Något om upplysningsverksamheten i mindre tvistemål
Den 1 juli 1974 trädde en ny lag i kraft enligt vilken särskilda regler infördes för rättegången i vissa tvistemål, huvudsakligen sådana där värdet av tvisteföremålet inte överstiger för närvarande 4 250 kr. Genom lagen skall den enskilde beredas tillfälle att på ett enkelt och inte så kostnadskrävande sätt få en tvist prövad av domstol.
I denna typ av mål gäller visserligen rättegångsbalkens regler om ersättning för rättegångskostnader, men endast vissa klart angivna kostnader har gjorts ersättningsgilla. Advokatarvode överstigande 60 kr ersätts ej och inte heller den tid part själv lagt ner på målet. Lagstiftarens avsikt är att part skall föra sin process själv. Den juridiska rådgivning parten kan behöva skall begränsa sig till 20 minuters samtal med en advokat, vilket kostar 60 kr. För att det skall vara möjligt för part att föra sin process själv har domaren fått till uppgift att utöva en aktiv processföring, i hög grad inriktad på att parterna skall förlikas. Dessutom skall en tjänsteman vid varje domstol när så erfordras "gå allmänheten tillhanda med lämpliga anvisningar om vad rättssökande har att iakttaga för att ta tillvara sin rätt i tvist som kan prövas enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden. Domstolen skall vid behov även lämna rättssökanden allmänna upplysningar om hur ansökan om stämning eller yttrande över sådan ansökan bör avfattas och om förfarandet i övrigt i rättegången." (1 § tillämpningskungörelsen.)
Jag är tingsfiskal vid Malmö tingsrätt och har de första sex månaderna efter lagens tillkomst sysslat med denna för domstolarna nya upplysningsverksamhet. På grund av verksamhetens speciella natur kan en redogörelse för hur den utfallit i praktiken vara av intresse.
I lagens förarbeten har inte getts särskilt omfattande direktiv om vad upplysningsverksamheten egentligen skall omfatta. Man har att hålla sig till huvudsakligen departementschefens uttalanden i proposition 1973: 87 s. 148 ff. Därav kan utläsas bland annat: Tjänstemannen skall inte fungera som juridiskt biträde i traditionell mening åt den enskilde. Han skall inte ge den rättssökande råd om denne bör inleda process och inte heller om vilka krav som i så fall skall framställas. Det konstateras att när det gäller konsumenttvister kan konsumenter visserligen vända sig till olika instanser, men att det är naturligt att domstolarna medverkar på detta område genom att lämna allmän information angående den rättsliga prövningen av konsumenttvister. Är fråga om annat än konsumenttvist kan parten känna sig osäker om vart han skall vända sig. Det föreligger även här ett starkt behov av information för den enskilde. Den som vill väcka talan kan behöva anvisningar att fylla i formulären till stämningsansökan. Vidare kan han behöva närmare upplysningar om hur handläggningen av ett mål normalt gestaltar sig, vilka beviskrav som i allmänhet gäller, och om innebörden av gällande regler om rättegångskostnader. Svaranden kan också ha motsvarande behov av bistånd.
Det förtjänar att poängteras att den rättssökande som inte finner sig tillfredsställd med nämnda service kan vända sig till advokat, men att han då själv får betala alla kostnader överstigande 60 kr.
Redan från början organiserades upplysningsverksamheten vid Malmö tingsrätt med mottagning måndag—fredag kl. 9—12. Under den första tiden förekom även kvällsmottagning två timmar en kväll i veckan, men den upphörde efter någon månad eftersom den trots annonsering i pressen var föga besökt (tre besök på två månader). Nu finns i stället möjlighet för den som så önskar att avtala lämplig tid, även på kvällen. Sedan kvällsmottagningen upphörde har dock inte några kvällsbesök förekommit. Till den ordinarie mottagningen har tidsbeställning inte varit nödvändig. Väntetiden har undantagsvis varit uppemot en timme, men i allmänhet har besökarna inte alls behövt vänta. Endast ett fåtal besökare har beställt tid.
Redan från starten etablerades god kontakt med hemkonsulenterna vid länsstyrelsen i Malmö. Hemkonsulenterna har bland annat till uppgift att ge konsumenter upplysningar i konsumentfrågor. De har i stor utsträckning vänt sig till tingsrätten för att få upplysningar i juridiska frågor och ofta hänvisat konsumenterna till tingsrättens mottagning. Många som sökt hemkonsulenten vill dock inte vända sig till tingsrätten. De anser det nedsättande att förekomma vid domstol. Jag har vid ett tillfälle besökt länsstyrelsen och för hemkonsulenter och representanter för kommunerna i Malmöhus län redogjort för lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden. God kontakt har även etablerats med inkassoföretag, vilka framförallt önskat upplysningar om den formella handläggningen av de mindre tvistemålen.
Antalet besökare till mottagningen förblev, trots annonsering i pressen, lågt under de första månaderna. Ungefärliga antalet besökare var i juli och augusti 25 medan telefonsamtalen var 35. I september och oktober steg antalet något, 30 respektive 50. I november skedde någon ytterligare ökning och i december, efter en stort uppslagen artikel i en Malmö tidning, blev besöken 75 och telefonsamtalen 115. Med en genomsnittlig tid av 30—60 minuter för besöken och 10 minuter för telefonsamtalen innebär detta att mottagningstiden är fullt utnyttjad.
Omkring en tredjedel av de sökande har haft problem som inte hänfört sig till mindre tvistemål. Dem har jag hänvisat till den myndighet de rätteligen skall vända sig till. Personer med hyresproblem, ett inte så litet antal, har hänvisats till hyresgästförening eller hyresnämnd eller till advokat. För att undvika att människor hänvisas från den ena myndigheten till den andra har jag i tveksamma fall tagit reda på rätt instans. I ett par fall, där de sökande på grund av hög ålder eller språksvårigheter haft svårt att själva ta kontakt med rätt myndighet, har jag förmedlat kontakten åt dem. Det har gällt ärenden om införsel och skattejämkning.
Flertalet sökande har haft problem som hänför sig till mindre tvistemål. Sedan den sökande redogjort för saken, har jag förklarat vilka möjligheter han har om han vill göra sin rätt gällande. Att hänvisa den sökande till att ta kontakt med motparten låter sig vanligen inte göra, eftersom alla möjligheter i den vägen brukar vara uttömda redan före besöket på tingsrätten. Eventuellt kan man föreslå att sökanden skriver ett rekommenderat
brev till motparten där han anger sina krav och försöker få en uppgörelse till stånd. Någon hjälp att skriva ett sådant brev har jag dock inte givit.
Omkring hälften av dem som haft problem hänförliga till mindre tvistemål har sökt innan det varit aktuellt med stämningsansökan. De har frågat när ångerveckan gäller, hur och när man skall reklamera ett köp etc. En vanlig fråga är hur man skall bära sig åt när man är missnöjd med ett arbete en hantverkare utfört. Det gäller alltså fall där den sökande förutser att en tvist kan uppstå och vill gardera sig genom att ta reda på tillämpliga lagregler. Det kan diskuteras i vad mån tingsrättens rådgivning är avsedd för dessa. I vart fall har jag besvarat deras frågor med kortfattade redogörelser för vad som sägs i huvudsakligen köplagen, konsumentköplagen och lagen om hemförsäljning samt upplysning om hur betalningsföreläggande fungerar. I de fall, där en konsument köpt en vara som han anser behäftad med fel, har jag hänvisat till allmänna reklamationsnämnden. Många sökande tycker att nämndens handläggning tar för lång tid. Det går fortare att stämma. Många uppskattar dock nämndens medlande verksamhet och den information den kan ge.
I de fall, där den sökande kommer till domstolen för att han önskar stämma sin motpart, har jag, om saken bedömts så att ansökan om betalningsföreläggande eller lagsökning varit tillfyllest, upplyst om dessa möjligheter. Den sökande har därefter själv fått avgöra vilket sätt han skall välja. Inte minst ur kostnadssynpunkt kan det vara lämpligt med betalningsföreläggande eller lagsökning. Vissa kostnader i den processen är ju ersättningsgilla även om målet sedan hänskjuts till rättegång. Den som inte kan skriva ansökan om betalningsföreläggande själv har jag hänvisat att göra muntlig ansökan. Har det gällt lagsökning har jag i motsvarande fall hänvisat till ombud.
När den sökande velat bestrida en ansökan om betalningsföreläggande har jag förklarat hur man skall göra och i några fall dikterat ett bestridande. Däremot har jag inte hjälpt till med yttrande förrän målet verkligen blivit hänskjutet till rättegång. Någon sökande som velat bestrida lagsökning har jag inte haft.
De som kommit till tingsrätten i avsikt att stämma sin motpart har haft en fråga viktigare än allt annat, nämligen om "det lönar sig". I denna fråga har man lagt in inte bara en önskan om upplysningar om den juridiska bedömningen utan också en undran över om rättegången kan tänkas medföra att de "får sin rätt". Den sista delen av frågan kan man kanske besvara så att om inga tillgångar finns hos motparten så finns heller ingenting att få samt att varje misslyckat utmätningsförsök kostar 100 kr för borgenären.
Den första delen av frågan är av många skäl omöjlig att besvara. Dels strider det mot vad som är domstolstjänstemannens uppgift, dels är det omöjligt att avge något omdöme innan man hört båda parter. Jag har ansett att om domstolstjänstemannen tog kontakt med motparten skulle han därigenom svårligen kunna fria sig från misstanken att han uppträdde som ombud för sökanden. Det kan tyckas omöjligt för en juridiskt något kunnig person att låta bli att meddela sina kunskaper och de sökandebrukar göra vad de kan för att pressa fram en juridisk bedömning. Tjänstemannens uppgift är dock inte så omöjlig. För den som deltagit i ett antal rättegångar i tvistemål och först hört kärandens version och fun-
nit den oerhört trovärdig och därefter hört svarandens version fullständigt kullkasta alla kärandens uppgifter, är det lätt att avstå från att tycka något överhuvudtaget. Men om situationen är enkel för tjänstemannen är den desto besvärligare för den sökande. Denne får inte något besked om hur hans sak ligger till. Emellertid brukar de sökande anse sig kunna lämna instämningsansökan, eftersom den ekonomiska risk de tar ju är ganska liten.
Det kan inte förnekas att den rättssökandes situation närmast är att jämföra med den som skulle uppstå om patienten hos läkaren i stället för undersökning blev förelagd ett antal medicinflaskor och pillerburkar samt en förteckning över olika mediciner, varefter han fick plocka till sig önskvärt botemedel själv.
Flertalet sökande har varit övertygade om att de skulle få även en juridisk bedömning av sin sak och många har önskat att jag skulle ta kontakt med deras motpart.
När den sökande fattat sitt beslut att lämna in stämningsansökan har jag givit honom tre exemplar av den aktuella blanketten samt tillgängliga broschyrer och uppmanat honom att gå hem och fylla i blanketterna.
Ofta har den sökande återvänt efter ett par dagar och sagt att han inte klarat av att fylla i blanketten och bett mig att göra detta. I dessa fall har jag skrivit stämningsansökningen. Eftersom det är ytterst svårt att få ombud i denna typ av mål, skulle om domstolstjänstemännen inte förfor på det sättet en stor del av svenska folket vara utestängd från möjligheten att få tvisten prövad av domstol. Man kan säga att både den juridiska bedömningen och författandet av stämningsansökan kunde utföras av advokat under den rådgivning som han skall lämna mot ett arvode av 60 kr. Det är dock helt orimligt för en advokat att hinna med det på de 20 minuter som står till buds. Många advokater tar för övrigt överhuvudtaget inte emot klienter med "mindre tvistemål".
Jag har skrivit inalles ett tjugotal stämningsansökningar. Jag har inte gjort några försök att skriva en stämningsansökan som en advokat skulle ha skrivit den. I stället har jag skrivit ner vederbörandes berättelse och låtit honom avgöra vad som skall vara med. Jag har ansett det vara min uppgift att hjälpa sökanden att formulera sina krav men inte föreslå vad han skall yrka. Ibland har jag känt mig tvungen att ingripa mera aktivt när kraven varit diffusa eller orealistiska. Jag har alltid efterforskat om det finns muntlig eller skriftlig bevisning och om något varit oklart har sökanden fått inskaffa utredning.
En stor del av de sökande har varit oorganiserade arbetstagare vilka haft krav att få ut lön eller semesterersättning. Dessa sökande har i allmänhet haft diffusa begrepp om vad de haft att fordra, vilket medfört att jag fått hjälpa med att räkna ut storleken av till exempel semesterlön och även att ta reda på om de haft rätt till lön under uppsägningstid etc. Det har ibland varit betydande uträkningar. I de fallen har jag alltså ansett mig tvungen att ge råd om vilka krav som har bort framställas.
Enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden skall, när rätten beslutat att i målet inhämta yttrande från sakkunnig, ersättning till denne utgå av allmänna medel. Det kan dock ofta vara motiverat att låta sökanden redan innan han beslutar sig för att inge stämningsansökan skaffa intyg från någon sakkunnig, även om han då riskerar att få stå för kostnaden själv. Det är nämligen i allmänhet omöjligt för en lekman att av-
göra om de fel han iakttagit på en nyköpt begagnad bil eller på en hantverkares arbete är sådana att de kan motivera att talan väckes vid domstol. I tveksamma fall har jag rekommenderat den sökande att skaffa utredning själv vilket ibland resulterat i att. någon stämningsansökan aldrig givits in.
När stämningsansökningen varit färdig och i förekommande fall försedd med kopior av kvitton, kontrakt etc., har jag hänvisat sökanden till aktuarieexpeditionen för att inge den.
Det har inträffat att svaranden efter en tid kommit för att inge svaromål. Jag har inte upplevt någon konfliktsituation, eftersom jag som ovan antytts aldrig tagit ställning i sakfrågan. Jag har inte heller råkat ut för någon motpart som protesterat mot att jag har hjälpt båda parter.
Jag har inte aktivt försökt förlika tvistande parter. Eftersom jag i allmänhet bara träffat den ena parten har det inte varit praktiskt möjligt. Däremot har jag förberett de sökande på att rätten vid sammanträdet kommer att försöka få till stånd en förlikning mellan dem och att de därför bör veta på vilka villkor de kan tänka sig att ingå förlikning. Jag har även förklarat att förlikning kan fastställas genom dom och vad det innebär.
Även om upplysningsverksamheten i stort fungerat ganska bra — åtminstone har en hel del av de sökande uttryckt sin belåtenhet — finns det en del nackdelar med nuvarande system.
Genom att man inte kan ta kontakt med motparten riskerar man att fel person stäms. Genom att endast gå efter den sökandes uppgifter har jag vid två tillfällen kommit att medverka till att fel person stämts. Den situation som då uppstår är olustig för alla. Om käranden inte återkallar målet, när svaranden helt riktigt påpekar att han är fel person, måste ju svaranden ändå inställa sig vid äventyr av tredskodom.
Om man haft kontakt med motparten hade man troligen i ett stort antal fall kunnat åstadkomma en förlikning på ett tidigt stadium. Vidare vet man ingenting om vad motparten kommer att invända. Hans invändning kan vara av den art att målet kommer att handläggas som ett ordinärt tvistemål, i vilket fall käranden tvingas ta en helt annan ekonomisk risk. Även om käranden omedelbart efter målets omlottande återkallar stämningsansökningen, kan ju svaranden yrka ersättning för sina rättegångskostnader.
Det är svårt att helt komma tillrätta med dessa problem, men mycket vore vunnet om tjänstemannen vid domstolen kunde remittera de mest komplicerade fallen till advokat och den sökande då vore berättigad till allmän rättshjälp med biträde enligt rättshjälpslagen. Kostnaden för rättshjälpen borde i de fallen stanna på statsverket.
Detta skulle visserligen innebära ökade kostnader för statsverket men med hänsyn till att domstolarna avlastades en hel del arbete kanske det ändå innebure en vinning. Redan nu kan undantagsvis rättshjälp med biträde beviljas i mindre tvistemål, men rättshjälpsnämnderna är synnerligen restriktiva härvidlag. Endast något enstaka fall har förekommit vid Malmö tingsrätt.
Ett annat problem jag upplevt är svårigheten att för de sökande någorlunda uttömmande redogöra för aktuella delar av civilrätten och processrätten. Den som skall föra sin talan själv bör vara något insatt inte bara i
de lagar som gäller hans problem utan även i rättegångsbalkens regler om bevisning, hur mål handläggs, regler för rättegångskostnader, innebörden av en förlikning, innebörden av en dom, överklagande m. m. Det är ofta nära nog omöjligt att informera en person som är helt obekant med juridik och med domstols sätt att arbeta om detta. Missförstånd uppstår lätt. I praktiken kan man gå igenom endast det som för stunden är aktuellt.
Det vore önskvärt om, till exempel genom DON:s försorg, broschyrer kunde framställas som på ett för juridiskt fåkunniga lättfattligt sätt förklarade centrala delar av exempelvis köprätt, avtalsrätt, arbetsrätt, skadeståndsrätt och processrätt. Och varför inte införa undervisning i juridik i skolorna?
Trots att arbetet med upplysningsverksamheten inte varit problemfritt har jag upplevt det som intressant och stimulerande. Det vore därför av stort intresse att få höra något om erfarenheterna från andra domstolar.
Marie Varenius