NILS BÖRJE LIHNÉ. Betalningsföreläggande. Sthlm 1973. Norstedts. 329 s.

 

Lihné har kompletterat sin doktorsavhandling om lagsökning med en bok om betalningsföreläggande. Han har tillägnat verket sin hustru. Hon är sä-

 

 

Göran Dufwa 45kert värd denna tillägnan redan på grund av all den uppmärksamhet från sin mans sida hon måste ha fått avstå till förmån för bokens författande. Den innehåller nämligen en mycket omfattande och grundlig framställning, som förf. tydligen till stor del skrivit jämsides med sin domartjänst.
    Boken behandlar dels utförligt de regler om betalningsföreläggande som finns i lagsökningslagen, dels kortfattat 1947 års lag om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön m. m. (fr. o. m. den 1 juli 1974 ersatt av lag om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk i anställningsförhållanden) och 1970 års lag om betalningsföreläggande för årsavgifter till huvudman för allmän vatten- och avloppsanläggning. Framställningen har fyra avdelningar. Den första innehåller en historik och en redogörelse för utländsk rätt. Den andra behandlar förfarandets förutsättningar. Dessa indelar Lihné i materiella och formella. Materiella benämner han de i 18 § lagsökningslagen upptagna kraven, att fordringen skall avse penningar, icke grunda sig på skriftligt fordringsbevis och icke avse skadestånd. Men han uppställer även som materiella förutsättningar de i lagsökningslagen icke nämnda kraven, att fordringen skall vara rättsligen grundad, förfallen till betalning och icke preskriberad. Skälet till att Lihné kallar de nu nämnda förutsättningarna materiella är förmodligen, att de utgör krav på själva fordringen. Som formella förutsättningar räknar han dels de krav på form och innehåll, som lagsökningslagens 19 och 20 §§ innehåller, dels de krav på kostnadsyrkande och begäran om muntligt sammanträde, som indirekt framgår av 22 § 2 st. och 23 § 1 st. I bokens tredje avdelning behandlas den processuella gången i ett mål om betalningsföreläggande. Förf. undersöker de olika åtgärder, som parter och domstol kan vidtaga, i den ordning de kan tänkas inträffa. Denna undersökning omfattar även hovrättens handläggning av besvär mot tingsrätts avvisningsbeslut. I den sista avdelningen redogör Lihné för de ovan nämnda särskilda lagarna om betalningsföreläggande samt — mycket kortfattat — för lagberedningens år 1963 framlagda förslag till reform av lagsökningslagen och för ett inom justitiedepartementet år 1972 utarbetat principförslag om summarisk betalningsprocess. Han anför här också några sammanfattande synpunkter.
    Lihnés behandling av problemen följer det traditionella mönstret. Han undersöker vad lag, förarbeten, praxis och doktrin innehåller och anför sin egen åsikt. Undersökningen av underrättspraxis har mött svårigheter. På grund av bestämmelserna om aktbildning innehåller akterna i de mål där slutbevis utfärdats i allmänhet ej mer än delgivningsbevis. Lihné har dock inhämtat upplysningar om underrättspraxis dels i mål som gått vidare till hovrätt, dels genom intervjuer. Undersökningen av hovrättspraxis omfattar både fall som refererats i denna tidning och åtskilliga andra. Av samtliga ger Lihné kortfattade referat. Någon gång nöjer sig Lihné vid behandlingen av en fråga med att nämna olika lösningar och skäl för dessa utan att själv förorda en viss lösning. Sålunda har jag ej kunnat finna, att han tar ställning till vad som bör menas med skadestånd vid tillämpningen av 18 § lagsökningslagen.
    Lihnés strävan har uppenbarligen varit att skriva boken så att den skall vara till praktisk nytta. Såsom framgått är boken så disponerad, att den som söker lösningen på ett visst problem lätt kan hitta Lihnés framställning härom. Boken innehåller mycket detaljerade upplysningar om förfarandet, t. o. m. numren på blanketter som domstolen skall använda. På den svåra

 

46 Anm. av Nils Börje Lihné: Betalningsföreläggandeseglats som författaren av en juridisk framställning har att göra mellan otydlighetens Skylla och övertydlighetens Charybdis kommer Lihné enligt min mening ibland alltför nära Charybdis. Någon enstaka gång närmar han sig Skylla genom att uttrycka sig "lärt" och tillkrånglat.
    Det är många frågor som Lihné ingående undersöker i sin bok. Utrymmet för denna anmälan tillåter ej en granskning av hans behandling av enskilda frågor. Jag skall begränsa mig till några allmänna tankar. Lihnés inställning synes vara, att domstolen så långt möjligt skall tillämpa de processuella och civilrättsliga regler som den skulle haft att följa, om målet i stället anhängiggjorts genom ansökan om stämning. Reglerna i lagsökningslagen och förfarandets ändamål sätter dock gränser för en sådan tillämpning. Detta har Lihné hela tiden i sikte, men fråga är om han icke ändå ibland på grund av sin inställning rekommenderar lösningar som gör förfarandet onödigt invecklat. Som exempel kan anföras de av honom uppställda, i lagsökningslagen icke nämnda förutsättningarna för ansökningens upptagande. Syftet med förfarandet är ju icke att pröva, om den påstådda fordringen verkligen föreligger, utan endast att fastställa, om den lämnas obestridd av den utpekade gäldenären. Härav följer bl. a. att domstolen icke skall pröva, om de krav på fordringen, som lagen uppställer som förutsättningar för ansökningens upptagande, verkligen är uppfyllda. Lagen föreskriver visserligen, att borgenären skall lämna vissa uppgifter om fordringen, men icke att domstolen skall pröva om dessa är riktiga. Lagstiftarna menade endast, att domstolen skulle pröva, om förutsättningarna är uppfyllda såvitt framgår av dessa uppgifter. Då Lihné nu uppställer ytterligare förutsättningar, menar han icke att domstolen skall företaga mera ingående utredning om dessa. Domstolen skall endast pröva, om borgenärens uppgifter innebär att även dessa förutsättningar föreligger. Denna utvidgning av prövningen medför dock, att förfarandet blir något mera invecklat, dels genom att borgenären får flera krav att beakta vid författandet av sin ansökan, dels genom att domstolen får flera frågor att taga ställning till. Jag tvivlar på att en sådan utvidgning av prövningen gör så stor nytta. Det må vara önskvärt, att betalningsföreläggande ej användes i fall då någon av de förutsättningar Lihné uppställer verkligen saknas, men genom sin prövning kommer domstolen endast åt de fall som borgenären avslöjar. Förmodligen kan en borgenär, vars fordran ej uppfyller en sådan förutsättning, ofta underlåta att avslöja detta, utan att hans ansökan kan anses så bristfällig att den skall avvisas. Jag befarar alltså, att den prövning Lihné förordar i praktiken ofta endast skulle medföra ett visst skrivsätt av borgenären.
Göran Dufwa