HANS PETERSSON. Morgongåvoinstitutet i Sverige under tiden fram till omkring 1734 års lag. Akad. avh. Skrifter utg. av Institutet för rättshistorisk forskning. Rättshistoriskt bibliotek, Bd 21. Lund 1973. 510 s.

 

Rättshistoriska monografier över civilrättsliga institut är icke något frekvent inslag i den moderna svenska rättslitteraturen. Det är därför med glädje

 

Kjell Å. Modéer 279man konstaterar att en humanist, fil. lic. Hans Petersson från historiska institutionen vid Lunds universitet, såsom gradualavhandling framlagt en monografi över morgongåvoinstitutets utveckling fram till 1734 års lag. Det är glädjande därför att det visar rättshistoriens tvärvetenskapliga inriktning. Rättshistoriens uppgift är att sätta in det rättshistoriska skeendet — såsom det kommer till uttryck genom lagstiftning, doktrin och praxis — i sitt större samhällshistoriska sammanhang. Full förståelse för hit hörande problem erhåller rättshistorikern först sedan han applicerat den historiska, d. v. s. den politiska, ekonomiska och idéhistoriska, utvecklingen på detta skeende.
    Förf. anger i förordet att titeln på avhandlingen anger densammas avgränsning i såväl tid som rum. Tidsmässigt sätter förf. punkt med 1734 årslag. Det är en godtagbar avgränsning. Genom 1734 års lag lagfästes den i praxis accepterade regeln att morgongåvan var ovillkorlig i det fall att hustrun överlevde mannen. Den utveckling som sker för tiden fram till lagen den 11 juni 1920, varigenom hustru, i fall då makar ej efterlämnat bröstarvingar, erhöll arv efter make, är, som förf. riktigt anger, värd en särskild framställning.
    Det är en kvantitativt sett imponerande arbetsprestation förf. utfört genom sin avhandling. Totalt omfattar arbetet inkl. register o. d. drygt 500 sidor. Arbetet är uppdelat på en analytisk del (s. 17—316) och en kasuistisk (s. 319—431). För att börja med det analytiska avsnittet är detta i sin tur uppdelat i dels en framställning rörande morgongåvoinstitutet i de svenska landskapslagarna, enkannerligen västgötarätten, dels en redogörelse för institutets utveckling under landslagens tid fram till 1734. I förordet har förf. klargjort att tillgången på lag och arkivmaterial format avhandlingen. Det är därför naturligt att den senare delen av det analytiska avsnittet tar störst utrymme i anspråk. Medan framställningen rörande landskapslagarna upptar ca 45 sidor har den andra delen fått ca 250 sidors utrymme. Trots att avhandlingen är så omfattande, eller rättare måhända just på grund därav, hade en sammanfattning av forskningsresultaten med en utblick mot 1734 års lags reglers vidare öden varit på sin plats. För läsaren hade det varit tacknämligt att på ca tio sidor få en dylik sammanfattning efter den systematiska genomgång av lag, doktrin och praxis förf. verkställt. Detta dock endast anfört som en randanmärkning.
    Förf. granskar ingående de resultat tidigare forskare kommit till beträffande morgongåvan. Det har medfört att avhandlingen har en uttalat polemisk framtoning. I synnerhet Lizzie Carlssons, Gerhard Hafströms och Arthur Thomsons forskningsresultat blir föremål för så ingående granskning, att de måhända på sina ställen blir övertolkade. Tveklöst har emellertid förf:s stora kunskaper, erhållna genom primärforskningar i arkivmaterialet, kunnat vederlägga tidigare uppfattningar. Ett exempel härpå är Hafströms koppling vängåva — förbättring,1 som förf. på ett övertygande sätt vederlägger (s. 101).
    Förf:s framställning är fixerad till morgongåvoinstitutet. Med nästan förödande konsekvens har han skurit bort alla rättsliga institut och företeelser som ligger institutet morgongåva nära. Exempel härpå är hemgiften, hemföljden, vängåvan och gengåvan, vilka alla i sin struktur och karaktär av

 

1 Gerhard Hafström, Vängåvan, Rättshist. studier Bd I, s. 166.

 

280 Kjell Å. Modéerförmögenhetsrättsliga transaktioner mellan makar är intressanta jämförelseobjekt. Det måste ifrågasättas om morgongåvans juridiska funktion riktigt kan förstås om man ej gör en komparativ framställning om dessa övriga rättshandlingar.
    Förf. har lagt stor vikt vid utvecklingen under 1600-talet fram till tillkomsten av 1734 års lags bestämmelser. Det är naturligt mot bakgrund av den metod han använt, där lag och arkivmaterial har varit de avgränsande faktorerna. Den adliga morgongåvans rättsliga utveckling under 1600-talet är i viss mån analog med de kungliga förläningarnas. Från att tidigare ha givits med allodial rätt, d. v. s. full äganderätt, reducerades länsinnehavarens rätt till en nyttjanderätt: förläningarna gavs på viss eller behaglig tid, morgongåvan för tiden från mannens död till hustruns. Denna rättsliga reglering av morgongåvan skedde genom K. stadga den 17 december 1644 (p. 7) och K. res. den 12 oktober 1653. Man skilde de på landet bördsbelastade arvegodsen från avlingegods, d. v. s. de gods man genom tjänst, arbete eller gåva förvärvat. Morgongåvan kunde givas av såväl arvegods som avlingegods, men det innebar ej att morgongåvan fick motsvarande rättsliga karaktär för den efterlevande hustrun. En konsekvens av att hustruns äganderätt till morgongåvan ersatts av nyttjanderätt var att dennas karaktär för mottagaren ej längre var given. I den år 1651 anonymt utgivna "En kort tractat om morgongåfvor" fastslogs att denna gåva varken hade arvegods' eller avlingegods' karaktär. "Morgongåfwo är intet annat än donatio mariti propter nuptias mariti non Haeredum" (kap. 6). Den samtida doktrinen var dock splittrad. Såväl Johan Stiernhöök som Johannes Loccenius ansåg att morgongåvan erhöll karaktär av hustruns avlingegods (s. 299 f).Detta tyder på att alla morgongåvor — med undantag av de adliga —även efter 1644 års stadga gavs med allodial rätt. Å andra sidan var det för den jordbesuttna adeln som en dylik rättshandling var av sådan betydelseatt en rättslig reglering ansågs erforderlig.
    Den rättsliga karaktären av morgongåvan hade betydelse inte blott för de obligatoriska rättsförhållandena mellan makar, utan även för den arvsrättsliga regleringen av makars kvarlåtenskap. En annan konsekvens av att morgongåvan endast disponerades med nyttjanderätt av änkan var att, om äktenskapet var barnlöst, änkans arvingar ej kunde pretendera på morgongåvan. Morgongåvans huvudsakliga funktion blev på grund av arvsreglernas utformning en form att trygga änkans försörjning vid makens död. Morgongåvan förblev fäderne. Det fanns dock möjligheter i 1600-talets rättsliv att genom olika former av rättshandlingar återställa den balans som rubbats genom morgongåvans nya rättsliga karaktär och som medfört att det äldre, nyanserade gåvosystemets funktion kommit att åsidosättas. Detta möjliggjordes genom en rättsregelbildning vid sidan av lagreglerna. Genom reception av ett såväl romerskrättsligt som naturrättsligt präglat synsätt infördes en avtalsfrihet för makarna. Denna avtalsfrihet var emellertid ej ovillkorlig. Inom familjerätten fanns således tvingande regler, som ej kunde av parterna åsidosättas. Ett exempel härpå är just reglerna om morgongåva. Svea hovrätt konstaterade i ett mål 1684 (Beata Leijonhufvud./.Gabriel Tureson Oxenstierna) att parterna ej genom avtal kunde åsidosät-

 

2 J. E. Almquist, Förarbeten till Sveriges rikes lag 1666—1686, s. 138; J. Loccenius, Synopsis Juris, Göteborg 1673, s. 183. 

Anm. av Hans Petersson: Morgongåvoinstitutet 281ta 1644 års stadgas regler om morgongåva.3 Som förf. visat (s. 259 ff) gällde detta endast morgongåva i arvegods, ej i avlingegods.
    Avtalsfriheten medförde också reception av en pactumlära, som fanns såväl hos romarna som senare i den tysk-romerska rättsbildningen. I det svenska rättslivet på 1600-talet infördes exempelvis pactum antenuptiale (äktenskapsförord), pactum reciprocum (inbördes överenskommelse för dödsfalls skull) och inbördes testamenten. Även fideikommissinstitutets införande i vårt land är ett uttryck för detta accepterande av pactum-läran, varigenom den legala arvsordningen åsidosattes till förmån för ett från feodalrättsligt tankegods hämtat betraktelsesätt innebärande ett bibehållande inom släkten av förvärvad egendom. — Dessa olika former av rättshandlingar skall ses som ett sätt att nyansera rättsförhållandena mellan makar mot bakgrund av morgongåvans karaktär av fäderne. De kom även att betraktas som alternativa lösningar i stället för morgongåva.
    Generellt kan konstateras att förf. i sin framställning skildrar morgongåvan som ett svenskt rättsinstitut. Han använder sig därvid av ett stort antal källor såsom svenska lagar (förf. förbiser dock den intressanta Gutalagen), förordningar, stadgor, diplomatariematerial och rättspraxis. Han redovisar även den dåtida svenska juridiska doktrinens syn på institutet. Det är en av avhandlingens förtjänster att förf. noggrant genomgått rättspraxis ifrån diplomatariematerialet och fram till hovrätts- och revisionsserierna före 1734. Därigenom har förf. i många fall direkt kunnat visa hur rättspraxis i vissa fall harmonierat med, i andra fall avvikit från gällande lagregler. Det är naturligt att förf. valt Svea hovrätt, rikets första hovrätt, som primärkälla för rättsfallsundersökningen, inte bara därför att rättsfallsmaterialet är bevarat utan på grund av denna hovrätts betydelse för rättsutvecklingen under 1600-talet. Stig Jägerskiöld har i flera arbeten (1963, 1964, 1967) påvisat hur hovrätten i Stockholm fungerade som en rättsbildande domstol med parallella motsvarigheter ute på kontinenten. — Förf. säger i förordet att det skulle ha "varit mycket intressant att få teckna de svenska förhållandena mot den europeiska bakgrunden och därigenom få tillfälle iakttaga likheter, olikheter, påverkan, strömningar o. s. v." (s. 13), men att han avstått från att teckna denna utveckling. Detta uttalande är beklagligt, ty det visar att förf. ej är förtrogen med det dåtida rättsliga synsättet. Den svenska rättsutvecklingen kan nämligen inte ses som en fristående parallellutveckling i jämförelse med den europeiska. Tvärtom är den svenska utvecklingen en del av den europeiskt kontinentala. Den samtida europeiska rätten trängde så markant in i det svenska rättslivet att Corpus Juris Civilis lades jämte den svenska lagboken på domarebordet i Svea hovrätt. Det skedde en indoktrinering av den tysk-romerska rätten i rättslivet under 1600-talet, som är så uttalad, att den genomsyrar förf:s avhandling trots att han icke fäst läsarens uppmärksamhet på den. Denna påverkan kommer bl. a till uttryck i hovrättsledamöternas sätt att tolka rättskällorna. Där lagregler fattades, fyllde man ut med sedvänja och tolkningsregler. Det mönster man därvid använde sig av har Jägerskiöld redogjort för i arbetet "Studier rörande receptionen av främmande rätt i Sverige under yngre landslagens tid" (1963). Det finns ej möjlighet att inom ramen för denna recension exemplifiera och i vidare mån analysera denna tysk-romerska

 

3 Stig Jägerskiöld, Handelsbalkens utländska källor, 1967, s. 14.

 

282 Anm. av Hans Petersson: Morgongåvoinstitutetreception, som inte blott kommer till uttryck inom rättskälleläran utan även i de ovan antydda former av rättshandlingar mellan makar, vilka kompletterade morgongåvans funktion. I Rättshistoriska studier, Bd IV, har jag mera utförligt tagit upp dessa frågor.
    En av avhandlingens stora förtjänster är den kasuistik förf. sammanställt för att visa i vad mån landslagens bestämmelser om morgongåvans maximering i praktiken efterlevts (s. 319—431). Kasuistiken presenterar ett intressant och svårtillgängligt material för tiden 1350—1644, d. v. s. från landslagens tillkomst till 1644 års stadga. En genomgång av källförteckningen visar att förf. icke sparat någon möda för att i synnerhet ur enskilda arkiv spåra äldre morgongåvobrev. Vad rättshistorikern måhända saknar i detta sammanhang är ett rättsfallsregister beträffande hela det utnyttjade hovrätts- och revisionsmaterialet. Ett dylikt register är motiverat dels på grund av att vissa rättsfall användes på flera ställen i avhandlingen och behandlas ur olika aspekter, dels enär registret samtidigt avslöjar målets karaktär. Onekligen hade det varit intressant att se i vilken utsträckning de aktuella processerna är fiskala aktioner och hur många mål som är dispositiva tvister mellan arvtagare och efterlevande hustrur.
    Sammanfattningsvis kan konstateras att förf. med sin avhandling genomfört en beundransvärd arbetsprestation, som resulterat i en omfattande undersökning, vilken för lång tid framåt kommer att betraktas som ett standardverk i ämnet. Förf. har härigenom också i många punkter kunnat korrigera tidigare forskning. Däremot visar förf. en svaghet genom att han icke förmått sätta in morgongåvan i dess riktiga rättsliga sammanhang beroende på att han ej varit tillräckligt lyhörd för rättslivets skilda funktioner. Denna anmärkning riktar sig i första hand mot den brist på analys, som vidlåder framställningen beträffande utvecklingen 1614—1734. Då receptionen av utländskt tankegods under denna tidsperiod präglar rättsutvecklingen i vårt land blir analysförhållandena av detta rättsmaterial mera komplicerade. Undersökningen blir på grund av denna brist för rättshistorikern ensidig och i många stycken deskriptiv. Detta konstaterande sker med beklagande, därför att — som ovan nämnts — avhandlingen i övrigt har många förtjänster.
Kjell Å. Modéer