Den västtyska abortlagstiftningen och författningsdomstolen
Den stora reformvåg inom abortlagstiftningen, som under efterkrigsåren rullat fram över Västeuropa och USA, har naturligtvis också omfattat Förbundsrepubliken Tyskland. Den stötte där på ett generellt förbud.
    Enligt § 218 i den västtyska strafflagen (Strafgesetzbuch) från 1871 är avbrytande av havandeskap principiellt förbjudet. Straffhotet har åtskilliga gånger ändrats. Ursprungligen bedömdes gärningen som grovt brott (Verbrechen), men från 1926 ansågs den lindrigare (Vergehen). Under den nationalsocialistiska tiden inträdde av befolkningspolitiska skäl en skärpning. Efter förbundsrepublikens grundande skedde i huvudsak en återgång till förhållandena efter 1926 vad kvinnan beträffade (Vergehen), men ifråga om annan gärningsman bedömdes gärningen ännu som grovt brott. Den 1969 genomförda första straffrättsreformlagen innebar en ytterligare mildring genom att brott av annan gärningsman än kvinnan själv jämställdes med brott av kvinnan (Vergehen). Det blev dessutom möjligt att i obetydliga fall inställa det rättsliga förfarandet. Därefter har få domar förekommit och straffen har varit milda, för kvinnan blott böter. Det enda undantaget från abortförbudet förutsatte, att "allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa" (medicinsk indikation) förelåg; ingen annan indikation godtogs. Rättsgrund för undantaget var i ungefär 3/5 av landet (norra och västra delarna) § 14 i en lag från 1935, som uttryckligen erkände den medicinska indikationen. I resterande delar av landet (Sydtyskland och Hessen) hade nämnda § 14 upphävts efter krigets slut; där hade emellertid samma resultat nåtts som i övriga delar av landet genom att man i rättspraxis såsom grund för abort åberopat allmänna principer beträffande nödsituationer. Den medicinska indikationen måste bestyrkas av en expertnämnd (Gutachterstelle), bestående av tre läkare.
    Fram till 1971 gjordes åtskilliga försök att utvidga indikationskatalogen men utan resultat.
    1972 framlades så i förbundsdagen två förslag. Det ena var ett regeringsförslag,¹ som — inom ramen för den s. k. femte straffrättsreformlagen — medgav avbrytande av havandeskap vid fyra indikationer: medicinsk (fara för kvinnans liv och hälsa), etisk (havandeskapet påtvingat genom brottslig gärning), eugenisk (förmodad skada på fostret) och social (nödläge). Ingen expertnämnd ansågs erforderlig, men en förutsättning skulle vara, att två läkare i samråd fastställt indikationen. Det andra förslaget utgick från en SPD/FDP-minoritet i förbundsdagen och syftade till införandet av en fristlösning: fri abort under de första tolv veckorna av havandeskapet (ett dylikt förslag hade för övrigt framlagts av det gamla socialdemokratiska partiet redan 1920). För tiden efter tolvveckorsperioden ville förslagsställarna införa två indikationer: den medicinska för hela havandeskapstiden och den eugeniska för tiden fram till tjugoförsta veckan. I samband med för-

 

¹ CDU = Kristligt-demokratiska unionen, CSU = Kristligt-sociala unionen (endast i Bayern), FDP = Fria demokratiska partiet, SPD = Tysklands socialdemokratiska parti. Sedan 1969 har SPD/FDP bildat koalitionsregering. CDU/CSU har i förbundsdagen alltid bildat en gemensam fraktion. 

bundsdagens upplösning och nyvalen i november 1972 förföll de båda förslagen.
    I den nya förbundsdagen framlades i början av 1973 fyra olika reformförslag, dels ett av SPD/FDP-fraktionen (alltså inte av regeringen), vilket överensstämde med det fristlösningsförslag, som året innan framlagts av en SPD/FDP-minoritet, dels ett SPD-minoritetsförslag, som nästan fullständigt sammanföll med regeringsförslaget 1972, dels ett förslag av CDU/CSU-fraktionen, vilket innebar abort vid medicinsk, etisk och eugenisk indikation samt expertnämnd, och slutligen ett förslag av en CDU/CSU-minoritet, som i praktiken inte innebar några väsentliga ändringar i gällande rätt. Efter månadslånga diskussioner i utskotten skedde omröstning om de olika förslagen den 27 april 1974. Sedan de tre sistnämnda förslagen nedröstats av förbundsdagen, var fältet fritt för SPD/FDP-fraktionens fristlösningsförslag i något modifierad form. Detta antogs med 247 röster för och 233 mot förslaget, medan nio ledamöter avstod. Förslaget behandlades den 10 maj i förbundsrådet, där CDU/CSU har majoritet. Inte oväntat blev förslaget där nedröstat och överlämnat till det för förbundsråd och förbundsdag gemensamma förmedlingsutskottet, som dock inte lyckades åstadkomma någon kompromiss. Vid sitt sammanträde den 31 maj begagnade sig förbundsrådet av sin grundlagsenliga rätt att inlägga protest (Einspruch) mot förslaget. För att detta därefter skulle kunna antas, erfordrades vid den förnyade behandlingen i förbundsdagen absolut majoritet, d. v. s. minst 249 röster. Omröstningen i förbundsdagen ägde rum den 5 juni, varvid förbundsrådets protest avvisades med 260 röster. Därmed var lagen antagen och kunde offentliggöras. Förbundspresidenten undertecknade lagen den 18 juni, och kungörandet i författningssamlingen skedde den 21 juni. Lagen skulle i sina väsentliga delar ha trätt i kraft dagen efter kungörandet, alltså den 22 juni. Emellertid hade under tiden CDU-regeringen i delstaten Baden—Wiirttemberg (senare anslöt sig även CSU-regeringen i Bayern, CDU-regeringarna i Schleswig-Holstein, Rheinland-Pfalz och Saarland samt 193 CDU/CSU-ledamöter av förbundsdagen) till författningsdomstolen² ingett ansökan om att domstolen skulle förordna om ett provisoriskt uppskjutande av lagens ikraftträdande och senare pröva, huruvida inte den i § 218 a lagfästa bestämmelsen om en fristlösning stred mot grundlagen. Domstolen sammanträdde den 21 juni och avkunnade på aftonen ett interimistiskt beslut, som skulle gälla till dess dom meddelats. Beslutet innebar, att fristlösningen

 

² Författningsdomstolen (Bundesverfassungsgericht) är en gentemot alla övriga författningsorgan självständig och oavhängig domstol. Den kan besluta också rörande sådana rättsproblem, vars lösning har stor politisk betydelse. Ledamöterna av författningsdomstolen, som har sitt säte i Karlsruhe, utses till hälften vardera av förbundsrådet och förbundsdagen. De får inte tillhöra vare sig förbundsrådet, förbundsdagen eller förbundsregeringen eller motsvarande organ i delstaterna. Deras ämbetstid är tolv år (utan möjlighet till återval), dock högst till uppnådda 68 levnadsår. Författningsdomstolen består av två avdelningar (Senate) med vardera åtta domare, av vilka tre skall ha tillhört någon av landets högsta domstolar. Även övriga ledamöter måste ha domarkompetens. Författningsdomstolen anses med sin självständiga ställning utgöra en särskild garanti för demokratins utveckling och bestånd i förbundsrepubliken. Det står öppet för varje medborgare i landet att föra talan inför domstolen, när han anser att hans rättigheter enligt grundlagen åsidosatts genom offentlig myndighets åtgärd. 

enligt § 218 a suspenderades, att medicinsk indikation skulle gälla för abort under hela havandeskapet, eugenisk under dess första tjugotvå veckor och etisk under dess första tolv veckor. I samtliga fall måste rådgivning (Begutachtung) äga rum.
    Författningsdomstolens definitiva avgörande föll den 25 februari i år. Domen innebar att § 218 a upphävdes.³ Motiveringen var att det var oförenligt med en grundlag, som ställer skyddet av mänskligt liv och människovärde i centrum, att från straff undanta avbrytande av havandeskap, när inga skäl i grundlagens anda föreligger, särskilt inte någon verklig konfliktsituation för kvinnan. De åberopade stadgandena i grundlagen var art. 2, andra stycket, första meningen ("Jeder hat das Recht auf Leben und körperliche Unversehrtheit") i förening med art. 1, första stycket ("Die Würde des Menschen ist unantastbar. Sie zu achten und zu schützen, istVerpflichtung aller staatlichen Gewalt."). Domstolen förordnade vidare, att intill dess en ny reglering trätt i kraft, abort skulle vara straffri under havandeskapets första tolv veckor, om den grundade sig på medicinsk, eugenisk eller etisk indikation. För övergångstiden tillät domstolen vidare, att de dömande myndigheterna vid allvarlig nödsituation av social karaktär skall kunna avstå från att utdöma straff. Domstolen medgav dessutom att lagstiftaren i en kommande ny lagstiftning inför en social indikation.
    Genom sitt utslag fastslog författningsdomstolen, att den åberopade grundlagsbestämmelsen i art. 2 gäller även ofött liv. Det väntas nu, att förbundsdagen inom en nära framtid kommer att framlägga ett nytt lagförslag. Den har därvid att följa författningsdomstolens anvisningar om att detta förslag jämte en indikationskatalog bör innehålla regler som ger kvinnan tillgång till rådgivning och hjälp.
Alf Ros

 

 

3 Två av de åtta domarna anmälde avvikande mening. Enligt dessa domare hade lagstiftaren ett större spelrum: han var inte tvungen att skydda det ofödda livet genom straffrättsliga bestämmelser utan kunde göra detta enbart genom sociala hjälpåtgärder och rådgivning. Många kritiker av domstolens dom följer denna argumentation och menar dessutom, att författningsdomstolen överskridit gränserna för sin "judicial selfrestraint".