PREBEN STUER LAURIDSEN. Studier i retspolitisk argumentation. Köpenhamn 1974. Juristforbundets forlag. Skrifter udg. af Retsvidenskabeligt Institut ved Københavns Universitet 17. XX + 663 s.
NILS KRISTIAN SUNDBY. Om normer. Oslo 1974. Universitetsforlaget. Filosofiske problemer XLIII. II + 455 s.
Den 30 nov. 1974 ventilerades ovanstående norska avhandling i Oslo, den 10 dec. s. å. försvarades den danska avhandlingen i Köpenhamn. Redan det förhållandet att två omfattande rättsteoretiska arbeten framlägges med mindre än fjorton dagars mellanrum vid nordiska lärosäten är tillräckligt ovanligt för att förtjäna uppmärksamhet som tecken på intensiv forsknings-
aktivitet inom den allmänna rättslärans domäner i de nordiska länderna och som vittnesbörd om god återväxt på ett fält, där den vanligaste vegetationen hittills, med få undantag, gärna bestått av smärre buketter instuckna i festskriftslitteraturens blomsterkorgar. Det kan i sammanhanget vara anledning erinra om att det inte är mer än ett drygt år sedan en svensk rättsteoretiker, Åke Frändberg, framlade sin avhandling "Om analog användning av rättsnormer" (Stockholm, Norstedts, 1973).
Det finns flera och viktigare drag än närheten i publikationsdatum och massivt format som gör det berättigat att ta upp Lauridsens och Sundbys arbeten till gemensam granskning. Både den danska och den norska avhandlingen ger uttryck åt tendenser, som visserligen inte helt saknat förespråkare i modern nordisk rättsteori men som dock aldrig tidigare kommit till tals på ett så genomarbetat och målmedvetet sätt som i dessa tungt vägande specimenskrifter. Det är frestande att se de båda avhandlingarna som samtidiga uttryck för en idémässig och vetenskapsteoretisk vändpunkt i den nordiska rättsteoretiska debatten; för att utvisa om det verkligen förhåller sig så torde ytterligare några års diskussion fordras. I största korthet kan de gemensamma dragen hos Lauridsen och Sundby preciseras på följande sätt. Båda står i markerat motsatsförhållande till den vetenskapsuppfattning som på det rättsteoretiska området företrätts av den s. k. nordiska realismen,som vars främste talesman både den danske och den norske författaren uppfattar Alf Ross; kritiken av realismen gäller emellertid också Uppsalaskolan och dess senare förgreningar. Mot realismens försök att passa in rättsvetenskapen bland de empiriska samhällsvetenskaperna — för att sålunda "rädda" jurisprudensens karaktär av "vetenskap" enligt en strängt positivistisk uppfattning med dess krav på verifikation genom (helst kvantifierbar) iakttagelse och dess avvisande av en normernas egen värld och ett normernas eget sammanhang vid sidan av de "naturliga" kausalrelationerna— hävdar de båda avhandlingsförfattarna den juridiska argumentationens egenart. De avvisar både den behaviorism som förbjuder rättsvetenskapsmannen att arbeta med psykologiska och ideologiska realiteter och de riktningar som vill frånkänna rättsvetenskapen och den normativa argumentationen all dess egenart för att söka förvandla dessa discipliner till "tillämpad sociologi". Båda betonar i motsats till "realismen" och dess förlängningar just det fundamentalt egna i rättslig argumentation. Samtidigt är båda författarna påtagligt kallsinniga mot de mer elaborerade försöken att med en formaliserad deontisk logik analysera rättssatserna. "Den filosofiske relevans", säger Sundby (s. 53), "drukner som oftest i havet av tekniske problemstillinger. Og de bakenforliggende uformelle ideer om normer er ofte temmelig overfladiske og resulterer i spissfindig behandling av det trivielle." Slutligen står såväl Lauridsen som Sundby i vad man kanske vågar kalla ett "engagerat" förhållande till marxistisk rättsteori, dock utan att för egen del ansluta sig till någon av den marxistiska rättslärans varianter. Avvisandet av dessas anspråk är kanske mest prononcerat hos Lauridsen, medan Sundby beflitar sig om att — väl närmast i polemik mot vissa vulgärmarxistiska riktningar — påvisa att det för den som vill bidraga till en "revolutionär situation" är nödvändigt att ingående analysera normbegrepp och normföreställningar bl. a. för att finna de legitimitetsidéer som uppbär rättsordningen.
Ehuru de båda författarna självfallet är goda soldater i framstegets armé
— i någon mening, som för enkelhetens skull kan överlämnas åt varje enskild bedömare att för sin del precisera — ligger det nära till hands att uppfatta deras bidrag som uttryck för en reaktion: en juridikens reaktion mot vetenskapsuppfattningar, som velat tillerkänna rättsvetenskap och rättslig problemlösning en prekär och snålt tillmätt plats i den med sträng positivism bestämda samhällsvetenskapens förgårdar. Skarpast är detta markerat hos Lauridsen, som i polemik mot Ross ägnar en omfattande utredning åt frågan hur rättsvetenskapliga påståenden kan verifieras; han kommer till slutsatsen, att man härmed icke kan mena annat eller mer än att ett uttalande om "gällande rätt" står i överensstämmelse med "den sædvanligt accepterede juridiske retskilde- og metodelære. Juristen understreger, at hans fremstilling opfylder bestemte intersubjektive juridiske kriterier . . ."(s. 268).
Lauridsens arbete är indelat i tre "hovedafsnit", av vilka det första (s.1—124) redogör för förf:s vetenskapsteoretiska och vetenskapsetiska utgångspunkter. En väsentlig sådan utgångspunkt är att "rättspolitik", d. v. s. närmast den av jurister i olika ställningar bedrivna verksamhet som syftar till utarbetande av ny lagstiftning, är en vetenskaplig aktivitet och som sådan underkastad bestämda etiska krav. I fråga om de senare ansluter sig förf. i stor utsträckning till den norske filosofen Tranøys bestämningar. Det andra huvudavsnittet (s. 125—298) innehåller Lauridsens kritik av Ross' teori om gällande rätt och om verifikation av påståenden angående den gällande rättens innehåll. Utrymmet medger inte detaljdiskussion av kritiken, och enytlig redogörelse vore av ringa värde. Sammanfattningsvis kan konstateras, att Lauridsens attack mot Ross' s. k. prognosteori (enligt vilken, kort sagt, uttalanden om gällande rätt, i den mån de har anspråk på "vetenskaplighet", är förutsägelser om framtida domstolsavgöranden) förefaller övertygande på flera väsentliga punkter. De delar av kritiken som bygger på vissa riktningar i modern dansk språkteori gör däremot ett mindre dräpande — och delvis rentav ett förbryllande — intryck. Det är i anslutning till kritiken av Ross som förf. formulerar sitt eget krav på "retsdogmatisk korrekthed". I huvudavsnitt II presterar han också en utomordentligt givande diskussion (s. 266—298) av frågan i vilka sammanhang det klassiska spörsmålet om "gällande rätt" överhuvudtaget uppträder och hur det i dessa sammanhang kan besvaras. Den upplösning av problemet som här ges hör till de bästa inslagen i boken.
Det tredje huvudavsnittet (s. 299—636) behandlar dels avgränsningen av begreppet rättspolitik dels den argumentation som framförts i ett antal moderna danska kommittébetänkanden. Sistnämnda avsnitt ger Lauridsens arbete intresse och betydelse utöver den rättsteoretiska diskussionens område i snävare mening. Det är såvitt bekant den första ingående och systematiska vetenskapliga analysen av ett större material av nordiska utredningsprodukter. Lauridsens undersökning i denna del har klart praktiskt intresse, och hans framställning borde kunna vara till god nytta inte blott för rättsvetenskapsmän utan även för alla de jurister som i den ena eller andra egenskapen tar befattning med lagstiftningsförberedelser. Visserligen är — nu mer än tidigare — danska och svenska förhållanden inte utan vidare jämförbara, men otvivelaktigt kan mycket av materialet i avhandlingen nyttiggöras även med avseende på svenskt lagstiftningsarbete.
Sundbys avhandling är i lika hög grad som Lauridsens inriktad på centrala rättsteoretiska frågor; den teoretiska karaktären är mer dominerande, men även här återfinnes ett stort empiriskt material och en rikedom av synpunkter, som har omedelbart intresse för praktisk juridisk argumentation.1
Redan avhandlingens titel återspeglar dess höga teoretiska ambitionsnivå. Ämnet är förvisso inte obehandlat i litteraturen, och det kan vara motiverat att kort infoga arbetet i ett idéhistoriskt perspektiv. Normbegreppet i modern mening var knappast ett problematiskt begrepp förrän Hume och Kant slagit den kunskapsteoretiska botten ur tunnan genom sin kritik av den rationalistiska naturrätten. Man kan i mångt och mycket se 1800-talets växlande rättsfilosofiska skolor som successiva försök att återupprätta den legitimation som rättsordningen därmed förlorat. Man sökte förankra rätten i folksjälen, i nationen, i en organiskt uppfattad statsvilja, i upplysta ändamålsöverväganden. Klyftan mellan rätt och etik växte. Bilden komplicerades av de framväxande empiriska beteendevetenskaperna med deras anspråk på att tolka rätten som socialt fenomen. Kring sekelskiftet började naturvetenskaperna liksom den naturvetenskapligt orienterade filosofins anspråk på att bestämma det vetenskapliga språkets och den vetenskapliga metodens villkor att på allvar beröra juristerna. Det är inte för mycket sagt, att rättsvetenskapen greps av svårartat och långvarigt mindervärdeskomplex och i stor utsträckning retirerade till den tekniska dogmatikens säkra men ibland ganska idéfattiga domäner. Ett stycke in på 1900-talet och alltjämt kan man tala om tre typer av forskning med rätten som objekt, var och en med sina egna specifika metodiska krav. För det första den traditionella dogmatiska, systematiserande och problemlösande jurisprudensen. För det andra en bred sektor av forskning med empirisk, social- och beteendevetenskaplig inriktning, som sträcker sig alltifrån den med hårda kvantitativa metoder arbetande sociologin till en friare, mer common-sense-betonad och om man så vill humanistisk sociologiserande juridik. För det tredje en likaledes bred sektor av begreppsanalytisk forskning, som sträcker sig från den hårt formaliserade logiken till den friare men i vissa hänseenden strängt positivistiska analys, där bl. a. Kelsen, Uppsalaskolan och Ross gjort sina insatser. Mer eller mindre medvetna inflytelser från den logiska positivismen, från vetenskapsteoretisk positivism, från behaviorismen och den amerikanska hårddatasociologin är klart märkbara över hela fältet.
Det är mot denna bakgrund man har att se den föreliggande avhandlingen. Det kanske väsentligaste vetenskapliga problem som den enligt anm:s uppfattning ställer är frågan hur förf. lyckats med balansgången mellan i huvudsak logisk begreppsanalys å ena sidan och vad man sammanfattningsvis skulle kunna kalla socialpsykologisk empirism å den andra sidan. Man kan också använda motsatsparet normativ och kausal. Den traditionella mötesplatsen mellan dessa båda forskningslinjer är visserligen frågan om gällande rätt — kan begreppet definieras normativt till slutet eller måste man på något stadium av analysen ta språnget över till det faktiska och sociala? — och denna fråga är inte central i förf:s framställning. Inte desto mindre har spänningen mellan Sein och Sollen och mellan
sätten att utforska dem båda avgörande betydelse för både hans frågeställningar och hans metod.
Förf:s uppgivna syfte med boken är att framlägga en bred och allmän teori om normer och om deras betydelse för mänsklig upplevelse och mänskligt handlande. Inom normkategorin inför han en distinktion mellan två huvudgrupper, regler, d. v. s. sådana normer som determinerar lösningen av ett problem, om de kommer till användning, och riktlinjer, som endast utpekar moment vilka skall beaktas vid lösningen av de fall som riktlinjerna är tillämpliga på. Det är en huvudpunkt i Sundbys teori, att en mycket stor del av de normer som förekommer bl. a. i juridiken i själva verket har karaktären av riktlinjer, och att det är olyckligt för förståelsen av normbegreppet, att debatten i så hög grad kommit att uppfatta alla normer som verkliga regler. En annan central distinktion i förf:s framställning är gränsdragningen mellan å ena sidan pliktnormer, d. v. s. förbud, påbud och tillåtelser, och å andra sidan kvalifikationsnormer, d. v. s. sådana normer som, förenklat uttryckt, innebär att en person, en sak, ett sakförhållande eller en händelse skall räknas som något bestämt, tillskrivas en viss rättslig (eller annan) kvalitet eller status. En stor och betydelsefull undergrupp inom begreppet kvalifikationsnormer är kompetensnormerna. Även i genomförandet av denna dikotomi är förf. kritisk mot den tidigare förda normteoretiska debatten; han menar, att denna i alltför hög grad inriktats på, och därmed kommit att överbetona pliktnormerna, medan kvalifikationsnormerna kommit i skymundan.
Sundby betecknar själv sina utredningar som övervägande begreppsanalytiska, med ett visst inslag av empiriskt material (s. 5). Detta material är betydande och i huvudsak hämtat från det juridiska området. I princip avses arbetet dock utgöra ett bidrag till en allmän normteori och i denna egenskap vara en förstudie till mer ingående undersökningar av sociala attityder och socialt beteende. I detta sammanhang tillskriver Sundby kategorin kompetensnormer en särskild betydelse (s. 11) med hänsyn bl. a. till de legitimitetsföreställningar som knyter sig till sådana normer.
Framställningens del I innehåller en ingående diskussion dels av normbegreppet från närmast språkteoretisk synpunkt, dels av kategorierna plikt och kvalifikationsnormer. Här dryftas vidare de två sätt på vilka en normativ utsaga enligt Sundbys inledande, i princip stipulativa definitioner får karaktären av norm för någon, nämligen internalisering och fastställande (fastsettelse) genom kompetent organ. Till sistnämnda spörsmål blir det anledning återvända. Slutligen diskuteras i den första delen gränsdragningen mellan normer, beskrivningar och värderingar. Det avsnitt (kap. 6) som avhandlar dessa spörsmål förefaller att utgöra ett gott exempel på förf:s framställning när den är som bäst: idérik, skarpsinnig och klargörande.
Arbetets del II är i sin helhet ägnad åt gränsdragningen mellan de båda kategorierna regler och riktlinjer (retningslinier). Här inför förf. ett såvitt jag kunnat finna i detta utförande originellt analytiskt begrepp, avvägningsmarkörer (s. 200 ff). Härmed avses sådana uttryck som förekommer i normer av typen "riktlinjer" och som ger anvisning om att en avvägning skall äga rum och eventuellt pekar på vissa hållpunkter för denna avvägning. I del II diskuteras också det av Knoph på sin tid introducerade standardbegreppet och vidare den juridiska argumentationstekniken och
rättskälleläran, som granskas mot bakgrund av just förf:s begrepp "riktlinjer".
Del III handlar om kompetensnormerna och deras plats i rättssystemet. Det är också i detta avsnitt som förf. något mer ingående berör normernas samordning i system.
I varje del bemödar sig förf. om att beakta, och sätta sina resultat i relation till, modern debatt inom angränsande vetenskapsområden. I viss, men mycket måttlig, omfattning utnyttjar han logiska formaliseringar.
Beträffande dokumentationen finns endast några mindre punkter att anföra. Någon gång beklagar man, att förf. inte använt tämligen lättillgängligt juridiskt material för att illustrera sina teser. Diskussionen på s. 42—49, där Sundby försvarar sin användning av det abstrakta objektet "utsaga", skulle enligt min uppfattning ha kunnat utnyttja den ganska omfattande diskussion om det upphovsrättsliga verksbegreppets ontologiska och juridiska status som inleddes av Ross med en välkänd recension i TfR 1945. Här diskuterades ingående och delvis klargörande frågor som kommer mycket nära dem förf. berör. De problem rörande tillåtelser och deras innebörd som dryftas på s. 66 hade också kunnat belysas med immaterialrättsliga exempel rörande s. k. enkla licenser.
I fråga om den citerade litteraturen kan man möjligen notera en viss slagsida åt — förutom naturligtvis norskt — anglo-amerikanskt material. På ett par ställen — jag avser s. 121 och 337, där socialpsykologiska mekanismer dryftas — är det beklagligt, att inte Olivecronas ingående diskussion av dispositionen till lydnad har berörts; till diskussionen om tolkning av rättsfall på s. 251 kan erinras om Hjerners arbete "Om rättsfallstolkning".
Slutligen hade framställningen kanske i vissa delar vunnit på åtminstone någon användning av komparativt material. De internationella utblickarna hänför sig endast till de rättsteoretiska och icke-juridiska inslagen. Så snart det gäller juridik, står förf. resolut på inhemsk mark. Både i fråga om rättskällelära och argumentationsteknik är ju de internationella skillnaderna betydande, och ofta ser man lättare problemen i ett främmande system.
Ett problemkomplex som naturligt nog förtjänar särskild diskussion är förf:s normbegrepp. I och för sig ägnas det en ingående och på det hela taget klar diskussion med språkteoretiska utgångspunkter (framför allt s. 24 ff). En definition ges redan på s. 17: en norm består av en normativ utsaga i kombination med vissa internaliserade hållningar som har denna utsaga som sitt föremål. Definitionsförfarandet beskrives i annat sammanhang som stipulativt men inte godtyckligt (vilkårlig) utan uppbyggt på grundval av vanligt språkbruk (s. 6). Jag vill först och främst ifrågasätta om det överhuvudtaget finns något faktiskt språkbruk av normal typ att falla tillbaka på, eftersom termer sådana som "norm" knappast förekommer i andra sammanhang än just sådana där de är föremål för analys och därmed apriori betraktas som problematiska. Det finns vidare anledning fråga sig varifrån förf. hämtar ledning när han bestämmer innebörden i kategorin "oformulerade normer", som han (s. 16) uttryckligen säger sig arbeta med, liksom meningsinnehållet i möjliga, ej aktuella yttranden (s. 39).
Det har redan framhållits, att förf. kunde ha haft intresse av att studera den moderna nordiska debatten kring upphovsrättens verksbegrepp när han söker precisera vad man skulle kunna kalla frågan om normbegreppets
ontologiska status på s. 42—49. De paralleller han där anför från psykologi och juridik — hunger, ängslan och rättigheter — är som han själv åtminstone antyder (s. 46) föga ägnade att bidraga till försvar för ett abstrakt normbegrepp. En väsentlig skillnad ligger i att när juristerna användert. ex. "äganderätt" som ett framställningstekniskt mellanbegrepp, sker det ju för att få en kort och praktisk situationsbeteckning. Det är däremot helt främmande för modern juridik att tillskriva rättigheterna bestämda egenskaper eller relatera dem till specifika psykiska processer. Detta är emellertid just vad förf. gör med sina "normer". Den fråga som inställer sig är om inte "norm" i själva verket i hans framställning står som en beteckning för ett psykiskt fenomen, en föreställning. Misstanken om att det förhåller sig på det viset förstärkes avsevärt av hans användning av det psykologiska begreppet internalisering i samband med normer.
Det blir anledning att strax återkomma till internaliseringsbegreppet. Som jag skall försöka påvisa är det ett tämligen svårgripbart och inte helt riskfritt begrepp. Som isolerat exempel på situationer där användningen förefaller mig särskilt betänklig vill jag för ögonblicket peka på ett par uttalanden. Själva begreppsdefinitionen av internalisering lämnas — fylligt — s. 118 ff. Internalisering består, säger förf. (s. 125) i att "vedkommende person anser innholdet i det normative utsagn som forpliktende for seg selv eller andre". Som exempel på hur två motstridiga normativa utsagor kan ha ett visst internaliseringsstöd inom en grupp nämner förf., att två olika lösningar kan ha "viss normativ status i Høyesterett". Exemplet återkommer f. ö. senare i framställningen (s. 193). Det förefaller nu ytterligt tveksamt om olika bedömningar av en rättsfråga i den högsta dömande instansen verkligen är ett lämpligt exempel på olika personlig tillägnelse av individuella normer. De faktorer som medför åsiktsskillnader torde oftare bero på att vägarna skils åt högst uppe i metanormernas himmel. Ställningstaganden i rättsfrågor i en kollegial domstol förefaller överhuvudtaget att vara så speciella att den individuella normaccepten framstår som ytterligt svårgripbar.
Förf. avger på några olika ställen vad man kan kalla programförklaringar beträffande sin syn på förhållandet mellan empiri och begreppsanalys i sin framställning. Den första återfinnes på s. 5, där han förklarar att han själv uppfattar sitt arbete som "overveiende begrepsanalytisk, med et visst innslag av empirisk materiale". Detta är inte särskilt klargörande, men det preciseras något av den följande diskussionen, där normbegreppets anknytning till vanligt språkbruk utvecklas (s. 6 ff). Ytterligare uttalanden av programförklarande karaktär återkommer på ett par ställen senare i boken. Det är särskilt på s. 135 ff, där förf. kraftfullt värjer sig mot misstanken att han skulle syssla med borgerliga abstraktioner eller vara hemfallen åt idealism. Det säges (s. 137), att normbegreppet är en helt formell kategori och att undersökningen måste fullföljas med en kausalitetsinriktad studie, där de materiella produktionsförhållandena kommer in i bilden. Samtidigt avvisar förf. behaviorismens förbud mot sysslande med abstraktioner och "inre" förlopp. På s. 336 betonar förf. vikten av att särhålla kausalt och normativt betraktelsesätt i en viss fråga.
På flera ställen avvisar förf. invändningar eller synpunkter från sitt resonemang; de saknar tydligen intresse av det skälet att de är "empiriska" och därmed främmande för en begreppsanalytisk diskussion. Det gäller frågan
om betydelsen av "konform atferd" som kriterium för normers existens (s. 18); det gäller frågan om sanktioner som begreppskriterium (s. 59); det gäller vidare frågan om en tillåtelse är kombinerad med en plikt för andra att respektera dess utnyttjande (s. 66); liknande resonemang förekommer på ytterligare ett par ställen (s. 129, 163). Det sista (s. 392) förtjänar kanske omnämnas särskilt, eftersom vad förf. där avfärdar såsom empiriskt och likgiltigt för normbegreppet är förekomsten av fysisk tvångsanvändning, som ju spelar en fundamental roll hos Alf Ross.
På ett par ställen tycks förf. vilja avvisa en frågeställning därför att den har enbart logiskt intresse. Han anför (s. 114), att kompetensnormerna i viss omfattning kan logiskt reduceras till element i pliktnormer men fortsätter: "Hovedpoenget for meg er imidlertid ikke hvorvidt en slik reduksjoner logisk mulig. Uansett dette følger det ikke herav at kompetansenormer er 'uegentlige' normer, d. v. s. ikke normer i det hele tatt men bare uselvstendige elementer i pliktnormer. Spørsmålet er mer pragmatisk enn logisk." Som motiv anges sedan, att just särhållandet av kvalifikationsnormerna kan belysa "makt- og legitimitetsforhold". Även på s. 116 avvisas en logisk reduktion med den motiveringen att det får avgöras av undersökningens syfte; det hävdas bl. a. att innehållet i vissa kvalifikationsnormer har en egen surplus meaning utöver sin logiska status i normsystemet.
De nu citerade två grupperna av uttalanden ger viss anledning till undran över de principer förf. använt i sitt val mellan empiriska och logiska frågeställningar och analytiska metoder. Jag kommer nu emellertid till några uttalanden där det förefaller mig som om förf. vävt samman dessa typer av "approach" på ett sätt som gör det ytterligt svårt att bena ut metoderna. En fråga av den typen har redan berörts: det gäller hela internaliseringskriteriet, som förefaller mig ganska klart bygga på en psykologisk eller psykologiserande hypotesbildning. På s. 119 kommer otvivelaktigt en psykologiserande empirism in som avgörande för ett begreppsbestämmande kriterium; det anföres, att normer av motivationspsykologiska skäl måste vara föremål för en speciell, kvalificerad form av aktualisering hos normsubjekten. Förf. hävdar, att normer typiskt sett följs för sin egen skull. Något längre fram (s. 120) säger förf., att det är en närmare logisk analys som skall visa om inte "de fastsatte normer 'egentlig' " är ett specialfall av de internaliserade. I den följande diskussionen av internaliseringsprocessens resultat hänvisas till den psykologiska och sociologiska forskningen på området. Resonemanget för fram till en definition (s. 124): "Begrepet trosopfatning inneholder en kombinasjon av semantiske og individualpsykologiske komponenter, i motsetning til 'proposisjoner' som er et rent semantisk begrep. Detsamme gjelder for begrepet internalisert norm. Det som internaliseres er et normativt utsagn. Og internaliseringen (av direktiviske normer) består i at vedkommende person anser innholdet i det normativiske utsagn som forpliktende for seg selv eller andre." Jag kan inte se annat än att förf. här bygger under sin begreppsanalys med psykologiska teorier om vilkas giltighet det inte är lätt att göra sig en exakt föreställning.
Ett annat exempel på kombination av begreppsanalys och psykologiserande hypoteser återkommer på s. 145. Där uttalas beträffande begreppet kvalifikationsnormer, i dessas egenskap av metanormer, som kvalificerar andra normer, att deras existens eventuellt skapar "en forskyvning av internalise-
ringsproblematikken". Betraktaren föres nämligen "stadig 'oppover' eller 'bakover' til settets siste normative premisser ('grunnormer', 'basisnormer'), hvis existens som normer forutsetter vanlig internalisering". Jag kan för det första inte utan stor svårighet inse, hur det på begreppsanalytiska — och f. ö. goda sådana — grunder införda begreppet kvalifikationsnormer kan få till effekt att en psykisk process, "internalisering", plötsligt lyftes steg för steg upp mot allt högre och avlägsnare skikt i det logiska systemet. För det andra tror jag — i kraft av en psykologiserande gissning ur eget förråd —att beskrivningen är oriktig rent empiriskt. Det är säkert inte därför att han internaliserat grundlagen som medborgaren lyder polisen; snarare respekterar han grundlagen därför att han har en uppfattning om att den respekteras av polisen, som han är van vid att lyda. Förf. kommer f. ö. in på detta problem på s. 161 f, där han konstaterar att medborgarnas dispositioner — ett begrepp som han diskuterar på ett intressant sätt — till internalisering av s. k. lägre normer utgör en förutsättning för deras internalisering av högre kompetensnormer. Vad jag emellertid inte kan förstå i den delen av framställningen är de båda uttalanden på s. 162 där det först sägs att det föreligger en logisk förbindelse mellan metanormkriteriet och internaliseringskriteriet och senare uttalas, att internaliseringen av högre kompetensnormer logiskt förutsätter dispositioner till internalisering av de lägre. Denna användning av termen "logisk" förefaller mig svårbegriplig. Är det inte socialpsykologiska antaganden som ligger till grund för påståendena? På samma sätt ställer man sig på s. 161 frågan på vilket plan förf. anser att kompetensnormerna kan förklara de fastställda normernas särprägel.
Slutligen skall pekas på s. 166, där förf. uttalar att "normbegrepets identitet kan bevares ved at man tilbakefører alle de ulike aktualiseringsmåtene på det samme fundamentale begrep 'internalisering av normative utsagn' ". Är detta inte detsamma som att erkänna, att man i en begreppsbildning vars enhet och konsistens man vill bevara skjutit in svårförsvarade antaganden om den empiriska verkligheten? Håller verkligen internaliseringskriteriet, och är det nödvändigt? Om den principiella indelningen i kvalifikations- och pliktnormer har jag blott goda ord att säga, även om gränsdragningen dem emellan ibland kan te sig godtycklig. Men kan denna indelning verkligen förenas med internaliseringen som begreppsbestämmande kriterium för alla normer?
Förf. antyder på ett ställe (s. 188, not 46) — faktiskt det enda, där de rättsliga normernas avgränsning klart upptages — att begreppet "rättsnorm" bör avledas från det mer grundläggande begreppet "rättsligt normsystem". Det kan åtminstone ifrågasättas — och vore värt mer ingående diskussion — om det inte i själva verket är anledning att vid varje studium av normer, även i den generella mening förf. ger termen, börja med "systemet" snarare än med den enskilda normen. Sundby framhåller på flera ställen — säkert med rätt — den senares "fragmentariske" karaktär. Fråga är om man kan uppnå en korrekt insikt i normbegreppet, åtminstone som praktisk-samhällelig realitet, utan att från början beakta normernas systematiska ordning och samordning.
Några ord bör till slut ägnas åt förf:s behandling av den juridiska argumentationen. Han uttalar (s. 261), att försåvitt det inte föreligger en praktiskt taget entydig argumentkonstellation eller en klar dom av Høyeste-
rett, finns det ingen objektivitetsgaranti inbyggd i den juridiska metoden. Det betecknas som ett missbruk när endast en lösning uppges ha "hjemmel" i rätten, ehuru i själva verket flera konkurrerande normer kan motiveras (s. 262). Senare i framställningen uttalar förf. emellertid som en möjlig hypotes, att det skulle finnas fler, kanske omedvetna avvägningsnormer än som hittills formulerats.
Jag vill ifrågasätta, om förf. inte underskattar möjligheten till objektivitet i den enda mening som kan förekomma i detta sammanhang, nämligen eliminering av personliga subjektiva värderingar. För det första är jag benägen att tro, att de relevanskriterier med vilka domare arbetar när de gallrar bland argumenten för den ena eller andra lösningen har något större fasthet än man i allmänhet föreställer sig. För det andra är det auktoritativa material som i varje fall svenska och kontinentaleuropeiska domare anser sig böra beakta väsentligt mer omfattande än HD-praxis. Såväl förarbetsuttalanden som lösningar på angränsande rättsområden utövar ett betydande faktiskt tryck. Hänsyn till systemets koherens och konsistens tillhandahåller tämligen starka argument. Slutligen kan en metodisk grundsyn — t. ex. anslutning till en markerad teleologisk eller intresseanalytisk metod (i en annan mening än den förf. nämner på s. 278—280) — ge en viss styrning. På det hela taget förefaller det mig som om det fria område, där det finns anledning till tvekan mellan två motsatta lösningar (till skillnad från graderingsfrågor), är mindre än som framgår av Sundbys framställning.
Vad som nu har anförts är detaljanmärkningar. Sundbys liksom Lauridsens arbete är av hög vetenskaplig kvalitet. Det är all anledning att lyckönska den nordiska rättsvetenskapen till de båda bidrag som här presenterats. Även om man bör vara försiktig med att redan nu tala om en mer allmän brytning med den nordiska "realismens" grundläggande teser, är det ingen tvekan om att nya, intressanta och givande idéer håller på att bryta fram i den rättsteoretiska debatten.
Stig Strömholm