BERTIL BENGTSSON. Nyttjanderätt till fast egendom. Institutet för rättsvetenskaplig forskning LXXIV. Sthlm 1974. X + 211 s.

 

Detta är en utmärkt bok, ett nytt bevis på förf:s förmåga att förena mångsidighet med specialkunskap. Boken vittnar även om stor pedagogisk talang, välkänd också bland studenterna, vilket är ett högt betyg. Framställningen ådagalägger god balans mellan väsentligheter och sådant som fullständigar bilden. Kanske är det just den stora behärskningen av ämnet som ger anledning till en ehuru liten reservation i fråga om ett arbete som enligt förordet avses vara i första hand lärobok för juris studerande. Boken formligen kryllar av tankar, associationer och hänvisningar, vilka visserligen verkar riktiga och väl ordnade men som nästan blir för mycket av det goda. I gengäld innehåller bokens olika avdelningar såväl värdefulla "inledande anmärkningar" som ypperliga sammanfattningar. Det märks också att förf. har

 

 

sinne för den modema nyttjanderättens rättspolitiska aspekter. Nämnas bör att förf. flitigt utnyttjar ett stort rättsfallsmaterial, däribland den på hyresområdet värdefulla publikationen "Praxis i hyresmål". Den redovisar rättsfall från hyresnämnder och fastighetsdomstolar, vilka båda instanser till följd av de starkt inskränkta fullföljdsmöjligheterna kommit att bli rättsbildande på ett sätt som är ovanligt för underinstanser. Boken kan säkerligen— vilket förf. hoppas i förordet — även bli till nytta för färdiga jurister, som vill ha en överblick av reglerna om nyttjanderätt, vilka förf. med all rätt karakteriserar som delvis svårtillgängliga. En ny upplaga är välkommen, ty redan kort efter bokens utgivning har hyreslagstiftningen ändrats på flera betydelsefulla punkter, och om en liten tid blir det viktiga ändringar i det processuella systemet (specialöverinstans för vissa hyresmål).
    Arbetet börjar med en översikt om nyttjanderättsreglernas disposition och särdrag, myndigheter och organisationer samt lagstiftningsteknik och lagtolkning. Den första av de därefter följande huvudavdelningarna, omhyra, ger förf. en dominerande del av boken med hänsyn till hyrans samhälleliga betydelse och dess lagtekniska roll i 1968 års utformning som förebild för arrende i JB från 1972. Arrende kommer i andra avdelningen. Den tredje omfattar andra nyttjanderätter (bl. a. särskilda avsnitt om tomträtt och bostadsrätt) och den fjärde de sakrättsliga reglerna, som beskrivs "tvärs över" de olika nyttjanderättstyperna. Hyresavsnittet är bäst. Arrendedelen är i tunnaste laget; å andra sidan är motiven inte så lätta att komma till rätta med, och praxis är ännu föga utvecklad. Framställningen av tomträtt och bostadsrätt är ganska mager i betraktande av dessa instituts betydelse. Den sakrättsliga avdelningen är ett skickligt prov på klarhet och koncentration.
    Det finns föga anledning till kritik i detalj. Några frågor av mera allmänt intresse skall beröras. Förf. undrar i hyresavdelningen (s. 48—49) huruvida den allmänt godtagna grundsatsen, att det är hyresvärden som har den huvudsakliga utredningsskyldigheten beträffande skäligheten av en av honom fordrad hyra, är lika giltig sedan hyresgästen (1973) fått rätt att med bibehållet besittningsskydd säga upp avtalet för villkorsändring "och allt oftare får bistånd av sin organisation". Frågan kan inte besvaras entydigt. Grundsatsen bör anses gälla även om det är hyresgästen som agerar för att få hyran sänkt. Den tilltagande "kollektiviseringen" av hyrans bestämmande är här av betydelse: av rättssäkerhetsskäl kan en hyresgäst inte åläggas utredningsbördan då han klandrar en hyra, om vilken värden överenskommit med hyresgästföreningen. Men om hyresgästen får hjälp av ett sakkunnigt ombud, t. ex en ombudsman från hyresgästföreningen, kan man lätta på hyresvärdens utredningsskyldighet, eftersom det då är bättre processuell balans mellan parterna. — I redogörelsen för bruksvärdeproblematiken (s.52) anser förf., efter att ha refererat ett rättsfall som vinner hans gillande men som framkallade häftig kritik hos fastighetsägare och byggindustri, att vissa senare avgöranden tyder på något större "förståelse" för fastighetsägarens synpunkter. Uttalandet får inte tydas som om någon glidning skett i praxis. Det är utvecklingen som gått i fastighetsägarnas favör. Målen har kommit att innehålla ett större material av jämförbara hyror i enskilda hus, varigenom det allmännyttiga beståndets verkan blivit mindre, och hyrorna i det sistnämnda har på kort tid stigit avsevärt. Dessutom har fastighetsägarna lärt sig bättre processföring. — I fråga om de allmännyt-

 

tiga företagens hus säger förf. (s.49) att hyran "i princip" bestäms av byggnads- och driftskostnader. Det är inte korrekt. I praktiken har företagen visserligen som grund för sina hyreshöjningsanspråk vid förhandlingarna med hyresgästföreningarna — här är det kollektiva systemet fullt genomfört — åberopat produktions- och driftskostnader, men i princip är bruksvärdemetoden tillämplig. Och det är uppenbart att den kommer att slå igenom allt mera, när "allmännyttiga hyror" tenderar att bli så höga att de kolliderar med det s. k. bruksvärdetaket. Då hjälper det inte att åberopa produktions- och driftskostnader.
    I arrendeavdelningen diskuterar förf. (s. 99—100) huruvida besittningsskyddet för jordbruksarrendator i JB är svagare än enligt 1943 års regler för sociala arrenden. Det är knappast så, generellt sett, men JB har vissa rätt ingripande nyanseringar till jordägarens förmån. Som helhet har besittningsskyddet stärkts. Arrendenämnds praxis torde bestyrka den uppfattningen; förf. har egna goda exempel härpå. Förf. menar (s. 112) att arrendenämnderna vid villkorsprövningen arbetar ganska lite med utgångspunktf rån en nivå av jämförliga arrenden. Det är riktigt, om man menar att nämnderna borde ha redovisat ett jämförelsematerial av olika arrendeställen ungefär som hyran för ett antal jämförbara lägenheter redovisas i ett bruksvärdemål. Skillnaden är dock inte så stor. I arrendenämnderna utgår man gärna från ett slags ungefärligt normalarrende för trakten, vilket ledamöterna med sin sakkunskap och enighet i tekniska och jordbruksekonomiska frågor går i god för. Detta "ortens pris" kan sedan räknas upp eller ned skälighetsmässigt med hänsyn till övriga villkor, byggnadsbestånd, arrondering o. s. v. Metoden är inte invändningsfri — bland annat kommer den något i konflikt med principen att arrendesättningsfrågorna är dispositiva. — men den är praktisk, ty det är ofantligt svårt att finna ens tillnärmelsevis likvärdiga arrendeställen. Och i den pågående diskussionen om huruvida arrendeavgifterna håller på att bli oskäligt höga kan det framhållas att metoden ger en betydande stabilitet och torde vara relativt förmånlig för arrendatorn. Den kritik som kanske främst bör riktas mot arrendenämnds praxis är att man håller igen mera än vad motiven synes avse. Om riktigheten härav förefaller dock jordägarledamöterna som regel ha samma uppfattning som "motsidans" ledamot. — Både när det gäller jordbruksarrende och bostadsarrende skulle det ha varit värdefullt om förf. gått in något på det omfattande dispenssystemet. Kritik har redan börjat framkomma mot vissa delar härav. Förf. bör ha en eloge för sina ansträngningar att pejla arrendenämnds praxis, som ännu ej samlats i någon publikation.
    Boken avslutas med ett såvitt kan bedömas fullständigt rättsfallsregister samt ett sakregister, där en del nyckelord saknas.
Michael von Koch