Val av påföljd och straffmätning. Några synpunkter i anslutning till en Europarådsrapport och till dagens debatt om fängelsestraffet
Mot bakgrund av den pågående debatten om fängelsestraffet kan det finnas anledning att något belysa den mekanism som huvudsakligen reglerar tillströmningen till och beläggningen på kriminalvårdsanstalterna, nämligen domstolarnas praxis vid val av påföljd och vid utmätande av straff. Om domarna blir mera restriktiva när det gäller att döma till fängelse eller mildare i sin straffmätning sjunker naturligtvis antalet anstaltsintagna. Osökt uppkommer då frågan: vilka faktorer bestämmer domarnas bedömningar i dessa frågor?
Detta mycket komplexa spörsmål har under senare år varit föremål för undersökningar i flera länder. En av European Committee on Crime Problems tillsatt expertgrupp har i ämnet nyligen framlagt en översiktlig rapport som huvudsakligen grundar sig på tidigare utförda undersökningar men även på vissa specialstudier av experterna i gruppen (Sentencing, Council of Europe, Strasbourg 1974).
Det är en känd företeelse att det kan förekomma betydande olikheter vid bedömning av frågor om påföljdsval och straffmätning. Detta gäller även vårt land. I en pågående undersökning av straffmätningspraxis har denna företeelse påvisats vid straffmätning både för mened och för stöldbrott (Ds Ju 1973: 8). Likartade fall har alltså bedömts olika. Det bör dock betonas att praxis visat sig vara i stort sett enhetlig.
Olikheterna i praxis har man sökt hänföra till relevanta och irrelevanta faktorer. Omständigheterna i det särskilda fallet och lagens regler hör till de relevanta faktorerna. Domarens bakgrund, erfarenhet och — mer eller mindre beroende av de förra — hans värderingar utgör exempel på irrelevanta faktorer. Utomlands har ingående undersökningar utförts för att söka fastställa vilket inflytande de irrelevanta omständigheterna kan ha när påföljdsfrågor avgörs. Som en mycket grov sammanfattning av dessa undersökningar kan sägas, att sådana omständigheter visats spela en påtaglig roll vid dömandet men att betydelsen av varje särskild sådan omständighet knappast kunnat med säkerhet bestämmas. De påvisade olikheterna i svensk straffmätning för likartade fall torde vara att hänföra till de irrelevanta faktorerna. Att praxis likväl i stort är enhetlig kan därför i detta sammanhang ses som ett utslag av domarkårens enhetlighet såväl till socialt ursprung som till utbildning och arbetserfarenhet.
Andra omständigheter tillkommer givetvis. Sådana är straffmätningens
allmänt erkända stora bundenhet till tradition, d. v. s. tidigare praxis, samt beroendet av vad man kallar lagens ramar. Som ett typiskt utslag av traditionsbundenhet kan anföras utvecklingen av straffmätningen för mened. Trots att minimum för detta brott vid brottsbalkens införande sänktes från straffarbete sex månader till fängelse en månad förblev sexmånadersstraffet det ojämförligt mest frekventa.
Lagens ramar, d. v. s. de lagliga förutsättningarna för beslut vid val av påföljd och straffmätning, har kanske just på grund av sin självklara betydelse kommit något i skymundan i undersökningar och debatt. Det är helt klarlagt att för straffmätning har straffskalans minimum ett avgörande inflytande under det att dess maximum vanligen saknar betydelse. I den nämnda Europarådsrapporten anges just reglerna om minimistraff som den mest avgörande faktorn för straffets stränghet. Därnäst i betydelse upptar man lagens regler om förmildrande och försvårande omständigheter.
En olycklig kombination av sådana regler uppvisar brottsbalkens bestämmelse om grov stöld. Sedan gammalt är inbrottsmomentet en kvalifikationsgrund. Vid brottsbalkens införande höjdes minimum för grov stöld till fängelse sex månader. I förarbetena uttalades visserligen att avsikten ej var att straffnivån för brottet skulle höjas utan endast att rubriceringen grov stöld skulle förbehållas de verkligt grova brotten. Emellertid visar undersökningen av straffmätningspraxis att allmänt sett en betydande skärpning av straffmätningen för grov stöld ägt rum. Förhållandet har uppmärksammats och har föranlett överväganden om att genom lagstiftningsingripande få en ändring till stånd.
Denna rapsodiska framställning syftar till att fästa uppmärksamheten på några faktorer som har väsentlig betydelse vid straffmätning och samtidigt ofta vid val av påföljd. Om man inom domstolarna blir mera medveten om problematiken och söker närmare anknyta straffmätningen till de i varje särskilt fall relevanta omständigheterna bör det kunna leda till en praxis som mjukare och mera differentierat anpassar sig till nu aktuella värderingar i fråga om individens och samhällets bästa.
Mera radikalt och positivt kan emellertid fängelsestraffets användning påverkas — och förmodligen begränsas — genom en allmän översyn av straffskalorna. Det kan knappast vara självklart att t. ex. brottsbalkens minimum för grova förmögenhetsbrott skall vara fängelse sex månader eller att det kortaste fängelsestraffet skall vara en månad.
I detta sammanhang ligger det även nära till hands att peka på en regel som vid straffmätning leder till egendomliga konsekvenser, nämligen att villkorlig frigivning får ske först sedan fyra månader avtjänats av straffet. Till följd av denna regel ter sig fängelse sex månader och fängelse fyra månader som rätt likvärdiga straff. Nog skulle det vara av godo både ur denna synpunkt och av hänsyn till det väsentliga intresset att begränsa fängelsestraffen om villkorlig frigivning kunde ske tidigare än efter fyra månaders straffavtjänande.
Och slutligen: är det rimligt att kvalifikationsmoment för grövre brott och gränserna mellan svårhetsgrader av brott decennium efter decennium står ogranskade och därför oförändrade i en tid med så snabba förändringar av samhälle och grundläggande värderingar? En allmän översyn av brottsbeskrivningar — däri inbegripet exemplifierande kvalifikationsgrunder — skulle säkert ge anledning till åtskilliga förändringar.
Med dessa rader har skisserats några möjligheter till lagstiftningsreformer. Många komplikationer är naturligtvis förknippade med ett sådant arbete. Men säkert skulle mycket vinnas om domstolarna vid val av påföljd och straffmätning i mindre hög grad än idag binds av lagstadganden som vilar på föråldrade bedömningar.1
Gunnar Grönvall