BJÖRN LINDQUIST. Försäkringsersättning vid skada på sjötransporterade varor. Studentlitteratur. Lund 1974.

 

I Sverige är vi inte bortskämda med avhandlingar och framställningar som behandlar försäkringsrätt och allra minst sjöförsäkringsrätt. Därför hälsas varje arbete med så mycket större tillfredsställelse som det även ger hopp om att inspirera andra författare till att gripa sig an ämnet. Orsaken till den anförda situationen finner man nog tyvärr hos försäkringsgivarna själva. En inställning som utmynnar i att "vi har inga juridiska problem som behöver lösas, vi har det bästa förhållande till våra försäkringstagare, skulle det uppkomma oenighet om ett försäkringsvillkor eller en ersättningsberäkning regleras detta i regel via kulanskontot" utgör ingen bördig grogrund för en författare som vill utforska området.
    Att det finns olösta, eller på ett mindre tillfredsställande sätt lösta, problemområden visar inte minst denna avhandling. Det vore också underligt om så inte vore fallet då man tar i beaktande den mängd material av olika slag som kan ligga till grund för ett försäkringsavtal. Ett enskilt försäkringsavtal regleras förutom av de i polisen tillskrivna klausulerna, av på polisen tryckta standardvillkor, av standardvillkor som utarbetats av det enskilda försäkringsbolaget, av generella standardvillkor utarbetade för hela branschen (t. ex. Allmän Svensk Sjöförsäkringsplan) och av dispositiva och tvingande lagregler. Vilken försäkringstagare har möjlighet att behärska hela detta område? Det är mot denna bakgrund man får se Björn Lindquists önskan att sprida ljus över frågan om försäkringsersättningen. Naturligt väljer han då att göra undersökningen ur försäkringstagarens synvinkel.
    Förf. anser att det förekommer en obalans i styrkeförhållandet mellan försäkringsgivare och försäkringstagare. Därvid avviker förf. från den traditionella åsikten att ett sjöförsäkringsavtal utgör ett rent affärsavtal mellan två jämbördiga näringsidkare. Motiveringen till sitt ståndpunktstagande finner förf. i den omständigheten att det förekommer "små" försäkringstagare liksom nystartade företag utan större insikter i hithörande frågor. Frågan är emellertid om denna motivering håller. Samma försäkringsvillkor tillämpas för den "lille" försäkringstagaren som för den "store". Om nu den "lille" skulle sakna tillräckliga insikter för att kunna påverka försäkringsvillkoren, kan vi nog lugnt räkna med att den "store" ser till att eventuella dissonanser försvinner. Dessutom är det hela i grunden en ekonomisk fråga, eftersom försäkringspremien är helt relaterad till skyddets omfattning.
    Men låt oss i stället för den generella utgångspunkten välja ett konkret

 

Mats Tullberg 59försäkringsfall med en "liten" försäkringstagare som skadelidande. Naturligtvis har vi här en obalans vad gäller kunskaper om hur fallet skall regleras. Till stor del beror denna, som förf. understryker, på att försäkringsgivaren har tillgång till betydligt fler informationskällor kring dessa frågor än försäkringstagaren.
    Vi har nu kommit över till en av förf:s huvudteser, vilken behandlas i kapitel 2, nämligen obalansen i tillgången på information kring skaderegleringen. I kapitel 3 behandlas skaderegleringen med utgångspunkt från en redogörelse för gången av en skadereglering. Därvid belyses den mängd frågeställningar som måste besvaras vid varje försäkringsfall: Föreligger ett försäkringsfall? Är det skadade objektet omfattat av försäkringen? Har skadan inträffat vid en tidpunkt då försäkringen varit gällande? Har skadan orsakats av en fara som omfattas av försäkringen o. s. v.? Kapitel 4 har som rubrik försäkringsvärde och försäkringsbelopp; det behandlar även det berättigade i att ha kvar försäkringsavtalslagens regler om berikandeförbud. Kapitel 5 behandlar förlustbegreppen, kapitel 6 ersättningsberäkningen och kapitel 7 vissa följder av förlustbegreppsbestämningen såsom frågan om vem som erhåller äganderätten till det skadade godset. Slutligen innehåller kapitel 8 en summering av förf:s ståndpunkter och förslag till korrigeringar.
    Vi återvänder till frågan om den bristande balansen i tillgången på information kring skaderegleringen. Som exempel på detta nämner förf. de cirkulärskrivelser mellan sjöförsäkringsbolagen till vilka försäkringstagaren saknar tillgång. Dessa cirkulär distribueras av Sjöassuradörernas Förening. Förf. saknar något slags information från försäkringsgivarna till försäkringstagarna om slutförda principiellt viktiga skaderegleringsfall. En sådan information skulle omhänderhas av Försäkringsinspektionen eller Sjöassuradörernas Förening. Tanken är inte helt främmande för sjöförsäkringsmarknaden. Vissa svenska kaskoförsäkringsgivare, t. ex. Sveriges Ångfartygs Assuransförening, har informationsblad som går ut till deras försäkringstagare och i vilka det bl. a. redogöres för inträffade haverier. Dock brukar inte skaderegleringen behandlas utan tonvikten ligger i stället på orsaken till haveriet, detta för att förebygga likartade skador i framtiden. En sådan strävan att förhindra transportskador på sjötransporterade varor har även gjort sig gällande hos varuassuradörerna. Flera försäkringsgivare har för detta ändamål inrättat särskilda "loss-prevention"-avdelningar som skall stå till försäkringstagarnas tjänst med råd om hur man förebygger transportskador, t. ex. vid val av transportförpackning. Man kan då ställa sig frågan om en försäkringstagare inte är mera hjälpt av en information som kan förhindra uppkomsten av transportskador än av en information om hur han efter en inträffad skada skall kunna erhålla maximal ersättning.
    Förf. föreslår också att regeln i FAL § 39 om det s. k. berikandeförbudet slopas. Stadgandet utgör en säkerhetsventil för försäkringsgivaren men kan medföra stora nackdelar för försäkringstagaren. Försäkringsgivaren behöver inte utföra någon noggrannare kontroll av riktigheten hos det i polisen intagna försäkringsvärdet, då han genom berikandeförbudet har möjlighet att efter en inträffad skada korrigera tidigare misstag. Detta medför en osäkerhet för försäkringstagaren som ej borde finnas.
    I stället vill förf. införa den engelska modellen där det räcker att konstatera förekomsten av ett försäkringsbart intresse, för att det överenskomna

 

60 Mats Tullbergansvaret för försäkringsgivaren skall gälla.
    Berikandeförbudet kan även på andra områden än sjöförsäkringen anses som föråldrat åtminstone ur försäkringsteknisk synpunkt. Bruket av s. k. nyvärdesförsäkringar utgör belysande exempel härpå. Försäkringstagaren får, vid skador omfattade av en sådan försäkring, ersättning för nyvärdet även om det skadade objektet varit begagnat. I gengäld får han betala premie i förhållande till nyvärdet på det försäkrade objektet.
    I kapitel 5, som behandlar förlustbegreppen totalförlust och partiell förlust, saknar förf. det i norsk rätt införda mankobegreppet. Detta innefattar de fall då totalförlust inträffar på en del av godset, en situation som inte särregleras i svensk rätt. Fördelen skulle vara att erhålla en sammanställning av de rättsföljder som en sådan skada innebär, i stället för att som nu applicera några av reglerna för totalförlust och några för partiell förlust vid ersättningsberäkningen.
    Åtgärder som har ett klargörande syfte är som regel av godo, men fråga när om det finns något större behov därav i detta fall. Skillnaden i rättsföljden mellan de olika förlustbegreppen saknar i de flesta fall praktisk betydelse, vilket förf. också påpekar (s. 149). Den centrala skillnaden ligger enligt förf. i vem som har rätten till det skadade godset. Vid totalförlust övergår äganderätten till försäkringsgivaren efter utbetald totalförlustersättning, men försäkringstagaren behåller äganderätten vid partiella skador.
    Men inte heller denna gräns kan upprätthållas. Allmänna villkor för försäkring av varor § 9 punkt 2 innehåller en regel som tyder på att även vid totalförlust försäkringstagaren kan få behålla godset, dock "efter avdrag av eventuellt restvärde". Likaså innehåller § 9 punkt 3 a en regel som vid partiella skador ger försäkringsgivaren rätten till den skadade delen om skadan reglerats genom anbringande av en ny fullgod del.
    Hur skall man då tolka dessa regler? Meningen måste vara att förhindra att försäkringstagaren erhåller ersättning både för det skadade godsets hela värde och dessutom för det eventuella restvärde som äganderätten till det skadade godset kan medföra, oavsett om skadan rubriceras som totalförlust eller partiell förlust. Man får inte se reglerna som en ovillkorlig reglering av äganderätten till godset. Det finns nog ingen försäkringsgivare som efter konstaterad totalförlust skulle vägra försäkringstagaren att behålla godset mot avräkning av dess eventuella värde.
    Det sagda skulle innebära att förlustbegreppen i stort sett saknar betydelse för ersättningsfrågorna. Deras funktion finner vi i stället vid regleringen av farefälten, i formen av speciella ansvarsklausuler. Naturligtvis blir skaderegleringen olika, om det skadade objektet fullständigt förstörts eller bara delvis. Men det saknar betydelse om objektet i sig utgör hela eller endast en del av det försäkrade godset.
    Förf. föreslår också en viss uppstramning av villkoren vad avser rums- och tidpunktsbestämningar för värderingsreglerna i samband med förlustbegreppen och även vid ersättningsberäkningen. Förf:s utgångspunkt är, att frånvaron av specificeringar på detta område ligger försäkringstagaren till last. Det kan emellertid också finnas nackdelar med alltför rigida regler. De kan i en typsituation visa sig fördelaktiga medan de i en annan får motsatt effekt.
    Sammanfattningsvis kan man säga om boken, att den utgör en utmärkt regelteknisk undersökning av de informationskällor som ligger till grund för

 

Anm. av Björn Lindquist 61regleringen av försäkringsersättningen. Bokens kapitel om informationskällorna och skaderegleringsgången kan, förutom som vetenskaplig framställning, i sig själv utgöra ett led i den "konsumentupplysning" som förf. efterlyser. Förf. behandlar på ett överskådligt sätt bakgrunden till och samspelet mellan de olika källorna som kanske för den oinvigde kan tyckas svårbegripligt. Likaså innehåller avsnittet om gången av en skadereglering, med början vid försäkringstagarens reklamation om en uppkommen transportskada fram till utbetalandet av ersättningen, nyttig information. Man får bara hoppas att även den "lille" försäkringstagaren tar del därav.
    Man får även hysa förhoppningen att förf :s synpunkter skall leda till debatt kring de behandlade frågorna. Kanske kan de också lämna bidrag till de aktuella revisionerna av försäkringsavtalslagen och Allmän Svensk Sjöförsäkringsplan.
Mats Tullberg