CARL MARTIN Roos. Grupplivskyddet. Sthlm 1974. Norstedts. 277 s. Kr. 95,00.

 

Den försäkringsrättsliga litteraturen i Sverige är förhållandevis begränsad. Särskilt gäller detta på personförsäkringens område. När Carl Martin Roos framlade sitt arbete "Grupplivskyddet" lämnade han därför ett välkommet tillskott till denna litteratur. Det ämne han valt gör framställningen särskilt värdefull, eftersom grupplivförsäkringen är en realitet för praktiskt taget alla löntagare i allmän eller enskild tjänst och därjämte för många andra kategorier av medborgare. Grupplivförsäkringens särskilda rättsliga problem — i stor utsträckning karakteriserade av samspelet mellan försäkringsgivaren, den organisation som med denne träffar gruppavtalet, gruppens föreståndare, de försäkrade personerna och de till försäkringsbeloppen berättigade förmånstagarna — har hittills behandlats i enstaka avsnitt i vissa större arbeten och i skilda uppsatser och artiklar. Först genom det nu föreliggande arbetet har givits en samlad framställning av grupplivförsäkringen och de i olika skeden av försäkringen uppkommande juridiska spörsmålen.
    Grupplivförsäkringen, som ursprungligen är en amerikansk företeelse, infördes i Sverige i slutet av 1940-talet. En starkt bidragande orsak till dess starka spridning här i landet var införandet på 1960-talet av tjänstegrupplivförsäkringen såsom en kollektivavtalsbunden och av arbetsgivarna bekostad anställningsförmån. Under de år denna försäkringsform tillämpats har

 

474 Gerhard Grabeen rik erfarenhet vunnits. Det är också naturligt att Roos i sin framställning utnyttjat detta material. I stor utsträckning redovisas domstolsavgöranden från USA, genom vilka tvister mellan försäkringsbolag och efterlevande till grupplivförsäkrade personer avgjorts. Upplysningar om svensk praxis har hämtats bl. a. från avgöranden av statens grupplivnämnd, grupplivnämnder inom KFA, AFA och Folksam, Förenade Livs arbetsutskott och Livförsäkringens Villkorsnämnd. Några avgöranden av typiska grupplivfrågor torde inte ha förekommit i Högsta domstolen under den tid undersökningen avser.
    Förf. har valt att avgränsa framställningen till grupplivförsäkring för grupper av anställda, såväl frivillig grupplivförsäkring som tjänstegrupplivförsäkring. Inom detta område har behandlats företrädesvis juridiska frågor som är specifika för gruppförsäkringen och dess funktioner. Däremot berörs inte de ofta familjerättsligt och skatterättsligt influerade frågorna om fördelningen av de utfallande försäkringsbeloppen.
    Även om arbetet har haft en juridisk inriktning har förf. även givit en fyllig beskrivning av försäkringsformens tekniska och juridiska konstruktion, dess historia och amerikanska förebilder. En föreställning om de behandlade områdena kan följande axplock bland bokens rubriker ge: Gruppavtalets ingående och ikraftträdande, Den enskildes försäkringsskydd, Administrativa fel, Hälsokrav, Uppsägning och ändring av gruppavtalet, Försummad premiebetalning, Utträde ur gruppen, Fortsättningsförsäkring — option och efterskydd. Genom denna kartläggning av grupplivförsäkringen, som är fullständigare än alla tidigare svenska skildringar, har boken blivit en värdefull upplysningskälla för en betydligt bredare läsekrets än den som har särskilt intresse för de juridiska spörsmålen.
    Bland de ämnen som behandlats är försäkringstagarbegreppet. Därvid betonas vikten av att finna "ett juridiskt mönster som möjliggör inkoppling i försäkringsavtalslagens regelsystem, där kollektiv utformning av försäkring inte är förutsedd". Förf. erinrar om definitionen i 2 § FAL att försäkringstagare är den som med försäkringsgivaren ingått avtal om försäkring men menar, att det vid frivillig försäkring många gånger är ovisst, med vem gruppavtalet ingås. Vidare redovisas den lösning, som valts, nämligen att klassificera de försäkrade gruppmedlemmarna som försäkringstagare samt skälen härför (s. 65 f). Dessa skäl, mot vilka förf. inte riktar någon kritik, är sammantagna helt avgörande för denna konstruktion. Det är därför förvånande, att förf. finner att "lösningen är väl varken särdeles elegant eller särskilt väl anpassad till den bakomliggande verkligheten". I sammanhanget citeras ett påstående av Hellner, att svenska försäkringsbolag vid författandet av de allmänna villkoren för grupplivförsäkring inte skulle ha varit "much concerned with legal questions, and especially not with finding neat legal constructions". Här måste anmälaren tillkännage en avvikande mening. När grupplivförsäkringen skulle konstrueras fastslogs, att försäkringen för att ge förmåner jämförliga med den individuella livförsäkringens måste utfärdas med gruppmedlemmarna som försäkringstagare. I gruppavtalet, d. v. s. det ramavtal varigenom försäkringsbolaget åtog sig försäkringsansvar för de särskilda medlemmarna av den i avtalet definierade gruppen, intogs därför en bestämmelse att varje medlem var försäkringstagare till den på hans liv gällande försäkringen. Den som med försäkringsbolaget ingick gruppavtalet, ofta en fackförening eller annan yrkessamman-

 

Anm. av Carl Martin Roos: Grupplivskyddet 475slutning, tecknade därmed försäkringen på gruppmedlemmarnas vägnar. Sådant ombesörjande av försäkring åt en tredje man som försäkringstagare var och är inte något ovanligt. (Jfr t. ex. barnförsäkringar.) Det är således ingen tvekan om att sådana avtal är juridiskt giltiga, och anmälaren har svårt att förstå, att de inte skulle vara särskilt väl anpassade till den bakomliggande verkligheten. Om sedan lösningen är "elegant" eller "neat" må vara en smaksak, och såsom sådan undantagen från diskussion. Förf. menar också att diskussioner kring makeförsäkringen belyser hur litet själva avtalssituationen och de civilrättsliga komplikationerna betytt för försäkringstagarkvalifikationen. Till en början utfärdades, när make till gruppmedlem blev medförsäkrad, makeförsäkringen med gruppmedlemmen som försäkringstagare. På skäl som angivits (s. 66) ändrades konstruktionen senare därhän att maken blev försäkringstagare till försäkringen på sitt liv. Förf. påstår, att ändringen inte medförde några som helst övriga justeringar i försäkringsförhållandets utformning och att rubriceringen tydligen inte nödvändigtvis hade någon anknytning till de faktiska avtalsförhållandena. Härtill kan genmälas, att ändringen givetvis inte kunde genomföras utan att de ifrågavarande gruppavtalen uppsades och ersattes med nya avtal innehållande den nya klausulen om maken som försäkringstagare till den på hans liv gällande försäkringen. Den nya partsställningen blev därigenom lika avtalsenligt förankrad som den tidigare. Det må tilläggas, att motsvarande ändring genomfördes i samband med ingående av nytt kollektivavtal för kommunalanställda m. fl. inom KFA-försäkringen. Inom övrig tjänstegrupplivförsäkring, inklusive statens, är däremot arbetstagaren enligt villkor och reglementen försäkringstagare till försäkringen på hans makes liv. — Vad som däremot med fog kunnat klandras är att de organ som administrerar sådan makeförsäkring, däribland statens personalpensionsverk och AFA, inte respekterar sina egna villkor utan utfärdar arvsskatteintyg eller bouppteckningsintyg angående vid makens död utfallande försäkringsbelopp som om maken och inte den efterlevande arbetstagaren varit försäkringstagare.
    En central ställning inom frivillig grupplivförsäkring såväl vid tillkomsten av gruppavtalet som under dess giltighetstid intar den person som utgör kontaktman mellan försäkringsbolaget och gruppmedlemmarna. På denna person, som i boken benämns gruppföreståndare, ankommer bl. a. att till försäkringsbolaget fortlöpande lämna de uppgifter angående gruppmedlemmarna som behövs för premieberäkningen och försäkringens funktionerande i övrigt. Såväl i Sverige som utomlands har framförts olika uppfattningar angående gruppföreståndarens rättsliga ställning. Den som hoppats att i det centrala verket på grupplivområdet — en välgrundad beteckning på det föreliggande arbetet — finna ett motiverat ställningstagande till frågan huruvida gruppföreståndaren bör uppfattas såsom företrädare för försäkringsbolaget eller för gruppen och dess medlemmar blir tyvärr besviken. Förf. har funnit, att gruppföreståndarens uppgifter är alltför mångskiftande för att man skall kunna fånga in honom i en enhetlig juridisk kategori. I den ena funktionen kan ett betraktelsesätt vara naturligt, i den andra ett annat. Förf. menar också, att de mellanmansroller som gällande regler erbjuder inte alltid passar för en gruppföreståndares agerande i en bestämd situation. Frågan om gruppföreståndarens ställning aktualiseras särskilt i sådana fall då han felat i något avseende, som inverkar på enskild försäkrads eller hans efterlevandes rätt. Sådana situationer får då bedömas

 

476 Gerhard Grabevar för sig med utgångspunkt i vad som i det individuella fallet kan anses skäligt och rimligt.
    Även de juridiska problemen kring en tredje av grupplivförsäkringens centralfigurer, förmånstagaren, har ingående behandlats. Önskemålet att ge de försäkrades efterlevande samma förmåner i fråga om utmätningsskydd och arvsskattefrihet som gäller vid individuell försäkring har föranlett att deras fång givits karaktär av förmånstagareförvärv. Formkravet i FAL är, vilket också förf. funnit, uppfyllt genom att förmånstagareförordnandet intagits i gruppavtalet eller därtill hörande villkor eller, vid individuella förordnanden, skriftligen meddelats försäkringsgivaren. Det ligger emellertid i försäkringens kollektiva natur, att det förordnande som i reglementen, gruppavtal eller villkor anges skola gälla om den försäkrade inte gjort eget förordnande ofta svårligen kan betraktas som en försäkringstagarens disposition. Vid makeförsäkring är den försäkrade maken kanske inte ens medveten om försäkringens existens. "Och särskilt när det gäller statens grupplivförsäkring måste man slå fast att gränsen för det fiktiva tangerats eller kanske t. o. m. överskridits". Denna brist på samband mellan försäkringstagare och förordnande har förf. funnit högst otillfredsställande och påpekat behovet av lagstöd för giltigheten av sådana allmänna, i reglementen o. dyl. inskrivna förmånstagarebestämmelser. När det gäller tolkningsfrågor har förf. särskilt framhållit de svårigheter som är förknippade med tillämpningen av förordnanden till förmån för den som under äktenskapsliknande förhållanden sammanlevde med den avlidne försäkrade. Detta rekvisit, som förekommer i annan tjänstegrupplivförsäkring än den som gäller för tjänstemän i enskild tjänst, bör enligt förf:s åsikt ändras så att man undgår de administrativa olägenheterna och de många konflikterna. En annan svårighet som behandlats är hur ett visst förmånstagareförordnande skall bedömas när försäkringen ändras eller ersättes av en annan liknande, t. ex. vid byte av anställning.
    Den alldeles övervägande delen av fall där konflikt uppstått mellan försäkringsgivare och försäkrad eller dennes efterlevande avser, åtminstone inom den frivilliga försäkringen, sådana fall där avvikelse i något hänseende skett från avtalade villkor, föreskrifter angående administrativa rutiner, information etc. I många av dessa situationer ligger felet hos gruppföreståndaren, med skilda grader av skuld, alltifrån ursäktlighet till uppsåt. Stundom har något "gått snett" hos försäkringsgivaren. Vissa tvister beror enbart på tolkning och tillämpning av förmånstagareförordnanden och villkor. Förf. har gjort sig mödan att efterforska och redovisa avgöranden i tvistefall av såväl amerikanska domstolar som inhemska nämnder, bolagsorgan och institutioner. Av särskilt värde är att ett rikhaltigt och intressant material sålunda bekantgjorts som eljest inte varit allmänt tillgängligt. Härigenom har det blivit möjligt att få en samlad överblick över försäkringens sätt att fungera i praktiken. Förutsättningar har på detta sätt också skapats för att söka i de olika avgörandena spåra mera allmänna handlingsregler eller rättsgrundsatser. Sådana analyser har förf. också gjort där såvarit möjligt. De olika avgörandena anföres som illustrationer till avsnitt om skilda skeden av gruppförsäkringen. I viss utsträckning är de normer förbedömning av olika situationer som på detta sätt vaskats fram ett uttryck för förf:s egen åsikt om vad som bör iakttagas och utgör i dessa delar, om man så vill uttrycka det, ett rättspolitiskt program.

 

Anm. av Carl Martin Roos: Grupplivskyddet 477    I ett sista kapitel med rubriken Avslutande synpunkter har förf. antytt, att kartläggningen av grupplivförsäkringens delvis ofullständigt kända normsystem skulle kunna inspirera försäkringsinstitutioner och arbetsmarknadsparter, tillsynsmyndighet och lagstiftare till omprövning och justeringar av systemet på olika punkter. Även tänkbara ämnen för fortsatt forskning skisseras. Bl. a. ställes frågan huruvida inte tjänstegrupplivförsäkringen eller delar av denna borde omvandlas till delar av den allmänna försäkringen.— Denna fråga är väl delvis av arbetsmarknadspolitisk art. Så länge för alla parter tillfredsställande lösningar smidigt kan åstadkommas avtalsvägen, saknas kanske anledning för staten att ingripa med tvångslagstiftning. I fråga om andra mellan parterna på arbetsmarknaden på senare år överenskomna förmåner på gränsområdet till socialförsäkringen (STP, AGS, trygghetsförsäkring etc.) har staten nöjt sig med att införa specialbestämmelser i skattelagarna för att jämna vägen för sådana anordningar. — Förf. uttrycker vidare önskemålet att begravningshjälpen övertas av staten. Härtill kan sägas, att den mycket gamla och uppenbarligen besvärliga frågan om en allmän begravningsförsäkring av det allmänna hittills kunnat skjutas åt sidan förmodligen just därför att mycket stora kategorier av medborgare genom grupplivförsäkringen ändock åtnjuter sådant skydd. — Bland de regler som förordas av förf. är att sådan uppsägning eller ändring av gruppavtal angående frivillig grupplivförsäkring som genomförts på initiativ från endera gruppavtalsparten inte skall kunna åberopas gentemot enskild försäkrad förrän denne underrättats om ändringen. Om inte regeln genomförs villkorsvägen borde detta ske lagstiftningsvägen. Även om goda skäl kan anföras för denna konsumentvänliga inställning måste dock enligt anmälarens uppfattning här accepteras, att en gruppmedlems eller makes försäkring upphör eller ändras enligt gruppavtalet även om den försäkrade inte underrättats härom. Att den organisation, som gruppmedlemmen tillhör, eller gruppföreståndaren fått kännedom om det nya läget måste här vara tillräckligt. Naturligtvis skall informationen vidarebefordras till gruppmedlemmarna i möjligaste mån, men det blir i praktiken omöjligt för försäkringsbolaget att utanför gällande gruppavtal stå ansvar för enskilda individer som till äventyrs inte nåtts eller påstås inte ha nåtts av informationen.
    Ovan har framhållits några punkter där anmälaren har avvikande uppfattning. Kanske har han vid läsningen satt ytterligare ett par frågetecken i kanten. Kvar står emellertid det dominerande intrycket av en ytterst grundlig beskrivning av grupplivförsäkringen och redovisning av konfliktfallens lösning samt en stimulerande diskussion av de juridiska problemen med riktlinjer för deras lösning. Bl. a. för den nu arbetande försäkringsrättskommittén bör detta verk kunna bli en värdefull källa att ösa ur. Till värdet bidrar starkt utförliga förteckningar över amerikansk, svensk och annan nordisk litteratur samt över amerikanska och svenska rättsfall och beslut i nämnder och andra grupplivorgan. En lättflytande och vårdad svenska och en välgörande frånvaro av korrekturfel hör också till bokens förtjänster. Svenska och nordiska jurister, försäkringsmän och lagstiftare och troligen många andra har anledning att rikta ett tack till Carl Martin Roos för det sätt på vilket han vidgat vårt vetande om grupplivskyddet.
Gerhard Grabe