ULLA BONDESON. Fången i fångsamhället. Malmö 1974. Norstedts. 631 s. Kr. 75,00.

 

Med sin doktorsavhandling "Fången i fångsamhället" har Ulla Bondeson sällat sig till den nu imponerande raden forskare inom organisationssociologin som ägnat sig åt specialiteten institutions- eller fängelseforskning.
    Ulla Bondesons utgångspunkt är fångkollektivet och syftet är att kartlägga hur livet i detta kollektiv påverkar dess medlemmar. I huvudsak förlitar hon sig på den beprövade enkätmetoden men till komplettering har också använts intervjuer som bandats och därför efteråt kunnat studeras systematiskt. För att kunna mäta eventuella effektändringar över tid har undersökningen omfattat två punktinsatta studier med ett tidsintervall på ett par månader. Därmed utesluts institutioner med enbart korttidsdömda och med hög omsättning. Däremot breddas undersökningen till att omfatta anstalter tillhöriga både kriminalvården och socialvården. Förf. har på goda grunder uppfattat frihetsberövandet i sig som så centralt att det inte känts generande att sida vid sida inrymma elever på en ungdomsvårdsskola och fångar på en interneringsanstalt under titeln "Fången i fångsamhället". Institutionerna som täcks av undersökningen är från kriminalvårdssidan Skenäs och Mariefred, Hinseberg, Tillberga och Norrtälje samt Hall. Ungdomsvårdsskolesidan representeras av Brättegården, Hornö, Ryagården samt Stigby, Forsane, Fagared och Råby. Denna bredd gör det möjligt förförf. att göra jämförelser mellan manligt och kvinnligt klientel, unga och äldre samt klientelgrupper på anstalter med betydande olikheter i vedertagen målsättning.
    Förf. har jämfört sina fynd, avsnitt för avsnitt, med forskningsresultat, som på motsvarande områden redovisats i den internationella kriminologiska litteraturen. Liksom Thomas Mathiesen i sin avhandling om Ilaanstalten,"The Defences of the Weak", har Ulla Bondeson funnit naturligt att särskilt observera de resultat Stanton Wheeler kom till i sin skandinaviska fängelseundersökning 1961. På vissa punkter visar resultaten från 1961 och 1970 "en förbluffande konstans" (s. 132).
    Förf. utgår från ett nyckelbegrepp "socialisation", som f. ö. ingår i verkets underrubrik "Socialisationsprocesser vid ungdomsvårdsskola, ungdomsfängelse, fängelse och internering". På vanligt språk motsvaras "socialisation" närmast av samhällsanpassning men inte i den styrda mening man inlägger i "rehabilitering". Som begrepp är "socialisation" inte värdefärgat men givet är att den process under vilken socialisation äger rum bestäms av de värderingar och attityder som individen konfronteras med i det givna samhället.
    I sina försök att "kartlägga de totala påverkningsprocesser som de intagna utsätts för på de olika anstalterna" följer förf. två huvudspår. Det ena, som är mer traditionellt, innebär att hon till de utvalda klientelgrupperna rik-

 

tat flera hundra frågor. Här några exempel. På fråga "Hur ofta brukar Du prata med någon av de intagna?" svarar nästan 90 % "flera gånger om dagen". Mindre än hälften pratar flera gånger om dagen med personal och mindre än 5 % skulle i första hand vända sig till en vårdare, om man hade ett personligt problem att tala med någon om. De medintagna toppar skyhögt, när det gäller "vem som förstår en bäst", medan direktören ligger högst i bedömningen av vem man vänder sig till, om det gäller att "ordna saker". Man är m. a. o. mycket medveten om vem som makten haver. Vidare är man avgjort mer känslig för om kritik och beröm kommer från intagna än från personal. Än ett talande exempel är den dokumenterade uppfattningen att ledarna är sådana som avtjänat lång tid och har stor erfarenhet av brott. Förf. har i separata frågor undrat om anstaltsvistelsen upplevts ha varit till någon hjälp, respektive till någon skada. På samtliga anstaltstyper har en majoritet svarat "ingen hjälp" och en majoritet menar sig också ta "stor skada" av anstaltsvistelsen.
    I och med att på fängelser det allra mesta är reglerat i instruktioner och föreskrifter uppstår risk för passivisering och infantilisering. Detta bekräftas av undersökningen. På frågan "är det vissa saker Du ogillar här på anstalten?" markerade 91 % "ja" för alternativet "för mycket regler och förbud"och 81 % reagerade mot att "bli behandlad som småbarn". Dessa värden är framräknade "total"-siffror. Men svängningarna är inte stora mellan olika anstalts- och klientelgrupper: i förra fallet pendlar det mellan 82 (för manliga ungdomsvårdsskoleelever) och 97 (för manliga internerade), i det senare mellan 68 (för kvinnligt ungdomsvårdsskoleklientel) och 93 (för manliga internerade). Högsta samstämmigheten nås på "avsaknad av friheten" som markeras av 96 % (svängningen stannar här mellan 93 och 98) och "att inte få träffa människor av motsatt kön" som markeras av 94 (med svängning mellan 90 och 98). Talande nog får också "enformigheten" högmarkering — hela 94 % (med en svängning mellan 88 och 98).
    När tillvaron i slutna fängelsekollektiv — såsom här dokumenterats — är mättad av inslag som upplevs negativt av en överväldigande majoritet av de intagna, blir denna tillvaro en farlig jordmån för en avvikande subkultur. Denna subkultur är till den grad speciell att förf. finner begreppet "prisonisering" klart motiverat. Härmed avser hon den process den intagne undergår när han eller hon anpassar sig till denna subkultur. Med sitt val av termen prisonisering har hon anammat det begrepp "prisonization" som användes redan på 40-talet av pionjärforskaren på området Donald Clemmer. Det allvarliga med prisoniseringen är att den innebär en socialisation till en kriminell subkultur, inte bara anpassning till ett av situationen betingat konformt beteende vis å vis olika maktcentra i fängelsehierarkin. Därmed motverkar alltså prisoniseringen rehabiliteringssyftet, en hörnpelare i den officiella ideologien.
    Ulla Bondesons hypotes är att "de intagna har i någon mening kriminella — eller om man så föredrar avvikande — värderingar och att dessa förstärks under anstaltsvistelsen". Hon noterar inte bara höga värden på ett "solidaritetsindex" utan får också starka utslag på frågor som röjer "kriminell ideologi, association och identifikation". Så långt rör hon sig alltså med ett undersökningsförfarande som med vissa tekniska varianter ändå i princip är traditionellt.
    Det som gör att Ulla Bondesons forskning skiljer sig radikalt från den in-

 

stitutionssociologiska traditionen är hennes unika grepp att studera de intagnas förtrogenhet med förbrytarspråket, "argot". Förf. har här fullföljt ett forskningsspår hon började på för åtskilliga år sedan på en ungdomsvårdsskola för flickor. Enligt hennes mening kan argot-kunskap vara en "indikator på tillhörighet till en kriminell subkultur".
    Först något om begreppet argot. Ordet argot är franskt. I A. F. Dalins stora Nytt fransyskt och svenskt lexikon från 1842 står under Argot "tjufspråk" resp. "eget språk bland utöfvarne af samma konst el. yrke". Enligt Svensk uppslagsbok är argot parisiskt slangspråk, belagt redan 1634. Argot "betecknade urspr. tiggarnas, landstrykarnas och ficktjuvarnas samhällsklass men övergick tidigt till att bli namnet på den rotvälska, som medl. av denna klass använde sins emellan för att undgå att bli förstådda av sina tillämnade offer el. av ordningsmakten". I vidare mening används argot också som beteckning för det slags "fikonspråk" som utvecklas i skilda yrken och grupper. För förf. står emellertid argot för "det kriminella språket". På den studerade ungdomsvårdsskolan visade det sig att ju längre tid eleverna varit på skolan desto mer kunde de av förbrytarspråket och endast de som behärskade detta språk accepterades i kamratgruppen. Slutsatsen blev m. a. o. att "eleverna på ungdomsvårdsskolan socialiserades in i en kriminell subkultur".
    Vad förf. nu redovisar är hur hon använt argot-kunskap på olika slag av anstaltsklientel som ett instrument att mäta "kriminell indoktrinering". Hon har finslipat metoden genom att först konstruera ett "pre-test" och sedan både provundersöka och revidera detta, innan hon gick till den egentliga undersökningen på samma 13 anstalter som den övriga delen av hennes forskning också omfattat. Långa listor brokiga ord som "buro", "mula","dabb", "töja", "joning", "libra" etc. fick vid undersökningstillfällena varierande lösningsprocent. De kvinnliga fångarnas medeltal ligger högre än de kvinnliga ungdomsvårdsskoleelevernas, och denna skillnad är signifikant vid båda tillfällena, konstaterar förf. och fortsätter för männen: "Vid en jämförelse mellan de olika påföljderna för män är skillnaden vid båda tillfällena högst signifikant med det klart högsta medelvärdet för de internerade och det lägsta för ungdomsvårdsskoleeleverna". De manliga ungdomsfängelseeleverna ligger i sin tur signifikant högre vid båda undersökningstillfällena än de manliga ungdomsvårdsskoleeleverna.
    På argot-avsnittet har förf. också gjort undersökningar på kontrollgrupper bland skolelever, studentgrupper och fångvårdspersonal; de senare "testade" på ett par kurser i kriminalvårdsskolans regi. Jämfört med de anstaltsintagna visar kontrollgrupperna överlag mycket låg lösningsfrekvens. Högst ligger betecknande nog anstaltspersonalen, vilket förf. menar bekräftar att "kontakt med kriminella grupper betyder något för inlärandet av argot". På särskild fråga var de lärt sig detta språk svarar de flesta bland personalen "på fängelse". På frågan varför ett sådant språk används är det vanligaste svaret "för att andra inte skall förstå". Och Ulla Bondeson finner det moraliskt bjudande att inte bidra till att vidga argotkunskapen "av hänsyn till grupper som vill betrakta argot som sitt eget språk" (s. 208). 1968 var hon inte lika känslig: i anslutning till en artikel om sina tidigare argotforskningar i Scandinavian Studies in Criminology, volume 2, återger hon en ordlista med nyckel — dock på engelska. I förvaltningslagens tidevarv skall väl den intresserade inte undanhållas denna "offentliga handling".

 

    Om vi sammanfattningsvis betraktar resultatet av Ulla Bondesons argotforskning mot bakgrunden av alla övriga belastande data, som förf. redovisat, har vi för ögonen en slående bekräftelse på hur samhället selektivt hårdast drabbar begränsade grupper och att åtgärds- eller påföljdssystemet ytterligare förstärker dessa gruppers sociala alienation. Förf. konkluderar i ett kriminalpolitiskt slutavsnitt: "Om allmänheten upplystes om att frihetsstraffen etiskt är diskutabla, inte kan försvaras med effektivitetskriterier och statsfinansiellt är en mycket dålig lösning, håller jag för troligt att den allmänna opinionen inte behöver vara ett hinder för reformer i riktning mot ett avskaffande av denna strafform."
    Som synes fattas det inte radikalism hos förf. men hennes ärlighetssträvan gör att hon inte blir förblindad. Efter en presentation av brott och straff i de socialistiska länderna (s. 571) ger hon en gliring åt "vissa kretsar, inkl. de vetenskapliga", som "faktiskt tycks tro att brottsligheten är utrotad i Kina och att fängelser i traditionell mening inte skulle finnas". Om vissa siffror hon tidigare redovisat från Shanghai skulle vara representativa, säger hon,"skulle Kina ha 85 fångar per 100 000 invånare, vilket är klart högre än de flesta kapitalistiska länder i Europa och närmar sig den synnerligen höga nivån för frihetsberövanden i U.S.A."
    Som verkets titel, "Fången i fångsamhället", anger är personalens roll inte föremål för forskning. Visserligen behandlas den ledande personalens syn på målsättningsfrågor men "däremot försummas i analysen det subsystemsom tillsynspersonalen består av" medger förf. (s. 130). Detta faktum ger förf. flera rationaliserande förklaringar, som tillsammans går ut på att det skulle ha varit förspilld möda. Här är ett frågetecken på sin plats. En uppläggning av forskningen som inkluderat både personal och intagna hade med all sannolikhet varit av största intresse (det visar bl. a. Mathiesens Ilaforskning) men skulle nödvändigtvis ha måst begränsas till ett betydligt mindre antal institutioner.
    Förf. har ägnat en stor del av Kap. 10 "Positiva påverkningsprocesser" åt granskning av en terapeutisk försöksverksamhet på ungdomsvårdsskolesidan, nämligen den som ligger till grund för Kurt Gordans doktorsavhandling "Behandlingsforskning på en ungdomsvårdsinstitution" från 1973. I och för sig är detta naturligt, då skolan i fråga, Ryagården, ingår i Ulla Bondesons egen forskning. Eftersom hon i samma kapitel har ett särskilt avsnitt om "Det terapeutiska samhället", verkar det dock egendomligt, att hon inte med ett ord berör det försök just med den behandlingsmodellen som på kriminalvårdssidan pågått sedan 1971 på fängelset i Gävle. Detta försök med som det kallats "modifierat terapeutiskt samhälle" har noggrant följts år från år av en särskild forskare, Lotta Landerholm-Ek, som i en första rapport, tillgänglig på nyåret 1973, beskrev initialskedet. Därpå följde flera lägesrapporter under 1973, varav den sista återgav resultatet av en omfattande enkätundersökning bland både intagna och personal. Här är inte utrymme att beröra den undersökningen, lika litet som Gordans. För den som i likhet med recensenten haft tillfälle att på nära håll kontinuerligt följa Gävle-försöket känns det emellertid tvingande att inlägga en gensaga, när Ulla Bondeson hävdar, att försök i riktningen terapeutiskt samhälle skulle vara på förhand dömt i en tvångsinstitution. "Det förefaller", anför förf.,"helt enkelt vara en sociologisk omöjlighet att förena denna form av behandling med tvång." (s. 402).

 

    Man frågar sig om inte förf. utgår från en ren behandlingsnihilism. I sitt slutkapitel börjar hon med att fastslå att all den tvångsvård hon forskat ombara ger negativa effekter. Och denna slutsats är det som ovan antytts inte svårt att ansluta sig till men med det viktiga tillägget — med nuvarande resursbrister personellt, materiellt, metodologiskt och vårdideologiskt. I en not på s. 38 har förf. ett intressant konstaterande: "Tidigare misslyckande efter olika behandlingsåtgärder åberopas ofta av personer i ansvarig ställning för att visa vilket 'hopplöst material' man har att arbeta med. Samma resultat skulle emellertid istället kunna tolkas som att det är 'hopplösa behandlingsmetoder' man prövat på dessa människor". (kurs. här). Enligt min mening är detta ett uttryck för klarsyn, som dock getts en högst undanskymd plats. Om förf. velat understryka denna uppfattning skulle omslagets illustration av "tårtbitsgårdar" kunnat bytas ut mot ett collage med något dussintal antivårdattribut. Utöver tårtbitsgårdarna borde då ha medtagits exempelvis kassaskåpsdörrar till cellerna med sina titthål eller plåtluckor för att kunna ge en tablett utan att behöva öppna dörren, ett slags glasgallrade dörrar, avsedda för fall av klaustrofobi, underjordstunnlar mellan storanstalternas olika avdelningar, glasväggar mellan personalens och de intagnas rastrum etc.
    Det är väl mycket begärt att kriminalvårdens personal med sådana bokstavligen inbyggda behandlingshinder — andra hinder att förtiga — skulle kunna lyckas med uppgiften att hjälpa personligt och socialt hårt trängda människor till balans, till trygghet och till socialt fungerande. Det ter sig ungefär lika rimligt som att hänvisa dagens kirurg till tekniska museet för verktyg för sin operation.
Gunnar Marnell