Den nya franska abortlagen
Den 17 januari 1975 fick Frankrike en ny abortlag, vilken någorlunda uttrycker det mognade tjugonde århundradets livssyn.
    Vägen till lagens slutliga antagande av parlamentets båda kammare hade varit både lång, krokig och törnbeströdd. Abortdebatten har under de tre senaste åren rasat med en intensitet, en passion och ofta en osaklighet som varit mera mediterrana än galliska. En blick på den sociala bakgrunden till denna debatt och på lagens smärtsamma väg till antagande må härvara på sin plats.
    Det franska abortproblemet kan ej förstås om man ej betraktar det i samband med ett annat, närliggande, problemkomplex: frågorna om sexualupplysning, födelsekontroll och familjeplanering. Och intet av dessa problem kan i sin tur förstås utan en blick tillbaka — till tiden för den hittills gällande lagstiftningens tillkomst.
    Det var 1923. Ett krigschockat Frankrike, som förlorat miljoner människor, såg med oro på ett sjunkande födelsetal, som hotade att ytterligare reducera landets motståndskraft gentemot arvfienden, vars befolkning, trots kriget, var stadd i kraftig tillväxt.
    Den franska statsmakten strävade därför efter att vidtaga åtgärder som kunde verka födelsebefrämjande. Alla handlingar som kunde äventyra denna politik belades med hårda straffpåföljder. Av detta skäl förbjöds tillhandahållandet av preventivmedel samt all propaganda för eller upplysningsverksamhet om preventiva metoder. Samtidigt omskrevs och "moderniserades" strafflagens — Code Napoléon — gamla stadganden om fosterfördrivning. Abort eller medverkan därtill gjordes till föremål för stränga påföljder.
    Utvecklingen efter 1923 har, särskilt under de senaste decennierna, givit vid handen, att en födelsebefrämjande politik ej kan föras med repressiva metoder. Tvärtom är det med positiva åtgärder, ägnade att påverka familjernas levnadsstandard och livsförväntningar, som födelsetalet kan påverkas. Detta framgår ej minst av att nativiteten i Frankrike på senaste tid följt exakt samma utvecklingslinjer som i liknande västeuropeiska länder, även där dessa haft en betydligt liberalare syn på födelsekontroll och abort.
    I Frankrike har de dubbla lås som lagstiftaren satt upp för att förhindra födelseplanering och abort lett till fullständigt orimliga resultat. På grund av bristen på information om och tillgång till preventiva metoder har den illegala aborten kommit att tillgripas som medel för födelsekontroll. Enligt officiella uppgifter beräknades under 1972 antalet illegala aborter till cirka 1 000 om dagen eller 350 000 om året. Av dessa ansågs ungefär en promille ha fått dödlig utgång för kvinnan. Straffbestämmelserna visade sig sålunda ineffektiva från allmänpreventiv synpunkt.
    Enligt likaledes officiella uppgifter lagfördes blott omkring en promille av dem som överträdde bestämmelserna. Ordningsmakten har varken förmått eller velat tillämpa den gällande lagstiftningen. Samtidigt har domstolspraxis utvecklats mot en allt tolerantare syn på abortbrotten. Under de

 

Sten Strömholm 579senaste åren har endast ett fåtal straffdomar meddelats i abortmål, och dessa domar har endast gällt vissa former av medverkan. Sålunda har man straffat personer, som farit med bedrägliga uppgifter om sin sakkunskap.
    Ett läge hade alltså uppkommit, där en gällande lagstiftning icke tillämpades på grund av myndigheters och domstolars såväl bristande förmåga som bristande vilja att tillämpa lagen. Och detta sakernas tillstånd var givetvis oacceptabelt i en rättsstat.
    Lägg härtill den sociala rättviseaspekten. För de kvinnor, som bildningsmässigt och ekonomiskt haft de största resurserna, har problemet varit minst påtagligt. De har antingen vetat skydda sig genom preventivmetoder eller kunnat köpa sig en medicinskt betryggande abort. Eller också har de varit i stånd att resa utomlands, till något land, där lagstiftningen berett dem möjlighet till legal abort. Främst Storbritannien har på sista tid varit utflyktsmål för sådan hälsoturism.
    De flesta av abortfallen hör alltså hemma i mindre lyckligt lottade samhällsgrupper, där okunnighet oftare leder till ovälkomna havandeskap och där bristande ekonomiska resurser förhindrar en medicinskt betryggande lösning. Majoriteten av abortsökande kvinnor har varit mödrar i redan alltför barnrika familjer eller ensamstående mödrar.
    För att råda bot på de missförhållanden varom just talats har lagstiftaren gått fram parallellt på två områden. Hans strävan har varit att normalisera en födelsekontroll på preventivstadiet för att göra aborten till en exceptionell nödfallsåtgärd.
    Den 28 december 1967 utfärdades en lag om födelsekontroll m. m. (régulation des naissances). Lagen har benämnts Neuwirthlagen efter sin upphovsman, den gaullistiske deputeraden Neuwirth.
    I Neuwirthlagen tilläts försäljning av preventivmedel under noga bestämda former — endast från apotek och med läkarrecept. All reklam för preventiva metoder förblev förbjuden, men däremot infördes regler om sexualupplysning, som fick bedrivas av auktoriserade organisationer.
    Man kan fråga sig hur det kommer sig att, trots denna liberalisering, abortfrekvensen förblivit så hög.
    Svaret ligger huvudsakligen i den franske lagstiftarens speciella metod att utfärda ramlagar, vilka för sin tillämpning kräver särskilda tillämpningsföreskrifter. I brist på sådana hade Neuwirthlagen förblivit en död bokstav ända fram till 1972. Då — fem år efter lagens antagande — gick deputeraden Neuwirth ånyo till offensiv och krävde tillämpning fullt ut av 1967 års lag. En häftig debatt blossade upp i parlament och massmedia och kom att spänna över alla de sexuella livsåskådningsfrågorna, däri inbegripet aborten. Normalt cyniska och antiklerikala fransmän blev plötsligt lika katolska som påven själv i sitt motstånd mot preventiva metoder, sexualupplysning och abort.
    Regeringen Messmer, vilken förberett en enligt uppgift liberal, ny abortlag, vågade icke, inför denna opinionsstorm, lägga fram propositionen i abortfrågan, särskilt som parlamentsvalen i mars 1973 stod för dörren.
    Sedan krutröken något lagt sig i parlamentet, antogs några — men icke alla — tillämpningsförordningar till Neuwirthlagen. Viktigast var måhända inrättandet (genom en lag den 11 juli 1973) av ett riksråd för sexualupplysning som skulle koordinera en objektiv upplysningsverksamhet på detta område.

 

580 Sten Strömholm    Efter 1973 års parlamentsval framlade regeringen en proposition till abortlag. Det var ett blekt förslag, vari alla eftergifter redan gjorts. Lagförslaget påminde om 1938 års svenska abortlag men saknade en allmän social indikation. Under hela den parlamentariska höstsessionen 1973 kämpade justitieministern Taittinger för sitt föga radikala lagförslag men mötte ett passionerat, av religiösa och moraliska värderingar impregnerat motstånd— främst från sina egna partifränder i parlamentet. Med insikt om att lagen kunde drivas igenom endast med socialistiska och kommunistiska röster, och mot de regeringsbärande partiernas vilja, föredrog regeringen att göra en taktisk reträtt. Strax före jul 1973 togs lagförslaget tillbaka, men regeringen lovade återkomma med en ny proposition under 1974.
    Så avled, i början av april 1974, presidenten Pompidou. Valéry Giscard d'Estaing valdes till republikens president och med honom började ett nytt skede i fransk inrikes- och samhällspolitik.
    Frågorna om abort, sexualupplysning och kontraception stod, redan under valkampanjen, högt upp på Giscards prioritetslista. Icke minst var detta ett uttryck för Giscards syn på kvinnans ställning i samhället. Ty abortfrågan och frågorna om familjeplanering och sexualupplysning har av den franska kvinnan uppfattats som väsentliga element i hennes emancipation och oberoende.
    Giscardregimen har icke väntat med att infria sina löften om snabba reformer på de här berörda områdena, och de många kvinnliga väljare som satsade på Giscard har hittills ej haft anledning att vara besvikna.
    Redan några veckor efter Giscards trontillträde genomdrev regeringen de alltjämt felande föreskrifter, som erfordrades för att bringa Neuwirthlagen i full tillämpning. Men icke nog därmed. Regimen tog ett betydande steg längre på vägen mot liberalisering. För framtiden viktigast var väl, att obligatorisk sexualundervisning infördes i det offentliga skolsystemet. Lika spektakulär var nyheten, att envar som uppnått 18 års ålder fick rätt att inköpa preventivmedel och att dessa, jämte erforderliga läkarkonsultationer, gjordes helt ersättningsgilla från sjukkassan. Med dessa reformer öppnades vägen för en utveckling på sikt mot en normalare födelsekontroll på preventivstadiet — och alltså bort från aborterna.
    Vid början av parlamentets höstsession 1974 presenterade den nya hälsovårdsministern, Madame Simone Weil, en proposition med förslag till en ny abortlag. Vid jämförelse med tidigare förslag tedde sig den nya propositionen såsom utomordentligt modern och radikal. Den väntade debattstormen uteblev ej, men den blev beskedlig i jämförelse med tidigare våldsamma meningsutbyten. Kanske hade det politiska klimatet i och med Giscard blivit ett annat än tidigare — öppnare och friare. Giscard hade vunnit tronen på sina löften om en förändring av det franska samhället, genom dess modernisering och liberalisering. Abortproblemet hade förts över från livsåskådningsfråga till en fråga om individens frihet. Och problemet presenterades av en djupt engagerad kvinna, som var hälsovårdsministern själv. Samtidigt hade den franska opinionen, under de år som gått sedan abortdebatten blossade upp 1972, hunnit utvecklas mot större vidsynthet. Opinionsundersökningar utvisade i själva verket redan 1973, att av fransmän i allmänhet (men alltså icke bland de folkvalda) endast sju procent ville behålla den gamla abortlagstiftningen, medan 27 procent påyrkade en helt fri abort och återstående 66 procent ville ha en lagreglerad abort. Om

 

Den nya franska abortlagen 581det franska folkets inställning vittnar även opinionsundersökningar efter abortlagens antagande, vilka utvisat, att hälsovårdsministern, genom sitt försvar av abortpropositionen, tillvunnit sig ställningen som Frankrikes populäraste politiska gestalt.
    Det tog en höst av strider i parlamentet innan abortlagen slutligt antogs, den 20 december 1974. Motståndet kom även denna gång från regeringsmajoritetens egna led, främst från gaullisterna. Men Giscardregimen drog sig ej för att driva igenom lagen, trots att det i huvudsak var oppositionen som stödde den.
    Ett sista obstruktionsförsök gjordes efter parlamentets slutbehandling, då en grupp parlamentariker hänvisade lagen till det konstitutionella rådet med påstående att den stred mot gällande grundlagar. Rådet avvisade emellertid denna klagan, och den 20 januari 1975 blev abortlagen slutgiltigt lag.
    Lagen den 20 januari 1975 om "frivilligt avbrytande av havandeskap" är endast temporär och har fått giltighet under en försökstid av fem år. Denger föreskrifter om två huvudtyper av abortfall. Det första — och nya — avser abort av sociala skäl. Det andra avser s. k. terapeutisk abort.
    För det första fallet stadgas i lagens första kapitel, att havande kvinna skall ha rätt att, när havandeskapet försätter henne i trångmål ("détresse"), begära och få abort före utgången av tionde havandeskapsveckan. Förfarandet är avsiktligt tämligen betungande. Sökanden har sålunda att hänvända sig till läkare med sin framställning. Denne skall först för henne klargöra abortens medicinska risker. Han skall därefter hänvisa henne till en rådfrågningsbyrå där hon, i enskilt samtal med en socialvårdstjänsteman, skall orienteras om det stöd och skydd som samhället tillförsäkrar mödrar och barn. Denna konsultation är obligatorisk och rådfrågningsbyrån utfärdar intyg om att den ägt rum. I sammanhanget stadgas att, där så är möjligt, bägge föräldrarna skall deltaga i rådgivningen.
    Tidigast en vecka efter den första hänvändelsen äger sökanden skriftligen upprepa sin framställning. Denna skall ställas till behörig — och villig — läkare, varvid ovannämnda intyg skall företes. Lagen stadgar särskilt, att det åligger läkare, vilken ej själv — av t. ex. samvetsskäl — vill medverka till abort, att genast meddela sökanden detta och därefter hänvisa henne till annan läkare.
    Om abortens utförande stadgas, att den endast må företagas av legitimerad läkare och endast på offentlig sjukvårdsanstalt eller sådan privat anstalt som auktoriserats av staten. Det föreskrives vidare, att kvinnan på anstalten skall erhålla sexualundervisning samt information om preventiva metoder, till undvikande av förnyat tillgrepp av abortmetoden.
    Efter företagen abort åligger det vederbörande sjukvårdsanstalt att inge anmälan härom till den statliga hälsovårdsinspektionen i länet. Anmälan skall ej upptaga kvinnans namn. För att undvika tillströmning av utländska abortsökande föreskriver lagen, att utländsk medborgare måste ha haft en längre tids hemvist i Frankrike innan abort kan beviljas henne.
    I lagens andra kapitel stadgas om "frivilligt avbrytande av havandeskap av terapeutiska skäl". I detta stycke stadgar lagen, att abort kan beviljas när som helst under havandeskapet, under förutsättning att kvinnans liv skulle äventyras av födelsen eller att barnet kan väntas födas med allvarlig

 

582 Den nya franska abortlagenmissbildning. Abort kan utföras om två läkare, varav åtminstone den ene är knuten till behörig sjukvårdsanstalt, efter undersökning: och samråd intygar,att fara föreligger för sådana effekter varom just talats.
    I lagens tredje underavdelning meddelas administrativa föreskrifter om privat sjukvårdsanstalts befattning med abort. Sådana ingrepp får ej till antalet överstiga andra kirurgiska operationer vid anstalten. Detta till undvikande av att särskilda "abortkliniker" uppkommer.
    Vissa nya straffbestämmelser meddelas även. Sålunda kan till fängelse mellan två månader och två år jämte till böter mellan 2 000 och 20 000 francs dömas den som söker förleda till abort — även om åtgärden som sådan vore laglig och även om abort ej följer. Samma straff kan drabba den som ägnar sig åt propaganda eller reklam för sjukvårdsanstalt där abort utföres eller för fosterfördrivande medel. I samma stadgande anges särskilt att även införande och tillhandahållande av utländskt propagandamaterial är straffbart.
    I lagens kapitel III, artikel 13, återfinns ett av lagens centrala stadganden, vari uttryckes den franske lagstiftarens hela filosofi med avseende på aborten. Lagrummet lyder: "I intet fall må ett frivilligt avbrytande av havandeskap utgöra ett medel för födelsekontroll. I syfte att möjliggöra detta skall regeringen vidtaga alla erforderliga åtgärder för att utveckla en så vidsträckt upplysningsverksamhet som möjligt med avseende på födelsekontroll. Särskilt skall detta ske genom inrättandet, vid alla mödra- och barnavårdscentraler, av centra för familjeplanering och sexualundervisning, med utnyttjande av alla informationsmedia. " Detta lagrum uttrycker i sammanfattning regimens målsättningar: Man vill styra sederna, via ökade insikter, mot en familjeplanering med öppna ögon och på medborgarens eget ansvar.
    Ännu när detta skrives — i maj 1975 — har abortens motståndare ej givit slaget förlorat, även om de tvingats övergå till guerillakrigföring. Särskilt aktiva motståndshärdar finns, förutom i kyrkliga kretsar, inom läkarnas egna led, där starka grupper inom läkarsamfundet ställt sig skeptiska till abortlagen från begynnelsen. Har vägen till lagens juridiska tillkomst varit törnbeströdd, så vill det synas som om vägen fram till dess praktiska tilllämpning ej skulle bli mindre taggig. Demonstrationer och motdemonstrationer förekommer alltjämt på sjukhus samt på gator och torg. Ännu väntar lagen på sina tillämpningsförordningar, innan dess bestämmelser kan omsättas i praktiken. Ännu är obstruktion möjlig. Och ännu torde ett tusental franska kvinnor varje dag utsätta sig för de risker och den ångest som en i lönndom företagen abort medför.
    Men Giscardregimen har lovat snar verkställighet och vunna erfarenheter visar, att den säkert är i stånd att genomdriva sin vilja.
Sten Strömholm