Fullföljd av talan till Högsta domstolen m. m.

 

Sedan den 1 juli 1971 gäller som bekant nya regler för fullföljd av talan till Högsta domstolen (HD) (prop 1971: 45). Bestämmelserna om ändrings- och intressedispens har upphävts och HD har i princip fått ställning av prejudikatinstans.
    Prövningstillstånd får enligt 54: 10 första stycket första punkten RB meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av HD. Enligt andra punkten får prövningstillstånd meddelas om det föreligger synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att grund för resning föreligger eller domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. — HD anger ej vid meddelande av prövningstillstånd om detta meddelats enligt första eller andra punkten.
    Som ett av huvudsyftena med reformen angavs att man skulle söka åstadkomma en ordning, där HD:s arbete med prövningstillstånd kunde nedbringas till förmån för den prejudikatbildande verksamheten. Det var befogat — uttalades det i propositionen — att vid en bedömning på längre sikt utgå från en betydande nedgång av HD:s arbetsbörda på grund av de ändrade fullföljdsreglerna. HD:s rättsbildande verksamhet blev lidande av den stora arbetsbörda som de dåvarande bestämmelserna medförde; hälften av domstolens sammanträdestid (föredragningstid) gick åt för dispensprövningen. Det räknades vid lagstiftningens genomförande med att antalet till HD fullföljda mål skulle komma att gå ned. I propositionen angavs bl. a. att svårigheterna att bedöma reformens effekt var särskilt stora såvitt avsåg den första tiden, eftersom det kunde dröja viss tid innan frekvensen av ansökningar om prövningstillstånd minskade. Tanken var att antalet ledamöter för dömande verksamhet skulle kunna nedbringas till två tredjedelar av det dåvarande antalet, vilket då vanligen var 21 justitieråd, vartill kom 3—6 ledamöter av lagrådet.
    Reglerna har nu varit i tillämpning inemot fyra år och det kan vara motiverat att här lämna en kortfattad redogörelse för de vunna erfarenheterna.
    En nedgång av antalet fullföljda mål skedde under andra halvåret 1971 men därefter har antalet successivt ökat. En närmare undersökning visar dock att förändringarna till stor del sammanhänger med hur belastningen på hovrätterna har utvecklats. Från och med år 1972 har en stark uppgång av antalet avgjorda mål ägt rum. I det följande redovisas antalet till HD fullföljda mål samt antalet i hovrätterna (inklusive vattenöverdomstolen) avgjorda mål under åren 1970—74.
 

	1970	1971	1972	1973	1974
Till HD fullföljda mål	1 405	1 329	1 469	1 476	1 694
I hovrätterna avgjorda mål	8 077	7 672	8 982	9 231	9 933

 

    En jämförelse av antalet till HD inkomna mål med antalet under samma tidsperiod i hovrätterna avgjorda mål visar följande procentenheter för fullföljda mål under de ifrågavarande åren (de inom parentes upptagna siffrorna avser procentenheterna fördelade halvårsvis under respektive år).

 

1970	1971	1972
17,40 %	17,32 %	16,35 %
(16,98; 17,82)	(18,41; 16,28)	(16,47; 16,22)
1973	1974
15,99 %	17,05 %
(16,25; 15,69)	(17,46; 16,52)

 

    De ändrade fullföljdsreglerna blev tillämpliga på mål och ärenden som avgjordes i hovrätt från och med den 1 juli 1971. Som synes var procentenheten för andra halvåret 1971 något lägre än för de närmast föregående halvåren. Även under 1972 och 1973 skedde viss ytterligare nedgång procentuellt sett. Effekten i fråga om fullföljdsfrekvensen blev dock relativt liten.

    Under 1974 bröts som synes den nedåtgående trenden i fråga om fullföljdsfrekvensen på ett markant sätt. Samtidigt ökade också antalet i hovrätterna avgjorda mål betydligt. Antalet till HD fullföljda mål 1974 var mer än 200 större än åren dessförinnan. Ökningen avser samtliga slag av mål (tvistemål, brottmål och besvärsmål). För första kvartalet 1975 uppgick antalet till HD inkomna fullföljda mål till 460 mot 444 första kvartalet 1974; således ytterligare en mindre ökning.
    I sammanhanget kan även beröras övriga till HD inkomna mål och ärenden (såsom fullföljd av talan där HD är andra instans, ansökningar om resning och återställande av försutten tid, besvär över domvilla, inkomna skrifter och liknande). Antalet sådana till HD inkomna mål och ärenden uppgick 1970 till 262, 1971 till 274, 1972 till 355 (varav 99 likartade ansökningar om resning av RÅ beträffande strafförelägganden och domar för parkeringsförseelser, där vissa lokala trafikföreskrifter ej varit vederbörligen tillkännagivna), 1973 till 276 samt 1974 till 358. Även i dessa avseenden har som synes under 1974 antalet varit större än under tidigare år. Sammanlagt uppgick den totala ökningen av antalet inkomna mål och ärenden under 1974 till omkring 300.
    Antalet av HD avgjorda mål och ärenden har ökat under de ifrågavarande åren och uppgick — avskrivna mål inräknade — 1970 till 1 560, 1971 till 1 599, 1972 till 1 932, 1973 till 1 676 (ett huvudförhandlingsmål — dispens meddelad enligt de äldre reglerna — sysselsatte då en avdelning i omkring tre månader) och 1974 till 1 996. Ökningen av antalet avgjorda mål och ärenden har givit till resultat att balansen trots den fortlöpande ökningen av antalet inkomna mål har kunnat hållas på ungefär oförändrad nivå. Önskvärt hade dock varit att balansen, som under tidsperioden mestadels hållit sig mellan 900 och 1 000 mål, hade kunnat nedbringas.
    Nedan redovisas procentenheterna för meddelade prövningstillstånd under åren 1970—1974. Under 1970 gällde som bekant de äldre fullföljdsreglerna. Av de under 1971 föredragna målen var de äldre reglerna tillämp-

 

liga i de flesta målen, medan de nya reglerna i stigande grad gällde förmål som avgjordes under 1972—1974.
    Prövningstillstånd meddelades 1970 totalt sett i 14,8 procent av de föredragna målen (tvistemål i 20,8 %, brottmål i 7,6 % och besvärsmål i 25,4 %). Under 1971 var procentenheten totalt sett 14,2 (tvistemål 21,2 %, brottmål 5,6 % och besvärsmål 24,4 %). Den gick under 1972 ned till 11,9 procent (tvistemål 15,7 %, brottmål 5,3 % och besvärsmål 19,8 %) men ökade under 1973 till 13,2 procent (tvistemål 20,4 %, brottmål 4,0 % och besvärsmål 21,1 %). Under 1974 var procentenheten lägre än för något av de tidigare åren, nämligen 10,5 (tvistemål 14,1 %, brottmål 3,9 % och besvärsmål 18,9 %).
    Som synes har procenttalen för meddelade prövningstillstånd under de ifrågavarande åren i stort sett successivt gått ned. Minskningen är klarast framträdande i fråga om brottmålen. Det totala antalet meddelade prövningstillstånd under de senaste åren har varit tämligen oförändrat och har uppgått till 186 (1970), 189 (1971), 177 (1972), 185 (1973) och 170 (1974).
    Förhoppningarna vid lagstiftningens genomförande om en betydande nedgång av antalet fullföljda mål och därmed även av HD:s arbetsbörda har inte infriats. Den procentuella nedgången av fullföljden till HD är tämligen marginell. Det förefaller som om de ändrade reglerna inte uppfattats innebära några större begränsningar i möjligheterna att få talan prövad av HD. Högsta domstolen synes fortfarande allmänt uppfattas som slutinstans i ett treinstanssystem; att dess uppgift i princip är att meddela avgöranden för ledning av rättstillämpningen framstår för många som okänt. I inlagor till HD pläderas ganska ofta — även av jurister — som om möjligheter till ändringsdispens fortfarande skulle föreligga.
    De nya reglerna har medfört ändringar i arbetsförhållandena för HD:s ledamöter och för revisionssekreterarna. Föredragning för prövningstillstånd kan vanligen begränsas till frågan om prejudikatskäl föreligger, vilket medfört att flera mål än tidigare numera kan behandlas på en föredragningsdag. Det kravet får emellertid uppställas att föredragandena granskar målen även ur formell synpunkt. Emellanåt förekommer att det upptäcks fel eller tveksamheter i handläggningen, som får betydelse för hur det i fortsättningen skall förfaras med målet. De nya reglerna har dock på det hela taget inneburit lättnader med målens beredande och föredragning. Med all sannolikhet skulle HD haft svårt att bemästra ökningen av antalet mål, om inte de förändrade reglerna om prövningstillstånd genomförts.
    Som ovan redovisats har en nedgång skett i fråga om procentenheterna för meddelade prövningstillstånd. Minskningen under 1972 och 1973 var inte så stor. För 1974 var minskningen emellertid relativt framträdande. Det är ännu för tidigt att säga något mera bestämt om utvecklingen nu har stabiliserats eller ej.
    Vid lagstiftningsreformens genomförande skedde även några andra ändringar. Sålunda infördes möjlighet att meddela partiellt prövningstillstånd. Sådant har förekommit i en del fall — antalsmässigt sett dock i mycket begränsad utsträckning. Det har t. ex. gällt förverkandefrågor i brottmål, avräkning av häktningstid och frågor om ett meddelat avvisningsbeslut var lagligen grundat (varvid frågan om meddelande av prövningstillstånd i målet i övrigt vilandeförklarades).

 

    HD:s möjligheter att avgöra mål utan huvudförhandling utökades genom ändringar i RB som gjordes i samband med fullföljdsreformen. Detta har medfört att antalet huvudförhandlingar i HD minskat ganska påtagligt. Antalet huvudförhandlingar har under de senaste åren varit 82 (1970), 63 (1971), 47 (1972), 33 (1973) och 39 (1974).
    Det är möjligt att tiden för att göra en slutlig bedömning av de ändrade fullföljdsreglernas inverkan på fullföljd till HD och på HD:s arbete är något för kort. Tydligt är emellertid att de uttalade förhoppningarna om större förändringar i fråga om fullföljdsfrekvensen inte kommer att uppfyllas.

 

Lars Wilhelmson