ALF ROSS. Forbrydelse og straf. Analytiske og reformatoriske bidrag til kriminalrettens almindelige del. København 1974. Nyt Nordisk Forlag ArnoldBusck. 322 s. Dkr. 57,50.

 

    De senaste åren har nordiska jurister kunnat glädja sig åt en ansenlig mängd straffrättsliga artiklar från Alf Ross' penna. Huvuddelen av dessa har publicerats i tidskrifter som TfR och NTfK medan vissa artiklar stått att finna i nordiska festskrifter. Som man har anledning förmoda, rör flera av artiklarna frågor om straffrättens förutsättningar och grundläggande begrepp — vad man skulle kunna kalla straffrättens propedeutik. Härutöver behandlas förvånansvärt nog i flera artiklar även spörsmål som rör straffrättens allmänna ansvarslära — problem som brukar hänföras under straffrättens allmänna del. Den förstnämnda problemkretsens, propedeutikens, avhandlingar finns samlade i Ross' 1970 utgivna bok "Skyld, ansvar ogstraf", medan artiklarna som hänför sig till sistnämnda problemkrets nu samlats i här aktuell bok. I boken sammanförs tio avhandlingar av vilka fyra tidigare ej publicerats.
    Som bokens undertitel anger, är förf:s avsikt ej endast en analys av bl. a. rättsreglerna och därmed sammanhängande begrepp utan en reformering av vissa delar av straffrättens allmänna del. Vi kan således i boken finna förslag till nya lagregler eller som Ross kallar det "udkast til formuleringer" (s. 209 ff). I synnerhet denna "reformistiska" sida av Ross' författarskap ställer jag mig här något frågande inför. Det är naturligtvis värdefullt — det ligger s. a. s. i ämnets natur — att straffrättens förutsättningar och grundläggande begrepp blir föremål för en analys utifrån rättsteoretiska aspekter. Självfallet måste det hälsas med glädje att just Ross tagit sig an dessa övergripande problem. Som ett huvudintryck av boken — all skarpsinnighet och överflöd av tankeväckande synpunkter till trots — kvarstår emellertid efter läsandet, att den rättsteoretiska analysen inte till alla delar förmår ersätta erfarenheten av och insikten i hur straffrättensregler fungerar i praktiken.
    Boken spänner över mycket vida och djupa vatten. Förutom medverkans- och försökslärorna, som ingående behandlas, tar Ross bl. a. upp de "eviga" spörsmålen rörande imputation (dolus) och imputabilitet. Naturligt nog inriktar sig analysen främst på dansk rätt, men även övrig nordisk såväl som utomnordisk rätt beaktas i viss utsträckning. Ämnenas art, bokens omfång, Ross' okonventionella och medryckande framställningssätt och den skarpa analysen är alla faktorer som i och för sig skulle vara anledning nog att gå in i detalj och granska de resultat som Ross framlägger. Detta skulle emellertid vida spränga ramen för en sedvanlig bokanmälan och i sig utmynna i en längre avhandling. Denna anmälan skall därför inte uppfattas

 

Gillis Erenius 467som mer än strödda randanmärkningar med anledning av ett viktigt bidrag till den straffrättsliga doktrinen i Norden.1
    Ross' utläggningar om tillräkneligheten är särskilt intressanta för en svensk jurist. Förf. polemiserar här mycket starkt mot den s. k. positivistiska eller italienska skolan. Som ett exempel (det bästa?) på ett rättssystem där skolans idéer burit frukt anges det svenska. Ett för Ross mer närliggande och, synes det mig, än bättre exempel hade väl varit den danskas trafflagstiftningen från 1954 avseende Grönland.2 Om jag förstått Ross rätt drabbar hans kritik inte särskilt hårt BrB:s regler om abnormbrottsligheten. Bortsett från vissa uttalanden hos främst Strahl men också i Brottsbalkskommentaren, av vilka uttalanden skulle kunna framgå att svensk rätt brutit med den i europeisk straffrätt för övrigt härskande uppfattningen om begreppet tillräknelighet, talar det mesta för att BrB:s regelsystem i detta hänseende inte i sak innebär ett avståndstagande från den tidigare regleringen i SL. Förf. har också på ett klargörande sätt framhållit detta. Ross står här inte ensam. Av svenska forskare kan främst hänvisas till Agge.3samband med begreppet tillräknelighet diskuterar Ross den i anglo-amerikansk rätt ofta och hett debatterade frågan om betydelsen av psykiatriskakriterier för bedömningen av tillräkneligheten. Hos oss har spörsmålet under de senaste årtiondena knappast alls aktualiserats. Därmed är emellertid inte sagt att det skulle sakna intresse för svensk rätt. Tvärtom. Även hos oss kan finnas anledning att föra en diskussion om rollfördelningen härvidlag mellan psykiatern och domaren, låt vara med andra förtecken än den diskussion som förs av Ross.4 Denne är helt negativ gentemot ett rent psykiatriskt tillräknelighetskriterium och pläderar för ett "legalt" kriterium. Detta skall enligt Ross formuleras som en artikulation av "den almindelige moralbevidstheds krav om at den handlende forstod hvad han gjorde og handlede af fri vilje" (s. 310). Någon tvekan synes inte böra råda om att Ross' sympatier därmed ligger mycket i linje med de kriterier som av gammalt utbildats i anglo-amerikansk rätt, de s. k. M'Naghten-reglerna. Härom skulle mycket vara att säga. Alla skarpsinniga rättsfilosofiska betraktelser i ämnet till trots förefaller mig Ross' psykologiska kriterium väl äventyrligt vid jämförelse med det psykiatriska kriteriet. För den praktiskt erfarne straffrättaren är inte bara rättstekniska hänsyn utan främst rättssäkerhetshänsyn det som väger över till det psykiatriska kriteriets förmån.
    I artikeln "Hensigt er ikke forsæt" pläderar Ross för att från uppsåtsbegreppet helt föra åt sidan avsikt. Detta står i strid med den förhärskande doktrinen, med i vart fall svensk rättspraxis och med det sätt som uttrycken uppsåt och avsikt språkligt sett uppfattas, nämligen att avsikt är den säkraste formen eller högsta graden av uppsåt. Att således mördaren handlat med avsikt att dräpa har enligt Ross intet med hans uppsåt att göra. Om begreppet avsikt överhuvudtaget har straffrättslig relevans så har det så-

 

1 Den intresserade läsaren hänvisas till professor Waabens ingående granskning av vissa partier av boken. Se Waaben, Almindelige ansvarsbegreber i strafferetten. U 1975 B, s. 1—26.

2 Se bl. a. Goldschmidt i NTfK 1954 s. 133 och 242.

3 Agge, Straffrättens allmänna del I, s. 149. Jfr Jareborg, Handling och uppsåt, s. 342.

4 Det finns anledning förmoda att detta problem kommer att aktualiseras då 1971 års utredning om behandling av psykiskt avvikande framlägger sitt betänkande. 

468 Gillis Ereniusdan relevans som ett led i gärningsbeskrivningen. Uppsåtet är enligt Ross aldrig relaterat till en effekt utan alltid till en handling. Ross undgår konsekvent att lägga vikt vid effekten vad gäller beskrivningen av olika gärningstyper. Med förebild i nutida anglo-amerikansk rätt och i äldre kontinentaleuropeisk doktrin pläderar Ross vidare för införande av en tredje imputationsform: hänsynlöshet. Till den skulle hänföras dels vad som brukar kallas medveten oaktsamhet och dels en del av uppsåtet. Här må allenast påpekas, att Ross' förslag medför ytterligare ett gränsdragningsproblem samt att begreppen dolus och culpa, som de utformats i kontinentaleuropeisk och nordisk doktrin och lagstiftning, visat sig vara tillfyllest för det praktiska rättslivets behov.
    Redan titeln på den avhandling som behandlar dolus eventualis ger vid handen att Ross i likhet med flertalet (?) danska jurister har endast litet till övers för denna uppsåtsform. Förf. går skarpt till rätta med den i svensk rätt omhuldade versionen enligt den hypotetiska formeln. De argument som framhålles är välkända och ofta upprepade. Icke desto mindre känns problemen angelägna och i synnerhet den svenske juristen rekommenderas att begrunda detta avsnitt.
    I två avhandlingar som gäller försöksläran uppehåller sig Ross huvudsakligen vid tre problem: frågor angående försökspunkten, straffnedsättning vid försök samt tillbakaträdande från brott. Störst intresse ur svensk synpunkt knyter sig här till det sistnämnda spörsmålet. I nordisk såväl som i tysk doktrin uppfattas frivilligheten som det väsentliga begrepp till vilket straffriheten knyter sig. Ross ställer sig kritisk häremot. Om frivillighet förstås enligt allmänt språkbruk som motsatsen till tvång täcker det självfallet mer än vad lagen åsyftar med begreppet frivillighet. Frivillighetskriteriet är enligt Ross inte väl ägnat att avgöra om tillbakaträdandet skall medföra straffrihet eller ej. Om med frivillighet förstås frånvaron av tvång säger kriteriet intet om gärningsmannens motiv som är det avgörande. Här har naturligtvis Ross rätt. Det är också riktigt, i vart fall såvitt avser svensk rätt, att, som Ross påpekar, behandlingen av vad som menas med frivillig fått en kasuistisk prägel. Men att härav draga den slutsatsen att frivillighetskriteriet är fullständigt tomt och "blot en knage at hænge afgørelsen på" (s. 181) synes mig inte vara en riktig beskrivning av rättsläget. Av de refererade rättsfallen, vilka självfallet rör de svåra avgränsningsproblemen som kommer under domstolarnas bedömande, och av de ringa försök som gjorts till analys av frivillighetskriteriet torde en så långt gående slutsats ej kunna dragas. Ross har emellertid rätt i att kriteriets innehåll är svårfångat och oklart i flera hänseenden. Den lösning Ross anvisar förefaller mig dock vara att gå ur askan i elden. Den "ledende idés lys", som han anser saknas, skulle tillföras genom att utbyta "frivillighet" mot "at fortryde". Språkligt har jag ingen möjlighet att bedöma ordet. För ett svenskt öra låter det emellertid något ålderdomligt och svårbestämbart. Sannolikt har man genom detta förslag knappast nått särskilt långt. Ordvalet förefaller mig emellertid vara en andrahandsfråga. Först sedan praxis grundligt analyserats och sammanställts med doktrinen och lagstiftningens förarbeten och gjorts till föremål för rättspolitiska överväganden synes det mig meningsfullt att taga ställning till termen "frivillighet".
    En anmälan, även en så summarisk som denna, skulle göra boken orättvisa om medverkansavsnitten förbigicks. Avhandlingarna rörande medver-

 

Anm. av Alf Ross: Forbrydelse og straf 469kansläran synes mig nämligen vara bokens tyngsta del, inte bara vad gäller omfånget. Ross' inträngande analys är ett viktigt bidrag till straffrättsdoktrinen. För juristen som sysslar med dessa problem är tillägnandet av Ross' framställning ett måste. Särskilt värdefull synes mig Ross' analys av de skilda medverkansformerna.
Gillis Erenius