Bör processhindren avskaffas?

 

Av docenten LEIF BYLUND

 

 

 

1. Introduktion.
I sin bok om processhinder sysselsätter sig Per Henrik Lindblom¹ väsentligen med problem, som har sitt upphov i svårigheten att på rättsfaktumsidan definiera skillnaden mellan processhinder och s. k. materiella rättsfakta. Utgångspunkten är att Bülows lära om processrättsförhållandet numera inte anses hållbar.² Denna lära innebär som bekant bl. a. att man strängt skiljer mellan processförutsättningarna och processens föremål, i RB kallad "saken". Sedan den teoretiska hållbarheten hos dessa idéer visat sig vara begränsad finns det all anledning att ifrågasätta om det är praktiskt sett ändamålsenlig tatt — som i RB — knyta två skilda regelkomplex till förekomsten av processhinder resp. materiella rättsfakta. Ännu ett skäl att diskutera om bindningen till två olika regelsystem är rationell är att det i vissa fall kan vara svårt att avgöra om ett rättsfaktum enligt gällande rätt har formell eller materiell karaktär.
    Den välkända möjligheten att definiera ett processhinder³ resp. ett materiellt rättsfaktum på rättsföljdssidan ger naturligtvis ingen utsikt till lösning på problemen. Att förekomsten av ett processhinder leder till att käromålet skall avvisas och att ett materiellt motfaktum kan medföra att käranden drabbas av en ogillande dom är ett lagtekniskt alternativ och ingen nödvändighet. Problemet ställs på sin spets om man frågar sig om det är möjligt och motiverat att ersätta dessa rättsföljder med en för processhinder och materiella rättsfakta gemensam rättsföljd och att alltså ogilla talan även i de fall då den f. n. avvisas. För att besvara denna fråga är det nödvändigt att studera de skilda regler om handläggning, avgörande, rättskraft och rättsmedel m. m. som gäller för processhinder resp. materiella rätts-

 

¹ Artikeln utgör en diskussion kring Per Henrik Lindblom: Processhinder. Om skillnaden mellan formell och materiell rätt i civilprocessen, särskilt vid bristande talerätt. Stockholm 1974. — Som framgår av förordet i boken överensstämmer innehållet i den i väsentliga delar med texten i Lindbloms stencilerade doktorsavhandling (med samma titel) från 1972. Men tredje avdelningen Bör processhinderinstitutet avskaffas? har tillkommit och förf. har ändrat uppfattning i de rättskraftsfrågor, som behandlas i kap. 6 under avsnitt 4 A. Idén till bokens huvudfråga återfinns hos Ekelöf i Rättegång II 2 uppl. s. 21.

² Lindblom, Processhinder, s. 12 ff med hänv.

³ A. a. s. 20 och Ekelöf, a. a. 4 uppl. s. 9 f.

 

fakta. Man måste vidare pröva om dessa lösningar ter sig ändamålsenliga efter en bedömning de lege lata och de lege ferenda.
    Jag skall redan här inskjuta att komplikationer kan tillstöta, om man försöker klassificera om processhindren som materiella rättsfakta och således avser att ogilla käromålet, om man godkänner en f. d. processinvändning. Det kan nämligen förhålla sig så att ändamålsläget vid olika typer av processhinder uppvisar sådana skillnader att en enhetlig lösning av omklassificeringsproblemet stöter på patrull. Ett exempel kan klargöra detta dilemma. Låt oss anta att en person för skadeståndstalan och att svaranden gör invändning om att det brister i fråga om kärandens processbehörighet. Om rätten finner att denna fråga är svår att avgöra, får den enligt gällande rätt inte hoppa över den och gå direkt på svarandens sakinvändningar. Ifall man tänker sig att klassificera alla processhinder som materiella rättsfakta, skulle det — med ett i övrigt oförändrat regelsystem — vara möjligt för domstolen att själv bestämma turordningen för prövningen av svarandens alternativa sakinvändningar. Att i detta läge ogilla käromålet på grund av svarandens av "tradition erkända" sakinvändning och lämna processbehörigheten oprövad, strider emellertid mot de ändamål, som motiverar reglerna för detta processhinder. Käranden kan vara processobehörig och man får inte ta risken att han förlorar processen av denna anledning. Däremot skulle man kunna bifalla käromålet, om det finns skäl för det, även om man inte prövat frågan om kärandens processbehörighet. Detta visar att en omklassificering av processhindren på sätt som här antytts åtminstone i vissa fall skulle kräva en särreglering av dessa som materiella rättsfakta. Frågan är om regelsystemet blir enklare och överskådligare än vad som f. n. är fallet, om man av ändamålsskäl måste räkna med specialregler också för andra typer av f. d. processhinder. En annan lösning är att bibehålla gränsdragningen mellan processhinder och materiella rättsfakta men låta fler regler än vad som nu är fallet gälla för bägge dessa typer av rättsfakta. Vilken utväg man bör välja blir —som kommer att framgå av det följande — främst beroende av om speciella rättskraftsregler gäller för avvisningsutslag, av möjligheterna till officialprövning inom de aktuella regelsystemen och av om utsikterna till separata avgöranden är lika stora enligt reglerna för materiella rättsfakta som vid en processhinderprövning.
    När Lindblom bryter sig in i det problemkomplex, som jag här sökt skildra, är en etapp på vägen en undersökning av om skillnaden mellan formell och materiell rätt var av betydelse i den romerska formularprocessen.⁴ Enligt Bülow hade den klyfta, som han

 

⁴ Lindblom, a. a. s. 37 ff och kap. 3 s. 41 ff.

 

frammanade mellan formell och materiell rätt, en grund i formularprocessens uppbyggnad. Men det är betecknande för Bülows dogmatiska uppfattning,⁵ att han samtidigt framställde denna distinktion som en konsekvens av hans egen lära om processrättsförhållandet. Med hjälp av modern romerskrättslig forskning kommer Lindblom fram till att uppdelningen av formularprocessen på två stadier inte hade något samband med föreställningen, att det "finns" en formell och en materiell rätt, eftersom frågor av bägge slagen förefaller ha handlagts och avgjorts inför såväl pretor som judex.⁶
    Före Bülows inträde på arenan spelade enligt Lindblom⁷ indelningen i dilatoriska och peremtoriska invändningar den dominerande rollen i svensk doktrin och begreppet "processhindrande invändning" omfattade således både formella och materiella invändningar. Men under senare delen av 1800-talet började man i doktrinen och inom lagstiftningsarbetet allt oftare använda detta begrepp endast när man avsåg invändningar i formella frågor. Denna utveckling skedde under påverkan från Bülows teorier, vilka enligt Lindblom fick sitt definitiva genombrott i Processkommissionens och Processlagberedningens betänkanden.⁸
    Enligt Lindblom⁹ är RB starkare präglad av Bülows synsätt än ZPO, vilket bl. a. betyder att det svenska lagverket är mer strikt och stelt avpassat efter dennes boskillnad mellan formell och materiell rätt än det tyska. Denna stelhet är emellertid — åtminstone formellt sett — inte utmärkande för rättskraftsreglerna i RB, som ju är ovanligt innehållslösa och antas gälla för både domar och avvisningsutslag. Principerna för rättskraftens omfattning har därför utbildats i doktrin och praxis. Har dessa ställningstaganden påverkats av Bülows idéer? Det förefaller nödvändigt att undersöka om man kan frigöra sig från dennes teorier och samtidigt hävda att det bör finnas grundläggande skillnader mellan avvisningsutslagens och domarnas rättskraft.

 

2. Avvisningsutslagens rättskraft.
2.1. I sjätte kapitlet kommer Lindblom in på det för bokens huvudfråga så viktiga problemet om avvisningsutslagens rättskraft. Centrala frågor är här för det första om dessa utslag överhuvudtaget har någon rättskraft och för det andra — om detta kan antas vara fallet — hur omfattande denna kan förmodas vara. Jag har i och för sig ingen-

 

⁵ Se citatet hos Lindblom, a. a. s. 43.

⁶ A. a. s. 56.

⁷ A. a. s. 72 ff och Ekelöf i Rättegång II 4 uppl. s. 15 f.

⁸A. a. s. 81.

⁹ A. a. s. 110 ff.

 

ting att invända mot förf:s slutsats, att avvisningsutslagen måste tillmätas rättskraft enligt gällande rätt. Däremot ställer jag mig frågande till vissa av de argument,¹⁰ som han anför för denna ståndpunkt. Utrymmet medger dock inte att jag närmare diskuterar denna argumentation. Men jag vill inskjuta att jag är enig med Lindblom om att man kan finna stöd för nämnda slutsats i ett motivuttalande,¹¹ som citeras i boken.
    Ifall man nu anser att avvisningsutslag vinner rättskraft, ställs man inför den viktiga frågan om dessa besluts rättskraft är av samma omfattning som domens rättskraft.
    Ekelöf¹² har framhållit som ett kännetecken för rättskraftsproblem, att svårigheterna och diskussionerna främst gäller hur man skall beskriva rättskraftens utsträckning. Detta betyder dock enligt min mening inte att man på något abstrakt plan skulle vara överens om var gränserna för rättskraften går. Problemen om hur gränserna skall beskrivas och var de "sakligt sett" skall dras är av allt att döma så invävda i varandra, att valet av beskrivningsmodell också betyder att man bestämmer sig för innehållet i rättskraftsreglerna.
    Det är därför väsentligt, då det blir fråga om att bedöma om gemensamma rättskraftsregler gäller för de aktuella typerna av utslag, hur innehållet i de bägge regelsystemen beskrivs. Men: är det inte bra om man kan åstadkomma beskrivningar av dessa avgörandens resp. rättskraft, som medför att man kan dra slutsatsen att gemensamma regler gäller? Man skulle ju i så fall i hög grad förenkla det processuella systemet, om så skulle vara fallet med de erkänt krångliga rättskraftsreglerna. Svaret på den frågan är dock bl. a. beroende av om den beskrivning, som skulle leda fram till en "enhetlig reglering", gör mer våld på verkligheten och de tillämpliga kriterierna än andra tänkbara sätt att beskriva rättskraftens omfattning.
    När det nu gäller att beskriva avvisningsutslagets och den ogillande domens rättskraft förefaller begreppen dilatorisk och peremtorisk sak- och processinvändning spela en stor roll i Lindbloms framställning. Det sammanhänger bl. a. med att han prövar idén att slopa boskillnaden mellan processhinder och materiella rättsfakta och i stället skilja mellan peremtoriska och dilatoriska invändningar ur bägge grupperna.¹³ Att anknyta olika typer av processuella

 

¹⁰ Det gäller bl. a. Lindbloms tolkning av rättsfallet NJA 1966 s. 450, som enligt min mening inte ger något som helst stöd för slutsatsen att avvisningsutslagen har rättskraft. Som framgår av bl. a. referatets rubrik var det i stället fråga om att hindra kringgående av RB 10: 3. Jfr Welamson i SvJT 1969 s. 920.

¹¹ Lindblom, a. a. s. 121 och NJA II 1944 s. 737.

¹² Rättegång III 3 uppl. s. 62, jfr s. 69 och 81.

¹³ Lindblom, a. a. s. 130 ff, jfr Rättegång II 3 uppl. s. 15 f.

 

 

22—753005. Svensk Juristtidning 1975

 

regler till peremtoriska resp. dilatoriska invändningar skulle dock enligt Lindblom stöta på svårigheter, eftersom gränsdragningen mellan de bägge kategorierna kan vålla problem.¹⁴
    En ogillande dom resp. ett avvisningsutslag kan som bekant sägas grunda sig på en brist i kärandens talan. I det förra fallet saknas någon förutsättning för den yrkade rättsföljden: det finns en brist i grunden för yrkandet, ett motfaktum föreligger eller en rättsinvändning har skäl för sig. I det senare fallet saknas någon processförutsättning för att målet skall kunna upptas till materiell prövning.
    Lindblom konstaterar nu att det vid båda dessa typer av avgöranden kan föreligga dilatoriska eller peremtoriska brister i kärandens talan.¹⁵ Hur skall man då definiera dessa begrepp?
    En av många möjligheter är att anknyta till om en omprövning av ett lagakraftvunnet avgörande är möjlig på annat sätt än genom extraordinära rättsmedel.¹⁶ Det är givet att man med en sådan vid definition av begreppen ifråga inte fångar upp eventuella skillnader i rättskraftens utsträckning för ogillande domar resp. avvisningsutslag. Om ett avgörande med användning av denna definition betecknas som dilatoriskt är ju det endast ett annat sätt att säga, att det kan omprövas genom en talan på ordinär väg. För att kunna urskilja sådana differenser måste man ju göra klart för sig vilka kriterier som gäller för rättskraftens omfattning vid dessa skilda typer av avgöranden.
    Nu förefaller Lindblom — åtminstone primärt — bestämma sig för en något snävare definition av begreppet dilatoriskt avgörande. Ett avgörande skulle sålunda grunda sig på en dilatorisk brist, om dess rättskraft skulle kunna genombrytas av ett factum superveniens, dvs. ett nytt rättsfaktum, som inträffat efter den process, som föregick det aktuella avgörandet.¹⁷
    Eftersom många processhinder är dilatoriska också i denna snävare mening, skulle därmed vara vunnet att denna inskränkning av rättskraften skulle kunna ses som ett: resultat av den regel om rättskraftens begränsning till tiden som även gäller för domens rättskraft. Dilatoriska avgöranden av bägge slagen skulle kunna fångas upp av de gemensamma kriterierna för rättskraftens begränsning till tiden.
    Men nu förefaller det mig som om förf. glider mellan dessa båda

 

¹⁴ Lindblom, a. a. s. 130.

¹⁵ A. a. s. 128.

¹⁶ Rättegång II 3 uppl. s. 16.

¹⁷ Jfr Lindblom, a. a. s. 127.V ad gäller definitionen av ett factum superveniens, jfr Rättegång III 3 uppl. s. 84 ff. 

alternativa definitioner av begreppet dilatorisk.¹⁸ Som jag här skall visa använder han i vissa fall begreppet i den här först angivna vidare betydelsen. Under sådana omständigheter finner han ett avgörande vara dilatoriskt, om det kan omprövas av andra skäl än de som följer av rättskraftens tidsmässiga begränsning. Det finns då risk för att verkligheten ter sig alltför generös mot förf:s teorier.
    Som ett exempel på förf:s tendens att glida över i den vidare definitionen av begreppet dilatorisk skall jag ta ett fall, som egentligen rör rättskraftens lokala begränsning vid vissa avvisningsutslag.¹⁹ Lindblom antar att ett käromål avvisats på grund av att talan inte väckts vid forum rei sitae. Enligt hans bedömning skulle kärandens åtgärd att därefter ge in en stämningsansökan till den behöriga domstolen vara ett factum superveniens.
    Man kan förvisso hävda att avvisningsutslaget grundar sig på en dilatorisk brist i den meningen att dess rättskraft är lokalt begränsad till domstolen ifråga. En ny prövning av käromålet är alltså möjlig vid en annan domstol. Men då har man som sagt använt begreppet i den vidare betydelsen.
    Antag att käranden efter det första avvisningsutslaget vänder sig till en annan domstol, som inte heller den är behörig. Man skulle då som en konsekvens av Lindbloms tänkande kunna hävda, att något relevant factum superveniens inte inträffat och att talan alltså återigen skall avvisas. Men i så fall skulle ju talan avvisas på grund av det första avvisningsutslagets rättskraft, vilket inte är möjligt med hänsyn till dess lokala begränsning. Nej, skälet till att avvisa käromålet från den senare domstolen måste vara innehållet i den tilllämpliga forumregeln.
    Av dessa skäl kan det inte vara logiskt att uttrycka det så att ett relevant factum superveniens inträtt, om käranden i stället vänder sig till behörig domstol. Målet upptas då till materiell prövning därför att den åberopade behörighetsgrundande omständigheten stämmer med innehållet i den tillämpliga forumregeln. Något genombrott av det första avvisningsutslagets rättskraft kan det således inte vara fråga om. För att ett nytt rättsfaktum skall kunna betecknas som ett factum superveniens måste det uppenbarligen vara fråga om en ny omständighet, som genombryter rättskraften hos avgörandet av den forumfråga, som prövades i den första processen. Detta är t. ex.

 

¹⁸ Jfr framställningen hos Lindblom, a. a. s. 132 st. 2 med vad som sägs på s. 130 st. 2. Jfr vidare ändringarna i Rättegång II 4 uppl. s. 16 i förhållande till 3 uppl. s. 16.

¹⁹ Lindblom, a. a. s. 127, jfr s. 129 och 130 f med not 3.

 

fallet om en person fått sin talan avvisad på grund av att förutsättningarna i RB 10: 1 ej är uppfyllda och denne senare väcker talan på nytt vid samma domstol med uppgift att svaranden numera är mantalsskriven inom den aktuella domkretsen.
    Enligt förf:s terminologi kan en brist i ett dilatoriskt avvisningsutslag (och i en dom) endast repareras genom att käranden i en senare rättegång åberopar ett factum superveniens. Som vi sett kan emellertid en sådan brist tydligen repareras på andra sätt än genom att ett sådant faktum åberopas och det gäller inte enbart forumfrågor. Med hänsyn härtill och till att det är svårt att hitta en lämplig term för att karaktärisera utslag, som kan omprövas på ordinär väg, kommer jag i det följande att konsekvent använda termen dilatorisk i den vidare betydelsen. Det betyder alltså att det avgörande är vilka kriterier som gäller för att en omprövning av ett utslag skall bli möjlig. Ifall man använder denna definition kan man tydligen inte utan vidare sätta likhetstecken i rättskraftshänseende mellan dilatoriska avvisningsutslag och dilatoriska domar.
2.2. Lindbloms diskussion av kännetecknen på avvisningsutslagens rättskraft utmynnar i påståendet, att den ogillande domen och avvisningsutslaget är likvärdiga i preklusionshänseende.²⁰ Vad som ligger till grund för hans slutsats är emellertid huvudsakligen utläggningar om att både den ogillande domen och avvisningsutslaget kan innehålla dilatoriska brister. Enligt Lindblom är detta en följd av rättskraftens begränsning i tiden. Att denna princip gäller för bägge dessa typer av avgöranden har mig veterligt inte någon velat ifrågasätta inom modern svensk processrättsdoktrin. Att det finns en likhet i detta avseende hör knappast till det som är angelägnast att diskutera om man vill ifrågasätta om den ogillande domen och avvisningsutslaget har samma preklusionsverkan. Jag skall trots detta till en början uppehålla mig vid denna fråga, eftersom Lindbloms framställning i denna del tycks mig innehålla vissa inkonsekvenser och oklarheter.
    Liksom i sin doktorsavhandling gör Lindblom gällande att problemet om avvisningsutslagens rättskraft inrymmer två identitetsproblem.²¹ För det första skall det vara fråga om "samma processhinder" som i den första processen, för det andra skall det röra sig om "samma sak" i de båda processerna. Det är dock att märka att Lindblom i väsentliga avseenden ändrat uppfattning om känneteck-

 

²⁰ A. a. s. 147. Det är att märka att förf. drar denna slutsats innan han diskuterat rättskraftens objektiva omfattning i hela dess vidd.

²¹ A. a. s. 135 f.

 

nen på avvisningsutslagens rättskraft sedan han skrev avhandlingen.²²
    Men Lindblom gör fortfarande gällande,²³ att det är "förvillande" att säga att rättskraften hos ett avvisningsutslag inte omfattar själva saken. Även ett sådant avgörande skulle enligt förf. prekludera grunden för käromålet.

 

    Lindblom kritiserar sålunda ett uttalande av Ekelöf,²⁴ som går ut på att avvisningsutslagets rättskraft inte omfattar själva saken och att "ett avvisningsbeslut är bindande endast i vad det angår det processhinder, varpå beslutet grundats". Lindblom förefaller mena att avvisningsutslagets rättskraft också omfattar "saken", eftersom någon materiell prövning inte kan ske så länge som processhindret ifråga föreligger. Den rättskraft som gäller själva saken skulle vara beroende av om bristen i den aktuella processförutsättningen är dilatorisk eller peremtorisk. Jag har svårt att inse att detta synsätt skulle vara en logisk konsekvens av regelsystemet i rättegångsbalken.
    En blick på RB 17: 11 ger oss anvisningen, att en dom äger rättskraft såvitt därigenom avgjorts den sak, varom talan väckts. Ett avgörande villkor för att en materiell fråga skall omfattas av någon rättskraft är tydligen, att saken ifråga prövats i en dom. Det kan ju knappast ha skett om en materiell prövning hindrats av att ett processhinder förelegat.
    Det följer av 34 kap. RB att "saken" inte kan upptas till prövning om ett processhinder föreligger, eftersom dessa skall behandlas med förtur. Finner rätten att ett processhinder är för handen brister tydligen en förutsättning för att målet kan upptas till materiell prövning. Ett avvisningsutslag innebär endast att det rättskraftigt avgjorts att det föreligger ett hinder för att saken skall kunna prövas.
    Rättsfakta som rör den processförutsättning, som omfattas av ett avvisningsutslags rättskraft, kan man tydligen direkt komma åt genom extraordinära rättsmedel. Detta går uppenbarligen inte för sig med omständigheter som rör "saken", trots att dessa enligt Lindblom skulle omfattas av utslagets rättskraft, eftersom ingen lagakraftvunnen dom i denna del existerar. Det förefaller alltså vara så, att det inom gruppen av processhinder finns två typer av rättsfakta till vilka samma rättsföljd är anknuten: att "saken" inte skall tas upp till prövning. Föreligger den ena typen betyder det att "saken" varit föremål för ett rättskraftigt avgörande, en dom alltså, vilken utgör ett hinder för att pröva en tidigare avgjord materiell fråga. Har den andra typen gjorts till föremål för ett rättskraftigt avgörande föreligger ett hinder att pröva en tidigare icke avgjord materiell fråga. Det har sålunda rättskraftigt avgjorts att det brister i processförutsättningarna för att ta upp "saken" till prövning f. f. g.

 

    Eftersom Lindblom tydligen menar att ett avvisningsutslag prekluderar grunden för käromålet, är det väl sannolikt att han anser, att svarandens sakinvändningar och kärandens grunder för bifall prekluderas, om talan ogillas på grund av en dilatorisk brist, t. ex.

 

²² Se not 1 ovan.

²³ A. a. s. 137.

²⁴ Rättegång II 2 uppl. s. 20, jfr 3 uppl. s. 15 med not 29 och 4 uppl. s. 15.

 

att förfallodagen ännu inte inträtt. Men framställningen på denna punkt är minst sagt oklar och motsägelsefull.²⁵ Enligt min mening äger preklusion rum av saken vid ogillande på grund av en dilatorisk brist. Det är bara det att preklusionen av t. ex. svarandens sakinvändningar är tidsmässigt begränsad.
    Däremot ger Lindblom klart besked om att när en ogillande dom grundats på en peremtorisk brist, så prekluderas både kärandens alternativa grunder och svarandens sakinvändningar.²⁶ Men finns det någon anledning att på detta vis göra skillnad i preklusion av materiella rättsfakta beroende på om grunden för ogillandet kan sägas vara dilatorisk eller peremtorisk? Knappast. Rättskraften kan nämligen genombrytas av ett factum superveniens vare sig en ogillande dom grundats på en brist av den ena eller andra typen. Ett fördomens rättskraft relevant factum superveniens kan tänkas inträffa även om en ogillande dom grundats på en av allt att döma peremtorisk brist.
    Antag t. ex.²⁷ att en köpare fört talan om att ett köpeavtal skall ogiltigförklaras på grund av svek. Talan ogillas då det inte visats att säljaren gjort sig skyldig till något svikligt förfarande. Enligt Lindbloms terminologi har käromålet då ogillats på grund av en peremtorisk brist. Detta hindrar emellertid inte att avgörandet kan vara dilatoriskt. Ponera att det senare inträffar omständigheter, som leder till att avtalet ifråga slutits under bristande förutsättningar. Den tidigare domen utgör då inte något hinder mot att parterna processar om den nya ogiltighetsgrunden. Slutsatsen skulle alltså bli, att vare sig den för domen bestämmande grunden varit dilatoriskeller peremtorisk, så kan avgörandet vara dilatoriskt och därmed kan den antagna preklusionen av grunder och invändningar vara tidsmässigt begränsad.
    Vad innebär då närmare bestämt Lindbloms tanke, att ett avvisningsutslags rättskraft omfattar själva saken? Jo, genom ett sådant utslag prekluderas inte endast kärandens alternativa grunder för bifall utan också svarandens sakinvändningar "— — — såvitt grundenför detsamma ej undanröjts genom facta supervenientia."²⁸ Här utgår alltså förf. i klartext från en tidsmässigt begränsad preklusion av "hela saken". Slutsatsen skulle alltså enligt Lindblom bli att ett avvisningsutslag har "en lika omfattande preklusionsverkan som en

 

²⁵ Jfr Lindbloms framställning på s. 138 f och s. 140 st. 1 och 2 med hans slutsats på s. 147.

²⁶ A. a. s. 140 st. 1 och 2.

²⁷ Idén till exemplet återfinns i Rättegång III 3 uppl. s. 84 f.

²⁸ Lindblom, a. a. s. 147.

 

ogillande dom. Samtliga sakinvändningar prekluderas i båda fallen."²⁹
    Som framgått av min tidigare kritik av Lindbloms idé om att avvisningsutslagens rättskraft omfattar själva saken, anser jag att ingen preklusion kan ske av saken så länge som den inte varit föremål för prövning. Att saken inte kan prövas, om något processhinder föreligger, framstår i stället för mig som en konsekvens av den turordningsregel, som gäller för processhinder- och sakfrågor. Först när samtliga relevanta processförutsättningar är för handen kan man ju övergå till att pröva "saken". Om detta konstateras under pågående rättegång för första gången eller om det finns ett rättskraftigt beslut på att ett rättegångshinder föreligger rubbar inte på principen om den absoluta förturen för de senare. Det finns ingen anledning att komplicera rättsläget — med den utformning RB 17: 11 nu har — genom att börja orda om preklusion av materiella rättsfakta som följd av avvisningsutslagens rättskraft.
    Lindblom övergår därefter³⁰ till att behandla vissa delar av det andra identitetsproblemet vid avvisningsutslagens rättskraft, nämligen frågan om det rör sig om "samma processhinder" i de bägge aktuella processerna. Är ett avvisningsutslag endast bindande i vad angår det processhinder beslutet grundats på?³¹ I detta sammanhang diskuterar Lindblom enbart frågan om ett avvisningsutslag prekluderar andra typer av processinvändningar än den som lagts till grund för avvisningen.
    När det i en och samma process blir aktuellt att pröva invändningar om flera processhinder, utgår Lindblom från Ekelöfs tanke,³² att det de lege lata bör gälla en viss turordning för handläggning och prövning av de olika processhindren. Någon exakt rangordning mellan processförutsättningarna kan det naturligtvis inte bli tal om, men enligt Ekelöf bör de rättegångshinder behandlas först som är ägnade att säkerställa en korrekt och effektiv handläggning av målet. Ger inte denna prövning utslag bör man låta processekonomiska synpunkter vara avgörande. Detta betyder t. ex. att en foruminvändning bör prövas före en invändning om bristande talerätt och att en invändning om processobehörighet bör prövas före frågan om res judicata föreligger.
    Lindblom gör mot denna bakgrund gällande, att "preklusion inte bör få komma ifråga beträffande processhinder, som kommer före i turordning vid flera samtidigt föreliggande frågor om processhin-

 

²⁹ A. a. s. 140 f.

³⁰ A. a. s. 141 ff.

³¹ Se hänv. i not 24 ovan.

³² Rättegång II 3 uppl. s. 14, 4 uppl. s. 14.

 

der."³³ Antag att käranden i process nr 1 fått käromålet avvisat pågrund av bristande talerätt. Käranden stämmer på nytt och justerar sin talan så pass mycket att det blir diskussion om huruvida det är fråga om samma sak som i den första processen. Enligt Lindblom³⁴ bör käromålet då inte avvisas på grund av det tidigare utslagets rättskraft, om det visar sig att käranden är processobehörig. Den som inte är processbehörig bör nämligen inte tillåtas processa om vare sig sin talerätt eller om ett utslags rättskraftsverkan.
    Men nu kan man fråga sig hur man skall göra med de processhinder, som i ordningsföljd kommer efter det som föranledde avvisning i den första processen. Prekluderas dessa? Denna situation kan t. ex. bli aktuell om käromålet avvisats på grund av kärandens processobehörighet i den första processen och invändning om bristande talerätt framställs i en senare rättegång om "samma sak". Också i detta fall fäster Lindblom³⁵ avseende vid att endast en processbehörig person bör få processa om sin talerätt. Processobehörigheten skull em. a. o. behöva repareras på något sätt för att talerätten skall få göras till föremål för prövning.
    Eftersom Lindblom anser att avvisningsutslag prekluderar svarandens sakinvändningar skulle man ha anledning att vänta sig, att han menar att ett sådant avgörande också prekluderar alla alternativa processinvändningar som ligger efter utslagets processhinder i turordning. Men här framställer förf. inkonsekvent nog det tidigare avgörandet (avvisningsutslaget) som irrelevant i preklusionshänseende och finner förbudet att pröva talerättsfrågan som "ett resultat av den sedvanliga ordningsföljden".³⁶
    Lindbloms slutsats skulle alltså bli att någon preklusion av alternativa processhinder inte sker som följd av ett avvisningsutslags rättskraft. Och eftersom en rättskraftig ogillande dom inte hindrar avvisning på annan grund i process nr 2 — res judicata tillhör ju de processhinder som skall beaktas i sista hand — så gäller tydligen enligt förf. att "preklusion av (alternativa) avvisningsgrunder sker varken genom avvisningsutslag eller ogillande dom."³⁷ Efter denna genomgång av dilatoriska och peremtoriska brister i olika typer av avgöranden är Lindblom mogen för den tidigare nämnda självklarheten, att både den ogillande domens och avvisningsutslagets rättskraft kan genombrytas av facta supervenientia. Men dessutom skulle enligt förf. i bägge fallen samtliga sakinvändningar och alternativa grunder för

 

³³ Lindblom, a. a. s. 144.

³⁴ A. a. s. 143.

³⁵ A. a. s. 145 f.

³⁶ A. a. s. 146.

³⁷ A. a. s. 147.

 

bifall prekluderas. Lindblom föredrar alltså i detta fall att se avvisningsutslagens verkan som ett resultat av rättskraftens omfattning och inte som "ett resultat av den sedvanliga ordningsföljden". Och därmed anser han sig ha skäl för slutsatsen att ogillande domar och avvisningsutslag är likvärdiga i preklusionshänseende.³⁸
2.3. Jag övergår därefter till den viktiga frågan om rättskraftens objektiva omfattning vid avvisningsutslag eller m. a. o. till att avgöra när det rör sig om "samma processhinder" i en senare process. Denna fråga behandlas överraskande styvmoderligt av förf., men så mycket står i alla fall klart, att han räknar med att alla i en tidigare process icke åberopade rättsfakta skall prekluderas.³⁹ Hur han avgränsar dessa rättsfakta med hjälp av begreppet "samma processhinder" får man dock inte reda på.

 

    Uppenbarligen blir man i detta sammanhang inte mycket hjälpt av att använda det identitetskriterium, som Ekelöf använder för att bestämma om det är fråga om "samma sak" i två processer, d. v. s. rättsföljdens identitet.⁴⁰ Frågan är om inte detta betyder att grundens identitet måste bli avgörande för rättskraftens objektiva gränser vid avvisningsutslag. Jag skall här bara till en början inskjuta att jag ansluter mig till Ekelöfs teorier om sakens identitet. Men som bekant finns det olika uppfattningar i denna fråga, vilket får betydelse, när man skall fastställa om det är möjligt att anta gemensamma rättskraftsregler för avvisningsutslag och domar. När det gäller rättskraftens objektiva utsträckning kan man nämligen knappast jämföra ändamålsläget vid ogillande domar med läget vid avvisningsutslag utan att närmare diskutera teorierna på området. Man måste ju närmare precisera kriterierna för rättskraftens objektiva omfattning för att kunna bestämma om resultaten av ändamålsövervägandena blir desamma vid bägge typerna av avgöranden. Det förefaller nämligen inte vara en framkomlig väg att helt allmänt fråga sig om ändamålsläget är likvärdigt i dessa fall och vid ett jakande svar utgå från att vilka kriterier som än gäller för den ogillande domens rättskraft i objektivt hänseende, så bör dessa användas också vid avvisningsutslag. Ändamålsdiskussionen kan inte föras på ett sådant generellt plan, eftersom man inte kan utgå från att ändamålsläget vid de bägge typerna av avgöranden förändras på samma sätt, när man skiftar kriterierna för rättskraftens omfattning. Jag kan inte finna annat än att Lindblom generaliserar alltför mycket i sin ändamålsdiskussion av rättskraftens objektiva omfattning.⁴¹ Trots att han till slut utgår från att gemensamma regler i denna del bör gälla för domar och avvisningsutslag, får man inte reda på vilka kriterier han väljer för denna rättskraft.

 

    När Lindblom tar ställning till om avvisningsutslagens rättskraft bör vara av samma omfattning som domens spelar naturligtvis rätts-

 

³⁸ A. a. s. 147. Se min anm. i not 20 ovan.

³⁹ A. a. s. 155 ff med hänv.

⁴⁰ Rättegång III 3 uppl. s. 79.

⁴¹ Jfr Lindblom, a. a. s. 135 och 155.

 

kraftens trygghetsfunktion den största rollen.⁴² Det väsentliga med att en ogillande eller bifallande dom har rättskraft är, att den vinnande parten kan utgå från att domen blir bestående och att han kan bygga sitt framtida handlande på denna förutsättning. Och skulle den förlorande parten på nytt väcka talan om "samma sak", så innebär ju rättskraften att denna talan skall avvisas på grund av att saken redan är avgjord genom dom. Men innan rätten avvisar käromålet prövas givetvis om processhindret res judicata föreligger.
    Vad har då i detta fall avvisningsutslaget för rättskraft? Ja, det är ju uppenbart att här gör sig trygghetskravet lika starkt gällande som efter en rättskraftig dom. Den vinnande partens trygghet fordrar att frågan om saken är rättskraftigt avgjord inte får omprövas, eftersom risken finns att utgången av en sådan prövning blir en annan än tidigare och därmed vore inte mycket vunnet med att domar vinner rättskraft. Den trygghet som är förenad med domens rättskraft skulle i annat fall inskränkas, eftersom avvisningsutslaget grundats på att saken är avgjord genom en dom. Detta motiverar att all bevisning och alla rättsfakta som hänför sig till den förlorande partens påstående att saken inte är res judicata skall prekluderas.
    Men kräver verkligen den vinnande partens trygghet en så omfattande rättskraft också vid avvisningsutslag, som grundar sig på andra typer av processhinder? Skillnaden mellan dessa utslag och avvisning på grund av res judicata är ju att saken i de förra fallen ännu ej har prövats i en dom, det föreligger ju hinder mot den materiella prövningen. Betyder inte det att den förlorande partens intresse av att få till stånd en materiell prövning i dessa fall väger tyngre än motpartens krav på trygghet?
    För att man skall kunna ge ett välgrundat svar på den frågan är det enligt min mening nödvändigt att ta upp varje processhinder för sig till behandling och pröva ändamålsläget genom att studera olika praktiska fall. Ändamålsläget kan nämligen som sagt vara olikartat vid skilda typer av processhinder. En sådan studie har tyvärr inte tidigare gjorts och det är heller inte möjligt att genomföra den i detta sammanhang. Jag får därför här nöja mig med att systematisera problemkomplexet och välja ut vissa processhinder för en ändamålsdiskussion.
    Jag vill då först peka på det problemet att det inom ramen för en och samma processförutsättning kan finnas alternativa grunder föratt målet skall upptas till materiell prövning. Så kan t. ex. ställföre-

 

⁴² A. a. s. 133 ff. Ett retoriskt grepp, som Lindblom här lite väl ofta använder, är att framställa lösningen att frånkänna avvisningsutslagen rättskraft som det enda alternativet i stället för att diskutera om ändamålsskäl talar för att rättskraften bör vara mer begränsad i dessa fall än vid domar. 

trädaren för en underårig vara behörig att processa för dennes räkning på grund av att denne är underårig eller mentalsjuk. Och en kärandepart kan göra gällande att en och samma domstol är behörig att uppta målet till prövning på två alternativa behörighetsgrunder. Ponera att endast den ena av dessa grunder prövas i en rättegång och att målet avvisas då en brist i grunden föreligger. Omfattar i så fall rättskraften den alternativa grunden för domstolens behörighet? Är det m. a. o. fråga om "samma processhinder" i de bägge processerna?
    Den brist i kärandens talan, som lett till att den avvisats, kan tänkas utfyllas på olika sätt beroende på vilka rättskraftsregler man väljer. För det första (I) kan, som jag tidigare⁴³ varit inne på, en reparation ske genom ett factum superveniens eller på grund av innehållet i de regler som gäller för processhindret ifråga. För det andra (II) kan käranden i en senare rättegång åberopa ett tidigare icke prövat rättsfaktum, som enligt hans mening utfyller bristen i den aktuella processförutsättningen. Det kan då röra sig om ett rättsfaktum som tillsammans med vad han tidigare åberopat skulle utgöra en giltig processförutsättning. För det tredje (III) kan det som sagt finnas tidigare icke prövade alternativa "behörighetsgrundande" omständigheter (eller alternativa moment i ett tidigare åberopat rättsfaktum) inom ramen för den aktuella typen av processhinder.
    Hur skall man då se på det fallet att en kärandepart, som drabbats av ett avvisningsutslag, endast inför ny bevisning i en senare process om samma sak medan övriga processuella element är oförändrade eller att han åberopar rättsfakta ur kategori II ovan. Jag har kommit fram till att den vinnande partens trygghet i dessa fall kräver, att dessa omständigheter och denna bevisning prekluderas genom det tidigare avvisningsutslaget,⁴⁴ men utrymmet medger inte att jag detaljgranskar problemet. Jag skall i stället koncentrera mig på kategori III, eftersom rättskraftsfrågan här förefaller mest diskutabel.

 

    Låt mig först ge ett exempel på kategori III, som gäller ett tvingande processhinder. Ex. A: En fader för talan som ställföreträdare för sin sjuttonårige son i ett mål om återgång av köp och gör i första hand gällande, att sonen inte

 

⁴³ Se ovan s. 338 ff.

⁴⁴ Denna slutsats är egentligen inte alls så självklar att den inte förtjänar att diskuteras. Låt mig peka på ett dilemma som gäller preklusion av ny bevisning. Låt oss anta att en person fått sin talan i process nr 1 avvisad på grund av att han är processobehörig med hänsyn till sitt mentala tillstånd. Om han med hjälp av ett nytt läkarintyg försöker få sin talan upptagen i en senare process kan mycket delikata gränsdragningsproblem uppkomma. Om man utgår från att ny bevisning prekluderats genom det första utslagets rättskraft, kan denna genombrytas av ett factum superveniens, om läkaren påstår att käranden blivit frisk efter process nr 1. Men resning skulle krävas om läkaren påstår att han varit frisk hela tiden! 

köpt varan för egna medel, i andra hand, att det var fråga om ett kreditköp. Sonen är mentalsjuk, men fadern bedömer det som både svårt och pinsamt att visa att 1924 års lag om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet är tillämplig. Frågan om sonens sinnestillstånd aktualiseras aldrig i processen. Talan avvisas med hänvisning till att sonen köpt varan för egna medel och att det varit fråga om ett kontantköp. I en senare process om samma sak åberopar fadern den alternativa grunden för sin behörighet att sonen är mentalsjuk och att 1924 års lag är tillämplig.
    Ex. B: Som ett annat exempel på kategori III kan man ta ett fall från 10 kap. RB. Eftersom reglerna i detta kapitel är konstruerade så, att käranden många gånger har valrätt mellan olika fora, kan det mycket väl inträffa att en viss domstol är behörig på olika alternativa grunder. Låt oss anta att käranden i ett kravmål efter foruminvändning får sin talan avvisad från Uppsala tingsrätt på den grunden att svaranden befinns vara mantalsskriven i Stockholm. I en senare rättegång om samma sak gör käranden gällande att Uppsala tingsrätt är behörigt forum med tillämpning av RB 10: 6. Han hävdar alltså att försträckningen uppkommit i Uppsala, då svaranden varaktigt uppehållit sig där och att denne f. n. befinner sig där. Det är dock inte fråga om något factum superveniens som inträffat efter den första processen.

 

    Frågan är nu om i A- och B-fallen kärandens intresse av en omprövning eller svarandens trygghet bör ges företräde. Låt oss först se på läget i B-fallet efter den första processen. Eftersom kärandens talan avvisats på grund av att svaranden inte var mantalsskriven i Uppsala, har svaranden anledning att räkna med att han blir instämd på nytt. (Jag förutsätter att saken inte är res judicata.) Han måste åtminstone räkna med att bli instämd till Stockholms tingsrätt, eftersom han har sitt hemvist i Stockholm. Svarandens trygghet synes därför inte kräva att kärandens talan avvisas från Uppsala tingsrätt på grund av res judicata, då denne anför en annan behörighetsgrundande omständighet än i den första processen. Det bör här uppmärksammas att rättskraftens omfattning inte är sådan, att svaranden skyddas mot att besväras av käromål, som endast leder till avvisning. På grund av rättskraftens lokala begränsning har ju käranden full frihet att stämma in honom till andra fora än Uppsala tingsrätt, även om dessa är obehöriga. Man skulle möjligen kunna hävda att beslutet bör ha den rättskraften, att svaranden inte kan besväras än en gång med "samma sak" vid Uppsala tingsrätt. Men lägger man trygghetssynpunkten till grund för bedömningen har svaranden inget berättigat intresse av att målet instäms till Stockholms tingsrätt i stället för till Uppsala tingsrätt. Att detta kan vara till svarandens nackdel i andra avseenden bör inte påverka bedömningen av rättskraftsfrågan. Det är en fråga om vilka forumregler man bör ha.
    Det bör vidare uppmärksammas att med den inställning käranden

 

från början haft till svarandens hemvist, så har den alternativa behörighetsgrunden i 10: 6 kommit att utpeka den domstol som behörig som befunnits obehörig enligt 10: 1. Hade 10:6 i stället utpekat en annan domstol som rätt forum, så hade käranden på grund av rättskraftens lokala begränsning varit oförhindrad att åberopa denna grund vid den domstolen. Nu gäller detta i stället om 10: 1, som ju gör Stockholms tingsrätt till rätt forum. Bör denna "slump" betaga käranden möjligheten att använda 10: 6?
    Å andra sidan kan man hävda att käranden bör få sota för sin underlåtenhet att inte åberopa den alternativa behörighetsgrunden redan i den första processen. Svaranden skulle därför inte få besväras med flera processer om saken i Uppsala, särskilt som käranden har möjlighet att få målet upptaget vid annan domstol.
    Men rättskraftsfrågan måste ges en lösning som också passar för det fallet att Uppsala tingsrätt i realiteten är den enda behöriga domstolen för den aktuella tvisten. Antag sålunda att käranden i den första processen inte visat att svaranden har sitt hemvist i Uppsala, trots att detta är fallet. Bör i ett sådant fall avvisningsutslagets rättskraft omfatta den alternativa behörighetsgrunden i 10: 6, som alltså inte prövats i den första processen? I detta fall har ju svaranden ingen anledning att räkna med att tvisten i alla händelser kommer upp vid en annan behörig domstol. Å andra sidan: bör käranden komma i ett sämre läge i detta fall bara därför att det "slumpar" sig så att de alternativa omständigheterna i realiteten gör samma domstol till rätt forum? Hade 10: 6 i stället utpekat Stockholms tingsrätt som behörig, så skulle han utan vidare ha kunnat stämma in svaranden på nytt till denna domstol och fått målet upptaget till prövning.
    I bägge de fall, som här skisserats, har käranden bl. a. underlåtit att åberopa 10: 6 i den första processen, vilket i och för sig talar för att han bör få ta konsekvenserna av en preklusion av denna behörighetsgrund. Men forumreglernas konstruktion och praktiska syfte talar i motsatt riktning. I allmänhet är läget sådant när talan avvisats pågrund av domstolens bristande behörighet, att käranden har möjlighet att få tvisten upptagen vid en annan domstol. Detta kan då antingen bero på att denna är behörig enligt det tidigare åberopade stadgandet i 10 kap. eller på att annan domstol är rätt forum på annan grund. Svarandeparten har alltså i allmänhet att räkna med att tvisten i varje fall kommer att prövas vid en annan domstol. Det skulle därför ha mycket liten negativ effekt på svarandens trygghet, om käranden skulle kunna få forumfrågan omprövad vid samma domstol, ifall han åberopade en ny behörighetsgrund. Att rättskraften inskränkes på detta sätt skulle däremot ha en rätt stor positiv effekt

 

för käranden i de fall då han inte har möjlighet att på ordinär väg få målet upptaget vid någon annan domstol. Kärandens intresse av att få till stånd en prövning av den materiella frågan skulle alltså här ges företräde framför svarandens krav på trygghet. Skälen för att en omprövning av forumfrågan inte bör få ske är i dessa fall inte så starka att käranden bör hänvisas till den omständligare och mer begränsade vägen över resning.
    Slutsatsen blir alltså att det inte bör anses vara fråga om "samma processhinder" ifall käranden ånyo väcker talan vid samma domstolom "samma sak", såvida han stöder sig på en annan behörighetsgrund. Är det fråga om samma behörighetsgrund skulle det däremot vara fråga om "samma processhinder" och talan skulle alltså avvisas i sådana fall.
    Hur bör då läget bedömas om i A-fallet fadern i den senare processen åberopar den tidigare oprövade alternativa grunden för sin behörighet, att sonen är mentalsjuk och att 1924 års lag är tillämplig. I den första processen avvisades som nämnts faderns talan, eftersom den sjuttonårige sonen köpt varan kontant för egna medel. I denna situation har svaranden många gånger anledning att räkna med att tvisten kan komma att tas upp på nytt, ifall sonen önskar föra talan för egen räkning. Hänsynen till svarandens trygghet skulle därför i och för sig inte kräva att en ny talan från fadern avvisas pågrund av res judicata, om denne åberopar en ny grund för sin behörighet. Skulle i stället sonen föra talan den andra gången och hans talan avvisas på grund av hans mentalsjukdom, så återstår tydligen alternativet att fadern är behörig.
    Å andra sidan kan det hända att svaranden i det enskilda fallet känner till att det enbart är fadern som är intresserad av att föra tvisten inför domstol. Svarandens trygghet skulle därför fordra att faderns talan i en senare process om samma sak avvisas, om han en gång förklarats obehörig.
    Men mot detta argument kan anföras, att sonens, av svaranden väntade, passivitet kan bero på att han inte har förmåga att tillvarata sina intressen. Svarandens krav på trygghet skulle därför komma i strid med ändamålen bakom reglerna om processobehörighet. Detta talar för att om fadern åberopar sonens mentalsjukdom i en ny process, så skulle frågan om hans processobehörighet omprövas utan resning.
    Lindblom har vissa funderingar om avvisningsutslagens ev. prejudiciella betydelse som är av intresse för det diskuterade problemet. Dessa tankegångar tar bl. a. sikte på situationer då avvisning skett på grund av processobehörighet. Som jag tidigare nämnt anser för-

 

modligen Lindblom att också de här diskuterade alternativa "behörighetsgrunderna" skall prekluderas, även om han inte gett en klargörande definition av begreppet "samma processhinder". Han gör vidare gällande att avvisningsutslagen bör ha prejudiciell betydelse på samma sätt som en dom och behandlar följande exempel när det gäller processbehörighet.⁴⁵

 

    A, som är underårig, får talan avvisad på grund av processobehörighet. När A:s ställföreträdare en kort tid därefter väcker talan om "samma sak" invänder svaranden, att A är processbehörig, eftersom frågan är av det slaget att han är processbehörig vid 16 års ålder. — Lindblom frågar sig om domstolen bör avvisa talan nr 2 eller om den är bunden av bedömningen av A:s processbehörighet i den förra processen och alltså måste ta upp ställföreträdarens talan till prövning.
    Lindblom menar att övervägande skäl talar för att bedömningen i den första processen bör ha "prejudiciell betydelse" i den senare. Skälet skulle bl. a. vara att annars skulle den underåriges enda alternativ vara att få det första avgörandet undanröjt genom extraordinära rättsmedel. Denna möjlighet är ju som förf. anmärker begränsad. Skulle däremot avvisningsutslagets rättskraft vara densamma som vid ogillande dom, så kommer han fram till att rätten skulle vara tvungen att ta upp ställföreträdarens talan till prövning i den andra rättegången.
    Det stöter i detta fall Lindblom att den enda utvägen för den underårige skulle vara resning, om ställföreträdarens talan skulle avvisas. Det är något paradoxalt att han fäster avseende vid denna effekt, eftersom detta i och för sig talar för en mer inskränkt rättskraft vid avvisningsutslag. Antag att den i realiteten obehörige fadern inte är intresserad av någon andra process, medan den underårige väcker talan på nytt och åberopar en tidigare icke prövad grund för sin behörighet. I detta läge är uppenbarligen inte den underårige mycket hjälpt av att den processovillige fadern — om han väckte talan i målet— skulle anses processbehörig på grund av att det första avvisningsutslaget skulle ha någon slags prejudiciell betydelse. Men en annan utväg i denna situation vore att arbeta med en mer inskränkt rättskraft än vad Lindblom gör.
    Men förf. går motsatt väg och "lappar" sålunda på ett som han tycker bristfälligt system genom att bygga ut rättskraften i stället för att inskränkaden. Detta kan naturligtvis leda till inkonsekvenser i regelsystemet.
    Låt oss anta att vi hade den regeln att det första avvisningsutslaget skulle ha"prejudiciell betydelse" då ställföreträdaren för talan i en senare process om samma sak. Ställföreträdarens talan skulle alltså upptas till prövning, trots att

 

⁴⁵ Lindblom, a. a. s. 153 f. I själva verket kan man också göra mer teoretiska invändningar mot Lindbloms påstående, att avvisningsutslag skulle ha prejudiciell betydelse på samma sätt som vissa domar. I de av förf. diskuterade situationerna är det i realiteten fråga om fall, där olika processuella rättsföljder har anknytning till ett gemensamt rättsfaktum. Detta gäller emellertid också i många fall materiella rättsföljder i olika domar utan att det för den skull blir fråga om någon prejudiciell verkan av en dom. En bedömning av t. ex. ett hyresavtals giltighet, som görs i en process om betalning av en kvartalshyra, har ingen rättskraftig verkan i en senare process, där hyresgästen för negativ fastställelsetalan om skyldigheten att utge andra kvartalshyror. Varken domskäl eller beslutsskäl vinner som bekant rättskraft, men det är vad Lindblom påstår för avvisningsutslagens del. 

sonen i själva verket själv är behörig att föra talan i rättegången. Domstolens prövning av den formella och materiella frågan i målet skulle då inrymma den motsägelsen, att avtalet inte skulle kunna ogiltigförklaras på den grunden att sonen inte rådde över medlen, medan däremot faderns talan skulle upptas just på denna grund. Denna rättstillämpning är knappast ägnad att inge förtroende — om den nu är begriplig för andra än specialister. Dessutom skulle svåra praktiska komplikationer kunna uppstå, eftersom sonen har den civilrättsliga förfoganderätten över saken, medan fadern har den processrättsliga behörigheten, något som kommer i motsättning till ändamålen bakom reglerna om processhinder. Med Lindbloms lösning på problemet måste sonen söka resning för att kunna föra talan i den senare processen, om fadern inte är villig att föra talan på sonens villkor.
    Som Lindblom själv påvisar⁴⁶ blir situationen ännu mindre hållbar, om vi tänker oss att ställföreträdaren för talan i process nr 1 och denna talan avvisas, då A befinns vara processbehörig. I process nr 2, där sonen för talan, upptäcks emellertid att han i själva verket är processobehörig. "Är då domstolen i konsekvens med vad ovan anförts tvungen att ta upp den processobehöriges talan och stillatigande åse hur denne ej förmår tillvarata sin rätt?" undrar förf.⁴⁷.
    I detta fall nöjer sig Lindblom med att konstatera att den tappande parten ju har möjlighet att få domen undanröjd genom extraordinära rättsmedel, om avvisningsutslaget skulle ha "prejudiciell betydelse" i den senare rättegången.
    Denna tillkrånglade lösning på problemet kommer emellertid lätt i strid med ändamålen bakom reglerna om processhinder. Låt oss anta att situationen i det sista av Lindbloms exempel var den, att frågan om sonens mentalsjukdom aktualiserades i den andra processen, sedan faderns talan avvisats i den första. Skulle sonen föra talan i den andra processen skulle enligt förf. hans talan upptas till prövning på grund av det första utslagets rättskraft, trots att han är mentalsjuk. Väcker däremot fadern talan på nytt, skulle hans talan avvisas med anledning av det första avvisningsutslagets rättskraft. Den i realiteten processbehörige fadern skulle alltså vara tvungen att söka resning mot detta utslag för att kunna föra talan, medan den mentalsjuke sonens processbehörighet skulle bygga på samma avgörande!

 

    En enklare och rimligare lösning förefaller vara att utgå från en mer inskränkt rättskraft än den Lindblom förfäktar vad gäller avvisningsutslagens preklusionsverkan. Då blir det inte längre lika nödvändigt att komplicera systemet genom att bygga ut det med diverse konstgrepp som t. ex. avvisningsutslagens prejudiciella verkan. Den preklusion, som sker genom ett sådant utslag skulle sålunda endast beröra bevisningen och vissa rättsfakta (kategori II ovan). Ett avvisningsutslag, som drabbar en processobehörig part, skulle vidare inte ha någon rättskraft mot ställföreträdaren, och avvisas en talan förd av ställföreträdaren, skulle beslutet inte vinna rättskraft mot den underårige. En sådan begränsad preklusion och rättskraftsverkan har bl. a. den fördelen, att om både den underåriges och ställföreträdarens talan avvisats och anledningen är att man ändrat inställning till den

 

⁴⁶ A. a. s. 154.

⁴⁷ A. a. s. 154.

 

förres processbehörighet i process nr 2, så skulle det inte bli nödvändigt att söka resning, om det är fråga om ett sådant rättsfaktum som beskrivits i A-fallet. Eftersom rättskraften enligt denna lösning inte skulle omfatta detta tidigare oprövade rättsfaktum, skulle den processbehörige av de två utan större omgång kunna få saken upptagen till prövning. Och domstolen skulle inte på grund av det första utslagets prejudiciella verkan tvingas vara med om att en i realiteten processobehörig person tillåts föra talan i målet. Denna lösning har också den fördelen att man får en likformig reglering av de olika fall, som här diskuterats. Är det första avvisningsutslaget felaktigt och är fallet att hänföra till kategori II, kan saken tas upp till prövning först efter resning och det gäller vare sig det är ställföreträdaren eller den underårige som för talan i den senare processen. (Följer man i detta fall Lindbloms linje skulle den i realiteten processobehörige av de två kunna få saken upptagen till prövning på grund av det första utslagets prejudiciella verkan, om han för talan i den andra processen.) Och är det fråga om fall ur kategori III och det första avgörandet är felaktigt, så kan saken upptas till prövning endast efter talan av den som befinns processbehörig i den senare processen. Talan skulle alltså inte upptas till prövning, om den som felaktigt ansetts som processbehörig i den första rättegången för talan i den senare. Motsatsen gäller som sagt Lindbloms lösning.
    Lindblom tar också upp frågan vilken verkan ett avvisningsutslag skall tillmätas om en dom i den första processen skulle ha varit av prejudiciell betydelse för ett avgörande i en senare process.⁴⁸ Detta blir fallet om käranden fick sin talan i den första processen avvisad på grund av att ett processhinder förelegat och den andra inte rör samma sak men väl en av denna prejudicerad fråga. Lindblom menar att i sådana fall bör talan i den senare processen avvisas på grund av det tidigare avvisningsutslagets rättskraft, trots att det inte är fråga om samma sak. Förf. tar som exempel det fallet, att A fått en talan om bättre rätt till fast egendom avvisad på grund av bristande processbehörighet. Skulle A senare väcka talan vid samma domstol och mot samma svarandepart om ersättning för att denne avverkat skog på fastigheten, så skulle alltså denna talan avvisas på grund av det förra avvisningsutslagets rättskraft.
    Liksom vad gällde förslaget om avvisningsutslagens prejudiciella verkan är det här fråga om att tillmäta beslutsskäl rättskraft, eftersom talan nr 1 inte är identisk med talan nr 2. Vad värre är: Lindbloms förslag stöter på patrull när det konfronteras med regleringen av andra typer av processhinder. Låt osst. ex. anta att det första avvisningsutslaget grundats på res judicata. A:s talan nr 2 kan knappast avvisas på grund av det förra utslagets rättskraft. En annan sak är att en dom över fastställelsetalan om äganderätten till den fasta egendomen har prejudiciell betydelse i ett senare skadeståndsmål.
    Också vid tillämpning av forumreglerna möter hinder att tillämpa den av

 

⁴⁸ A. a. s. 147 f.

 

 

23—753005. Svensk Juristtidning 1975

 

förf. föreslagna principen. Antag att A i den första processen för talan om äganderätt till fast egendom och åberopar RB 10: 1 som tillämplig forumregel. Talan avvisas då den måste väckas vid forum rei sitae enligt RB 10: 10. Senare väcker A talan på nytt mot samma person vid samma domstol och yrkar ersättning för att svaranden avverkat skog på fastigheten. Denna talan kan uppenbarligen inte avvisas på grund av det förra utslagets rättskraft. RB 10: 11 är ju i motsats till 10: 10 ingen exklusiv forumregel.
    Men undantag från förf:s principer skulle inte endast krävas vid exklusiva forumregler. Låt oss anta att A i den första processen i stället för talan om äganderätt till viss lös egendom och åberopar 10: 1. Om talan avvisas på grund av att svaranden har sitt hemvist på annat håll, kan trots detta en skadeståndstalan som rör egendomen ifråga upptas vid den första domstolen, om förutsättningarna för 10: 8 är uppfyllda.
    Slutsatsen av vad som här anförts skulle alltså bli att eftersom det måste göras åtskilliga undantag från den föreslagna principen, så förefaller det vara ett enklare och smidigare alternativ att i varje särskilt fall pröva om ett processhinder föreligger eller inte.

 

2.4. Den avvägning jag stannat för mellan kärandens intresse av en omprövning och svarandens behov av trygghet motiverar inte att käranden skall kunna få processhinderfrågan omprövad endast genom att införa ny bevisning i den senare rättegången. Man bör vidare kräva av käranden att han i den första processen "åberopar" alla rättsfakta, som tillsammans bildar den aktuella processförutsättningen. Däremot bör ingen preklusion äga rum av tidigare icke prövade alternativa "behörighetsgrundande" omständigheter inom ramen för den aktuella typen av processhinder. Det rör sig alltså om sådana rättsfakta, som behandlats ovan i A- och B-fallen. Med hänsyn till den ringa marginella effekt det skulle ha på svarandens trygghet att dessa rättsfakta prekluderas, har jag inte ansett det motiverat att kräva att käranden måste "åberopa" dem i den första processen.
    Jag skall nu avsluta avsnittet om rättskraft med att diskutera vilken betydelse rättskraftens omfattning vid avvisningsutslag har för frågan om processhindren kan omklassificeras utan större svårigheter. För att något förenkla diskussionen antar jag att vi har att göra med processhindren a, b och c. Om motsvarande processförutsättning i stället föreligger talar jag om att icke-a etc. är för handen. Förutom dessa tre processhinder ämnar jag laborera med tre av "tradition erkända" materiella rättsfakta x, y och z, vilka enligt gällande regler var för sig utgör en grund för en ogillande dom. För enkelhets skull får dessa beteckningar både inrymma motfakta och de fall dådet inte föreligger någon giltig grund för att bifalla käromålet. Klassificeras alla dessa rättsfakta som materiella rättsfakta blir alltså följden att talan skall ogillas om något av dem befinnes föreligga.
    Med nuvarande regler innebär en ogillande dom, som grundas på

 

x, y eller z, att dessa och andra materiella rättsfakta prekluderas, även om de inte prövats i processen, såvida inte något av dem förändrarsakens identitet. Ansluter man sig till Ekelöfs idéer om rättskraftens omfattning blir följden, att det avgörande är om x, y eller z och andra rättsfakta rör en och samma rättsföljd. I det följande utgår jag från att detta är fallet med x, y och z. Det betyder alltså att om det är fråga om "samma sak" i en senare process enligt dessa kriterier, så har alla materiella rättsfakta, som rör denna sak prekluderats och ett nytt käromål måste avvisas. Däremot berörs med nuvarande reglering inte processhindren a, b och c av den ogillande domens rättskraft, eftersom det inte föreligger något rättskraftigt avgörande grundat på någon av dessa omständigheter.
    Hur blir då läget om man följer Lindbloms råd att klassificeraom a, b och c som materiella rättsfakta? Låt mig först närmare redogöra för hur förf:s egna teser om avvisningsutslagens rättskraft påverkar svaret på den frågan.
    Konsekvensen av Lindbloms idéer om preklusion blir att om en ogillande dom grundas på x, så prekluderas x, z och y men däremot inte a, b och c, trots att dessa omvandlats till materiella rättsfakta. Och grundas en ogillande dom på a, så prekluderas x, y, z och a men inte b och c. Det kan vid första påseendet förefalla vara riktigt —som Lindblom påstår — att preklusionen är densamma vare sig grunden för ogillandet står att finna i abc- eller xyz-gruppen. I bägge fallen skulle ju x, y och z prekluderas.^48a
    Men så enkelt löser man inte problemet. Det iögonfallande resultatet av en omklassificering av abc-gruppen är nämligen, att samtliga rättsfakta med anknytning till den aktuella rättsföljden inte prekluderas. Visserligen är läget i dag, att samtliga rättsfakta inte prekluderas av en dom som t. ex. grundas på x, ty processhindren omfattas ju inte av denna rättskraft. Men då måste man hålla i minnet att reglerna f. n. är sådana att vi under alla förhållanden måste skilja mellan processhinder och materiella rättsfakta. Fördelen med en omklassificering borde väl vara att man skulle slippa göra skillnad mellan olika typer av rättsfakta. Men går det?
    Såvitt jag kan förstå måste man — även om man ansluter sig till Lindbloms preklusionsidéer — också efter en omklassificering hålla

 

^48a Om man tar hänsyn till att Lindbloms preklusionsresonemang innehåller en motsägelse enligt vad ovan anförts på s. 11 f, så skulle egentligen en ogillande dom, som grundats på a inte prekludera x, y och z, ty att dessa inte kan prövas skulle ju vara en följd av förturen för de f. d. processhindren. Ifall man ändå antar att x, y och z prekluderas i detta fall, borde i konsekvensens namn också b och c prekluderas i den mån dessa följer efter a i turordningen. Problemet kompliceras dock av att a, b och c gjorts till materiella rättsfakta. 

isär abc-gruppen från övriga materiella rättsfakta. Det blir nödvändigt bl. a. därför att dessa rättsfakta — i motsats till andra —inte prekluderas av en ogillande dom grundad på x, y eller z. Man måste också veta om den ogillande domen grundats på ett rättsfaktum ur den ena eller andra gruppen. Visserligen skulle enligt Lindblom x, y och z prekluderas även i de fall då domen grundats på en omständighet ur abc-gruppen. Men grundas domen på a, b eller c, så prekluderas ju också den aktuella omständigheten i denna grupp, vilket inte sker i andra fall. Detta kan betyda att det inte skulle vara tillräckligt att identifiera grunden för ogillandet, det skulle också— åtminstone i vissa gränsfall — vara behövligt att klargöra vilken grupp omständigheten tillhör. Uppfattas "a" som "ett x, y eller z", så sker ju ingen preklusion av någon omständighet i abc-gruppen, inte ens av a.

 

    Man kan därefter fråga sig: Är den preklusion som under alla förhållanden sker av x, y och z likvärdig oberoende av om grunden för ogillandet är att hänföra till den ena eller andra gruppen? Ifall domen grundats på någon omständighet ur xyz-gruppen, så kan domens rättskraft endast genombrytas av ett relevant factum superveniens som rör denna grupp och alltså gäller "samma sak". Men med den preklusion, som enligt Lindblom sker av x, y och z, då den ogillande domen grundats på a, b eller c, förhåller det sig på annat sätt. Att ett relevant factum superveniens uppträder i den prekluderade xyz-gruppen är då irrelevant med undantag för det fallet, att ogillandet grundats på res judicata. I sådana fall är förändringar inom nämnda grupp relevanta, i andra fall inte. Detta är ännu ett skäl att hålla isär de bägge grupperna, efter behörighet, a, så behöver inte icke-a inträffa (t. ex. svaranden mantalsskriva sig inom den aktuella domkretsen) för att målet skall kunna prövas i övriga delar. Utslaget skulle inte hindra en sådan prövning vid en annan behörig domstol.
    Men det är inte nog med det. Har en ogillande dom grundats på något faktum ur abc-gruppen, så kan rättskraften hos utslaget sålunda endast genombrytas av ett factum superveniens, som rör den aktuella grunden för ogillandet, i varje fall måste den nya omständigheten gälla denna typ av f. d. processhinder. Står b för processobehörighet, så kan t. ex. övriga delar av målet, bl. a. x, y och z prövas sedan den underårige blivit myndig, dvs. icke-b (eller motsvarande f. d. processförutsättning) inträffat. Men på grund av innehållet i reglerna om de f. d. processhindren, så kan "bristen" i ett sådant avgörande också repareras på annat sätt än genom att icke-b inträffar. Eftersom den ogillande domen i detta fall inte hindrar den underåriges ställföreträdare att föra talan om "samma sak" kan en prövning av resten av målet åstadkommas på denna väg. Och ogillas käromålet på grund av domstolens bristande lokala behörighet, a, så behöver inte icke-a inträffa, t. ex. svaranden mantalsskriva sig inom den aktuella domkretsen, för att målet skall kunna prövas i övriga delar. Utslaget skulle inte hindra en sådan prövning vid en annan behörig domstol.

 

    Det förefaller alltså som om man måste särskilja de bägge grupperna även efter en omklassificering. Om man dessutom som jag

 

anser att avvisningsutslagen har en mer inskränkt rättskraft i objektivt hänseende än en ogillande dom, har man tydligen ytterligare ett skäl att efter en omklassificering hålla reda på om ogillandet grundats på en omständighet ur den ena eller den andra gruppen. En konsekvens av denna inställning skulle nämligen bli, att om en ogillande dom grundats på ett faktum ur abc-gruppen, så skulle bristen i avgörandet kunna repareras på ännu ett sätt utöver dem som redan nämnts. Eftersom samtliga rättsfakta enligt denna idé inte skulle prekluderas om den ogillande domen grundats på ett visst processhinder, t. ex. a, så skulle man kunna få en omprövning till stånd genom att åberopa vissa rättsfakta, som rör a och som inte prövats i den tidigare rättegången men som kunnat prövas i denna. Det är alltså inte fråga om facta supervenientia.

 

    Detta skulle t. ex. bli fallet om domen ogillats på grund av domstolens bristande lokala behörighet och grundats på en omständighet, a1, och käranden senare åberopar icke-a₂ (eller m. a. o. en alternativ omständighet inom ramen för den aktuella f. d. processförutsättningen) som grund för att domstolen är behörig. Ett annat tänkbart fall är att talan först ogillats på grund av kärandens processobehörighet, b1, och denne senare gör gällande att icke-b₂ föreligger. — Har en ogillande dom däremot grundats på x, y eller z kan som bekant käranden genombryta utslagets rättskraft i denna del endast genom att åberopa rättsfakta, som är att beteckna som facta supervenientia.

 

    Det har framgått av min diskussion av avvisningsutslagens rättskraft, att jag inte delar Lindbloms uppfattning att "distinktionen mellan formell och materiell rätt saknar betydelse i rättskraftshänseende"⁴⁹ eller hans tanke, att det faktum att ett avgörande rubriceras som dom eller avvisningsutslag inte skulle säga något om dess rättskraft i det enskilda fallet. Orsaken till Lindbloms generösa attityd till denna idé kan bl. a. vara, att han bokför alltför många rättskraftsproblem på kontot för rättskraftens begränsning till tiden. Det råder nämligen inget tvivel om att denna regel är förhållandevis oproblematisk att tillämpa vid både avvisningsutslag och domar.
    Medan betydelsen av att domar och avvisningsutslag grundats på dilatoriska och peremtoriska brister får en relativt frikostig behandling i boken, ges extremt lite utrymme åt att utreda rättskraftens objektiva gränser vid avvisningsutslag.⁵⁰ Såvitt jag kan förstå måste man i det sammanhanget välja bland de rättskraftsteorier som finns för att kunna besvara frågan om gemensamma rättskraftsregler kan antas "gälla" för domar och avvisningsutslag.⁵¹

 

⁴⁹ A. a. s. 165.

⁵⁰ Denna inställning tycks inte Lindblom dela, se a. a. s. 253 st. 3.

⁵¹ Se hänv. i not 41.

 

    Om man utgår från Ekelöfs tanke, att rättsföljdens identitet bör vara avgörande för om det är fråga om "samma sak" i två processer, tillstöter den komplikationen vid avvisningsutslag, att det som bestämmer rättskraftens omfattning är om det rör sig om "samma processhinder" i en senare process om "samma sak". Vilka kriterier man än väljer för vad som är "samma processhinder" blir följden efter en omklassificering av processhindren, att i vissa fall blir också grundens och inte enbart rättsföljdens identitet avgörande för rättskraftens gränser. Har en talan ogillats på grund av ett f. d. processhinder, t. ex. a, så måste man i en senare rättegång ta ställning till både rättsföljdens identitet och frågan om a återigen är aktuell för prövning och om t. ex. tidigare oprövade rättsfakta åberopats, som inte omfattas av utslagets rättskraft. Några sådana identitetsproblem stöter man som regel inte på när en dom grundats på ett faktum ur xyz-gruppen.
    Och till sist: Även om man accepterar Lindbloms preklusionsregler måste konsekvensen av dessa bli, att den f. d. processhindergruppen bildar en klass för sig, eftersom dessa rättsfakta aldrig prekluderas av ogillande domar, som grundats på övriga materiella rättsfakta. Man skulle alltså bli tvungen att kunna ringa in dessa f. d. processförutsättningar också i fortsättningen och frågan är då om så mycket är att vinna på en omklassificering.

 

3. Talerätt — en processförutsättning?
Man skulle av bokens underrubrik kunna få den uppfattningen, att den verkliga prövostenen på om processhindren har något existensberättigande skulle vara om det är motiverat att klassificera om bristande talerätt till ett materiellt rättsfaktum. Men att tyngdpunkten i framställningen lagts på detta processhinder behöver inte innebära att bristande talerätt skulle vara ett typiskt processhinder och alltså ha ett flertal egenskaper gemensamma med andra typer av rättegångshinder. Det kan också förhålla sig på det viset, att man vidbristande talerätt har speciellt svårt för att på rättsfaktumsidan skilja mellan brister i partsställningen i processuellt och materiellt hänseende.⁵² Är detta fallet bör man undvika att dra generella slutsatser om samtliga processhinder av förhållandena vid bristande talerätt.
    Lindblom ansluter sig till den definition av talerätt som är vanligast i modern svensk processrättsdoktrin, nämligen att därmed avses

 

⁵² Detta förefaller också vara Lindbloms uppfattning, se a. a. s. 14. Men denna åsikt får egendomligt nog ingen betydelse för valet av metod i bokens sista kap., se s. 244 st. 2. 

behörigheten att vara part i en rättegång rörande den ifrågavarande saken.⁵³ Saknar part talerätt skall givetvis talan avvisas ex officio, eftersom det är fråga om en tvingande processförutsättning.
    Att bristande talerätt på detta vis kan definieras på rättsföljdssidan har man naturligtvis ingen större glädje av när man i det enskilda fallet tvingas avgöra om parts bristande anknytning till saken skall leda till att talan avvisas eller ogillas. Problemet blir — som förf. påpekar — inte enklare av att begreppet talerätt inom civilrätten används för att "beteckna frågan om vem som kan göra gällande påföljderna i anledning av ett visst rättsförhållande."⁵⁴ Denna skillnad i bruket av termen talerätt gör det svårt att veta om det i olika civilrättsliga stadganden är fråga om talerätt i processuell eller materiell mening.
    Frågan om vilken karaktär talerätten har i ett enskilt fall kompliceras naturligtvis ytterligare av att olika regler gäller för handläggning och avgörande av processhinder och materiella rättsfakta.Det har t. ex. stor betydelse i sammanhanget att det inte sker någon officialprövning av materiella rättsfakta i dispositiva tvistemål. Har A stämt B och yrkat betalning på grund av en försträckning, måste B åberopa att A överlåtit fordran till C före processen för att talan skall kunna ogillas på denna grund.⁵⁵ Det råder enighet om att överlåtelsen är ett materiellt rättsfaktum och inte utgör en brist i talerätten för A:s del. Men då inställer sig frågan: Hur skiljer sig sådana materiella brister i parts talan från de brister i partsställningen som de lege lata betraktas som processhinder? Finns det några formella särdrag? Och varför skall vissa brister i partsställningen beaktas ex officio och handläggas i den för rättegångshinder gällande ordningen?
    En antydan om var svaret står att finna på den sista frågan ger oss också ett begrepp om hur komplicerat problemet om partsställningens klassificering är. Att talan i vissa fall skall avvisas ex officio på grund av bristande talerätt är ett av de främsta inslagen i det tredjemansskydd,⁵⁶ som tillkommer den som "egentligen" är "rätt part" i den aktuella rättsliga relationen. Talan avvisas i vissa fall därför att inte tredje man efter en materiell prövning av frågan skall drabbas av domens rättskraft. Och skulle domstolen försumma sin officialprövning har han i sådana fall möjlighet att efter domvillobesvär få en ändring till stånd. Detta betyder att det kan vara avgö-

 

⁵³ A. a. s. 171, Ekelöf i Rättegång II 4 uppl. s. 49 och Welamson i Domvillobesvär av tredje man, s. 109.

⁵⁴ Lindblom, a. a. s. 175 med hänv.

⁵⁵ Ex. återfinns hos Lindblom, a. a. s. 181.

⁵⁶ Welamson, a. a. s. 11 ff och 114 ff och Lindblom, a. a. s. 203.

 

rande för den följande diskussionen om huruvida en brist i partsställningen skall klassificeras som processhinder eller ej, ifall tredje man efter en materiell prövning skulle drabbas av domens rättskraft. Liksom Lindblom kan jag inte i detta sammanhang ta definitiv ställning i invecklade rättskraftsfrågor.⁵⁷ Framställningen får därför i viss mån bygga på olika preliminära antaganden om rättskraftens verkan mot tredje man.
    Den fråga som jag först skall diskutera är den som förf. ställer sig i avsnitt 5 i kap. 7: "Kan frågan om behörighet att processa som part angående den ifrågavarande saken skiljas från frågan om parterna är subjekt i det omstämda rättsförhållandet?"⁵⁸
    Lindblom utgår i detta avsnitt — liksom Welamson tidigare gjort⁵⁹ — från att brister i partsställningen i vissa fall handläggs som en fråga om processhinder, ibland som en del av saken.⁶⁰ I en strävan att undgå ett naturrättsligt betraktelsesätt förutsätter vidare förf. att talerätt är en nödvändig förutsättning för att ett materiellt rättsläge skall kunna sägas föreligga för en person.⁶¹ Däremot frågar han sig om man utom i vissa undantagsfall kan kräva att en person"är subjekt i ett verkligt rättsförhållande" för att talerätt skall tillkomma honom.⁶²
    Analysen utmynnar i två frågor. Man skulle nämligen enligt Lindblom kunna göra gällande att talerätten som processhinder i två avseenden kan skiljas från frågan om part är subjekt i det materiella rättsförhållandet. Frågan om talerätt föreligger skulle gälla ett påstått rättsfaktum och dess rättsföljd, medan saken skulle röra ett existent rättsfaktum och dess rättsföjd.⁶³ Man kan vidare fråga sig om uttryckssättet "talerätt rörande annans rättsställning" är ren och skär metafysik eller om det är så att man kan sakna talerätt och ändå vara subjekt i det materiella rättsförhållande som processen gäller.⁶⁴

 

⁵⁷ Lindblom, a. a. s. 202.

⁵⁸ A. a. s. 189.

⁵⁹ Welamson, a. a. s. 109 f.

⁶⁰ Lindblom, a. a. s. 190.

⁶¹ A. a. s. 192.⁶² A. a. s. 192.

⁶³ A. a. s. 192 f.

⁶⁴ A. a. s. 191 f. Eftersom Lindblom utgår från att en person för att vara subjekt i ett rättsförhållande måste ha processuella möjligheter att personligen eller genom ställföreträdare (a. a. s. 191) genomdriva sina krav, är det förvånande att han anser det vara att offra åt naturrätten (a. a. s. 192) att uppfatta någon som subjekt i ett materiellt rättsförhållande då denne saknar talerätt eller har subsidiär talerätt. Denna tanke strider nämligen mot Lindbloms utgångspunkt, att det är skäligen likgiltigt om t. ex. konkursboet får processa som ställföreträdare för konkursgäldenären eller som part med talerätt rörande dennes rättsställning (a. a. s. 178). I de fall som Lindblom diskuterar (a. a. s. 214 ff) måste tvisten anses gälla det aktuella subjektets rättsställning vare sig representanten kallas part eller ställföreträdare, eftersom 

    Det sistnämnda fallet då någon har talerätt rörande annans rättsställning skulle höra till de tillfällen då det inte är tillräckligt att part påstår att ett visst rättsfaktum föreligger för att han skall erhålla talerätt. Vi skulle här ha att göra med en speciell processförutsättning, som måste styrkas i målet. Och som Welamson påvisat⁶⁵ finns det regler om talerätt som har den innebörden, att käranden måste bevisa att han är berättigad i viss egenskap för att talan överhuvudtaget skall upptas till prövning. Ett exempel från Welamson, som Lindblom är inne på (och som jag skall återkomma till) är mål enligt 138 § ABL, där det uppenbarligen ej är tillräckligt att käranden påstår sig vara aktieägare för att en avvisning skall förhindras.⁶⁶
    Men om vi tills vidare bortser från dessa fall, kan man diskutera om det är riktigt som Welamson skriver, att det "otvivelaktigt i regel är tillräckligt att parterna påstås vara subjekt i rättsförhållandet" eller som Ekelöf tidigare gjort gällande, att "i princip måste parterna i en civilprocess ha talerätt enbart på grund av det yrkande käranden framställer."⁶⁷ Lindblom frågar sig om en huvudregel,som skulle ge part talerätt som följd av ett påstående, "är av praktisk betydelse eller ens skönjbar. Kan man överhuvudtaget tänka sig en process där käranden ej påstår sig berättigad gentemot svaranden som förpliktigad?"⁶⁸
    Ekelöf har givit ett exempel, där han tidigare ansett en sådan situation föreligga, och som Lindblom påpekar kan man finna dylika fall i rättspraxis.⁶⁹ Förutsättningarna i Ekelöfs exempel⁷⁰ var följande: C har en fordran mot B, som han underlåter att driva in. En tredje person A, som jag tills vidare antar har en fordran mot C, stämmer in B med yrkande att denne skall betala sin skuld till C. (I Lindbloms framställning kallas detta fall borgenärsmålet.) Frågan är

 

reglerna garanterar att subjektets intressen tillgodoses vilken form av representantskap man än väljer. Konkursgäldenären är nämligen inte utlämnad åt konkursförvaltningens godtycke — liksom myndlingen inte är helt rättslös i förmyndarens armar.

⁶⁵ Welamson, a. a. s. 113, Ekelöf i Rättegång II 3 uppl. s. 71 och Lindblom, a. a. s. 193 f.

⁶⁶ Lindblom, a. a. s. 203 ff och Welamson, a. a. s. 113.

⁶⁷ Welamson, a. a. s. 111 not 7, jfr s. 113, Ekelöf i Rättegång II 3 uppl. s. 70.Citaten återfinns hos Lindblom, a. a. s. 196. Jfr numera Ekelöf i Rättegång II 4 uppl. s. 68, jfr s. 70 not 156.

⁶⁸ Lindblom, a. a. s. 196.

⁶⁹ A. a. s. 196.

⁷⁰ Rättegång II 3 uppl. s. 70 f. I Ekelöfs ex. används följande beteckningar (och i vissa avsnitt av kapitlet också av Lindblom) för de inblandade personerna: B( = A), G( = C) och G₁( =B). De beteckningar som här angetts inom parentes och som används ovan i texten kommer jag att genomgående använda mig av i det följande. Endast när det blir nödvändigt för att man skall förstå hänvisningar till Ekelöfs eller Lindbloms framställningar eller citat från dessa, kommer jag att ange de alternativa beteckningarna inom parentes eller i en not. 

nu om bristerna i partsställningen skall medföra, att käromålet skall avvisas eller ogillas.
    Om nu C:s borgenär A för att "hjälpa" denne stämmer in B medyrkande att B skall betala sin skuld till C, måste man då utgå ifrån att A påstår sig berättigad gentemot B? Ekelöfs något diffusa utgångspunkt var ursprungligen att A "processar rörande en rättighet, som han själv anser tillkomma ett annat rättssubjekt',⁷¹ nämligen C.
    Låt mig först understryka att jag är enig med Lindblom om att den eventuella talerättsprövning som skulle ske i ett sådant fall gäller en fråga som "i vanliga fall hör till saken, frågan om käranden är berättigad gentemot svaranden på det sätt han påstår."⁷² Vad blir då resultatet om man jämför Ekelöfs gamla exempel med det vanliga fallet, att en person som kärande yrkar att själv få betalt av svaranden? Har han påstått sig vara berättigad gentemot svaranden? Eftersom yrkandet gäller honom själv, måste enligt min mening hans talan uppfattas så, att han anser sig ha rätt till betalning på grund av de fakta han påstått föreligga. En annan sak är att han eventuellt inte åberopat någon giltig grund för sitt yrkande. Det är i så fall ett skäl att ogilla hans talan. I dessa ordinära fall skulle alltså kravet i den aktuella talerättsregeln alltid vara uppfyllt. Man kan med risk för att bli missförstådd formulera det som Ekelöf gjort, att käranden har talerätt på grund av det yrkande han framställer — enär det gäller honom själv.
    Men är det nämnda kravet uppfyllt när A tar sig för att kräva av sekundogäldenären, att denne skall betala sin skuld till C? Enligt Lindblom skulle talerättskravet vara uppfyllt även i sådana fall och talerättsregeln alltså framstå som innehållslös.⁷³ Enligt min mening kan man inte enbart av det faktum, att A uppträder som kärande, dra den slutsatsen, att han påstår sig vara subjekt i ett rättsförhållande, som innebär att han är berättigad att kräva att B skall betala till C.
    För att man med skäl skall kunna säga att A påstår sig vara berättigad gentemot B, måste som ett minimum fordras att han påstår något rättsfaktum, som åtminstone enligt hans mening försätter honom i en rättslig relation till B. Detta behöver inte vara fallet i processen. Man måste räkna med att A kan ha en mer eller mindre galen inställning till gällande rätt och till vad han måste påstå för att framstå som taleberättigad enligt den "innehållslösa" regeln. Man

 

⁷¹ A. a. s. 70.

⁷² Lindblom, a. a. s. 201.

⁷³ A. a. s. 200 och 211 f.

 

kan mycket väl tänka sig att A försummar att påstå i processen att han är C:s borgenär och endast envist åberopar att B är skyldig C pengar och det är det saken gäller. På frågan om han står i något rättsförhållande till B ger han svävande svar och tycks betrakta detta som irrelevant. A kan under sådana omständigheter knappast ha påstått sig vara subjekt i någon rättslig relation till B. Talan skulle därför avvisas i enlighet med den diskuterade talerättsregeln.
    Denna situation kan bli aktuell även om A påstår sig vara C:s borgenär. Också i detta fall kan han helt inrikta sig på rättsförhållandet mellan B och C och försumma att påstå att han befinner sig i någon rättslig relation till B.
    Men låt mig i stället anta att domstolens materiella processledning medför att A hävdar, att försträckningen mellan honom och C och C:s fordran på B enligt gällande rätt medför, att han har rätt att kräva betalning för C:s räkning. Ja, är det helt klart enligt gällande rätt att trepartsyrkanden av detta slag aldrig kan bifallas, måste A:s talan uppfattas så, att han påstår sig vara berättigad gentemot svaranden. I ett sådant tänkt fall skulle man som en konsekvens av talerättsregeln ifråga vara tvungen att uppta talan till prövning och ogilla käromålet.
    Men nu är det ju som Lindblom mycket riktigt påpekar så, att sådana här trepartsyrkanden enligt svensk rätt inte är helt utsiktslösa.⁷⁴ Har A fått C:s fordran mot B utmätt för sin räkning, kan han föra fastställelsetalan om denna fordran gentemot B. En annan tänkbar utväg är, att ett tredjemansavtal skulle kunna ge A materiell rätt att kräva att B skall betala till C.
    Frågan är nu hur man mot denna bakgrund skall tolka A:s påståenden om att C är skyldig honom pengar och att C har en fordran på B. Menar han att dessa omständigheter ensamma utgör en tillräcklig förutsättning för att han skall hamna i ett rättsförhållande till B och alltså ha rätt att kräva denne, måste han ha uppfyllt talerättskravet. Gör han däremot inte klart gällande att så är fallet och försummar han att påstå, att t. ex. en giltig utfästelse enligt ett tredjemansavtal föreligger, skulle däremot talan behöva avvisas ex officio på grund av bristen i partsställningen. Han har ju inte påstått att ett sådant rättsfaktum föreligger som gör honom till subjekt i rättsförhållandet till B.
    Jag kan alltså inte uppfatta denna talerättsregel som så innehållslös som Lindblom vill göra gällande. Man måste räkna med fall vid trepartsyrkanden, där det kan brista i parts påstående om att han är subjekt i det aktuella rättsförhållandet. Jag kan heller inte dela

 

⁷⁴ A. a. s. 200.

 

åsikten att talerättsregeln skulle innebära, att enbart rättsfrågan"— — — flyttas ut till en prövning enligt det för processhinder gällande regelsystemet — — —".⁷⁵ Detta påstående strider för övrigt mot vad förf. gör gällande i andra delar av 7 kap.⁷⁶ Enligt min mening kan inte rättsfrågan isoleras från resp. rättsfaktum och ensam flyttas över för att prövas enligt de regler som gäller för rättegångshinder. Som framgått av vad jag här anfört kan talerättsregeln i trepartsfallen uppfattas så, att frågan om avvisning skall ske enligt gällande rätt kan vara beroende av vad som påstås på rättsfaktumsidan från kärandens sida.
    Att jag i motsats till Lindblom inte uppfattar talerättsregeln ifråga som innehållslös behöver naturligtvis i och för sig inte betyda, att jag utan vidare anser det motiverat att handlägga vissa brister i den materiella partsställningen som processhinder. Om en person för talan om en fordran, som han redan överlåtit till en annan, kommer det — som tidigare nämnts — inte ifråga att avvisa hans talan utan käromålet ogillas på denna grund efter invändning från svarandens sida. Varför skall brister i den materiella partsställningen när det rör sig om trepartsyrkanden beaktas ex officio och handläggas som en fråga om processhinder? I bägge fallen rör det sig ju uppenbarligen om brister i parternas påståenden (eller åberopanden) rörande vad som framstår som materiella rättsfakta. Det finns ju som sagt inget specifikt formellt drag hos bristerna vid trepartsrelationer.
    När Ekelöf ursprungligen förordade talerättsregeln ifråga förutsatte han, att om man upptog A:s talan till prövning, så måste domen med hänsyn till B:s trygghet vinna rättskraft även mot C.⁷⁷ En sådan utsträckning av rättskraften till tredje man skulle emellertid komma i konflikt med att C kan fritt disponera över sin fordran genom avtal. Varför skulle då A ges möjlighet att processa bort denna fordran i en rättegång? Tredje man måste skyddas mot en sådan risk och därför gjorde Ekelöf tidigare gällande, att käromålet borde avvisas på grund av A:s bristande talerätt.
    Lindblom säger sig nu ha svårt att förstå att man av hänsyn till B:s trygghet bör tillägga en eventuell dom i trepartsfallen rättskraft mot C. Det skulle strida mot Ekelöfs egen huvudregel för rättskraftens subjektiva omfattning. Parterna skulle ju inte genom ett avtal kunna utverka att C blir bunden.⁷⁸

 

⁷⁵ A. a. s. 201.

⁷⁶ Jfr a. a. s. 203.

⁷⁷ Rättegång II 3 uppl. s. 70 f. Om Ekelöfs beteckningar se ovan not 70.

⁷⁸ Lindblom, a. a. s. 198. Här använder Lindblom Ekelöfs beteckningar, se ovan not 70. 

    Som ytterligare argument i rättskraftsfrågan framhåller Lindblom,⁷⁹ att det finns utrymme för onödiga och mindre önskvärda processer i en lång rad fall utan att man för den skull a v v i s a r det aktuella käromålet.
    Det kan häremot invändas att, även om det skulle finnas möjlighet att få onödiga processer upptagna till materiell prövning, är det inget skäl att utöka dessa tillfällen. Man kan visserligen rent generellt hävda att den marginella nyttan av en avvisningsregel i det diskuterade fallet mot denna bakgrund är liten. Men då har man enligt min mening försummat att ta hänsyn till den situation som B befinner sig i. Som Lindblom mycket riktigt påstår är det ju sannolikt att G1 ( = B) "skulle komma att besväras med en ny process, om den första tillåts och denna är således meningslös och mindre önskvärd ur G1:s synpunkt". Lindblom fortsätter: "Eller antag att borgenären B, som överlåtit sin fordran mot den betalningsovillige G, stämmer denne på betalning efter överlåtelsen. Även om det är uppenbart att B ej längre innehar fordringen skall hans talan inte avvisas utan ogillas. Att G har att vänta ytterligare en process om sitt betalningsansvar påverkar ej valet mellan avvisning och ogillande härvidlag. Någon anledning att visa svaranden särskild hänsyn just i det av Ekelöf angivna fallet kan jag ej finna."⁸⁰
    Detta resonemang är inte särskilt träffande, eftersom situationen i det citerade exemplet inte är analog med förhållandet i trepartsfallet. I det fall, som beskrivs i citatet, är det ju enbart G:s betalningsansvar gentemot B, som är föremål för prövning. Om B:s talan ogillas på grund av att han överlåtit sin fordran, måste man självfallet kunna kräva av G, att han står ut med en process, där förvärvaren av denna fordran uppträder som kärande. G:s betalningsansvar gentemot denne person har ju inte varit föremål för prövning i den tidigare rättegången. Att avvisa B:s talan i detta fall skulle därför inte fylla någon funktion, enär domens rättskraft inte kan omfatta den oprövade frågan om G:s betalningsansvar mot förvärvaren av B:s fordran.

 

    Kan då i Ekelöfs exempel ett avvisningsbeslut motiveras med att domen med hänsyn till B:s trygghet måste binda också tredje man, C? Låt oss anta att A:s talan mot B inte skulle avvisas utan tas upp till materiell prövning i hela dess vidd, d. v. s. B:s betalningsansvar mot C. Om domen inte skulle binda C, skulle — som Lindblom framhåller — den första processen framstå som "meningslös och mindre önskvärd" för B.⁸¹ Ifall B vinner processen mot A eller yrkandet endast bifalles till en del, skulle C ha möjlighet att i en ny rättegång föra talan om sin fordran mot honom. Och skulle A vinna processen helt, har visserligen C i allmänhet inte något intresse av en ny process, men han får å andra sidan räkna med att B skulle kunna väcka negativ fastställelsetalan gentemot honom. Är inte C bunden av domen i förhållande till B, så kan rimligtvis inte B vara

 

⁷⁹ A. a. s. 198 f.

⁸⁰ A. a. s. 198 f.

⁸¹ A. a. s. 198.

 

bunden av domen annat än i förhållandet till A. Den ende som skulle vara helt bunden av domen skulle alltså vara A och det förefaller minst sagt omotiverat att stå till tjänst med en materiell prövning för hans skull.
    Det är inget särskilt lyckat argument mot tanken, att A:s talan bör avvisas i dessa fall, att B ändå får utstå två processer.⁸² (Talerättsfrågan måste ju prövas i en process.) I fall bristen i partsställningen klassificeras som materiell kan det inte utan vidare garanteras, att B slipper två processer om sitt betalningsansvar gentemot C.
    Som Lindblom framställer saken förefaller han emellertid ha funnit en utväg också ur detta dilemma. Han gör nämligen gällande att bristen i kärandens talan i det diskuterade exemplet består däri "att åberopade rättsfakta — — — överhuvudtaget inte ger B ( = A) någon rätt att driva in G1:s (C:s) fordran och sålunda ej har den juridiska betydelse som B ( = A) gör gällande."⁸³ Det skulle alltså vara fråga om en rättsfråga och käromålet borde ogillas ex officio enligt principen "iura novit curia". Förf. hävdar med all rätt att en sådan dom inte skulle hindra en ny talan från G ( = C). "Att B ( = A) ej är 'materiellt' berättigad hindrar ju ej att G (= C) kan vara det."⁸⁴ På detta vis skulle alltså sekundogäldenären slippa två processer om sitt betalningsansvar mot sin borgenär, C.
    Men en oredovisad förutsättning för Lindbloms resonemang är, att A har åberopsbördan för "bristen i partsställningen". Om man istället tänker sig att denna åvilar B, kan ju principen iura novit curia bli aktuell först när bristen i partsställningen åberopats av honom. Har B inte gjort det, skulle rätten vara tvungen att pröva hans betalningsansvar gentemot C.
    Och även om man förutsätter, att denna omständighet åberopats av B eller att A har åberopsbördan, så finns det ingen garanti för att talan ogillas på denna grund med tillämpning av principen iura novit curia. Det står domstolen fritt att ogilla talan på annan grund och då prövas ju frågan om B:s betalningsansvar gentemot C.
    Samma oklarhet och ofullständighet kännetecknar enligt min mening också Lindbloms kritik av Welamsons diskussion av talerättsliga problem vid nödvändig processgemenskap. Welamson utgår från följande exempel:⁸⁵

 

"A och B ha med samäganderätt förvärvat en fastighet, vars tidigare ägare med C träffat avtal om leverans av elektrisk kraft till fastigheten. Sedan C

 

 

⁸² A. a. s. 199 och 210.

⁸³ A. a. s. 197.

⁸⁴ A. a. s. 197 f.

⁸⁵ Welamson, a. a. s. 125 f. Citatet återfinns hos Lindblom, a. a. s. 201.

 

vägrat uppfylla avtalet, instämmes han av A med yrkande om förpliktande att fullgöra leveransskyldigheten till A och B gemensamt såsom samägare av fastigheten. Om domstolen antages icke ha att självmant beakta, att B icke är part, kan det tänkas, att C icke gör invändning härom och att talan ogillas på annan grund."

 

    Utan omsvep gör nu Lindblom gällande att det är fråga om en gränsdragning mellan ett processhinder och en rättsfråga på den materiella sidan i stället för som Welamson tänkt sig ett val mellan ett rättegångshinder och ett motfaktum.⁸⁸ Det blir aldrig klargjort i Lindbloms framställning vad åberopsbördans placering har för betydelse, trots att den i vissa delar av hans diskussion tas med som ett till synes avgörande inslag.⁸⁷ Förutsätter man som Welamson att åberopsbördan för bristen i partsställningen åvilar C och att denne försummat att göra invändning härom, ges det inget utrymme för att tillämpa principen iura novit curia i denna del.
    Och även om det skulle vara så att övervägande skäl talar för att åberopsbördan bör åvila A, kan jag inte finna att Welamsons argument för avvisning på grund av en brist i partsställningen i det aktuella fallet bortfaller. Lindbloms behandling av principen iura novit curia utgör ett exempel på hur man kan göra en höna av en fjäder, ty det finns ingen garanti för att käromålet ogillas ex officio på grund av bristen i partsställningen. Och därmed håller fortfarande Welamsons resonemang:⁸⁸ ogillas A:s talan på annan grund, finns det risk för motstridande domar, om man utgår från att domen inte har rättskraft i en process förd av både A och B på kärandesidan. Vidare gäller att C får utstå två processer, där den materiella frågan om leveransskyldigheten prövas, och i den första skulle C ha allt att förlora och ingenting att vinna.
    I den fortsatta diskussionen av talerättsproblematiken sammanför Lindblom de ovan diskuterade exemplen — samäganderätts- och borgenärsmålen — med tre andra fall där bristande talerätt kan bli aktuell.⁸⁹
    Det första är bolagsmålet, dvs. en talan enligt 138 § i lagen om aktiebolag, som går ut på ogiltigförklaring av beslut, som fattats på bolagsstämma. Vidare diskuteras stiftelsemålet, ett fall då talan förs angående underlåtenhet att verkställa ändamålsbestämmelse enligt ÄB 22: 7. Slutligen tas bördsmål enligt 2 kap. FB upp till behandling i detta sammanhang.

 

⁸⁶ Lindblom, a. a. s. 201 f och Welamson, a. a. s. 126.

⁸⁷ Jfr framställningen under fall s. 206 med resonemangen vid fall 4 s. 207. Se vidare nedan not 91.

⁸⁸ Welamson, a. a. s. 121 ff.

⁸⁹ Se för det följande Lindblom, a. a. s. 203 ff.

 

    Förf. utgår nu ifrån att A för talan mot B i dessa mål och att det brister i partsställningen. A är alltså inte borgenär, inte aktieägare och inte testamentsexekutör o. s. v. Den person som är taleberättigad kallas för C och deltar inte i processen.
    Frågan är nu vad som händer om man klassificerar om en brist i en processuell bifallsförutsättning (= processförutsättning), kallad X, till en materiell bifallsförutsättning. En ytterligare förutsättning för diskussionen är att det förutom denna brist X också föreligger en materiell brist i A:s talan, som kallas Y. Det betyder t. ex. att B inte är skyldig C pengar, att B inte heller är förpliktigad gentemot samägarna gemensamt eller att barnet inte är av äktenskaplig börd.
    En oklarhet, som tyvärr kännetecknar de fall som diskuteras, är att det — utom i ett fall⁹⁰ — inte klargörs vilken betydelse som åberopsbördans placering har för resonemangen. Vidare utgår Lindblom från att X och Y föreligger vilket ger ett snett perspektiv. För domstolen är nämligen det centrala vad processmaterialet innehåller. Är X och Y åberopade av den part som har åberopsbördan eller är de överhuvudtaget införda i processmaterialet?⁹¹
    Vad stöter man då på för slags svårigheter i dessa mål om X klassificeras som ett materiellt rättsfaktum? Ja, problemen förorsakas främst av att parterna i ett vanligt dispositivt mål kan på olika sätt disponera över X.⁹² Det finns då ingen garanti för att käromålet ogillas på grund av att X föreligger. Käranden kan sålunda efterge käromålet eller svaranden medge det, varvid detta måste bifallas i dispositiva mål. Och bestrids käromålet finns det ingen garanti för att det ogillas på grund av att X föreligger. Antas A ha åberopsbördan för icke-X, kan B erkänna icke-X, varvid endast Y kommer att prövas i målet, om denna omständighet åberopats av den som har åberopsbördan härför. Och antas B ha åberopsbördan för X och inte fullgjort denna, kan ett ogillande av käromålet inte grundas på X, även om denna omständighet skulle föreligga.
    Eftersom talerättsprövningen är ett inslag i tredjemansskyddet blir konsekvenserna av dispositionsakterna från parternas sida som mest graverande, när en dom antas binda tredje man, C. I bördsmå-

 

⁹⁰ Se fall 4, a. a. s. 207.

⁹¹ För att få denna brist i Lindbloms diskussion belyst kan man jämföra framställningen vid fall 2 med vad som sägs vid fall 4. I fall 2 förefaller det som om åberopsbördan för X åvilar B, medan i fall 4 A uttryckligen ges åberopsbördan för icke-X. Och när Lindblom diskuterar argumenten för avvisning i samäganderättsmålet sägs följande: "Men svaranden kan ju göra invändning om partsställningen och få till stånd ett ogillande på denna grund, ja även om invändning ej framställs skall ogillande äga rum enligt principen iura novit curia om ej svaranden medgivit käromålet," (s. 208). Svaranden behöver tydligen inte göra någon invändning, det är inte han som har åberopsbördan!

⁹² Det visar Lindblom på s. 203 f och 207.

 

let gäller utan tvivel de lege lata att rättskraften träffar tredje man.⁹³ Men enär sådana mål är indispositiva måste domstolen redan av detta skäl beakta X ex officio. Det finns dock de lege lata ingen garanti för att domen kommer att ogillas på denna grund.⁹⁴ Man måste därför kombinera den redan gällande officialprövningen i dessa mål med en turordningsregel, som garanterar, att ogillande sker på grund av Y endast om X inte är för handen.⁹⁵
    Vad gäller bolagsmålet äger enligt 138 § 2 mom. 2 st. ABL en bifallande dom rättskraft gentemot alla.⁹⁶ Eftersom det kan hända att svaranden medger talan, måste X redan av denna anledning klassificeras som ett officialfaktum i dessa mål för att förhindra ett bifall i sådana fall.
    Hur är då läget i borgenärs-, samäganderätts- och stiftelsemålen? Ja, det beror på om man anser att C träffas av domarnas rättskraft i dessa mål. Som jag tidigare anfört talar hänsynen till svaranden för rättskraft i samtliga dessa mål.⁹⁷ Svaranden bör inte drabbas av två processer rörande samma materiella fråga, särskilt som han har allt att förlora och intet att vinna i den första processen. Och i stiftelse- och samäganderättsmålen tillkommer argumentet, att det i annat fall finns risk för motstridande domar, som inte går att realisera.⁹⁸
    Även om man skulle anta att A har åberopsbördan för icke-X i samtliga dessa mål (vilket naturligtvis är högst diskutabelt) är principen iura novit curia inget effektivt remedium mot att käromålet ogillas på grund av att Y föreligger. Förutom att möjligheterna för parterna att disponera över X och käromålet i dispositiva mål begränsar principens betydelse, står det som jag tidigare nämnt domstolen fritt att ogilla käromålet på grund av Y, om X klassificeras som ett ordinärt materiellt rättsfaktum. Det är irrelevant och missvisande att som Lindblom göra gällande, att någon prövning av övriga materiella rättsfakta ej behöver äga rum.⁹⁹ Det avgörande är givetvis att principen iura novit curia inte utgör någon garanti för att käromålet ogillas på grund av X eller att det alltså kan ogillas på grund av Y.
    Om man har denna inställning i rättskraftsfrågorna och till den

 

⁹³ A. a. s. 205 f.

⁹⁴ Den av Lindblom på s. 206 diskuterade nu gällande turordningsregeln innebär såvitt jag kan förstå endast att domstolen i parts intresse i vissa fall är bunden av parts rangordning av alternativa invändningar och bifallsgrunder. Se vidare nedan s. 42.

⁹⁵ A. a. s. 205.

⁹⁶ A. a. s. 203 f.

⁹⁷ Jfr a. a. s. 205.

⁹⁸ Jfr a. a. s. 209 med not 2.

⁹⁹ A. a. s. 210.

 

 

24—753005. Svensk Juristtidning 1975

 

nyssnämnda principen, vad finns det då för alternativ till en officialprövning i processhinderform? Konsekvensen av mitt synsätt skulle ju bli, att hänsynen till svarandens trygghet kräver någon form av officialprövning kombinerad med tvungen ordningsföljd. En utväg ur problemet skulle vara att göra bristen i partsställningen till vad Lindblom kallar ett officialfaktum och införa viss turordningvid prövningen av olika materiella rättsfakta.¹⁰⁰ Men frågan är om man under sådana omständigheter vinner något på en omklassificering. Blir inte resultatet att problemen endast kläs i nya termer? Blir man inte till sist sittande med samma gamla gränsdragningssvårigheter? Det har blivit dags att avrunda diskussionen med att skärskåda huvudfrågan i bokens avslutande kapitel:

 

4. Bör processhindren avskaffas?
När det gäller att besvara den frågan bör naturligtvis det avgörande vara om det finns ändamålsskäl som talar för att man bör konservera vissa "bifallsförutsättningar" som processförutsättningar. Kan man finna övervägande skäl för processhindrens fortsatta existens i möjligheterna till ett snabbt avgörande genom separat handläggning, i reglerna om officialprövning med viss turordning eller i principerna för rättskraftens omfattning vid avvisningsutslag?
    För att börja med processhinderprövningens processekonomiska funktion, så menar Lindblom att denna till övervägande del försvunnit genom 1971 års ändringar av RB 17: 5.¹⁰¹ Dessa skulle ha medfört att processhinderinstitutet inte längre framstår som oumbärligt. Den gamla möjligheten att undgå en prövning av saken eller målet i övrigt, även om förutsättningarna för mellandom inte var uppfyllda, skulle enligt Lindblom vid tillkomsten av RB "ha tjänat som en viktig anledning att klassificera en omständighet som en fråga om processhinder, om nu praktiska hänsyn fått vara avgörande härvidlag."¹⁰² — Genom att möjligheterna till en uppdelning av avgörandet på delar av själva saken utökats genom ändringen av RB 17: 5 st. 2, skulle denna funktion hos processhinderprövningen ha fallit bort.
    Man kan nu för det första fråga sig om möjligheterna till en uppdelning av avgörandet på olika delar av saken är lika stora som utsikterna att separat pröva processhindren. För det andra: om skillnader skulle kunna iakttas mellan de båda regelsystemen i detta avseende, vilken reglering är att föredra ur processekonomisk synvin-

 

¹⁰⁰ A. a. s. 208.

¹⁰¹ Lindblom a. a. s. 94, 210, 223 f, 227 och 236.

¹⁰² A. a. s. 94.

 

kel? För det tredje: även om en gemensam reglering av möjligheterna till separata avgöranden utan svårighet skulle kunna åstadkommas, är detta ensamt ett tillräckligt skäl att avskaffa processhindren?
    Det kan vid första påseendet förefalla som om man också efter ändringarna i RB 17: 5 st. 2 har att räkna med skillnader mellan sak- och processinvändningar när det gäller möjligheten att dela upp handläggningen. Frågan är nu om det är en processekonomiskt gynnsam utväg att tillåta mellandom även över processinvändningar. Lindblom gör gällande att det finns minst lika goda möjligheter att dela upp målet med tillämpning av 17: 5 st. 2 som enligt den nuvarande regleringen av processhindren. Men samtidigt framhåller han att rätten enligt nämnda stadganden kan förhindra en uppdelning av målet, om den är olämplig med hänsyn till utredningen.¹⁰³ Betyder det att den förpliktelse till förhandsprövning av processhindren, som åligger rätten enligt RB, har större processekonomiska nackdelar än friheten att under vissa förutsättningar meddela mellandom?
    Lindblom pekar särskilt på den konsekvensen av reglerna om processhinder, att om underrätten finner att ett processhinder föreligger och alltså avvisar käromålet, så finns det inga möjligheter att förhindra ett överklagande. Beslutet får ju under alla förhållanden överklagas särskilt enligt RB 49: 2. Att detta är tillåtet skulle enligt Lindblom vara speciellt olyckligt, om "(d)omstolen anser att avvisning bör ske men betraktar riskerna för ändring i högre instans som relativt stora."¹⁰⁴ En fråga, som direkt infinner sig, är om inte underrätten fattat ett oriktigt beslut, om den själv bedömer riskerna för ändring som stora. Bortser man från sådana fall, så kan det naturligtvis vara så, att avvisningsutslaget kan betraktas som diskutabelt av underrätten; skäl kan anföras både för den ena och den andra lösningen.
    Men nu är ju en av anledningarna till att processhinder skall handläggas och avgöras först och att sådana beslut kan överklagas särskilt just de processekonomiska fördelarna. Eller som Ekelöf skriver: "Dessa regler motiveras av att en handläggning av själva saken är till ingen nytta, för den händelse det sedermera visar sig att käromålet måste avvisas."¹⁰⁵ Det är också sådana tankegångar, som ligger bakom institutet mellandom.¹⁰⁶
    Jag vill här först erinra om att förutsättningen för att part skall ha full frihet att överklaga ett beslut över en processinvändning är att

 

¹⁰³ A. a. s. 210 f, jfr s. 223.

¹⁰⁴ A. a. s. 239, jfr s. 210 f.

¹⁰⁵ Rättegång II 4 uppl. s. 14.

¹⁰⁶ Rättegång V 3 uppl. s. 171 ff.

 

den bifallits, annars gäller RB 49: 3. Har käromålet avvisats talar i många fall övervägande skäl för att man kommer att göra en processekonomisk vinst genom den separata handläggningen. Men en nackdel skulle alltså vara att man med den gällande regleringen inte har legala möjligheter att hindra ett överklagande i andra fall. Har processinvändningen i stället ogillats har man att tillämpa 49: 3. I detta stadgande har man som bekant sökt eliminera förhalningsriskerna genom att rätten efter missnöjesanmälan fakultativt prövar om talan mot beslutet skall föras särskilt eller allenast i samband med talan mot domen. Enligt Ekelöf bör det förra alternativet endast användas då "den fråga beslutet angår är i högre grad tveksam eller processmaterialet rörande själva saken kan förmodas bli omfattande."¹⁰⁷ Detta innebär givetvis att om en processinvändning t. ex. framstår som uppenbart ogrundad, så bör beslutet inte kunna överklagas särskilt. Om man följer dessa riktlinjer har man skäl att förvänta sig att både göra en processekonomisk vinst och hindra att processen förhalas.
Även om det alltså är ett villkor för att de processekonomiska nackdelarna med lösningen i 49: 2 skall förverkligas, att beslutet överklagas och att det ändras, finns det anledning att fråga sig om den processekonomiska vinsten totalt sett skulle bli större, om man skulle tillåta mellandom över processinvändningar än om det nuvarande systemet behålles intakt.
    När det gäller reglerna om mellandom bör först anmärkas att en sådan dom kan meddelas endast på yrkande från part. Även om rätten skulle finna att det är lämpligast att dela upp handläggningen, har den alltså inte möjlighet att göra det ex officio. Och har ett yrkande om mellandom åtföljts av ett bestridande från motparten, så räcker det inte med att mellandomen framstår som lämpligast ur processekonomisk synvinkel; synnerliga skäl måste tala för denna lösning. Vidare bör uppmärksammas att det fakultativa draget hos RB 17: 5 st. 2 innebär vissa risker för att man gör processekonomiska förluster. Rätten skall nämligen innan handläggningen uppdelas göra en förhandsbedömning av om det finns skäl att anta, att en sakinvändning kommer att bifallas och att risk ej föreligger för överklagande med åtföljande ändring av domen.¹⁰⁸ För det första kan det tänkas att rätten på grund av en sådan prognos motsätter sig mellandom, vilket senare visar sig vara en felaktig bedömning. För det andra: om rätten finner att prognosen talar för mellandom och en uppdelning alltså sker, så kan det hända att förhandsbedömningen senare

 

¹⁰⁷ Rättsmedlen, komp. Uppsala 1972, s. 17.

¹⁰⁸ Rättegång V 3 uppl. s. 173.

 

visar sig vara felaktig i något av de moment den omfattar. Därmed har uppdelningen av handläggningen medfört större kostnader och tidsåtgång än man från början tänkt sig.
    Som jag nämnt är möjligheterna till överklagande oinskränkta då en processinvändning har bifallits. För att mellandomsinstitutet skulle vara att föredra i sådana situationer förutsätts, att den i ett tidigt skede gjorda prognosen lyckas avskilja de fall då processinvändningen visserligen kommer att bifallas men skäl finns att anta, att domen kommer att överklagas och ändras. Trots de uppenbara svårigheter som detta är förenat med kommer man väl ändå att lyckas hindra mellandom över en processinvändning av sådana skäl i ett mindre antal fall. Denna fördel med mellandomsprövningen bör då vägas mot de nackdelar som berörts ovan och mot bl. a. det faktum att rätten i ett visst antal fall kommer att på grund av prognosen motsätta sig mellandom över en processinvändning, trots att denna senare kommer att bifallas och överklagande med åtföljande ändring av domen inte kommer att äga rum.
    Låt mig nu anta att i en mellandom en f. d. processinvändning ogillas och att denna bedömning står sig i högre rätt eller att den bifalles men ändring göres i högre rätt. Förhandsbedömningen slår alltså fel på detta sätt. Man gör då en processekonomisk förlust istället för en vinst som en följd av att processerna går igenom 4 instanser i stället för 2, eftersom bägge domarna endast blev mellandomar. Den reglering, som f. n. gäller för processinvändningar som ogillas förefaller vara att föredra ur processekonomisk synvinkel i en sådan situation, eftersom den utgör en garanti för säkrare bedömningar.¹⁰⁹ Ogillas en processinvändning har ju rätten möjlighet enligt 49: 3 att först efter missnöjesanmälan motsätta sig att beslutet överklagas särskilt, om processekonomiska skäl eller förhalningsrisker talar emot detta alternativ.
    Ser man isolerat på de synpunkter som hittills anförts skulle alltså efter en omklassificering av processhindren den ur processekonomisk synvinkel lämpligaste lösningen vara en kombination av stadgandet om mellandom i RB 17: 5 st. 2 och fullföljdsregeln i 49: 3. Frågan är emellertid om inte en sådan lösning stöter på svårigheter av annat slag.
    Ett problem, som måste få en lösning, är om den absoluta förturen som gäller för processhinder måste bibehållas också efter en omklassificering. Om skäl talar för att en turordning av något slag måste vidmakthållas, skulle man ju reducera möjligheterna att göra pro-

 

¹⁰⁹ Jfr a. a. s. 175.

 

cessekonomiska vinster genom att tillåta mellandom över en "vanlig" sakinvändning och låta den f. d. processinvändningen vänta.
    Den enligt RB ovillkorliga förturen för processhinder ter sig enligt Lindblom mindre lyckad, om svarandens sakinvändning framstår som uppenbart ogrundad, medan processinvändningen rör en komplicerad fråga.¹¹⁰ Att som Lindblom påpekar den vinnande parten inte har något intresse av den gällande regleringen kan verka självklart. Men enligt förf. skulle det inte heller ligga i den tappande partens intresse att i ett sådant fall få domen utbytt mot ett avvisningsbeslut. Hur ligger det till med den saken?

 

    Låt mig först redogöra för det exempel Lindblom använder sig av. Han utgår från att det framstår som uppenbart att grunden för kärandens talan ej är hållbar och att det kan ifrågasättas om käranden är processbehörig. Endast om den senare frågan är komplicerad och tveksam gör man en processekonomisk vinst genom att först pröva den materiella delen. Men som Lindblom påpekar kan kärandens talan förefalla ogrundad därför att han i realiteten inte kan tillvarata sina egna intressen på ett effektivt sätt. Eftersom den processuella regleringen av processbehörigheten måste följa upp de ändamål, som motiverar reglerna om den civilrättsliga rättshandlingsförmågan, måste man i exemplet hålla sig till den gällande turordningen. Man kan knappast, som Lindblom föreslår, göra avsteg från denna princip om rättegångskostnaderna för käranden hotar att bli större än det värde tvisteföremålet gäller. För att rätten skall kunna bedöma vad som är bäst för kärandens ekonomi krävs ju att man avgör om kärandens misslyckade processföring är ett resultat av eventuella mentala störningar. Om käranden är processobehörig måste det ankomma på ställföreträdaren att bestämma om talan skall föras eller inte. Och är käranden processbehörig bör det stå honom fritt att processa i en till synes omöjlig sak i flera instanser.
    Som jag inledningsvis framhållit skulle denna fråga komma i ett annat läge om det i stället är svarandens i andra hand framställda sakinvändning, som förefaller uppenbart ogrundad. Även om käranden skulle vara processobehörig, skulle nämligen ifrågavarande ändamål inte tala emot, att man först prövade sakinvändningen och på denna grund biföll kärandens talan. Det kan under sådana omständigheter visa sig vara en belastning för processen att först vara tvungen att pröva den svåra frågan om käranden är processbehörig eller inte. Givetvis innebär detta ett avsteg från principen, att svarandens bägge invändningar måste underkännas för att käromålet skall kunna bifallas. Är situationen den att svaranden endast gjort invändning om kärandens processobehörighet och det är uppenbart att grunden för käromålet föreligger, gör sig samma synpunkter gällande. Principen stöter dock på svårigheter om vardera parten gör invändning om motpartens processobehörighet.
    Jag tror inte att det är möjligt att med generell giltighet för olika slag av processhinder ge ett svar på frågan, när det är motiverat att av processekonomiska skäl bryta den absoluta förturen för dessa. I varje fall måste man innan en lagändring föreslås noggrant penetrera de olika slag av ändamålssynpunkter, som i exempel av den angivna typen är relevanta för olika sorters process-

 

¹¹⁰ Lindblom, a. a. s. 97 f med not 6 och 238 ff.

 

hinder. Det är möjligt att det är så viktigt med en enhetlig reglering, att man inte kan göra undantag från turordningsreglerna i sådana enskilda fall som här beskrivits.

 

    Den här diskuterade frågan om den absoluta förturen för vissa processhinder gör emellertid att en tillämpning av 17: 5 st. 2 på processinvändningar sannolikt inte kan genomföras utan att stadgandet måste ändras på ett sätt som inskränker de processekonomiska vinster, som Lindblom tycks räkna med. Detta skulle nämligen bli följden om man antar att en omklassificering skulle förutsätta, att åtminstone vissa av de tvingande processhindren måste göras om till officialfakta, som skulle få handläggas och avgöras före de nuvarande sakinvändningarna. Konsekvensen blir att läget skulle vara oförändrat åtminstone för dessa f. d. processhinder; det skulle inte vara möjligt att meddela en ogillande mellandom på en annan grund, även om den är uppenbar, så länge som det inte visats, att ett sådant officialfaktum (= f. d. processhinder) inte föreligger. En sådan reglering måste givetvis vara obligatorisk för rätten och tvingande mot parterna. Eftersom en ogillande dom grundad på ett sådant officialfaktum sannolikt måste få överklagas särskilt, kvarstårde processekonomiska betänkligheter, som Lindblom funnit utmärka regeln i RB 49: 2 om besvär över avvisningsbeslut. Ändras domen i högre rätt (eller som nu avvisningsbeslutet) gör man en processekonomisk förlust, enär resten av sakfrågan som regel måste prövas av underrätten och kan komma att överklagas i sin tur. Och regeln om förtur skulle gälla även om bevisningen är gemensam för ett officialfaktum och resten av sakfrågan. Trots att det eventuellt inte skulle kunna betecknas som en mellandom skulle man alltså bli tvungen att ogilla talan genom ett separat avgörande, om ett officialfaktum befinns föreligga utan att andra sakinvändningar prövas. En annanlösning på problemet skulle såvitt jag kan se komma i strid med ändamålen bakom de tvingande processhinder det här kan bli frågaom.

 

    Enligt gällande rätt är domstolen i princip inte bunden av den rangordning som parterna iakttagit mellan olika alternativa grunder resp. invändningar.¹¹¹ Detta betyder bl. a. att i allmänhet kan domstolen efter yrkande om mellandom fritt välja vilken grund eller invändning som ur processekonomisk synvinkel är bäst lämpad för mellandom. Men rangordningen är bindande för rätten om t. ex. en ogillande doms rättskraft till svarandens fördel är mer begränsad, om den grundas på hans förstahands- i stället för på hans andrahandsinvändning.
    Hur påverkas dessa regler av att processhindren klassificeras som materiella rättsfakta? Låt oss anta att svaranden i första hand gjort gällande, att käro-

 

¹¹¹ Rättegång V 3 uppl. s. 173 f.

 

målet skall ogillas på grund av en till synes peremtorisk brist, i andra hand att så skall ske i anledning av ett f. d. processhinder som är dilatoriskt. Jag förutsätter vidare, att det inte är fråga om ett processhinder som gjorts till officialfaktum utan om ett vanligt dispositivt materiellt rättsfaktum. (Det är under sådana omständigheter likgiltigt om processhindret tidigare var dispositivt eller tvingande.) Ur svarandens synvinkel kan det vara förmånligast att få tvisten ur världen en gång för alla. Ser man däremot problemet från kärandesidan kan det tydligen vara förmånligast om bristen i käromålet kan repareras!
    Eftersom svaranden kan disponera över andrahandsinvändningen och alltså låta bli att framställa den, måste rangordningen bli bindande för rätten, ty för honom är det en fördel att det meddelas ett avgörande, som verkar vara peremtoriskt. Detta får till följd att rätten i en sådan situation inte skulle kunna meddela mellandom över en dilatorisk invändning av denna typ, även om det processekonomiskt sett skulle vara förmånligast. Dessa inskränkningar i möjligheten att meddela mellandom gäller naturligtvis inte om den f. d. dilatoriska processinvändningen framställts i första hand. Är det däremot fråga om ett processhinder som gjorts till officialfaktum, är rätten obunden av parternas rangordning och måste alltid i första hand avgöra om denna omständighet föreligger. Att den framställts av svaranden i andra hand eller inte åberopats utgör alltså inget hinder mot att en mellandom meddelas häröver, såvida förutsättningarna i övrigt är uppfyllda.

 

    Vad som här anförts visar att det inte utan svårigheter går att tilllåta mellandom över processinvändningar, och i vart fall är det inte möjligt utan att ändra reglerna i RB 17:5. De processekonomiska nackdelar som i vissa fall är förenade med processhinderprövningen återkommer då — låt vara i annan skepnad. Det kan därför starkt ifrågasättas om de utvidgade möjligheterna till mellandom efter 1971 års ändringar ensamma utgör tillräckliga skäl att avskaffa processhindren. Det förefaller självklart att svaret på den frågan också måste bli beroende av andra överväganden.
    Det här diskuterade problemet om huruvida processhindren efter en omklassificering måste behandlas före övriga rättsfakta är emellertid inte endast av betydelse för frågan om mellandom över processinvändningar är ett lämpligt alternativ. Som jag tidigare varit inne på kan man ifrågasätta vinsten med att avskaffa processhindren, om man måste införa en speciell förtur för och officialprövning av dem, sedan de förvandlats till materiella rättsfakta. Det kan förefalla vara en svaghet hos denna invändning, att följden skulle bli att man endast i dispositiva tvistemål skulle bli tvungen att hålla isär dessa officialfakta från övriga rättsfakta, som ju i dessa mål måste åberopas av parterna. Men det skulle enligt min mening finnas skäl att särskilja dessa f. d. processhinder också från de av "tradition erkända" materiella rättsfakta, som prövas ex officio i indispositiva tvistemål och i brottmål. Eftersom ändamålsskälen för officialprövningen är av olika karaktär bör det gälla en viss turordning också

 

mellan olika typer av officialfakta, precis som nu är fallet med den inbördes rangordning som iakttas mellan olika sorters processhinder.¹¹²
    Det har framgått av vad jag tidigare anfört att tvingande processhinder, som måste göras om till officialfakta, är bl. a. processobehörighet och vissa former av bristande talerätt. Men dessa tvingande processhinder är sannolikt inte de enda som måste omvandlas till officialfakta vid en reform av det aktuella slaget. Det finns skäl att anta att det t. ex. också gäller domstols bristande sakliga behörighet. Om det skall vara någon mening med att en specialdomstol är exklusivt behörig att pröva vissa frågor, måste det finnas någon garanti för att allmän domstol inte "sakprövar" just dessa problem. Det förefaller därför nödvändigt att allmän domstol ovillkorligen prövar behörighetsfrågan först, även om en "sakinvändning" framstår som enklare och processekonomiskt fördelaktigare att lägga tillgrund för en ogillande dom. Och det bör gälla även om ett ogillande på den senare grunden inte är rättskraftigt bindande för specialdomstolen.¹¹³
    Eftersom Lindblom förordar lösningen att processhindren avskaffas, är det intressant att kunna konstatera, att han är medveten om att ifall man tar bort reglerna om officialprövning av och förtur förprocesshindren i 34 kap., så måste man införa regler i 17: 3 om officialfakta och om en bestämd ordningsföljd i vissa fall. Någon uppräkning av vilka omständigheter som skall betraktas som officialfakta sägs — med all rätt — det dock inte kunna bli tal om. Svaret på den frågan skulle man få söka utanför RB precis som nu är fallet med skillnaden mellan dispositiva och indispositiva mål, men "(v)ad gäller vissa omständigheter som idag konstituerar processhinder — t. ex. fel forum och bristande processbehörighet — kommer dock RB naturligtvis att äga relevans vid gränsdragningen." (!)¹¹⁴ Och vad gäller möjligheten att inarbeta en regel om bestämd ordningsföljd i enskilda fall i RB 17: 3 konstaterar Lindblom sangviniskt, att om en sådan ändring skulle vålla "oöverstigliga problem kan man i stället införa en särskild bestämmelse om fortsatt officialprövning av vissa omständigheter som idag är processhinder."¹¹⁵
    Konsekvensen av en omklassificering av processhindren skulle därför bli att gränsdragningssvårigheterna skulle överleva reformen

 

¹¹² Jfr Lindblom, a. a. s. 238 not 1 och s. 246 f.

¹¹³ Det av Lindblom på s. 248 i anslutning till NJA 1973 s. 1 diskuterade fallet om domstols bristande sakliga behörighet ger enligt min mening en alltför ensidig bild av problematiken vid detta processhinder.

¹¹⁴ A. a. s. 252 med not 4.

¹¹⁵ A. a. s. 253.

 

och därmed kan vinsten med den diskuteras. Men en svaghet hos detta argument skulle kunna vara att reformen förutsätter, att endast ett begränsat antal processhinder skulle behöva förvandlas till officialfakta. Hur det är med den saken kan knappast avgöras utan ett ingående studium av olika typer av tvingande processhinder. Men jag vill ändå inskjuta att det kan tänkas att även om enbart ett mindre antal processhinder skulle bli aktuella att pröva som officialfakta, så kan det hända att det är just denna grupp som är svårast att avgränsa från övriga rättsfakta.
    Det är således i och för sig tänkbart att det inte är ett tillräckligt starkt argument mot förslaget att avskaffa processhindren, att följden blir att man tar bort officialprövningen med ena handen och returnerar den med den andra. Men som framgått av mina utläggningar om avvisningsutslagens rättskraft anser jag — i motsats till Lindblom¹¹⁶ — att det inte är överdrivet att påstå att dessa utslagsrättskraft är mer begränsad än domars. Med hänsyn till bl. a. att rättskraftens objektiva omfattning och prejudiciella verkan är en annan vid avvisningsutslag än vid domar och till att processhindren inte prekluderas av utslag som grundas på "vanliga" materiella rättsfakta, skulle man bli tvungen att också efter en omklassificering hålla isär de f. d. processhindren från övriga rättsfakta. Tillsammans med övriga argument är detta enligt min mening en tillräcklig anledning att behålla processhindren och därmed också avvisningsutslagen.
    Finns det då inte andra vägar att gå om man vill reducera de subtila klassificeringsproblem, som är förknippade med distinktionen mellan processhinder och materiella rättsfakta? När man funderar över den frågan bör man komma ihåg att anledningen till att gränsdragningen mellan dessa kategorier så ofta vållar problem är, att det gäller så pass olika regler för handläggning och avgörande av sak- resp. processinvändningar. En tänkbar utväg skulle därför vara att genom partiella reformer¹¹⁷ reducera skillnaderna mellan de bägge regelsystemen — i den mån det nu går. Därmed skulle man också minska det antal tillfällen då det inte spelar någon roll vad för slagsrättsfakta det är fråga om.
    Jag kan inte här ge en uttömmande redogörelse för vilka ändringar som i detta sammanhang kan bli aktuella. Men jag vill framhålla att min negativa inställning till förslaget att avskaffa processhindren inte med nödvändighet innebär, att jag motsätter mig att antalet processhinder reduceras. Det är således mycket möjligt att t. ex. vissa former av bristande talerätt skulle vinna på att behandlas

 

¹¹⁶ A. a. s. 235.

¹¹⁷ Detta alternativ diskuteras inte seriöst av Lindblom, se s. 244 st. 2.

 

som materiella rättsfakta.¹¹⁸ Det är vidare tänkbart att skäl kan anföras för att skära ned antalet tvingande processhinder. Lindblom kan ha rätt i att det i vissa fall, när det rör sig om dispositiva rättsförhållanden, är omotiverat¹¹⁹ att tvinga på parterna en officialprövning i processhinderdelen. Om flera processhinder görs dispositiva finns det anledning att räkna med att processhinderfrågor mer sällan än f. n. är fallet blir aktuella för prövning.
    I samband med att jag jämförde mellandomsinstitutet med reglerna om processhinder, kom jag fram till att regeln i RB 49: 3 erbjuder vissa fördelar ur processekonomisk synvinkel. Det är möjligt att man här — åtminstone i vissa avseenden — skulle kunna åstadkomma en gemensam reglering av möjligheterna för separata avgöranden av processhinder och materiella rättsfakta. Det förefaller vidare som om det knappast innebär några fördelar att olika rättsmedel enligt rättegångsbalken är tillämpliga för skilda slag av avgöranden.¹²⁰ Man skulle sannolikt bli av med en hel del tillämpningssvårigheter, om man nöjde sig med ett rättsmedel. Det ligger också i linje med senare HD-praxis¹²¹ att samtidigt se över reglerna om domvilla och återförvisning för att eliminera de processekonomiska nackdelar, som distinktionen mellan formell och materiell rätt i onödan kan vålla i vissa situationer. Till sist kan man fråga sig omvissa skillnader mellan domvillobesvärs- och resningsgrunderna verkligen är motiverade¹²² och om man rent av inte kunde tänka sig att sammanföra dessa regler till ett institut.
    När väl min första entusiasm över ihåligheten i Bülows historiska och dogmatiska idéer dämpats till rimliga proportioner, kommer jag alltså fram till att viktiga praktiska ändamålsskäl talar för att vi bör behålla processhindren. Om man väljer vägen över delreformer blir antalet lagändringar sannolikt betydligt mindre än vid en totalreform¹²³ av ett slag, som dessutom medför risker för att den dogmatiska pendeln slår över åt andra hållet. Och även om man nöjer sig med partiella reformer, så reduceras ändå de tillämpningssvårigheter, som är orsaken till denna diskussion om processhindrens existensberättigande.

 

 

 

¹¹⁸ Jfr a. a. s. 227.

¹¹⁹ A. a. s. 231 och 238.

¹²⁰ A. a. s. 105 och 255, Ekelöf i Rättsmedlen, komp. 1961, s. 71 och Bo Bylund, Kan rättsmedlet besvär avskaffas? Uppsats i tillämpade studier i processrätt, Uppsala 1970.

¹²¹ NJA 1973 s. 628 och Lindblom, a. a. s. 257 med not 1.

¹²² Jfr Lindblom, a. a. s. 93.

¹²³ Jfr a. a. s. 244 och 257.