Hovrättsavdelningarnas sammansättning
Så få domare som möjligt skall avverka så många mål som möjligt av så god kvalitet som möjligt. Härom torde alla vara ense och mottot lyser också över den högaktuella öppnare domarbanan.
    Utredningen har på grundval av ett målantal om cirka 10 000, närmast

 

Einar Holm 383motsvarande samtliga år 1972 inkomna mål, och en organisation av 172 hovrättsdomare, därav sex presidenter, som beräknades avverka ungefär 60 mål per ledamot ansett sig kunna krympa organisationen med 10 % till 156 domare, därav fortfarande sex presidenter, som beräknades avverka inemot 70 mål per ledamot. Detta skulle medge en avverkning av 84 mål på envar av 124 rotlar fördelade på 4 sexmanna-, 23 femmanna- och 4 fyrmannaavdelningar. Den högre effekten skulle generellt uppnås genom en allmän övergång från fyrsits till tresits i hovrätterna. Tresitsen hade nämligen enligt utredningen den verkan att aktiviteten ökade med minst 10 om fjärde mannens onyttiga funktion på den gemensamma sektorn bortopererades. (Närmare bestämt 13,1 %, se s. 113 i betänkandet.)
    Detta är ett mycket märkligt räknestycke som måste synas närmare.
    Av år 1973 i hela landet inkomna mål, 10 900, återstår efter 10 % avdrag för återkallade och förfallna mål 9 800. Den genomsnittliga årliga målökningen, baserad på de sista tio årens målantal utgör 300 mål. Överbalansen av mål utgjorde vid årsskiftet 1973—1974 3 000 mål, sedan en normal arbetsbalans om 20 % eller 20 mål tillgodoförts envar av 120 rotlar, eller 25 mål per rotel; sammanlagd balans per rotel sålunda 45 mål. Vid beräknande av överbalansen har denna med hänsyn till sin erfarenhetsmässigt tunga beskaffenhet antalsmässigt fördubblats för att motsvara riksmedelmål. Med hänsyn härtill måste en ny hovrättsorganisation baseras på ett målantal av 12 000 om inte organisationen skall bli för trång redan vid starten.
    1955 års domarutredning beräknade det genomsnittliga antalet avgjorda mål per rotel under åren 1955—59 till 65, motsvarande 52 mål per ledamot. Förevarande utredning har på grundval av senare statistik beräknat antalet mål per rotel till 72 eller 58 mål per ledamot. 84 mål per rotel skulle ge 67 mål per ledamot. Med hänsyn till att den konventionella målredovisningsmetoden endast bokför avgjorda mål per fast indelad ledamot och helt bortser från stänkadjunkternas betydelsefulla verksamhet blir varje beräkning som inte tar hänsyn till stänkadjunktionen missvisande. Gör man en noggrannare undersökning på grundval av utredningens eget material visar det sig att antalet mål per ledamot icke överstiger 50. Vid en motsvarande undersökning som gjordes för 10 år sedan antecknades: "Detta på olika sätt framräknade tal är inte någon statistisk tillfällighet utan ett uttryck för att varje hovrätt fått det antal ledamöter och den extra hjälp som behövs för rättsskipningens upprätthållande i konventionellt stabiliserade former."
    Vad innebär 50 mål per ledamot egentligen? För ledamoten innebär det att han suttit på en avdelning som avverkat 250 mål och han själv deltagit i avgörandet av omkring 200 mål. Om varje mål tar 2 timmar i anspråk har ledamoten sålunda tillbragt 400 timmar i gemensamt arbete och följaktligen haft 1 200 timmar till enskilt arbete. Det kanske han tycker är en bra proportion och gör avdelningens ordförande det också så blir det inte någon ändring i första taget. Blir det nödvändigt att avverka mer mål på avdelningen än 250 tillsätter man en extra ledamot för vart 50 :e mål, den första som stänk, den andra som fast indelad och den tredje och sista vanligen som stänk. Längre än till 400 mål kan man inte komma, ty då skulle vice ordföranden få mer ordförandeskap än ordföranden och dessutom skulle sitsarna bli alldeles för klena.

 

384 Einar Holm    Om avdelningarna organiseras som sexmannaavdelningar med två adjunkter kan officiellt redovisas 67 mål per ledamot. Gör man sjumannaavdelningar får man nöja sig med 57 mål per ledamot. Den rätta siffran är alltjämt 50. Som jämförelse kan tas en femmannaavdelning som utan extra hjälp avverkar 400 mål (en och annan sådan avdelning kanske ännu finns kvar); det skulle bli 80 mål per ledamot, men eftersom målen inte redovisas som medelmål utan efter antalsmässiga grunder och ungefär 1/5 av arbetsbördan består av stora mål som faller utanför målredovisningen har avdelningen endast 80 mål per rotel och redovisar officiellt 64 mål per ledamot. Det konventionella systemet är mycket demokratiskt och frestar inte en ordförande till några stordåd när det gäller att höja effektiviteten på avdelningen. Man kan därför räkna med att systemet kommer att helt dominera hela hovrättsverksamheten och låsa fast den vid 50 mål per ledamot.
    En sexmannaavdelning är en konventionell institution som tillåter och föranleder sex domare att med hjälp av två stänkadjunkter utföra ett arbete som betydligt bättre och effektivare kan utföras av fem domare.
    Enligt det konventionella systemet skulle av 12 000 mål endast hälften avgöras med 30 lagmän eller tillförordnade lagmän som ordförande, 2/5 eller 4 800 mål av 30 vice ordförande med i princip halva rotlar; 1 000 mål skulle tillfalla 25 hovrättsråd med fulla rotlar och 200 mål 5 presidenter. Enligt ett funktionellt system skulle av 12 000 mål 7/8 eller 10 500 mål kunna avgöras med 30 lagmän som ordförande och 1 500 mål av 30 viceordförande.
    Utredningen tycks mena att man på basis av det konventionella systemet endast genom införande av tresits skulle åvägabringa en sådan önskvärd ordning som det funktionella systemet innebär.
    Funderingarna om tresits har koncentrerats kring tanken att tre domare dömer åtminstone i det närmaste lika bra som fyra och det kan man hålla med om med vissa reservationer.
    Den dömande verksamheten utgör till sin huvudsakliga del ett slitsamt grovgöra och ett högt kvalificerat rutinarbete. Till en mindre del består den av tankeverksamhet kring knäckfrågor. Det väsentliga blir då om det är mest praktiskt att dela upp arbetet på tre, fyra eller fem domare. Knäckfrågorna kan klaras lika bra i alla fallen under förutsättning att alla medverkande domare deltagit i grovgörat och rutinarbetet.
    Skattefjällmålet ger ett gott exempel på en praktisk tredomarsits; en lagman, ordförande, och två rådmän därav en referent. Målet tog två år och motsvarar sex års domartid. Ordföranden satt två år. Referenten hade sex månaders försprång och tredjemannen hade sammanlagt sex månader ledigt för att sköta sin ordinarie tjänst. Nio veckors huvudförhandling, en veckas syn, tio veckors sammanträden, 20 000 sidor att läsa. Gemensamt arbete 20 veckor, enskilt arbete 60 veckor. Det blev inte någon påtaglig skillnad mellan ordförande, referent och motläsare. Alla tre fungerade som om de haft en likvärdig rotel på 80 mål årligen. Skattefjällmålet skulle då kunna beräknas motsvara 480 riksmedelmål som avverkades med en effekt av 80 mål per ledamot. Skulle en fjärde ledamot varit insatt i målet, vilket med tanke på den långa huvudförhandlingen inte varit uteslutet, skulle effekten ha sjunkit till 60 mål per ledamot utan att detta skulle ha medfört någon ändring av domens kvalitet.

 

Hovrättsavdelningarnas sammansättning 385    Exemplet visar att tredomarsits med fördel kan anordnas endast under vissa exceptionella förhållanden. Man kan sålunda inte inarbeta den i något system där det gäller att under en begränsad tidrymd avgöra ett stort antal mål. För sådant ändamål måste man tilldela ledamöterna olika funktioner som ordförande, vice ordförande, referenter och motläsare och ordna samspelet så att alla gör likvärdiga arbetsinsatser, låt vara i olika funktioner. Enheten i ett dylikt system kan inte vara en tredomarsits, inte heller en fyr- eller femdomarsits, utan en femmannaavdelning som manifesterar sig genom att avgöra målen med tre, fyra eller fem ledamöter allteftersom det med hänsyn till målens beskaffenhet och gällande domförhetsregler visar sig mest ändamålsenligt.
    Enligt den konventionella metoden sitter ordföranden på tre rotlar maximerade till 70 mål. Det ger en medeleffekt av 50 mål per ledamot och innebär att högst en tredjedel av verksamheten förlagts till den gemensamma sektorn.
    Enligt den funktionella metoden sitter ordföranden på 3 1/2 rotlar, varje rotel minst 80 högst 100 mål, vilket ger en medeleffekt av 70 mål per ledamot och innebär att inemot hälften av verksamheten förlagts till den gemensamma sektorn.
    Om en tresitsmetod skulle lanseras skulle det medföra att ordföranden satt på två rotlar om 100 mål och fördelade på fyra ledamöter. Ordföranden skulle sitta på alla mål och något utrymme för vice ordförande skulle inte finnas. Effekten skulle bli 40 mål per ledamot. Endast 1/4 av verksamheten skulle förläggas till den gemensamma sektorn. Ordföranden skulle sitta 10 timmar i veckan och varje ledamot endast fem. För att avgöra 12 000 mål med ett sådant system skulle krävas 60 lagmän och 240 hovrättsråd. Alla mål skulle avgöras med en lagman som ordförande och två hovrättsråd som bisittare. Icke någon av dessa domare skulle få vara tjänstledig.
    Jag undrar om man inte skulle lösa problemet billigare och bättre enligt den funktionella metoden med halva personalstyrkan: 30 lagmän, 30 vice ordförande och 90 hovrättsråd, varav 30 ständigt skulle vara tjänstlediga och halvårsvis ersättas av adjunkter.
    Sammanfattningsvis kan sägas att utredningen missbedömt arbetsbördans storlek då man räknat med 10 000 mål i stället för 12 000, att utredningen felbedömt effekten av den nuvarande organisationen då man räknat med 60 mål per ledamot i stället för rätteligen 50 samt att man som enda bot för en urmodig, ohanterlig, ineffektiv och till bristningsgränsen ansträngd hovrättsorganisation rekommenderat ett medel som i stället för att höja skulle sänka effekten till 40 mål per ledamot och dessutom innebära en fullständig destruktion av hela rättsväsendet.
Einar Holm

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

25—753005. Svensk Juristtidning 1975