En betydelsefull tolkfråga inför JK1
Redan år 1952 tillskrev jag inrikesdepartementet med anhållan att utlänningar, som kom till Sverige för att bosätta sig här, i samband med meddelandet om vederbörligt uppehålls- och arbetstillstånd måtte erhålla en broschyr med informationer om sina samhälleliga rättigheter och förpliktelser. Framställningen ledde ej till något resultat. Det blev avslag. Dåvarande Statens Utlänningskommission framhöll sålunda, att det i första hand borde vara "ett intresse för utlänningarna själva att på eget initiativ göra sig underrättade om de bestämmelser, som härvid gälla".
Utvecklingen har emellertid visat, att mina funderingar haft fog för sig. Numera finns det en mängd broschyrer och tidskrifter, som tillkommit just för att upplysa invandrarna om rätt och plikt i vårt land. Mina erfarenheter som advokat hade givit mig belägg för påståendet, att invandrarna stundom gått miste om förmåner, vartill de varit berättigade, och också begick misstag, som kunde medföra påföljder, något som de helst av allt ville slippa, eftersom de kanske avsåg att bli svenska medborgare och därför var angelägna om att sköta sig korrekt i det svenska rättssamhället.
Vid min verksamhet i domstolarna märkte jag också, att tolkarna inte alltid fungerade på ett från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt. Jag kände detta så starkt, att jag på 60-talet i olika inlagor gick till JO med begäran om vissa utredningar, som kunde resultera uti en bättre tingens ordning. Sådana verkställdes också och visade, att hörda myndigheter i allt väsentligt underströk de synpunkter som jag framfört. I anslutning till vad som sålunda framkommit, uttalade sig JO bl. a. som följer: "Beaktansvärda skäl kan helt visst anföras till stöd för verksamhet från det allmännas sida för att förbättra tillgången på tolkar och erhålla en viss kvalitetsgaranti. De anmärkningar Ni ( = artikelförfattaren) framställt mot det sätt varpå tolkar i vissa fall agerat ger mig anledning att understryka, att domstolens processledande uppgift måste anses innefatta även en kontroll av att tolken riktigt uppfattar och utför sina uppgifter i målet. Om tolken sålunda söker fungera som förhörsledare eller på annat sätt går utom ramen för sina åligganden är rättens ordförande skyldig att på lämpligt sätt göra tolken uppmärksam på det olämpliga häri. I detta ärende har framhållits vikten av, att person som utses till tolk har för uppdraget erforderliga kvalifikationer. Vad i förevarande avseende upplysts understryker vikten av att domstolarnas val sker med omsorg men ger icke belägg för att domstolarna skulle i någon avsevärd mån ha eftersatt vad som härutinnan ålegat dem."
Det kan nu sägas, att tolkfrågorna under senare tid blivit livligt uppmärksammade såväl inom rättsväsendet som också av statens invandrarverk (SIV) och i andra sammanhang. Inom arbetsmarknadsdepartementet har i december 1974 upprättats en promemoria "Auktorisation av tolkar och
översättare" (Ds A 1974: 9), vari föreslås att tolkar och översättare bör ges en möjlighet att få sin kompetens prövad. Tolkar, som klarar provet, skulle kallas godkända tolkar, medan översättarna liksom tidigare skulle kallas auktoriserade translatorer. Flera tolksammanslutningar har bildats, senast i Södertälje, där det blåst upp en strid kring tolkning vid polisen därstädes. En undersökning visade, att 89 procent av polistolkarna inte hade någon utbildning alls och att bara 2,6 procent av dem hade invandrarverkets examen för rättstolkar. Det har i detta sammanhang påpekats, att kvaliteten hos svenska polisens tolkar är ett riksproblem.
Trots vissa förbättringsåtgärder har allvarliga fel begåtts och begås alltjämt på tolkområdet. Sålunda har exempelvis en tolkning på grekiska språket vid tingsrätten i Göteborg nyligen blivit föremål för granskning och yttrande av JK Ingvar Gullnäs. I väsentliga delar återges här nedan innehållet i JK:s skrivelse i det aktualiserade ärendet. Namnen på den klagande och hans motpart har dock utelämnats. Så ock vissa andra för frågan betydelselösa data och uppgifter.
En grek hade dömts för olaga hot mot sin grekiskfödda hustru till fängelse tre månader samt förvisning på viss tid. Den dömde gjorde gällande, att den tolk, som biträtt rätten i målet vid förhören med makarna, hade gjort sig skyldig till felöversättningar på flera väsentliga punkter och även agerat partiskt till den misstänktes nackdel. Han anhöll, att JK ville ombesörja, att ljudbanden från förhören underställdes SIV:s grekiske språkexpert för granskning och att JK med ledning därav måtte bedöma, huruvida eventuella feltolkningar kunde betecknas som tjänstefel eller ovarsam utsaga eller såsom i övrigt icke tillfredsställande med hänsyn till rättssäkerheten.
Sekreteraren i Föreningen Auktoriserade Translatorer i Göteborg, fil. mag. Gunnar Andreasson, som närvarit vid huvudförhandlingen och var personundersökare i målet, engagerade sig i saken och biträdde den dömde i dennes ansträngningar att få rättelse. Bl. a. hade resningsansökan inlämnats till Högsta Domstolen men lämnats utan bifall, enär det ej kunde antagas, att de påstådda felöversättningarna inverkat på målets utgång.
I skrivelse till JK hade Andreasson anhållit om utredning, huruvida ämbetsansvar kunde på grund av felöversättningarna och partiskheten utkrävas av tolken i målet. Frågan om vid domstol edsvuren tolks straffrättsliga ställning var ej utredd, hette det, och delade meningar syntes råda härom vid olika domstolar.
Sedan skrivelserna av JK remitterats till tingsrättens ordförande i målet, anförde denne i huvudsak följande. Riktigheten av påståendena att tolken översatt felaktigt och partiskt undandrog sig hans bedömande. Beträffande tolkens uppträdande under rättegången kunde framhållas att denne vid ett tillfälle under huvudförhandlingen, utan att vara därtill anmodad, som komplement till översättningen av vissa yttranden av målsäganden började lämna uppgifter om kvinnans ställning i Grekland. Ordföranden ingrep och påpekade, att upplysningar i detta hänseende borde lämnas i en annan ordning. Någon anledning till anmärkningar mot tolkens uppträdande i övrigt förelåg ej. Den skriftliga bevisningen i målet var av avgörande betydelse för tingsrättens ställningstagande. Med hänsyn till denna bevisning torde enligt ordföranden eventuella felöversättningar vid huvudförhandlingen inte ha haft avgörande inverkan på utgången.
Sedan Andreasson därefter lämnat vissa kompletterande upplysningar, hade SIV på JK:s begäran genom språkliga experter avlyssnat ifrågavarande ljudband och avgivit yttrande i ärendet. Sammanfattningsvis anförde SIV följande. Tolken hade gjort sig skyldig till ett flertal uppenbara felöversättningar och även till tolktekniska fel, i det att han ingripit i förhöret, ställt egna kompletterande frågor och ibland t. o. m. fört samtal direkt med målsäganden, vilka inte tolkats till svenska. Ibland hade han även lagt färdiga repliker i hennes mun. — Till yttrandet hade fogats en av språksektionen inom verkets anpassningsbyrå verkställd och med dess kommentarer försedd utskrift på svenska av vissa delar av den fonetiska upptagningen av målsägandeförhöret.
JK utsäger i detta sammanhang, att den primära frågan i förevarande ärende är, huruvida av domstol förordnad tolk är underkastad ämbetsansvar eller inte. Detta är ett spörsmål, vars avgörande ytterst ankommer på domstol med ledning av bestämmelserna i 20 kap. 12 § brottsbalken (BrB). Frågan synes emellertid hittills inte ha varit föremål för domstols prövning, heter det.
För egen del vill jag uttala följande, säger JK. "Huvudregeln om anlitande av tolk vid domstol återfinnes i 5 kap. 6 § rättegångsbalken (RB). I detta lagrum stadgas att, om part, vittne eller annan som skall höras införr ätten ej är mäktig svenska språket, tolk må anlitas att biträda rätten. Tolken skall alltså biträda rätten och inte part etc. Denna omständighet i förening med stadgandets plats i en så central författning som RB ger enligt min mening klart stöd för uppfattningen att tolken innehar uppdrag av sådan offentligrättslig karaktär att han måste anses förordnad att förrätta tjänsteärende i den mening, som avses i 20 kap. 12 § första stycket BrB. Jag finner därför att sådan tolk bör anses vara underkastad ämbetsansvar. På grund härav upptager jag klagomålen mot den i målet anlitade tolken till prövning."
Den uppgift, som åvilar av domstol förordnad tolk, måste betecknas som synnerligen ansvarsfull. Uppgiftens rätta fullgörande är en förutsättning för att rätten över huvud skall kunna döma i målet och för att rätten därvid skall kunna träffa ett riktigt avgörande. Rätten är sålunda i högsta grad beroende av tolkens kunnande, vederhäftighet och omdöme.
Några i författning fastslagna kvalifikationskrav eller kompetensregler för tolk, som anlitas av domstol, finns inte. Inte heller finns några författningsbestämmelser, som närmare reglerar de uppgifter, som åligger domstolstolk. Det torde emellertid ligga i sakens natur att åliggandena enbart består i att så ordagrant och begripligt som möjligt översätta frågor och svar mellan rätten eller parterna och den hörde. Felaktiga översättningar härvid är självfallet ägnade att leda till ett oriktigt avgörande i målet. Det är däremot inte tolkens uppgift att själv ingripa i förhöret genom att ställa egna frågor eller föra samtal med den hörde vid sidan av rättens eller parternas frågor och därpå avgivna svar. Processledningen tillkommer rättens ordförande. I samma mån, som tolken ingriper av eget initiativ, äger förhöret rum över huvudet på rättens ledamöter, vilka i brist på erforderliga språkkunskaper inte ens kan uppfatta vad som avhandlas, om inte översättning sker. Ehuru utgången i målet inte kan direkt påverkas av vad som yttras utan rättens kännedom, kan dylika ingripanden och initiativ från tolkens sida dock i varje fall inverka förryckande på förhandlingarna. Slutli-
gen och inte minst måste det kravet ställas på tolken att han inte lägger färdiga repliker i den hördes mun.
Den av SIV förebragta utredningen visar att vissa anmärkningar kan riktas mot tolkens sätt att fullgöra sitt uppdrag. Av den bifogade fonetiska utskriften framgår f. ö. vidare att både åklagaren i målet och svarandens advokat konstaterat att till målsäganden ställda frågor icke besvarats genom tolken. Advokaten har vid ett tillfälle uttryckligen begärt att översättningen skulle ske mera noggrant, heter det vidare.
Vad som förekommit i förevarande ärende belyser behovet av särskilda garantier för att den som anlitas som tolk vid domstol uppfyller de höga krav som enligt min mening måste ställas på innehavaren av ett dylikt uppdrag. Sådana garantier ligger inte endast i invandrarnas intresse utan tjänar även domstolarnas verksamhet. 1974 års riksdag har hemställt att frågan om ett auktorisationssystem för tolkar m. m., varom invandrarutredningen framlagt förslag i sitt delbetänkande 2 (SOU 1972: 83), ytterligare övervägs av Kungl. Maj:t. Med anledning härav överlämnar jag en avskrift av detta beslut till arbetsmarknadsdepartementet för kännedom, säger JK slutligen.
Det finns mycket, som kunde sägas om rättstolkarnas verksamhet, men det kanske kan räcka med några ord, som den finskspråkige landshövdingen i Norrbottens län, Ragnar Lassinantti, uttalat rörande översättningar som sker i polisiära sammanhang. Han säger sålunda: "Vid polisförhör är det utomordentligt viktigt att polismannen eller tolken är så väl hemmastadd i invandrarens språk, att han förmår förmedla alla nyanser i invandrarens uppgifter t. ex. till ett förhörsprotokoll. Här handlar det faktiskt om invandrarnas rättssäkerhet. Tolkningsproblemet har ökat i vikt sedan vi fick en fri bevisprövning vid våra domstolar."
Självfallet kan detta yttrande analogt anses böra gälla även vid andra rättsinstanser, där utlänningars resp. invandrares sak blir föremål för prövning och avgöranden.
Torild Backe