LARS HEUMAN. Målsägande. Akad. avh. Sthlm 1973. Norstedts. 533 s.
Rättegångsbalken innehåller ett flertal stadganden som reglerar målsägandens processuella ställning. Sålunda äger målsäganden enligt RB 28: 8 st. 1 en subsidiär åtalsrätt och enligt RB 36: 1 får målsäganden inte höras under straffansvar såsom vittne. Däremot kan målsäganden höras upplysningsvis i brottmål (RB 45: 15, 46: 6). Väsentlig är målsägandens möjlighet att föra talan om enskilt anspråk enligt de närmare bestämmelserna härför i RB 22 kap. Vem är då målsägande, under vilka förutsättningar erkännes målsäganderätt? RB 28: 8 st. 4 ger visserligen en definitionsregel: "Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller
lidit skada." Uttrycken i regeln — vilken tidigare hade sin plats i 6:8 i 1864 års strafflag — är emellertid vaga och regeln ger därför ej erforderlig vägledning vid bedömningen av frågan vem som är målsägande. Ej heller kan tillräcklig ledning hämtas från definitionsregelns förarbeten.
Mången praktiskt verksam jurist torde ha känt osäkerhet när målsägandefrågor kommit under bedömande. Mångfalden rättsfall — ej minst sådana av äldre datum — som anges under definitionsregeln i lagboken torde härvid, till följd av att samlande linjer saknas i praxis, ej alltid ha bidragit till att minska osäkerheten; snarare torde förhållandet vara det motsatta. Doktrinen har inte tidigare varit i högre grad inriktad på målsägandeproblemen och vad som sagts därom i svensk litteratur har varit föga inträngande.
Det är därför tacknämligt, inte minst för de praktiskt verksamma, att Lars Heuman i sin gradualavhandling, som han disputerade på vid Lunds universitet den 26 maj 1973 för vinnande av juris doktorsgraden enligt den gamla ordningen, valt att utreda under vilka förutsättningar målsäganderätt erkännes.
Förf. förklarar i inledningen, att rättspraxis måste få stor betydelse vid undersökningen och anger därmed också arbetets huvudsakliga karaktär av praxisundersökning. Detta innebär emellertid ej att avhandlingens värde är begränsat till det för praktikerna nyttiga. Att en avhandling ger praktikerna nytta behöver för övrigt ej — såsom tyvärr ibland kommer till uttryck — betyda att det vetenskapliga värdet förringas eller att riktmärket för avhandlingen är för lågt satt. Ofta torde tvärtom, om det behandlade ämnet är något tillämpningen näraliggande, behandlingen även ur mera teoretisk synvinkel betraktat vinna på att det för praktikerna måhända mest angelägna, nämligen klarläggande av rättsläget, ges förtur bland ett flertal i och för sig angelägna forskningsuppgifter inom ämnesområdet. I Heumans avhandling behandlas målsägandeproblemen ur många olika synvinklar och arbetet tillgodoser därmed i hög grad anspråk som kan ställas från andra utgångspunkter än de rent tillämpningsmässiga. Undersökningen har en tvärvetenskaplig prägel i det att förf. konfronterar processrättsliga frågeställningar med framför allt civil- och straffrättsliga men även offentligrättsliga.
Avhandlingen är uppdelad i tre huvudavdelningar, nämligen en allmän del, en särskild del och en kortfattad sammanfattning.
Den allmänna delen börjar med en inledning (kap. 1), vari definitionsregeln presenteras och där förf. även anger det material han använt sig av. Därefter följer en historik rörande svensk rätt (kap. 2) och en redogörelse för utländsk rätt (kap. 3). I kap. 4 granskas definitionsregelns olika rekvisit. Därefter undersökes målsägandebegreppet ur materiellrättslig (kap. 5) och processuell (kap. 6) synvinkel. Kap. 7 ägnas åt orsaksproblem och i kap. 8 behandlas särskilda problem om bagatellförseelser. Frågor om bevisning och åberopande behandlas i kap. 9 och den allmänna delen avslutas med ett kapitel (kap. 10), vari redogöres för den följande undersökningens uppläggning.
Tyngdpunkten i avhandlingen ligger i den andra huvudavdelningen. Denna är en brett upplagd undersökning, på grundval främst av ett mycket stort rättsfallsmaterial, av målsägandefrågans bedömning i särskilda fall. Förf. lämnar där rekommendationer för lösningen av flertalet behandlade
målsägandefrågor. En annan disposition har där valts än den som definitionsregeln med dess tre rekvisit i och för sig erbjudit som naturlig. Förf. har valt arten av det genom brott angripna intresset som indelningsgrund. Grupperingen av materialet efter sålunda vald grund har skett i 12 kapitel (kap. 11—22). I avhandlingens tredje avdelning, som utgöres av ett kortavslutningskapitel (kap. 23), göres en sammanfattning av vunna resultat.
Dispositionen är klar och adekvat. Uppdelningen på en allmän och en speciell del bidrar till klarheten. Förnekas kan dock ej att uppdelningen inbjuder till upprepningar och det måste nog sägas att förf. ej går helt fri från kritik härvidlag. Frågeställningar som tagits upp i den allmänna delen har sålunda ganska ofta återupptagits i den speciella. Det kan vidare möjligen diskuteras om den systematik som använts i den andra huvudavdelningen är den lämpligaste och om ej i stället en indelning med utgångspunkt antingen från definitionsregelns rekvisit eller efter vad läran om brottets skyddsintresse ger anledning till hade varit att föredraga. Som skäl för den systematik förf. valt har han angett framställningsmässiga fördelar bestående i att upprepningar kunnat undvikas. Stora fördelar är helt visst förenade med den systematik som använts. Den har gjort det naturligt att behandla målsäganderättsfrågor från många olika infallsvinklar och förf. har förvisso begagnat dessa möjligheter. Belysande är undersökningen av angrepp på förmögenhet i kap. 17. Förf. har där skarpsinnigt och med stor konsekvens analyserat olika arter av skada. De indelningar som där gjorts imindre grupper är adekvata. Detsamma kan sägas om flertalet kapitel idenna huvudavdelning. Ibland förefaller emellertid den valda "intresseindelningen" ej passa helt väl till det redovisade materialet. Här kan pekas på kap. 18, där åtminstone ytligt sett heterogena brottskategorier förts under den samlande rubriken "angrepp på sanningsintresset". Och någon gång förefaller förf. med den indelning han följt vara alltför mycket styrd av rättsfallsmaterialet. Detta gäller när i en eljest adekvat gruppering i kap. 20, angrepp mot känslolivet, "anstötligt leverne av präst" upptages som en särskild grupp. De olika infallsvinklar, varifrån förf. i denna huvudavdelning undersöker målsägandefrågor, ligger emellertid ibland så nära varandra, att framställningen tenderar till upprepning. Den frågan inställer sig här, om ej avhandlingen givits för stort omfång. Omständlig språkbehandling kan ej rimligen förklara omfånget: förf. uttrycker nämligen sina tankar genomgående på ett klart och lättillgängligt språk. Men ämnet är omfattande och det behandlas ingående. De behandlade frågorna hålls föredömligt isär. Så gott som varje avsnitt avslutas med en sammanfattning. Möjligen går förf. härvid något för långt. Det förefaller ej ha varit omöjligt att omfånget skulle ha kunnat begränsas väsentligt utan att därför arbetet i kvalitativt hänseende blivit lidande.
Avhandlingen innehåller ett utförligt sakregister men saknar rättsfallsregister. Detta får anses vara en brist. Ett rättsfallsregister hade visserligen något ökat bokens omfång men dess användbarhet hade även blivit större.De behandlade rättsfallen är nämligen många och boken torde bli en av praktikerna — i synnerhet domare och åklagare — ofta anlitad handbok i målsäganderätt. Ett rättsfallsregister hade också visat omfattningen av det material förf. begagnat. I inledningen förklarar förf. att systematisk genomgång företagits av NJA I och rättsfallsavdelningen i SvJT. Men förf. säger ej därmed hur omfattande materialinventeringen egentligen varit. Den
stora omsorg som lagts i dagen vid rättsfallsbehandlingen antyder, att förf. även genomgått ett stort antal akter i mål redovisade i NJA och SvJT, något som han muntligen bekräftade vid disputationen. I själva verket har redan materialinsamlingen inneburit en enorm arbetsprestation.
Till stor del utgörs materialet av notisfall i NJA I och av gamla rättsfall. Förf. höjer själv i inledningen ett varningens finger mot att draga säkra slutsatser av enstaka notisfall. Uppenbarligen är stor försiktighet därvid på sin plats. I stort sett får förf. sägas ha begagnat notisfallsmaterialet med tillbörlig försiktighet och utan att söka avpressa detsamma mer av principiellt värde än notisfallen med dessas ofta ospecificerade särskilda omständigheter varit uttryck för. Begagnandet av gamla rättsfall erbjuder understundom särskilda svårigheter. Värdet av sådana fall såsom uttryck för gällande rätt är ofta begränsat och härtill kommer ibland av ändrade förhållanden betingade svårigheter att avgöra rättsfallens prejudikatvärde. Ett exempel må anföras, nämligen det i avhandlingen på s. 485—486 refererade fallet NJA 1927 s. 256. Förf. har uppfattat detta fall som ett prejudikat angående målsäganderätt. Av fallet drar nämligen förf. en slutsats rörande myndighets rätt att uppträda som målsägande i fråga om brott som begåtts av en dess befattningshavare utom tjänsten. Omständigheter som framgår av referatet — att såväl den till villkorlig dom dömde som åklagaren förklarade sig "nöjda med utslaget i dess helhet", att myndigheten ej uppträtt vid rådhusrätten och att det under rättsfallsrubriken hänvisats tillfallet NJA 1921 s. 620 — ger emellertid anledning antaga att fallet i stället refererats därför att det gällt frågan om tillämpning av rättsmedlet återupptagande av brottmål. Bestämmelse därom fanns vid tiden för rättsfallet i ÄRB 17: 32.
Om ock behandlingen av ett och annat gammalt rättsfall sålunda kan diskuteras, är därmed ej annat sagt än att förf. vid sin omsorgsfulla rättsfallsbehandling utomordentligt väl behärskat de många besvärliga specialproblem som materialet erbjudit.
De problem förf. gett sig i kast med tillhör ett i stora delar obearbetat rättsområde, där stort utrymme finns för rättsskapande. Med ofta utförlig motivering redogör förf. för hur han anser att olika målsägandefrågor, där vägledande avgörande saknas, bör lösas, vad som härvidlag skall anses vara gällande rätt. I sakens natur ligger, att stort utrymme finnes för olika åsikter i en del av dessa frågor. I vissa fall synes förf. benägen till en extensiv bestämning av målsäganderätt. Ett exempel härpå gäller åtalsrätt för anhöriga till upphovsman som avlidit. Förf. konstaterar (s. 369) att dessa enligt 59 § 2 st. i upphovsrättslagen har åtalsrätt för brott mot 3 § och 41 § 2 st. samma lag. Förf. tillägger emellertid, att andra efter upphovsmannens dödförövade brott skulle kunna beivras endast av dödsbodelägarna samfällt i deras egenskap av ställföreträdare för boet eller i vissa sällsynta fall av den enskilde dödsbodelägaren såsom målsägande. Något egentligt stöd för den av förf. sålunda förordade vidare åtalsrätten ges dock ej. Gentemot tidigare rätt, som innebar att åtalsrätten så gott som helt var enskild, begränsar upphovsrättslagen den enskilda åtalsrätten och fråga är om ej 59 § 2 st. i lagen bör uppfattas så, att enskild åtalsrätt utöver vad där sägs ej kan komma i fråga. Rörande efterlevandes åtalsrätt ger förf. i olika avsnitt (s.117 f, 367 och 419) uttryck för att RB 20: 16 skulle vara tillämplig beträffande sådan efterlevande till person som dödats genom brott, som har rätt
att ange och åtala brott enligt RB 20: 13 st. 1 och vilken ej är målsägande enligt vanliga regler. Så synes emellertid ej vara förhållandet. RB 20: 16 torde ej syfta på personer omnämnda i tidigare paragrafer i RB 20 utan på enskilda personer som må väcka åtal enligt andra författningar.
De skäl som föranlett att enskild åtalsrätt bibehållits i form av subsidiär åtalsrätt är enligt förf. (s. 68) två, nämligen åtalets upprättelsefunktion och dess kontrollfunktion. Det skulle vara fråga om en rest av den vedergällningstanke, som tidigare uppbar målsäganderätten. Men har upprättelsetanken över huvud taget någon resonans i dagens samhälle? Kan man idag motivera en bestämning av målsägandebegreppet med upprättelsefunktionen utan att veta om människor i allmänhet anser upprättelse spela någon roll i dessa sammanhang? Frågor som dessa inställer sig vid läsningen av avhandlingen. De hade varit värda belysning. Förvisso kan förf. ej klandras för att han ej utvidgat sin redan stora undersökning till att avse även sådana frågor, vilka för övrigt synes bättre ägnade som föremål för en mera rättssociologiskt inriktad undersökning. Önskvärt hade dock varit att förf. framfört flera egna synpunkter på upprättelsefunktionen. Kanske hade argumenten för målsäganderätt påverkats om dessa fundamentala frågor varit undersökta. Förf. frågar (s. 137) vilken betydelse som bör fästas vid de nämnda båda funktionerna och han säger sig skola i bokens avslutande kapitel utröna betydelsen därav för målsägandebegreppets bestämning. En utfästelse att ange "efter vilka riktlinjer målsäganderättsfrågan bedömes" göres vidare på s. 207. Men förf. kan näppeligen sägas infria sina löften. Förf. är över huvud taget, utom beträffande en del detaljfrågor (t. ex. s. 324 ff, 343 ff, 358 ff och 413 ff), sparsam med synpunkter de lege ferenda.
Behandlingen av frågan om målsäganden som upplysningsperson för inpå spörsmålet (s. 128 ff) om behörighet för målsägande att vittna vid brottskonkurrens, när målsäganden intar denna ställning endast i fråga om vissa delar av målet. Förf. ansluter sig ej till en av JO uttalad mening av innebörd, att målsäganden måste vara förhindrad att vittna jämväl beträffandede övriga brotten. Den praktiska sidan av frågan, d. v. s. möjligheten att göra en sådan uppdelning vid handläggningen av brottmål, som förutsättes för att vittnesförhör skall kunna hållas med målsägande, förbigår förf. Denna aspekt har emellertid stor betydelse. Fråga är om ej domstolarna i allmänhet är starkt obenägna att hålla vittnesförhör med målsägande där detta från teoretisk synpunkt sett kunde vara möjligt och om ej praxis därvidlag sålunda följer den av JO förordade linjen. Det hade varit intressant att få praxis härvidlag belyst. Ett studium av akter från underrätter och hovrätter torde bättre än publicerade rättsfall vara ägnat att lämna upplysning i detta hänseende.
Som helhetsomdöme om avhandlingen kan sägas, att den utgör en synnerligen stor och samvetsgrann undersökning av ett betydelsefullt men hittills föga bearbetat rättsområde inom processrätten. Den innehåller en skarpsinnig analys av ett omfattande källmaterial. Nya, mycket intressanta forskningsresultat har framkommit av undersökningen. För rättstillämpningen såväl som för forskningen kommer avhandlingen otvivelaktigt att vara till stor nytta.
Förf. förordnades till docent. Det är en glädje att lyckönska honom till en förstklassig vetenskaplig prestation.
Nils Börje Lihné