HANS STENBERG. Studier i EG-rätt. Om konkurrensbegränsande avtal och deras ogiltighet. Akad. avh. Sthlm 1974. Jurist- och Samhällsvetareförbundets Förlags AB. 605 s.

 

Enligt EEC-fördragets art. 85 skall vissa konkurrensbegränsande avtal, som är ägnade att påverka samhandeln mellan medlemsstaterna, anses förbjudna och "sakna rättsverkan". Fördraget förutsätter, att medlemsstaternas nationella domstolar tillämpar ogiltighetsregeln. Emellertid har EG-kommissionen (men däremot inte de nationella domstolarna) kompetens att under vissa förutsättningar förklara förbudet icke tillämpligt, med påföljd att avtalet då är giltigt. En sådan förklaring från kommissionens sida kan ges med retroaktiv verkan enligt vissa regler. Denna kompetensfördelning ger upphov till problemet om ett avtal är giltigt eller ogiltigt undertid då det står öppet om kommissionen sedermera skall godkänna det med retroaktiv verkan. En annan fråga som aktualiseras av art. 85 är i vad måndet generella förbudet urholkar nationell varumärkesrätt, patenträtt m. m.
    De antydda problemen är ett par av de viktigaste som förf. ägnar sig åt i förevarande arbete. Boken har, förutom en längre inledning, tre avdelningar kallade respektive "Om Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC)", "Om EEC:s konkurrensbegränsningsrätt" och "Om tolkning och tillämpning av art. 85: 2".
    Den första avdelningen gäller fördraget som helhet och är en brett upplagd framställning om EEC och den gemensamma marknaden, omfattande ungefär 100 sidor. Läsaren får en god inblick i den europeiska ekonomiska gemenskapens bakgrund, regelsystem och utveckling.
    Den andra avdelningen, omfattande cirka 200 sidor, består till hälften av en redogörelse för bestämmelserna samt — summariskt och i kronologisk ordning — för gemenskapsdomstolens och kommissionens praxis med avseende på art. 85; den andra hälften ger en analys av kriterierna för förbjudna avtal och behandlar frågan om förhållandet till nationell immaterialrätt. Denna del har sitt största värde i den del förf. kallar "Tillämpningsområdet". Här behandlas samhandels- och konkurrensbegränsningskriterierna, och förf. ger också anvisning om vissa typfall, beträffande vilka man kan räkna med att kommissionen icke kommer att medge undantag från det generella förbudet. Beträffande avsnittet om immaterialrätter bör noteras, att förf:s slutsatser av gemenskapsdomstolens utslag ofta förefaller diskutabla. Några exempel skall nämnas. I sin kommentar till Parke—Davis-målet (s. 295) uppger förf., att domsmotiveringen skulle innehålla att "de nationella immaterialrätterna har icke harmoniserats trots att de är ägnade att hindra dels den fria cirkulationen av patenterade varor dels konkurrensen på den gemensamma marknaden". Härav drar förf. slutsatsen:"Med andra ord betyder detta att om EEC-lagstiftaren dröjer med att undanröja dessa hinder för den gemensamma marknadens funktion måste GD överväga den situation som föreligger och anlägga sin tolkande verksamhet härefter." Men konjunktionen "trots att", som får motivera slutsatsen, återfinns inte i domen, och det torde ligga närmare till hands att läsadet åsyftade avsnittet ur domen så att domstolen helt enkelt konstaterar, att samhandels- och konkurrensbegränsningsrekvisiten är uppfyllda till följd av bristen på lagharmonisering. — Beträffande Sirena-målet (s. 300) antar förf., att domstolen funnit att nationell varumärkesrätt, som inte kan föras

 

tillbaka på något avtal om varumärket, faller utanför EEC-rättens tillämpningsområde. Något dylikt står inte i domen och överensstämmer f. ö. inte med domstolens ståndpunkttagande i Deutsche Grammophon-målet. — I sin kommentar till sistnämnda mål (s. 306) drar förf. slutsatsen att nationell immaterialrätt är intakt i förhållande till fördraget såvitt ensamrättsinnehavaren "kommit i åtnjutande av den rättighet som skyddsrätten avser att tillförsäkra honom". Detta sägs emellertid inte i domen och skulle stå i strid med en i domstolens praxis ofta uttryckt princip: att i fördraget omnämnda begrepp skall tolkas "gemenskapsrättsligt" och anses till sin innebörd bestämda, icke av nationell rätt utan av fördraget självt. Vad domen i Deutsche Grammophon-målet fastslår är att utövandet av den nationella rättigheten står i strid med fördraget såvitt den går ut på att hindra import uteslutande på den grund att varan gjorts till föremål för omsättning på annan medlemsstats territorium.
    Den tredje avdelningen består av drygt 200 sidor. Till övervägande del handlar den om det problem som nämndes inledningsvis här ovan och som kan kallas frågan om giltighet eller ogiltighet tills vidare. Efter en dom, som gemenskapsdomstolen gav 1973 i det s. k. de Haecht II-målet är det— som förf. också avslutningsvis konstaterar — knappast något rättsligt problem längre, men förf. har velat belysa den osäkerhet som rådde under många år och som gav upphov till en mycket omfattande diskussion inom den rättsvetenskapliga litteraturen. — Framställningen är uppdelad i fyra olika skeden och ger en redogörelse för hur problemet har angripits under dessa olika skeden, av gemenskapsdomstolen, av doktrinen i skilda medlemsstater samt av nationella domstolar. Avsnittet slutar med ett kapitel, vari förf. diskuterar om ogiltighetsregeln utgör ett rättsligt dilemma. —Genom att förf. koncentrerat sig på spörsmålet om giltighet eller ogiltighet tills vidare kvarstår vissa andra frågor, som knyter sig till ogiltighetsregeln, väsentligen obesvarade. Man kan t. ex. fråga sig, vad uttrycket "utan rättslig verkan" innebär. I avhandlingen upplyses härom endast, att ogiltigheten gäller ex tunc, att den kan göras gällande av tredje man och att domstolskall beakta den ex officio. I övrigt heter det, något gåtfullt, å ena sidan att ogiltigheten "är av EEC-rättslig natur" (s. 18) och avser att "åstadkomma ensartade rättsverkningar i medlemsstaterna" (s. 352), å andra sidan att "verkningarna av denna nullitet kommer inte EEC-rätten vid" (s. 356).
    En genomgående tes i avhandlingen är att gemenskapsdomstolen dömer "politiskt". Vad förf. avser härmed framgår inte fullt klart. Det material boken innehåller kan visserligen ge stöd åt tesen, om man med "politiska domar" inte menar något annat än att obestämda uttryck som t. ex. "missbruk" tolkas i ljuset av de värderingar som kommit till uttryck annorstädes i rättsordningen (i förevarande fall främst i den del av fördraget som kallas "Principerna"). Men i så fall är alla domstolar nödsakade att döma "politiskt" och tesen framstår som en truism. Förf. synes i själva verket mena något mera uppseendeväckande, ty han anser gemenskapsdomstolens tolkningsverksamhet leda till att domstolen "helt sonika sätter skriven rätt åt sidan" (s. 58); Sirena-domen t. ex. betecknas som "en bedövande elegantl ösning på gränsen till vad som kan vara tillåtet även för en domstol med GD:s status" (s. 301). Man saknar en argumentering som kan hjälpa läsaren att följa förf. fram till sådana slutsatser.

 

    Av det sagda torde framgå, att vissa invändningar kan framställas mot förf:s bearbetning av rättsfallsmaterialet. Avhandlingen är emellertid huvudsakligen deskriptiv, och det bör framhållas att detta omfångsrika arbete innehåller mycket intressant stoff från ett praktiskt betydelsefullt rättsområde. Att förf. förmått gripa om hela detta material och systematisera det till en bok, som man har lätt att hitta i (avhandlingen upptar bl. a. sak- och personregister) imponerar och har gjort boken till ett förtjänstfullt bidrag till den svenska forskningen om EG:s konkurrensbegränsningsjuridik. Avhandlingen har givit förf. docentkompetens.
Brita Sundberg-Weitman