemförsäljningslagen utgår från att konsumenten är i särskilt underläge, när försäljaren uppsöker honom i hans hem. Att människor i just denna situation beställer sådant de inte behöver kan förklaras med att detta framstår som det enda möjliga sättet att bli av med försäljaren; många, kanske särskilt ensamma gamla, vill väl också gärna göra den till lags som gjort sig besväret att hälsa på.
    "Ångerveckan" vid hemförsäljning kan alltså sägas motiverad med att en beställning inte utan vidare kan förutsättas vara frivillig, när försäljaren har sökt upp konsumenten i hans hem. Eftersom avbeställningsrätten emellertid finns endast om säljaren handlar yrkesmässigt, har nyssnämnda skäl dock tydligen inte i och för sig ansetts räcka för att kullkasta principen "pacta sunt servanda" utan endast i förening med föreställningen att näringsidkare överlag har lättare än andra avtalsparter att genomdriva sin vilja.
    Efter hemförsäljningslagen har ytterligare steg tagits bort från principen om avtals bindande verkan. Ett exempel är 1973 års direktiv om översyn av hemförsäljningslagen2. I första hand gäller det en utvidgning av tillämpningsområdet till telefonköp och vissa kontantköp. Utredningen har emellertid också fått i uppdrag att undersöka, om möjligen en generell lag om öppet köp bör införas till förmån för konsumenter, alltså även för det fall att köpet har skett i butik. Utredningsdirektiven framhåller två fördelar med en sådan ordning. Dels skulle det inte bli så mycket tvister om påstådda fel i köpta varor, dels skulle förhastade köpbeslut inte behöva få så besvärande konsekvenser som nu för konsumenterna. Det uttalas dock i direktiven, att generellt öppet köp skulle kunna skapa svårigheter åtminstone för vissa säljare och kanske medföra kostnader, som ytterst drabbar konsumentkollektivet.
    Om förenämnda utredning leder till en regel om generell "ånger-

 

2 Se statsrådsprotokollet över justitieärenden den 23 mars 1973.

 

244 Brita Sundberg-Weitmanvecka" till förmån för konsumenter, innebär detta, att de skäl som motiverar principen "pacta sunt servanda" här anses väga lättare än motskälen, varav det tyngsta synes vara föreställningen att konsumenter generellt har svårt att hävda sin vilja gentemot näringsidkare.
    Faktiskt tillämpar många butikskedjor generellt öppet köp redan i dag, så att kunderna har rätt att återlämna köpta varor mot återfående av köpeskillingen kontant. Från den gällande köplagens synpunkt framstår denna rätt som en favör för köparen. Det kan emellertid framföras argument av motsatt innebörd. Uppenbarligen är det för dessa butikskedjor fråga om ett led i marknadsföringen. Man torde inte kunna bortse från möjligheten att konsumenten med denna ordning kanske lockas till oöverlagda köp i större utsträckning än om köp anses bindande för honom; utnyttjandet av avbeställningsrätten medför ofta besvär och kostnader (man måste gå tillbaka med varan till butiken) som kanske gör att konsumenten föredrar att behålla en vara som han egentligen inte ville ha. En annan sannolik och för konsumenterna oförmånlig effekt är att dessa inte kan utgå från att det som köps som nytt verkligen är oanvänt. Från samhällsekonomisk synpunkt kan man — förutom vad redan sagts om olägenheter med avseende på säljarens planläggning av egna beställningar — erinra om de kostnader (särskilt i form av extraarbete för butikspersonalen) som avbeställningsrätten medför. Endast en ekonomisk-sociologisk undersökning skulle väl kunna klargöra betydelsen av dessa betänkligheter. Tills vidare torde det vara förhastat att utgå från att vår lagstiftning kommer att upptaga en generell regel om "ångervecka" för konsumenter; som nämnts påpekades det redan i utredningsdirektiven att en sådan regel ytterst kan vara till nackdel för konsumenterna som kollektiv.
    Man kan emellertid urskilja en klar och intressant utvecklingstendens. Gamla köplagens avvisande inställning till avbeställningsrätt kan visserligen motiveras med rationella överväganden, men den är stelbent och utgår vidare från att säljare och köpare har ungefär samma möjlighet att hävda sin vilja. Hemförsäljningslagens nu gällande bestämmelser bygger på tanken att vissa köpare, konsumentköparna, i en speciell situation befinner sig i ett sådant underläge i förhållande till yrkesmässiga försäljare som motiverar en ensidig rätt för konsumenten att komma ifrån ett träffat avtal. I direktiven till den nya utredningen är man mogen att åtminstone framkasta tanken att alla konsumentköpare kanske bör betraktas som så svaga i förhållande till näringsidkarsidan, att de bör få en ensidig rätt att ångra sig.

 

Avbeställningsrätt 245Tillverkningsavtal
Såsom inledningsvis nämndes är vissa tillverkningsavtal hänförliga under köplagen, andra ej. Det avgörande kriteriet är vilkendera av parterna som tillhandahåller materialet; om det är säljaren, gäller köplagen, eljest icke3. Beträffande avbeställningsrätt är, såsom strax framgår, osäkert vad som utgör gällande rätt, åtminstone i fråga om de tillverkningsavtal som faller utanför köplagen. Köplagsutredningen och konsumenttjänstutredningen förbereder lagstiftning i denna fråga. Det torde inte finnas någon rationell anledning att ha olika regler för avbeställningsrätt i tillverkningsavtal, beroende på om det är tillverkaren eller beställaren som håller med materialet. Man bör därför kunna räkna med en samordning av köplagsutredningens och konsumenttjänstutredningens arbetsresultat, så att avbeställningsrätten blir enhetligt reglerad för tillverkningsavtal.
    Det nämndes ovan, att ett skäl mot tillämpning av regeln "pacta sunt servanda" såsom hinder för avbeställningsrätt i köp kan vara att det för vissa situationer inte finns skäl att befara någon skada av en avbeställning. Med utgångspunkt häri kan konstateras, att en tillverkare i allmänhet ej lider någon skada av att inte fullfölja ett påbörjat arbete, därest beställaren håller honom ekonomiskt skadeslös. Detta kan väl sägas även om avbeställning av köp, men som strax skall utvecklas är situationen i andra, här relevanta hänseenden en annan.
    I västtysk rätt har beställaren i denna typ av avtal en obetingad rätt att avbeställa men skall ersätta tillverkaren det positiva kontraktsintresset, d. v. s. tillverkaren tillgodoräknas avtalat vederlag med avräkning för vad tillverkaren tjänar på att slippa utföra arbetet4. Principen betraktas närmast som självklar och motiveras med att tillverkarens intresse av avtalet i allmänhet är av rent ekonomisk natur; för honom går det därför på ett ut om avtalet fullföljs eller ej, under förutsättning att han inte gör någon ekonomisk förlust på avbeställningen5. Visserligen finns det tillverkningsavtal, vari tillverkaren undantagsvis kan ha mera än ett ekonomiskt intresse av avtalet. Typexemplet är en konstnär som har intresse, inte bara av att få ut avtalat vederlag utan också av den chans arbetet kan

 

3 2 § köplagen.

4 BGB § 649: Beställaren kan till dess verket fullbordats när som helst uppsäga avtalet. Uppsäger beställaren avtalet, är företagaren berättigad att fordra avtalat vederlag; han har dock att tillgodoräkna beställaren vad han till följd av avtalets upphävande inbesparar i fråga om insatser eller vad han förvärvar eller av illvilja underlåter att förvärva genom annan användning avsin arbetskraft.

5 Se t. ex. Soergel—Siebert, Bürgerliches Gesetzbuch, Band 3, Stuttgart 1969, § 649 not 1. 

246 Brita Sundberg-Weitmange honom att bli berömd. Dylika undantagsfall betraktas i västtysk doktrin dock ej som något problem; man menar, att avtalstolkning kan leda till att avbeställningsrätt betraktas som utesluten i det enskilda fallet6.
    I schweizisk, fransk, engelsk och amerikansk rätt gäller väsentligen samma princip om avbeställningsrätt i tillverkningsavtal som i västtysk rätt7. Det kan därför vara överraskande, att frågan i den nordiska doktrinen bedömts som högst kontroversiell.
    Beträffande äldre doktrin må här nämnas, att Almén anser avbeställningsrätt utesluten8, medan däremot Wikander, åtminstone såvitt gäller tillverkningsavtal utanför köplagens tillämpningsområde, är av motsatt åsikt och i fråga om tillverkarens rätt till ersättning anser väsentligen samma princip som i tysk rätt gälla9.
    Problemet diskuterades ingående på Nordiska Juristmötet 1963 i Köpenhamn. Det visade sig, att deltagarna väsentligen var eniga om att det bör finnas en avbeställningsrätt i tillverkningsavtal. Beträffande rättens omfattning och tillverkarens rätt till ersättning förekom däremot skilda meningar.
    Som skäl för avbeställningsrätt åberopas numera framför allt samhällsekonomiska hänsyn: det skulle innebära en från samhällets synpunkt olycklig förstöring av ekonomiska värden, om tillverkaren kunde tilltvinga sig rätten att utföra arbete, som inte kan nyttiggöras10. Här är ju ej, som beträffande köp, fråga om att avbeställa någonting som redan finns utan om ett arbete som enligt avtalet skall utföras. Ofta görs tillverkningen med hänsyn till beställarens särskilda behov. Om denne ångrar sig och inte vill ha det beställda, och ingen annan heller har någon användning för det, skulle det vara ett meningslöst slöseri med samhällsresurser att emot en avbeställningsrätt strikt hävda satsen "pacta sunt servanda". Ett annat skäl som nämnts är att beställaren, därest avbeställningsrätt vore utesluten, skulle drabbas alltför hårt11. Detta skäl väger här tyngre än vid köp, ty den som beställt en specialtillverkad sak kan i regel ej, om han inte själv har användning för saken, avyttra den och därmed (såsom normalköparen i motsvarande situation) begränsa sin

 

6 Staudinger, Kommentar zum BGB II:3, Berlin 1958, § 649 not 8.

7 Se vidare Lyngsø, Afbestillingsret, Köpenhamn 1971, s. 265 ff.

8 Almén—Eklund (not 1 ovan) s. 396 not 60.

9 Wikander, Om det materiella arbetsbetinget och dess viktigaste rättsföljder, Uppsala 1916, s. 260 ff.

10 Ussing, Køb, Köpenhamn 1967, s. 96 f; Palmgren i Tidskrift för Finlands Näringsliv 1949 s. 107 ff och 154 ff; Brunsvig i Forhandlingerne på det treogtyvende Nordiske Juristmøde s. 83; Ramberg i Ekonomiskt Forum 1963 s. 21 ff.

11 Danielsson vid juristmötet (se not 10 ovan) s. 99.

 

Avbeställningsrätt 247skada. Det må i detta sammanhang också erinras om att det i fråga om tillverkningsavtal kan antagas vara vanligare än beträffande köp, att sådana omständigheter inträffar före avtalets fullföljande, som gör den beställda saken onyttig för beställaren. Detta följer av den längre tid som i typiska fall förflyter mellan tillverkningsavtalets ingående och dess fullbordande. Från social synpunkt kan det hävdas, att beställare, som ej själva är näringsidkare, bör skyddas mot tungt drabbande följder av illa genomtänkta beställningar12. Slutligen kan man med utgångspunkt i de regler, som är tillämpliga i händelse av mora på beställarens sida, komma fram till att det vore meningslöst att icke tillerkänna beställaren rätt till avbeställning. Ty åtminstone i praktiken blir det i fall av beställarens dröjsmål — vare sig detta hänför sig till betalningen eller till någon handling som är nödvändig för tillverkningen (t. ex. tillstädesvaro för provning av en kostym)— knappast aktuellt med någon annan avveckling av rättsförhållandet än den att tillverkaren erhåller ekonomisk ersättning13.
    Mot en generell avbeställningsrätt i tillverkningsavtal har framförts två huvudskäl. Det ena utgår från att tillverkaren inte kan frånkännas rätten till positiva kontraktsintresset och innebär, att det i realiteten ofta är omöjligt att hindra ekonomisk förlust för tillverkaren såsom en följd av avbeställning14. Det andra huvudskälet är, att det inte alltid är samhällsekonomiskt förmånligt att ett påbörjat arbete stoppas; tvärtom kan det från denna synpunkt te sig oförsvarligt att inställa tillverkningen15.
    Med tanke på de skäl som kan hävdas mot generell avbeställningsrätt har det framlagts olika förslag om hur en sådan rätt skulle kunna begränsas. Ett är att man skulle kräva vägande skäl eller något liknande rekvisit såsom förutsättning för avbeställningsrätt16. Ett annat förslag går ut på att man skulle göra en avvägning mellan beställarens och tillverkarens intressen för respektive mot tillverkningens stoppande17. Ett tredje förslag uppställer rekvisitet att tillverkningen måste vara i ett begynnande skede18, ett fjärde innebär att undantag skall göras för fall då tillverkaren ej kan erhålla full kompensation19och ett femte att avbeställningsrätt ej omfattar standardvaror eller

 

12 Jfr ovan om hemförsäljningslagen och direktiven om översyn av denna.

13 Rent juridiskt, jfr dock Ramberg (not 10 ovan) s. 26.

14 Ramberg (not 10 ovan) s. 23; Grönfors vid juristmötet (not 10 ovan) s. 87.

15 Jfr Brunsvig vid juristmötet (not 10 ovan) Bilaga II s. 34 under 8 c.

16 Se t. ex. Bengtsson, Särskilda avtalstyper I, Sthlm 1971, s. 113 och 138 ("intresse av viss tyngd").

17 Brunsvig vid juristmötet (not 10 ovan) Bilaga II s. 34 under 8 a.

18 Jfr not 15 ovan.

19 Brunsvig vid juristmötet (not 10 ovan) Bilaga II s. 34 under 8 b.

 

248 Brita Sundberg-Weitmaneljest sådan tillverkning som kan komma till nytta, även om inte beställaren själv kan använda saken20.
    Nu finns det en hake med alla försök att åstadkomma en nyanserad lagstiftning: man bör alltid överväga, om det verkligen är möjligt att tillämpa lagen enligt intentionerna. En lag må vara perfekt så tillvida som den teoretiskt framstår som helt adekvat med utgångspunkt i sitt eget syfte; den är ändå inte någon god lag, om den inte är anpassad till verkligheten. Det är framför allt två omständigheter som måste beaktas. Den ena är, att: domstolarna bör ha möjlighet att göra de avvägningar som förutsätts; den andra att avtalsparter bör i det avgörande ögonblicket och med någorlunda hög grad av säkerhet kunna bedöma sin rättsliga situation.
    Alla här ovan nämnda förslag till inskränkningar i avbeställningsrätten kan på dessa grunder möta invändningar. "Vägande skäl" o. dyl. är mycket vaga begrepp, och ett sådant rekvisit skulle väl ofta bli ett slag i luften, emedan det kan vara enkelt för beställaren att i efterhand konstruera ett från hans synpunkt lämpligt skäl för den gjorda avbeställningen. En avvägning mellan tillverkarens och beställarens intressen eller en ekonomisk totalbedömning? Detta vore kanske en teoretiskt perfekt lösning, men hur skall parterna kunna klara en sådan bedömning i det avgörande ögonblicket?21 Och är det realistiskt att tänka sig, att en domstol skall kunna göra den långt i efterhand?22 Liknande invändningar kan framföras mot de andra, här ovan nämnda förslagen om inskränkningar i avbeställningsrätten. Beträffande rekvisitet att tillverkningen måste vara i ett begynnande skede kan vidare invändas, att man mycket väl kan tänka sig fall, då det är bortkastade resurser att slutföra ett arbete, trots att detta kommit ganska långt på väg.
    Det kan kanske därför finnas skäl att avstå från en teoretiskt perfekt lag och i stället eftersträva en enkel regel, som ändock ej drar alla olika slags situationer över en kam. Vid ovan nämnda juristmöte föreslog professor Hellner en generell rätt till avbeställning,"såvitt särskilda skäl ej däremot talar"23. Också en sådan regel medför självfallet en viss osäkerhet både för parter och för domstolar. Det torde likväl vara lättare att tillämpa denna typ av lagregel. Om man överhuvudtaget anser det erforderligt med begränsningar av avbeställningsrätt i tillverkningsavtal — vilket möjligen kan betviv-

 

20 Ib. under 8 d; jfr Rodhe vid juristmötet (not 10 ovan) s. 100.

21 Jfr Kjølbye vid juristmötet (not 10 ovan s. 98).

22 Jfr Hellner vid juristmötet (not 10 ovan s. 93) och se även Schmidt ib.s. 95 f: "Domstolarna är icke lämpliga organ för utövande av kontroll över produktionsprocessen."

23 Hellner vid juristmötet (not 10 ovan s. 93).

 

Avbeställningsrätt 249las med hänsyn till utländsk rätt — synes den av Hellner sålunda föreslagna inskränkningen utgöra en godtagbar kompromiss mellan rättssäkerhetens krav och intresset av en rationell differentiering.
    Det mest problematiska med avbeställningsrätt är knappast denna rätt i och för sig utan frågan om den ersättning som bör tillerkännas tillverkaren i händelse av avbeställning. Många anser, att det är en förutsättning — och en grundförutsättning — för avbeställningsrätt att tillverkaren erhåller positiva kontraktsintresset24. Det finns emellertid också företrädare för meningen att tillverkaren åtminstone i vissa fall bör finna sig i en viss ekonomisk förlust av avbeställningen. På samma sätt som i fråga om avbeställning vid köpavtal kan man här se en utvecklingstendens. Den gamla inställningen var, att tillverkaren ej skall behöva göra någon förlust på avbeställningen25Enligt ett litet mera modernt synsätt bör det finnas utrymme för att gå ned till negativa kontraktsintresset, när detta av ett eller annat skäl framstår som rimligt, dock bara för undantagsfall26. Det är möjligt, att man i dag är mogen för ytterligare ett steg, t. ex. så att huvudregeln blir att tillverkaren endast är berättigad till ersättning för sina kostnader jämte skälig andel av beräknad handelsvinst på avtalet27Om konsumentköpare generellt eller som huvudregel ges rätt att mot återlämnande av köpta varor återfå erlagd köpeskilling, torde en sådan rätt motivera att en motsvarande ordning övervägs med avseende på tillverkningsavtal. Av praktiska skäl kan det dock knappast bli tal om någon "ångervecka"; man skulle i stället kunna tänka sig, att beställaren-konsumenten får avbeställa till dess arbetet har påbörjats och då med påföljd att all betalningsskyldighet bortfaller.
    I detta sammanhang kan det vara värt notera, att västtysk rätt i vissa fall förpliktar beställaren att vid avbeställning betala tillverkaren en ersättning, som varken är positiva eller negativa kontraktsintresset. Positiva kontraktsintresset är visserligen huvudregeln vid avbeställning, men för fall, då avbeställningen beror på omständighet som, utan att fråga är om kontraktsbrott, dock kan hänföras till tillverkarens egna förhållanden, gäller att beställaren endast behöver betala för arbete som faktiskt har utförts28. Annorlunda uttryckt betyder detta, att tillverkaren får ersättning för sina kostnader och för

 

24 Se t. ex. Brunsvig vid juristmötet (not 10 ovan) Bilaga II s. 27.

25 Hasselrot, Handelsbalken IX, Arbetsbeting, Sthlm 1905, s. 2008; Wikander (ovan not 9) s. 339 ff; Ussing, Enkelte Kontrakter, Köpenhamn 1946,s. 404.

26 Se t. ex. Karlgren, Avtalsrättsliga spörsmål, Sthlm 1953, s. 26 f med not 29, och Ussing, Aftaler, Köpenhamn 1950, s. 483. Jfr det danska rättsfallet ref. av Lyngso (not 7 ovan) s. 44.

27 Jfr Rodhe, Obligationsrätt, Lund 1956, s. 731.

28 BGB § 650; jfr rättsfall ref. i Neue Juristische Wochenschrift 1973 s. 140.

 

250 Brita Sundberg-Weitmanså stor del av handelsvinsten som hänför sig till tiden fram till avbeställningen.
    Det antogs här ovan, att tiden kanske är mogen för en regel innebärande att tillverkaren är berättigad till ersättning för kostnader jämte skälig andel av den handelsvinst som skulle ha tillkommit honom, därest avtalet fullföljts. Häremot kan naturligtvis invändas, att ordet "skäligt" är vagt och kan föranleda rättsosäkerhet. Å andra sidan förefaller det osannolikt, att dagens lagstiftare skulle vara beredd att tillerkänna tillverkaren positiva kontraktsintresset vid alla de avbeställningar, som ej kan motiveras med motpartens kontraktsbrott eller avtalets ogiltighet. Ej heller förefaller det realistiskt att räkna med någon tredje möjlighet.
    Oavsett vilketdera av de båda alternativen som skall gälla —positiva kontraktsintresset eller kostnader jämte skälig andel av handelsvinsten — kommer man inte ifrån den principiella svårighet som ligger i att beräkna handelsvinsten. Svårigheten ligger framför allt däri, att man i vinsten icke skall inräkna sådant påslag som hänför sig till kontorshyra, administration och andra utgifter som inte avser bara den ifrågavarande beställningen utan tillverkarens näringsverksamhet i sin helhet. En annan fråga, som måste lösas, är i vad mån tillverkaren skall vara skyldig att aktivt verka för att ersättningen skall bli så liten som möjligt.
    Den första frågan är väsentligen av praktisk natur. Den skall ej särskilt diskuteras här. Vad den andra beträffar beräknar man i västtysk rätt det positiva kontraktsintresse, som enligt huvudregeln tillkommer tillverkaren, så att man utgår från avtalat vederlag och därifrån avräknar vad tillverkaren spar eller tjänar på att inte behöva slutföra det beställda arbetet; med faktisk besparing respektive förtjänst jämställes vad tillverkaren i ond tro uraktlåtit att spara eller förtjäna29. Det torde inte råda något tvivel om att man även enligt gällande svensk rätt har väsentligen samma princip, nämligen att ingen är berättigad till ersättning för skada som han "borde ha kunnat" — d. v. s. med normal aktsamhet skulle ha kunnat — undvika. Detta följer av principen att den som är berättigad till skadestånd är skyldig att försöka begränsa skadan30. Ett påtagligt skäl för en sådan ordning är att man ej bör uppmuntra till en passivitet som innebär slöseri med samhällets resurser.
    Ytterligare ett par viktiga frågor, som uppställer sig med avseende på ersättningen, skall här endast antydas. En gäller kausaliteten mellan avbeställningen och inkomster, som tillverkaren får på andra

 

29 BGB § 649 återgiven i not 4 ovan. Jfr Staudinger § 649 not 4.

30 Rodhe (not 27 ovan) s. 729 f och Ramberg (not 10 ovan) s. 29.

 

Avbeställningsrätt 251avtal. Om beställaren säger, att en viss inkomst har möjliggjorts genom hans avbeställning, invänder kanske tillverkaren, att han skulle ha klarat av både det avbeställda arbetet och detta andra, så att det ej finns något orsakssammanhang mellan avbeställningen och inkomsten på det andra arbetet. Denna svårighet kommer man inte ifrån genom att i stället konstruera regeln så att tillverkaren skall ha ersättning för kostnader jämte handelsvinst (helt eller delvis), ty i så fall måste beaktas ett påstående från beställarens sida att tillverkaren kunnat utfå motsvarande handelsvinst av en annan affär, som möjliggjorts genom avbeställningen31. — Ett annat spörsmål är i vad mån tillverkarens skyldighet att begränsa sin skada innefattar skyldighet att avskeda anställda. Enligt ett rättsfall omfattar skyldigheten att begränsa skada också, att en arbetsgivare utnyttjar sin rätt att permittera anställda32. Rättsfallet är emellertid inte alldeles färskt och har kritiserats i doktrinen33.

 

Andra tjänster än tillverkningsavtal
Beträffande kvalificerade konsultuppdrag anses, att s. k. sysslomannaavtal kan uppsägas av uppdragsgivaren när som helst, med skyldighet för denne att hålla sysslomannen skadeslös34. I övrigt är rättsläget mycket osäkert, om man bortser från sjölagens regler om fraktavtal; sjölagen är så speciell att den här lämnas åsido. På nordiska juristmötet diskuterades endast tillverkningsavtal. Rättspraxis ger knappast några klara regler. Ett par rättsfall finns dock, som utan att direkt avse de avtalstyper som här åsyftas, dock ter sig intressanta i förevarande sammanhang.
    I ett HD-fall från 193235 hade en läderfabrik i Malmö abonnerat på elektrisk ström för ett år i taget. Fabriken måste nedlägga driften och uppsade kontraktet. Uppsägningen gjordes den 23 december, och fabriken ville, att avtalet skulle upphöra den 1 januari. Enligt

 

31 Märk dock att Augdahl ej anser, att avräkning bör göras för vinst som näringsidkaren gör på någon annan affär: "Man tar jo fra ham den eneste fordel som kan være ham til trøst i hans skuffede forventning. Dertil kommerat spørsmålet om hvad han kunde ha tjent, i ganske særlig grad er egnet til tvist, og at Y's utsikt til å få opgjør i nogenlunde rimelig tid vil reduseres enn ytterligere hvis også dette spørsmål skal trekkes inn." (Augdahl, Den norske obligasjonsretts almindelige del, Oslo 1963, s. 226.) Jfr även Schmidtvid juristmötet (not 10 ovan) s. 96 f.

32 NJA I 1959 s. 552.

33 För motargument se särskilt Ramberg (not 10 ovan) s. 31 och Schmidt vid juristmötet (not 10 ovan) s. 96.

34 Rodhe (not 27 ovan) s. 707. Att kommissionslagen ändrats så att nämnda princip inskränkts till förmån för kommissionärer torde ej ha återverkan på sysslomannaavtal annat än för vissa s. k. mellanmän; se prop. 1974: 29 s. 22 och 45.

35 NJA I 1932 s. 483.

 

252 Brita Sundberg-Weitmankontraktet gick det ej att säga upp med så kort varsel, och elektricitetsverket krävde full ersättning för de första fem månaderna av det nya året. Verket fick rätt i alla instanser. Motiveringen var att fabrikens nedläggande i och för sig inte kunde medföra befrielse för fabriken att betala enligt avtalet. Det tillades, att inte heller eljest något förhållande ådagalagts, som skulle kunna befria fabriken från att betala det yrkade beloppet. Det som mest intresserar i förevarande sammanhang är, att fabriken gjorde gällande, att elektricitetsverket inte hade förlorat någonting på uppsägningen. Verket påstod, att det verkligen hade gjort en förlust, men kom inte med någon som helst utredning i den frågan. Detta föranledde justitierådet Lawski att vara skiljaktig i HD. Han menade, att eftersom verket hade vägrat att förebringa utredning om sin skada, så fick det antagas, att någon sådan ej uppkommit. Enligt Lawskis votum skulle läderfabriken därför bara behöva betala grundavgiften, 500 kr, i stället för yrkade 4 000 kr; Lawski utgick från att verket hade kunnat leverera den beställda strömmen till annan avnämare.
    I ett hovrättsfall36 var fråga om en flicka, som varit inskriven på en flickpension för hela läsåret 1961—62. Hon hade tillbragt jullovet hemma hos sina föräldrar och kom sedan inte tillbaka till skolan. Denna yrkade full terminsavgift för vårterminen. Föräldrarna bestred bl. a. med invändningen att skolan inte hade lidit någon skada, eftersom en annan flicka hade intagit deras dotters plats på pensionen. Detta förnekade skolan och påstod å sin sida, att flickans del i ett dubbelrum hade stått outnyttjad hela vårterminen. Häradsrätten fann ej styrkt, att någon annan elev hade tagit flickans plats, men fann å andra sidan, att skolan uppenbarligen hade gjort besparingar på matkontot och borde ha använt flickans bostadsutrymme på ett ekonomiskt fördelaktigt sätt. Häradsrätten gjorde därför ett avdrag på yrkade 3 225 kr med nästan 1 000 kr. Flickpensionen klagade hos hovrätten för Västra Sverige. Hovrätten nedsatte avdraget till 500 kr. Det ansågs i hovrätten ej styrkt, att skolan hade kunnat göra några andra besparingar än på matkontot. Hovrättens motivering gav uttryck för två principer som förtjänar särskilt uppmärksammande. Avdrag för den ersättning skolan var berättigad till skulle göras för besparingar som skolan kunnat göra genom flickans frånvaro. Föräldrarna hade att bära den ekonomiska risken för osäkerhetsmoment i utredningen. Domen utesluter dock ej möjligheten att föräldrarna kunde ha befunnits helt befriade från ersättningsskyldig-

 

36 Dom av Hovrätten för Västra Sverige den 28 november 1963, Avd. II, nr 295. 

Avbeställningsrätt 253het, därest skolan skulle ha vägrat att medverka till utredning i besparingsfrågan37.
    Intetdera av fallen medger slutsatser i fråga om avbeställningsrätten som sådan. Av domskälen i HD-fallet framgår ej, om HD:s majoritet ansåg, att ingen avbeställningsrätt fanns, eller grundade utslaget på att det ej ansags styrkt, att elverket gjort inbesparingar på avbeställningen. Det är i stället Lawskis dissens som förtjänar uppmärksammande: den ekonomiska fördel som avbeställningen innebar för elverket borde tillgodogöras den avbeställande, och det ansågs åligga verket att framlägga utredning i denna fråga. I hovrättsfallet ställdes frågan om avbeställningsrätten överhuvudtaget inte på sin spets. Likväl är det intressant, att hovrätten fann avdrag skola göras för kostnader som hade kunnat inbesparas.
    Dansken Lyngsø har i sin avhandling "Afbestillingsret"38 framlagt och utvecklat tesen, att det i nordisk rätt troligen finns en allmän obligationsrättslig regel som säger, att beställaren av en naturaprestation kan avbeställa prestationen, visserligen med principiell skyldighet att erlägga avtalat vederlag, men med kreditering av vad naturagäldenären sparar eller borde ha kunnat spara på att inte behöva fullfölja prestationen. Hans argumentering är, såvitt nu är i fråga, i korthet följande. Naturagäldenären har ej något rättsligt krav på att få tillhandahålla den avtalade naturaprestationen. Om naturaborgenären förklarar sig icke vilja mottaga prestationen, kan naturagäldenären välja mellan att häva avtalet och att kräva överenskommet vederlag. Häver han, har han rätt till ett skadestånd som utgör avtalat vederlag med avräkning dels för vad naturagäldenären sparar eller bort kunna spara genom att bli fri från prestationsskyldighet, dels för vad han tjänar eller bort kunna tjäna genom om disponeringar föranledda av nämnda befrielse. Väljer naturagäldenären att i stället fasthålla vid avtalet, har han i princip rätt till överenskommet vederlag. Avsikten med hans valrätt är emellertid ej att han i det ena fallet skall ställas principiellt bättre ekonomiskt än i det andra; valmöjligheten avser endast att ge honom en chans

 

37 Jfr emellertid ett danskt rättsfall med liknande omständigheter, vari Højesteret förklarade eleven icke ha haft grund för att bringa avtalsförhållandet till upphörande före bestämd tidpunkt: "der findes heller ikke i det foreliggende at være grundlag for at nedsætte appellantens forpligtelse imedfør af grundsætningerne i aftalelovens §§ 36 og 37 eller købelovens §§ 33—37." (Nordisk Domssamling 1973 3/4 s. 478) Højesteret synes härmed ha givit uttryck för att nedsättning av den yrkade elevavgiften skulle ha kunnat ifrågakomma, därest det befunnits uppenbart obilligt att utdöma hela avgiften eller om skolan uraktlåtit att försöka utnyttja arbetskraft som frigjorts genom avbeställningen. Jfr Spleth i Ugeskrift for Retsvæsen 1973 s. 177.

38 Se not 7 ovan.

 

254 Brita Sundberg-Weitmanatt effektivt skydda sig mot ekonomisk förlust. Även där han fasthåller vid avtalet, skall avdrag göras motsvarande avdraget vid hävning.
    Lyngsø anser, att hans tes gäller i vart fall för de avtalstyper han särskilt undersökt (köp av lös egendom, entreprenader, transporter, hyra, saklega och anställning), men finner det troligt att fråga är om en allmän obligationsrättslig regel.
    Mot Lyngsøs tes såvitt den avser köp kan man invända, att gällande köplag ger säljaren rätt att helt enkelt få en dom på att köparen har att mot utfående av godset (därest detta ej redan levererats, eljest utan sådant villkor) erlägga köpeskillingen; tillvaratar säljaren denna möjlighet, aktualiseras inga kostnadsbesparingar eller surrogatinkomster. När det däremot gäller avtal, som ej särskilt reglerats i lag och beträffande vilka det i och för sig föreligger skäl för att anse beställd naturaprestation icke böra komma till stånd mot naturaborgenärens önskan, är förhållandet annorlunda; för sådana fall förefaller Lyngsøs tes om "en begränsad avbeställningsrätt" invändningsfri. Det må i detta sammanhang upplysas, att i västtysk rätt beställaren i ett s. k. Werkvertrag har en obetingad rätt att avbeställa, med skyldighet att ersätta motparten positiva kontraktsintresset, samt att denna avtalstyp omfattar alla tjänster som går ut på åstadkommandet av ett bestämt arbetsresultat. (Werkvertrag kan gälla så skilda prestationer som tillverkning eller reparation, tandvård eller upprättandet av självdeklaration.)39
    De skäl för avbeställningsrätt som här ovan anförts i fråga om tillverkningsavtal synes gälla även för andra tjänster som går ut på ett bestämt arbetsresultat.
    Ofta behandlas avbeställningsfrågan i avtalsformulär upprättade för skilda branscher. I praktiken synes beställaren därvid i allmänhet behandlas ganska snävt. Här nedan ges några slumpvis valda exempel från några olika branscher.
    Svenska Teknologforeningens formulär 20/72 ger inte byggherren någon avbeställningsrätt annat än om beställaren har något skäl som antingen kan tillskrivas entreprenörens förhållanden i vissa hänseenden eller också består i att entreprenaden utan beställarens vållande måste avbrytas så lång tid, att förutsättningarna för kontraktets fullgörande väsentligt rubbats. Ersättning utgår i så fall för utfört arbete. Som jämförelse kan nämnas, att den västtyska motsvarigheten, "Verdingungsordnung fur Bauarbeiten", ger byggherren rätt att när som helst och av vilken anledning som helst säga upp

 

39 Undantag gäller dock om avtalet går ut på tillverkning av standardprodukter med material som tillverkaren tillhandahåller (§ 651). 

Avbeställningsrätt 255avtalet; entreprenören har då rätt till avtalat vederlag med avräkning för vad han tjänar eller i ond tro underlåter att tjäna på att arbetet inte behöver fullföljas.
    Beträffande bilreparationer har Motorbranschens Riksförbund ett formulär, som ger kunden rätt att återkalla uppdraget, om arbetet inte har påbörjats vid tiden för leverans. I en sådan situation föreligger tydligen avtalsbrott på verkstadens sida, och kundens rätt att återkalla uppdraget är följaktligen ej avbeställningsrätt i den mening, vari ordet här används.
    För möbelflyttningar har Sveriges Möbeltransportörers Förbund ett formulär som ger kunden rätt att avbeställa "på grund av omständigheter som han ej bort förutse". Beträffande ersättning gäller vissa schablonregler, som går ut på att flyttningsfirman skall ha ersättning med tio procent av avtalat pris, även om intet arbete har utförts; har flyttningen påbörjats, utgår ersättning för utfört arbete med ett påslag om tio procent av resterande del av avtalat pris. Endast om flyttningen inte kan äga rum på grund av godsets förstörelse, strejk e. dyl., slipper kunden betala.
    Generellt torde man om dessa avtalsvillkor kunna säga, att de äro förmånligare för beställaren än vad som kan anses utgöra gällande rätt. Särskilt oskäliga ter sig villkoren, om man tänker på den situationen att beställaren av någon anledning vill avbeställa, innan arbetet har hunnit påbörjas. Den som beställt en dyr ombyggnad kan efter avtalstillfället men innan arbetet börjat ha drabbats av ett ekonomiskt bakslag, som gör att han inte längre har råd med ombyggnaden utan tunga uppoffringar. Varför kan han inte medges rätt att komma ifrån avtalet mot att entreprenören får ersättning med positiva kontraktsintresset? Samma fråga kan ställas med avseende på den bilägare som av ett eller annat skäl vill avbeställa en reparation. (Han kanske kommer till insikt om att det är förmånligare för honom att skrota bilen eller finner, att han kan få reparationen utförd betydligt snabbare på annat håll.) Formuläret för möbelflyttningar synes vara det för kunden förmånligaste. Flyttningsfirman förutsättes alltid inbespara kostnader med nittio procent av avtalat vederlag för icke utfört arbete.
    I detta sammanhang må erinras om att man i en del branscher finner en praxis som är besläktad med vissa butikskedjors generella tillämpning av öppet köp. Flygbolagen låter sina kunder avbeställa flygbiljetter utan kostnad. En liknande sedvänja synes råda med avseende å beställda hotellrum och restaurangbord. Avbeställningarna kan i dessa fall antagas förorsaka näringsidkarparten viss förlust— ibland stor —, men den generella olägenheten därav har tydligen

 

256 Brita Sundberg-Weitmanbedömts vara mindre än fördelarna (såsom ökad marknad till följd av good-will och minskade kostnader för administration av ofrånkomliga avbeställningar).

 

Bör avbeställningsrätt vara tvingande?
De ovan berörda avtalsformulären aktualiserar frågan om regler för avbeställningsrätt bör vara tvingande. Skälen för avbeställningsrätt talar i och för sig för tvingande regler. Den rätt som enligt lagen om hemförsäljning tillkommer konsumentköpare i vissa fall är av tvingande natur, och det torde ligga i linje med konsumentskyddets syfte att reglerna åtminstone i princip görs tvingande. En obligatorisk avbeställningsrätt torde inte heller innebära nämnvärda problem i de fall, då rätten går ut på ett tillbakaträdande utan ersättningsskyldighet. Beträffande avbeställningsrätt som är förenad med principiell ersättningsskyldighet är förhållandet annorlunda. De problem som uppkommer vid ersättningsreglernas praktiska tillämpning (främst bevissvårigheter) utgör en anledning att godtaga avtalsvillkor, som inom skälighetens gränser avser att bemästra dessa problem. Ett sådant syfte torde ligga bakom möbeltransportens här ovan nämnda schablonregel om ersättning med tio procent av avtalat pris för en avbeställd flyttning.
    Vad gäller västtysk rätt kan noteras, att regeln i § 649 BGB i princip är dispositiv. Sålunda hindrar i allmänhet intet, att avtalet utesluter rätt för beställaren att avbeställa. En sådan klausul kan ligga i företagarens intresse t. ex. när denne är konstnär och har intresse av att få utföra det beställda verket för att bli känd. Även med hänsyn till affärsmässig goodwill kan det ligga i företagarens intresse att inte behöva räkna med avbeställning. Det avtalade priset kan i båda fallen tänkas ha satts relativt lågt med hänsyn till det föreliggande intresset av att få utföra arbetet. Omvänt kan beställaren ha intresse av att i avtalet få förbehålla sig rätt till av beställning på förmånligare villkor än de i lag reglerade (jämför öppet köp). Ehuru västtysk rätt i förevarande hänseenden sålunda är i princip dispositiv, gäller detta icke helt oinskränkt. Standardiserade avtalsvillkor som på ett otillbörligt sätt gynnar företagare kan anses ogiltiga enligt generalklausulen i § 242 BGB som påbjuder iakttagande av tro och heder i obligationsförhållanden. Bundesgerichtshof har nyligen i ett rättsfall40 funnit en avtalsklausul med innebörd att ingenjör vid avbeställning hade rätt till fullt vederlag — alltså utan varje avräkning — vara stridande mot § 242: "Klausulen beaktar nämligen överhuvudtaget inte de fördelar som ingenjören har

 

40 Ref. i Neue Juristische Wochenschrift 1973 s. 1190.

 

Avbeställningsrätt 257av avtalets upplösning, inte ens schablonmässigt. Detta leder till orättfärdig, oskälig nackdel för uppdragsgivaren, även om man beaktar att denne själv brutit mot kontraktet." Däremot har ett, likaledes i allmänna avtalsvillkor upptaget, stadgande om att arkitekt vid avbeställning inte behöver vidkännas avdrag å arvode för kvarstående arbeten med mera än fyrtio procent ansetts förenligt med § 242.41
    Kanske en liknande lösning kommer att anses lämplig för svensk rätt. Troligare är måhända dock, att avbeställningsrätten, där den lagfästs, blir tvingande till förmån för konsumenter men med utrymme för sådana schablonregler för ersättningen som inte på ett otillbörligt sätt gynnar näringsidkarparten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

41 Ref. i Neue Juristische Wochenschrift 1969 s. 879.

 

17—753005. Svensk Juristtidning 1975