CLAES SANDGREN. Patentlicenser. Studier i licensavtal angående patent, patentansökningar och know-how med särskild hänsyn till amerikansk och tysk rätt. Sthlm 1974. Norstedts. 393 s. Ca-pris kr. 125,00.

 

En av de viktigaste delarna av det industriella rättsskyddet är licensrätten, särskilt beträffande patent och know-how. Där sker en livlig rättsutveckling, och en rikhaltig internationell litteratur växer fram. Internationella konferenser som ägnas uteslutande åt frågor om licensiering av industriella rättsskyddsobjekt hålles regelbundet, och resultaten publiceras i specialtidskrifter.
    I svensk rätt har detta område hittills behandlats bara i enstaka artiklar

 

 

Lars Holmqvist 269och uppsatser men nu har frågor om licensiering av patent och know-how blivit föremål för en monografi genom Claes Sandgrens doktorsavhandling Patentlicenser.
    Undersökningen har gjorts komparativt, vilket nästan får sägas vara en självklarhet när det gäller ett centralt område av det industriella rättsskyddet. Tyngdpunkten ligger på amerikansk och tysk rätt, även om vissa delar av framställningen innefattar avsnitt också om fransk och svensk rätt och gemenskapsrätten. Förf. säger sig ha för avsikt att senare publicera en undersökning också av dessa rättsområden, men det hade väl varit både värdefullt och intressant att få i varje fall den svenska rätten behandlad i relation till den amerikanska och den tyska redan i det nu publicerade arbetet. De skäl som förf. anför på s. 5 för att han begränsat framställningen till i huvudsak amerikansk och tysk rätt samt hans önskan att hålla arbetet inom rimliga gränser måste dock accepteras. Redan i sitt publicerade skick är ju arbetet av aktningsvärt omfång.
    Avhandlingen består av fyra delar. I den första tecknas den samhällsekonomiska bakgrunden med hjälp av den internationella licensieringens omfattning och samhällsekonomiska synpunkter på denna licensiering. Kap. 1 återger viss statistik från Norden och en del andra industriländer över dessa länders inkomster av och utgifter för licenser. Inte oväntat framhåller förf. att dessa siffror måste tolkas med försiktighet, och liksom all annan uttydning av statistik är också denna analys försedd med så många reservationer och varningar för feltolkning att man inte vet om man skall våga tro sig ha fått en någorlunda säker uppfattning om det som förf. vill illustrera. Det kan väl överhuvud taget ifrågasättas om inte kap. 1 hade kunnat utgå helt och hållet, eftersom det är oklart om det har någon större betydelse för den fortsatta framställningen.
    Kap. 2 är av betydligt större intresse och behandlar bl. a. u-ländernas problem med tekniköverföring och dessa länders kritik av det internationella patentsystemet. Denna kritik har på sina håll resulterat i försök till intern lagstiftning för att motverka nackdelarna med patentsystemet. Mest synes man dock kritisera Pariskonventionen, närmast dess tvångslicensbestämmelser och konventionens båda grundpelare, nämligen principen om nationell behandling och konventionsprioritet. Förf. ser en möjlighet att lösa dessa problem med hjälp av den patentlicenskonvention som Sverige har föreslagit hos World Intellectual Property Organization. Bristerna i det internationella patentsystemets nuvarande utformning beror enligt förf. på att i-länder och u-länder inte är tekniskt jämställda.
    Efter denna inledande del, som egentligen är ganska fristående men obestridligen utgör en intressant upptakt, går framställningen i avhandlingens andra del in på licensieringen på företagsnivå. Här granskas svenska företags praxis vid internationell licensiering, och till grund för denna undersökning ligger ett material som består av omkring 250 licensavtal. Förf. påpekar att detta avsnitt inte är tänkt som en handledning vid författande av licensavtal men framhåller samtidigt i en fotnot att översikten torde kunna utnyttjas som minneslista eftersom han i princip har eftersträvat fullständighet. Detta avsnitt har särskilt stort intresse för praktiker även om det på intet sätt är att betrakta som en handbok, och det finns egentligen mycket litet att invända mot de åsikter och förslag som framföres. I samma

 

270 Lars Holmqvistavsnitt behandlas användningen av standardformulär i licensavtal, vilket enligt förf. hittills inte har förekommit i större utsträckning. Tendensen torde dock gå i riktning mot ökad standardisering.
    I samma avsnitt (s. 66 ff) behandlas olika slag av licensavtal beroende på avtalsobjektens typ och i viss mån deras ställning i innovationskedjan. Förf. indelar dem i utvecklingslicensavtal och tillverkningslicensavtal. Vid de förra är patenträttigheten som sådan av större betydelse än vid de senare, där patenträttigheten ingår som en del av ett komplex av erfarenheter och kunnan de av know-how-karaktär. Tillverkningslicensavtalen tillkommer i allmänhet på ett senare stadium av utvecklingsprocessen, då erfarenheter har kunnat samlas, produktionsmetoder finslipas o. s. v.
    Förf. framhåller att antalet utvecklingslicensavtal, som han också kallar rena patentlicensavtal, troligen är långt större än antalet tillverkningslicenser. Dessa senare har emellertid större betydelse ur värdesynpunkt, bl. a. därför att de inte nödvändigtvis är knutna till giltigheten av en patenträttighet utan innebär ett kontinuerligt överförande av kunskaper och erfarenheter till licenstagaren. Inte oväntat påpekar förf. att det kan förekomma att en tillverkningslicens förvandlas till en känneteckenslicens på grund av den betydelse som kännetecknet, särskilt ett varumärke, kan komma att fåi ett licensförhållande, där patentet inte framstår som den mest betydelsefulla rättigheten.
    Den systematik som förf. här skapar är till fördel för den fortsatta analysen av avtalsobjekten och rättigheternas ställning, och i huvudsak finns inte mycket att invända mot de slutsatser som förf. drar. Dock går han kanske väl långt när han på s. 74 talar om patents minskade betydelse generellt och på s. 75 räknar upp patenträttsinstitutets svagheter och därefter drar slutsatsen att de borde påverka betydelsen av den rena patentlicensieringen. Även om man med förf. skulle anse att licensens ekonomiska värde är den riktigaste mätaren på licensens betydelse, så är de uppräknade svagheterna ändå inte större än att patentinstitutet faktiskt avkastar flera rena patentlicenser än tillverkningslicenser. I länder där den först inlämnade patentansökningen ger rättsföreträde har man en obestridlig fördel som gärna utnyttjas i en oklar eller osäker situation trots alla de svagheter som patenträttsinstitutet kan sägas ha. Dessa svagheter tar sökanden inte ställning till när han överväger patentering och det gör knappast heller licenstagaren när han försäkrar sig om en patentlicens på ett tidigt stadium, hellre än att vänta på att en tillverkningslicens skall bli möjlig.
    Kap. 4 bär titeln Licensieringens funktioner men kunde lika gärna ha hetat Licensieringens ändamål. Det behandlar nämligen avtalets ändamål och syften, t. ex. exploatering av immateriell egendom, förvärv av försprång i konkurrenshänseende, ytterligare-inkomst-motivet, utbyte av tekniskt kunnande och ensamrättigheter, förlikning i patenttvister och konkurrensbegränsning. Som förlikningsmedel i tvister visar sig licensavtalets behändighet t. ex. i den i praktiken icke helt ovanliga situationen att patentet är svagt eller att ensamrätten är diskutabel, t. ex. på grund av oklart nyhetsläge vid ansökans ingivande. Förf. har i detta kapitel ett avsnitt om patentet ur konkurrensbegränsningssynpunkt, till vilket han återkommer i ett senare sammanhang då han diskuterar begreppet monopol i relation till patenträttigheten och dess verkan. Kap. 4 avslutas med en exkurs om den internationella licensieringens för- och nackdelar.

 

Anm. av Claes Sandgren: Patentlicenser 271    Avhandlingens tyngdpunkt är avdelningarna III och IV. Den förra är betitlad Avtalsobjektet, där förf. i kap. 8—10 detaljanalyserar patenträttigheten, patentansökningen resp. know-how som föremål för licensavtal. Varje avsnitt behandlas med avseende på amerikansk, fransk, tysk och svensk rätt.
    I avsnittet om patenträttighetens verkan och begreppet monopol tar förf. avstånd från den gängse synen på patenträttigheten som ett monopol, vilken ju är förhärskande särskilt i amerikansk doktrin. Han framhåller med rätta att man t. ex. i svensk rätt föredrar att tala om rättigheter av "i viss mån monopolartad natur" eller liknande. Hans distinktion mellan näringsmonopol och en patenträtt är otvivelaktigt välmotiverad, men han uttalar sig dock väl reservationslöst när han på s. 146 påstår att patenthavarens ensamrätt inte hindrar någon från att göra något som han annars skulle ha varit i stånd till. Obestridligen är t. ex. dubbeluppfinnaren förhindrad att utöva sin uppfinning om han inte har påbörjat en icke öppen utövning före ansökans ingivande och därmed skaffat sig en föranvändarrätt. Även om uppfinningen är patenterbar, är den icke nödvändigtvis definitionsmässigt okänd.
    Förf. hade här för att ytterligare belysa skillnaden mellan näringsmonopol och immateriella ensamrättigheter kunnat nämna varumärkesrätten, som ofta löst omtalas som en monopolrätt. Verkliga förhållandet är att varan, om den inte är föremål för ett verkligt monopol (eller är skyddad genom patent eller mönsterregistrering), kan säljas under annat namn. Begreppet märkesvarumonopol är högst diskutabelt. Ett faktiskt monopol kan för övrigt ha förödande verkan på ett varumärkes särskiljningsförmåga, nämligen om varumärket i "skydd" av monopolet utvecklar sig till en allmän benämning, vilket blir uppenbart först när monopolet upphör.
    Bland de intressantaste och bästa avsnitten i avhandlingen är de som behandlar know-how som licensobjekt, särskilt kap. 10 (analys av begreppet know-how), kap. 11 (frågan om giltigheten av know-how-avtal) och kap. 12 (know-how-avtalens förenlighet med patentlagstiftningens ändamål). I förbigående må här beklagas att någon svensk översättning av denna engelskspråkiga terminus technicus inte har kunnat hittas. I fransk doktrin har man haft förmånen att kunna skapa termen "savoir-faire". I svensk doktrin lär vi få dras med den engelska termen, som är besvärlig att behandla efter svenska böjningsmönster och kan ge upphov till en språkligt så oskön och opraktisk form som "know-how:et", vilken förekommer ganska ymnigt i avhandlingen.
    Förf. ger en realistisk och ändamålsenlig definition på know-how (s. 176) såsom den information vilken faktiskt är föremål för förfoganden, vare sig hemlig eller ej, patenterbar eller ej. Således betecknar han såsom know-how all information, utom patenterad eller patentsökt sådan, som enligt licensavtalet skall förmedlas.
    På ett förtjänstfullt sätt behandlar förf. den amerikanska rättens syn på know-how som föremål för licensavtal och det viktiga rättsfallet Lear v. Adkins. Frågan gäller i amerikansk rätt om det består någon motsättning mellan å ena sidan avtal om hemlig know-how och å den andra författningens principer för patentskydd. Kan således federal patentlagstiftning gripa över delstatlig avtalsrätt i fråga om företagshemligheter? I Högsta Domstolens avgörande 1969 i Lear v. Adkins ansåg en minoritet att know-

 

272 Lars Holmqvisthow-avtal vore ogiltiga. Majoriteten tog inte ställning till frågan. I ett senare rättsfall Painton v. Bourns (1971) från Second Circuit Court of Appeals blev resultatet att vad man skulle kunna kalla för Lear-doktrinen inte ansågs kunna generellt tillämpas på avtal om know-how. Det kan vara av intresse att tillägga att Sixth Circuit Court of Appeals år 1973 hade att taga ställning till samma slags fråga i rättsfallet Kewanee Oil v. Bicron Corp. och ansåg federal rätt kunna gripa över delstaten Ohios rätt om företagshemligheter. Resultatet blev alltså det motsatta mot Painton v. Bourns. Emellertid ändrade Supreme Court den 13 maj 1974 underinstansens dom, och därmed är rättspraxis återförd till den linje som förf. utvecklar på s. 190 ff.
    När förf. i kap. 12 behandlar frågan huruvida know-how-avtal är förenliga med patentlagstiftningens ändamål rekommenderar han på s. 218 giltighet för alla know-how-avtal efter en diskussion som tydligen föres med tanke på amerikansk rätt. För Europas del torde dock endast konkurrensbegränsningssynpunkter kunna inverka på giltigheten av know-how-avtal.
    Avdelning IV är avhandlingens huvuddel och följaktligen den mest omfattande. Den behandlar frågor om det licensierade patentets giltighet i amerikansk och tysk rätt. Dessa analyseras grundligt och blir föremål för en givande komparativ framställning, väl sammanfattad och överskådligt redovisad i kap. 17, avhandlingens sista. Förf. motiverar här skillnaden mellan amerikansk och tysk rätt genom att hänvisa till antitrusträttens styrka i USA jämfört med den mindre betydelse som konkurrensbegränsningsrätten har i tysk licensavtalsrätt. Amerikansk rätt ser inverkan på konkurrensen som avgörande för en bestämmelses laglighet, medan tysk rätt tillämpar vad förf. kallar en "logisk metod", som innebär att avgörande för en bestämmelses tillåtlighet är om den faller innanför skyddsrättens innehåll.
    Ett par punkter bland många av särskilt intresse i denna välskrivna avhandlingsdel må nämnas. På s. 271 ger förf. det rådet till innehavare av faktiskt eller förmodat svaga patent att förstärka sin position i avtalsförhållandet med hjälp av andra patent, know-how eller varumärken. Rådet ges med avseende på den amerikanska marknaden men torde gälla mera generellt än så. Överhuvud taget kunde det för övrigt ha varit givande att ha fått en klarare bild av känneteckensrättens betydelse som komplement till patent- och know-how-rättigheter i licensförhållanden. Samspelet mellan know-how- och varumärkesrättigheter som licensobjekt hade troligen kunnat behandlas i ett kortare avsnitt utan att onödigtvis tynga framställningen.
    Svensk rätt behandlas som nämnts inte i avhandlingens huvuddel, men förf. antyder att likheten mellan tysk och svensk patenträtt bör kunna medföra att problem med licensgivarens ansvar vid patents ogiltighet torde kunna lösas i svensk rätt efter samma linjer som i tysk rätt. Den amerikanska rättens regler beträffande licensgivarens ansvar vid patents ogiltighet är stränga mot licensgivaren, vilket förf., säkerligen med rätta, tillskriver frånvaron av ett invändningssystem i amerikansk patenträtt.
    Av denna anmälan torde ha framgått att avhandlingen är ett betydande arbete både till sitt materiella innehåll och omfång, som vetenskaplig arbetsprestation och som vägledning för dem som arbetar praktiskt med licensfrågor. Helhetsbilden måste dock kompletteras med några formella anmärkningar.

 

Anm. av Claes Sandgren: Patentlicenser 273    Överraskande nog finns inget sakregister i boken, vilket är en påtaglig brist. Korrekturfelen är bitvis onödigt många, särskilt onödigt vid jämförelse med den höga kvaliteten på arbetet ur saklig synpunkt. Notapparaten är i huvudsak utan fel men opraktiskt utformad med notsiffror till högst 9, så att samma notsiffra ibland förekommer flera gånger på en och samma sida.
    Språket i avhandlingen förtjänar en särskild kommentar. Det är klart och redigt, konkret, enkelt och pregnant. Undantagsvis blir det dock alltför flyhänt behandlat, med olämpligt ordval, oklara och tunga satskonstruktioner och ställvis inte så få anglicismer och germanismer.
    Dessa formella anmärkningar är dock utanverk. Claes Sandgrens avhandling om patentlicenser är av stort värde ur både vetenskaplig och praktisk synpunkt, och den är resultatet av en imponerande arbetsprestation vid behandlingen av forskningsmaterialet. Den gav med rätta sin författare en docentur. Nu avvaktas med intresse den utlovade fortsättningen om svensk rätt, fransk rätt och gemenskapsrätten.
Lars Holmqvist