Miljöskyddskonventionerna
Av rättschefen LARS DELIN

 

 

 

 

 

Den snabba industriella utvecklingen i världen innebär ett ökande hot mot människans livsmiljö. Luft och vatten nedsmutsas genom förorenande utsläpp från industriprocesser. Förorening av havsmiljön från landbaserade källor och utsläpp från fartyg i samband med rengöring av lastutrymmen och genom dumpning av kemiskt avfall försämrar levnadsbetingelserna för fisk och andra organismer i havet, orsakar skada på stränder och begränsar möjligheterna att använda havet för rekreation. Då föroreningarna genom vindar och havsströmmar lätt sprider sig från ett land till ett annat, har nedsmutsningen av miljön i hög grad blivit ett internationellt problem.
    En rad bilaterala och multilaterala konventioner till skydd för miljön har ingåtts under senare år. En pådrivande faktor i arbetet på att begränsa miljöstörningarna utgör den miljödeklaration som antogs vid Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm 1972. I denna fastslås bl. a. att utsläpp avgiftiga eller andra ämnen samt värmeutsläpp i mängder eller koncentrationer, som det ligger utanför miljöns' förmåga att oskadliggöra, måste stoppas så att ekosystemen inte tillfogas allvarlig, ohjälplig skada. Vidare deklareras att staterna skall vidta alla möjliga mått och steg för att förebygga att haven förorenas av ämnen som kan befaras förorsaka risker för människors hälsa, skada organiska tillgångar och havens djurliv eller skada eller störa annat legitimt utnyttjande av havet. Deklarationen upptar också den betydelsefulla principen att staterna har att tillse att verksamheter inom ramen för deras jurisdiktion eller kontroll inte förorsakar skada på andra länders miljö eller på områden utanför nationell jurisdiktion. Sistnämnda grundsats har i vad avser förhållandet mellan stater sin motsvarighet i den på senare tid inom folkrätten utbildade principen om "harmless use of territory", enligt vilken varje stat är skyldig att svara för att dess territorium inte används för aktiviteter som medför skada av någon betydelse på annat lands territorium.
    På rekommendation av Stockholmskonferensen har FN:s generalförsamling upprättat en miljöstyrelse för FN:s miljöprogram (UNEP) med 58 medlemmar som väljs av generalförsamlingen. Sekretariatet är förlagt till Nairobi.
    Sverige har undertecknat eller anslutit sig till ett stort antal internationella konventioner på miljövårdens område. I det följande skall lämnas en redogörelse för de viktigare konventionernas huvudsakliga innehåll och deras tillämpning i Sverige. I den mån konventionerna godkänts av riksdagen bygger redogörelsen i viss utsträckning på redovisningen i propositionerna.
    Överenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge om samarbete i fråga om åtgärder mot oljeförorening av havet (SÖ 1971: 23) innefattar bl. a. förpliktelse för stat att underrrätta annan stat om iakttagelse av betydande oljeförekomst på havet som kan befaras driva mot den statens territorium och om resultatet av undersökningar av oljeförekomsten. Staterna skall i samråd upprätta beredskap för bekämpning av betydande oljeförekomster på havet och lämna varandra

 

Miljöskyddskonventionerna 733bistånd vid undersökning av förmodade överträdelser av oljeföroreningsbestämmelser inom sina sjöterritorier eller angränsande farvatten. Överenskommelsen trädde i kraft den 16 oktober 1971. Liknande innehåll har överenskommelsen i Bonn den 9 juni 1969 om samarbete vid oljeförorening i Nordsjöområdet (SÖ 21).
    Nordiska miljöskyddskonventionen den 19 februari 1974 mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige syftar till att skapa en ordning enligt vilken varje lands myndigheter vid prövning av fråga om tillåtligheten av miljöfarlig verksamhet skall jämställa grannländernas miljöskyddsintressen med motsvarande intressen i det egna landet. Konventionen, som sålunda tar sikte på tillåtlighetsprövning i varje enskilt fall av miljöskadliga anläggningar, är enligt artikel 1 tillämplig på utsläppande av fast eller flytande avfall, gas eller annat ämne från mark, byggnad eller anläggning i vattenområde samt användning av mark, havsbotten, byggnad eller anläggning på annat sätt som medför eller kan medföra störning av miljön genom vattenförorening eller annan inverkan på vattenförhållanden, sanddrift, luftförorening, buller, skakning, temperaturändring, joniserande strålning, ljus eller annat sådant. Konventionen är även tillämplig på ländernas kontinentalsockelområden. I den mån prövningen i varje särskilt fall av verksamhet som kan medföra miljöstörningar i annat land regleras genom särskild överenskommelse mellan två eller flera länder, såsom svensk-norska vattenrättskonventionen och gränsälvsöverenskommelsen mellan Finland och Sverige, skall nordiska miljöskyddskonventionen inte tillämpas.
    Enligt konventionens grundläggande bestämmelse skall vid prövning av tillåtligheten av miljöskadlig verksamhet störning som sådan verksamhet kan medföra i annat fördragsslutande land likställas med störning i det egna landet (art. 2).
    Den som drabbas av störning från miljöskadlig verksamhet i annat land får enligt artikel 3 föra talan hos vederbörande domstol eller administrativa myndighet i det landet beträffande verksamhetens tillåtlighet i samma utsträckning som rättssubjekt i verksamhetslandet. Detta gäller också talan om ersättning för skada som orsakats av miljöskadlig verksamhet.
    Varje land skall enligt konventionen utse en s. k. bevakningsmyndighet som skall tillvarata allmänna miljöskyddsintressen i landet i samband med störning från miljöskadlig verksamhet i grannlandet (art. 4). För Sveriges del skall statens naturvårdsverk vara bevakningsmyndighet. Finner prövningsmyndighet i tillståndsärende att miljöskadlig verksamhet kan medföras törning av betydelse i grannland, skall handlingarna i ärendet sändas till det landets bevakningsmyndighet för att bereda denna tillfälle att yttra sig. Bevakningsmyndigheten skall i den mån den anser det behövligt av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen i det egna landet kungöra meddelanden från prövningsmyndigheten och verkställa den utredning om verkningarna i landet som den finner erforderlig (art. 7). Kostnaden för bevakningsmyndighetens verksamhet betalas av hemlandet. Ett land kan även överlämna åt annan myndighet att fullgöra uppgifter som ankommer på bevakningsmyndigheten.
    Om det behövs för utredning av skadeverkningarna i annat land, kan prövningsmyndigheten i verksamhetslandet enligt artikel 10 påfordra att bevakningsmyndigheten i det andra landet skall föranstalta om besiktning

 

734 Lars Delinpå platsen. Vid sådan besiktning får prövningsmyndigheten eller sakkunnig som myndigheten utser vara närvarande. Artikel 10 kan tillämpas även när domstol är prövningsmyndighet. Bestämmelsen hindrar självfallet inte att en domstol i stället väljer att begära bevisupptagning vid utländsk domstol enligt gällande Haagkonvention i ämnet. Bestämmelsen bör kunna tillämpas så att prövningsmyndigheten förordnar ledamot att närvara vid besiktningen. Har besiktning ägt rum i grannland enligt artikeln, torde sådana särskilda omständigheter anses föreligga att protokoll från besiktningen får åberopas som bevis vid domstol enligt 35 kap. 14 § rättegångsbalken.
    Är fråga om tillstånd till miljöskadlig verksamhet, som medför störning av väsentlig betydelse i annat land, föremål för prövning av regeringen eller vederbörande departement i verksamhetslandet, skall samråd äga rum mellan länderna i frågan, om regeringen i det förra landet begär det. I sådana fall kan regeringen i vartdera landet påfordra att en för ändamålet tillsatt kommission skall avge yttrande i ärendet innan det avgörs (art. 11 och 12).
    Konventionen, till vilken hör ett protokoll med vissa kommentarer angående tillämpningen, träder i kraft sex månader efter den dag då samtliga fördragsslutande stater meddelat att erforderliga konstitutionella åtgärder vidtagits. F. n. har sådant meddelande lämnats av samtliga länder utom Finland.
    För Sveriges del godkändes konventionen av 1974 års vårriksdag (prop. 1974: 59). Samtidigt antogs lagen (1974: 268) med anledning av miljöskyddskonventionen den 19 februari 1974 mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige. Lagen träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
    Nordiska miljöskyddskonventionen torde genom det sätt på vilket ländernas medborgare och allmänna miljöskyddsintressen likställs vid tillåtlighetsprövning av miljöfarlig verksamhet i visst land representera ett unikt exempel på långtgående internationellt samarbete på miljöskyddsområdet. Konventionen bygger på förutsättningen att miljöskyddskraven i de berörda länderna kommer att utvecklas något så när parallellt i framtiden.
    I anslutning till konventionen infördes år 1974 bestämmelser om samarbete på miljövårdens område i 1962 års samarbetsöverenskommelse mellen de nordiska länderna, det s. k. Helsingforsavtalet. Enligt dessa bestämmelser skall de nordiska staterna i nationell lagstiftning och vid tillämpningen därav i största möjliga omfattning likställa övriga fördragsslutande parters miljövårdsintressen med det egna landets. Staterna skall eftersträva harmonisering av sina miljöskyddsregler i syfte att uppnå största möjliga överensstämmelse i fråga om normer och riktlinjer för utsläpp av föroreningar, användning av miljögifter och andra störningar av miljön. Staterna skall vidare eftersträva samordning i fråga om avsättning av naturskydds- och friluftsområden samt i fråga om fridlysning och andra åtgärder för skydd av växter och djur.
    Den svensk-norska vattenrättskonventionen den 11 maj 1929 är tillämplig på sådant byggande i vatten som sker i gränsvattendrag. Kan vattenbyggnadsföretag antas medföra olägenhet av någon betydelse i grannlandet, får tillstånd till företaget inte meddelas utan att grannlandet lämnat sitt samtycke. Prövning av fråga om tillstånd sker eljest i stort sett enligt resp. lands interna bestämmelser. Det bör anmärkas att konventionen inte är tillämplig på utsläppande av avloppsvatten. Om en industriell anlägg-

 

Miljöskyddskonventionerna 735ning i ett gränsvattendrag förutom byggande i vatten innefattar utsläpp av föroreningar i vattnet, blir nordiska miljöskyddskonventionen tillämplig beträffande den senare åtgärden.
    Gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland innehåller en utförlig materiell reglering i fråga om byggande i vatten, vattenreglering, fiske och skydd mot vattenförorening inom ett område som omfattar gränsälvarna med tillflöden, sidoflöden och särskilda utflöden samt skärgårdsområdet utanför Torne älvs mynning. Regleringen bygger på gällande finsk och svensk rätt. I den mån konventionsreglering saknas blir vardera statens interna rätt subsidiärt tillämplig. För tillämpning av överenskommelsen har inrättats en gemensam finsk-svensk gränsälvskommission.
    Bestämmelserna om skydd mot vattenförorening i gränsälvsöverenskommelsen har utarbetats huvudsakligen med den svenska miljöskyddslagen som förebild. Föroreningskapitlet inleds med ett allmänt, straffsanktionerat förbud mot förorening av vattenområde i vidare mån än som är tillåtligt enligt överenskommelsen. Beträffande användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som medför förorening gäller i huvudsak samma regler om förutsättningar för verksamhetens tillåtlighet och skyldighet att vidta skyddsåtgärder etc. som gäller enligt miljöskyddslagen. Den som använder eller ämnar använda mark, byggnad eller anläggning på sätt som kan medföra förorening av vattenområde har rätt att få verksamhetens tillåtlighet prövad av gränsälvskommissionen. Tillåtlighetsfrågan skall underställas båda regeringarnas prövning när kommissionen finner det påkallat eller endera regeringen har förbehållit sig prövningsrätt. I en som bilaga till överenskommelsen intagen stadga meddelas efter mönster av den svenska miljöskyddskungörelsen föreskrifter om obligatorisk prövning beträffande vissa slag av verksamhet. I den mån tillståndsplikt inte föreligger blir interna bestämmelser om anmälningsplikt tillämpliga. Har tillstånd inte meddelats, kan fråga om förbud mot viss verksamhet tas upp av kommissionen på begäran av myndighet eller enskild sakägare i någondera staten.
    Gränsälvskommissionen prövar i de nationella myndigheternas ställe tillstånds- och ersättningsfrågor samt handhar vissa tillsynsuppgifter och andra administrativa funktioner. Kommissionens befogenheter inskränks av regler om underställning till båda regeringarna av bl. a. viktigare tillståndsfrågor. Kommissionen består av sex ledamöter, tre från vardera staten. För giltigt beslut krävs i princip att minst två ledamöter från vardera staten är överens. Kommissionens beslut i ersättningsfrågor får överklagas hos vattenöverdomstolen i den stat där skadan uppkommer. Dess beslut i andra frågor vinner omedelbart laga kraft.
    Sedan riksdagen godkänt överenskommelsen (prop. 1971: 137) införlivades konventionens bestämmelser såvitt nu är ifråga med svensk rätt genom lag (1971: 850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1972.
    Konventionen är som nämnts tillämplig bl. a. på vattenförorening. Däremot gäller den inte t. ex. luftförorening eller buller. Beträffande tillåtligheten av anläggning inom gränsområdet som orsakar miljöstörning av sistnämnda slag blir i stället miljöskyddslagen och, när den träder i kraft,

 

736 Lars Delinnordiska miljöskyddskonventionen tillämpliga.
    Enligt överenskommelsen den 5 april 1974 mellan Sverige och Danmark för att skydda Öresund skall båda länderna vidta effektiva åtgärder för att minska utsläppen av föroreningar i Öresund. Omfattningen av åtgärderna skall bedömas med utgångspunkt från vad som är tekniskt möjligt och medbeaktande av såväl allmänna som enskilda intressen. Därvid gäller att direkta eller indirekta utsläpp i Öresund av avloppsvatten från tätbebyggelse får ske endast om avloppsvattnet undergått längre gående rening än slamavskiljning. För utsläpp i områden med dålig vattenomsättning erfordras biologisk och kemisk rening som nedbringar mängden organisk substans, mätt efter dess biokemiska syreförbrukning, med minst 90 % och fosforinnehållet med i genomsnitt 90 % eller motsvarande en resthalt i utsläppet av i genomsnitt 0,5 mg totalfosfor per liter. I fråga om industriella avloppsutsläpp skall effektiva åtgärder vidtas för att hindra eller starkt minska alla slag av föroreningar från industrier med direkta avloppsutsläpp som kan vara skadliga för Öresund. Åtgärderna skall syfta till att nå samma mål som de som uppställts beträffande kommunala utsläpp. Även industrier med anslutning till kommunala avloppsanläggningar skall enligt överenskommelsen vidta effektiva interna åtgärder för att eliminera eller starkt minska utsläpp av alla slag av föroreningar som kan skadligt påverka reningsförloppet eller recipienten. Därutöver förbinder sig de båda länderna att följa vissa riktlinjer ifråga om vattenvården i Öresund. Bl. a. skall jordbrukets utsläpp av föroreningar beaktas och hållas under kontroll. Nyss nämnda minimiåtgärder för rening av kommunala och industriella avloppsutsläpp skall enligt överenskommelsen vidtas snarast möjligt och skall ha genomförts senast fem år efter överenskommelsens undertecknande.
    Överenskommelsen har godkänts av riksdagen (prop. 1974: 175) och har efter ratificering trätt i kraft.
    I enlighet med bestämmelse i överenskommelsen har en svensk-dansk kommisssion med sex ledamöter upprättats för samarbetet rörande skyddet av Öresund. Kommissionen skall aktivt följa genomförandet i vartdera landet av förpliktelserna enligt överenskommelsen och pröva behovet av ytterligare reningsåtgärder och av kompletteringar eller ändringar av de målsättningar som anges i denna. Kommissionen skall vidare bl. a. verka för en samordning av pågående forsknings- och undersökningsverksamhet av betydelse för vattenvården i Öresund.
    Överenskommelsen gäller utöver nordiska miljöskyddskonventionen och den i det följande nämnda konventionen till skydd för Östersjöområdets marina miljö. Så t. ex. blir den förra konventionen, när den träder i kraft, tillämplig vid sidan av Öresundsavtalet vid tillåtlighetsprövningen i varje särskilt fall av sådan miljöfarlig verksamhet i ettdera landet som kan medföra miljöstörningar i det andra landet.
    När det gäller överenskommelsens genomförande i Sverige uppfylls enligt vad som anförs i propositionen om riksdagens godkännande de krav ifråga om rening av kommunala och industriella avloppsutsläpp som uppställs i överenskommelsen med de villkor som koncessionsnämnden för miljöskydd och naturvårdsverket numera brukar föreskriva vid tillämpning av miljöskyddslagens tillåtlighetsregler.
    Bl. a. med hänsyn härtill har lagstiftning för överenskommelsens genomförande i Sverige inte ansetts erforderlig. Regeringen har i särskilt beslut

 

Miljöskyddskonventionerna 737anbefallt naturvårdsverket att inom ramen för den tillsynsverksamhet som verket utövar enligt miljöskyddslagen vidta behövliga åtgärder för att överenskommelsens krav i fråga om reningsåtgärder skall uppfyllas från svensk sida.
    Ett flertal globala och regionala konventioner har till direkt syfte att hindra förorening av havsvattnet. Det första betydande steget på detta område togs genom konventionen den 12 maj 1954 till förhindrande av havsvattnets förorening genom olja, 1954 år internationella oljeskyddskonvention. Grundtanken i konventionen är att varje fördragsslutande stat skall tillse att dess fartyg, oavsett var i världen de uppehåller sig, iakttar i konventionen angivna regler för att motverka oljeförorening. Den viktigaste av dessa regler var från början ett principiellt förbud mot utsläpp av olja inom vissa i konventionen angivna zoner, i regel sträckande sig 50 nautiska mil från land. Konventionen ändrades i vissa hänseenden vid en internationell oljeskyddskonferens 1962. Ändringarna innebar bl. a. att Östersjön och Nordsjön förklarades vara förbjudna zoner. Konventionen och 1962 års ändringar har trätt i kraft. Enligt konventionen med nämnda ändringar förbjuds inom angivna zoner utsläpp från fartyg, som konventionen är tillämplig på, av s. k. beständig olja och blandning som innehåller minst 100 miljondelar sådan olja. Med beständig olja förstås råolja, brännolja, tjock dieselolja och smörjolja.
    Vid församlingsmöten med Mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen (IMCO) i London 1969 och 1971 antogs ytterligare ändringar i oljeskyddskonventionen. Dessa ändringar har ännu inte trätt i kraft men har godkänts av Sverige som också genomfört dem i sin nationella lagstiftning. (Lagen (1972: 275) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg och kungörelsen (1972: 278) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg, prop. 1972: 38.) Genom ändringarna slopades de "fria" zonerna. Med oljehaltig blandning avses enligt den ändrade lydelsen varje blandning som innehåller olja. Undantag från förbudet mot utsläpp gäller endast om mängden oljeutsläpp i förhållande till fartygets hastighet — den s. k. momentana oljeuttömningshastigheten — inte överstiger 60 liter per sjömil. Om ett tankfartyg befinner sig inom 50 sjömil från land får barlast släppas ut endast från tankar som har blivit ordentligt rengjorda. Den som använder tankfartyg måste tillämpa det s. k. load on top-systemet. Detta innebär att den olja som finns kvar i tankarna efter lossning och det vatten som används förrengöring av tankarna liksom oljeförorenat barlastvatten samlas i en s. k. sloptank (en av lasttankarna) , där oljan genom s. k. settling skiljs från vattnet innan vattnet töms ut. Nästan alla oljerester behålls i sloptanken, och ny olja lastas "på toppen" av oljeresterna, om oljesorterna är lämpliga attförena. Oljeresterna lämnas i allmänhet tillsammans med nylastad olja till ett raffinaderi. Tillsynen över efterlevnaden av konventionen underlättas genom att en detaljerad oljedagbok skall föras. Ett tankfartyg som kommer till en hamn efter en barlastresa utan att ha oljerester i lastutrymmen skall bli föremål för särskild undersökning, om det inte framgår att oljeresterna har lämnats till mottagningsanläggning i land. 1971 års ändringar var föranledda av särskilda hänsyn till Stora Barriärrevet utanför Australiens nordöstra kust och upptog vidare vissa bestämmelser om storleken av lasttankar i tankfartyg m. m.
    Ovannämnda lag av år 1972, som ersatte lagen (1956: 86) om åtgärder

 

47—753005. Svensk Juristtidning 1975

 

738 Lars Delinmot vattenförorening från fartyg, bygger som nämnts på 1954 års oljeskyddskonvention med däri t. o. m. 1971 beslutade ändringar. I enlighet med berörda överenskommelser innehåller lagen bl. a. bestämmelser om förbud mot förorening från fartyg, fartygs utrustning, oljedagbok och anläggningar för mottagande av oljerester och oljehaltig blandning från fartyg. Inom Sveriges sjöterritorium får olja inte tömmas ut från fartyg. Även annat utflöde av olja inom sjöterritoriet skall förhindras så långt det är möjligt. Ifråga om tankfartyg med en bruttodräktighet av minst 150 registerton och annat fartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton gäller bestämmelserna även på det fria havet. I anslutning till sistnämnda bestämmelser framhålls i motiven (prop. 1972: 38 s. 59) att ingripande i anledning av oljeutsläpp på det fria havet visserligen inte kan göras mot fartyg som för annan stats flagga men att det inte innebär att en stat är hindrad att lagstifta mot oljeutsläpp på det fria havet och att i viss utsträckning beivra överträdelse av sådant förbud (t. ex. om gärningsmannen finns här i riket och den utsläppta oljan har skadat eller hotat svenskt territorium). I fråga om svenskt tonnage föreskrivs att bestämmelserna skall tillämpas även på tankfartyg med en bruttodräktighet under 150 registerton och annat fartyg med en bruttodräktighet under 500 registerton och en maskinstyrka av minst 400 effektiva hästkrafter. Från förbudet mot oljeutsläpp medges vissa begränsade undantag i huvudsaklig överensstämmelse med 1969 års ändringar i 1964 års oljeskyddskonvention. För tiden intill dess 1969 års ändringar i konventionen träder i kraft gäller undantagsbestämmelserna dock i fråga om utländskt fartyg endast om det hör hemma i land som redan tillämpar de ändrade konventionsreglerna. I fråga om utsläpp av olja från annat utländskt fartyg äger vissa äldre mindre långtgående bestämmelser, anslutande till oljeskyddskonventionen med 1962 års ändringar, motsvarande tillämpning. I enlighet med lagens bestämmelser om anläggningar för mottagning av oljerester har föreskrivits att mottagningsanläggning skall finnas i Luleå, Stockholm, Norrköping, Malmö, Helsingborg och Göteborg, varjämte anordning av enklare slag skall finnas i allmän hamn i ett flertal olika kommuner.
    Behovet av särskilda skadeståndsregler i samband med vattenförorening från fartyg uppmärksammades först i slutet av 1960-talet. Efter det liberianska tankfartyget Torrey Canyons grundstötning i mars 1967 utanför Englands sydvästkust påbörjades ett internationellt samarbete i syfte att utarbeta internationella överenskommelser rörande ansvarigheten för oljeskador till sjöss. Detta samarbete ledde till avslutandet av två internationella konventioner, nämligen 1969 års konvention om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja, "ansvarighetskonventionen", och 1971 års konvention om upprättandet av en internationell fond för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja, "fondkonventionen".
    Enligt ansvarighetskonventionen är fartygsägaren i princip skyldig att ersätta skada som orsakats av olja från fartyg oavsett om vållande förelegat på fartygets sida (strikt ansvar). Konventionens tillämpningsområde är begränsat till fartyg som befordrar olja som last i lös vikt (bulklast). Ansvarigheten är för en och samma olycka begränsad till 2 000 Poincaréfrancs (1973 = drygt 700 kr.) per ansvarston av fartygets dräktighet, dock högst 210 miljoner francs (drygt 70 milj. kr.). Ansvarigheten skall vara täckt av försäkring eller annan garanti. Fartyg som befordrar mindre än 2 000 ton

 

Miljöskyddskonventionerna 739olja som last i bulk omfattas inte av försäkringsplikten.
    Fondkonventionen är avsedd att komplettera ansvarighetskonventionens ersättningssystem. Genom konventionen upprättas en internationell ersättningsfond som skall bereda de skadelidande ersättning i de fall då ansvarighetskonventionen inte ger ett fullgott skydd. Ersättning utgår från fonden dels när det inte föreligger någon ansvarighet enligt ansvarighetskonventionen, dels när varken fartygsägaren eller hans försäkringsgivare kanbetala de ersättningar de skall utge enligt ansvarighetskonventionen, dels när skadorna överstiger det begränsningsbelopp som gäller för fartygsägarens ansvarighet. Ersättning från fonden utgår inte för skada som uppkommit till följd av krigshandling eller som orsakats av olja som härrör från krigsfartyg eller annat statsfartyg som används i icke-kommersiell verksamhet. Vidare är fonden (bortsett från sällsynta undantagsfall) inte ansvarig för skada som orsakats av icke identifierade fartyg. Fondens ansvarighet är begränsad så att det totala belopp som utgår i ersättning för en och samma olycka enligt både ansvarighetskonventionen och fondkonventionen inte får överstiga 450 miljoner francs (drygt 300 milj. kr.). Fonden har också till uppgift att befria fartygsägarna från en del av det ökade ekonomiska ansvar som lagts på dem genom ansvarighetskonventionen, nämligen den del av ansvarigheten som överstiger ett belopp motsvarande 1500 francs per ansvarston eller 125 miljoner francs per händelse, om sistnämnda belopp är lägre. Fonden kan dock under vissa omständigheter helt eller delvis befrias från sin skyldighet mot fartygsägaren, om fartyget vid tidpunkten för olyckan inte uppfyllde vissa krav från säkerhetssynpunkt. De medel som behövs för att den internationella fonden skall kunna fullgöra sin verksamhet skall tillföras fonden genom att en avgift tas ut på den råolja och tjocka eldningsolja som efter sjötransport mottas i stat som har tillträtt fondkonventionen.
    Riksdagen har godkänt de båda konventionerna (prop. 1973: 140). I anslutning därtill har antagits lagen (1973: 1198) om ansvarighet för skada till sjöss, vilken i huvudsak bygger på ansvarighetskonventionen, samt lagen (1973: 1199) om ersättning från det internationella oljeskadefonden. Konventionerna och lagstiftningen har numera trätt i kraft.
    Konventionen om förhindrande av havsföroreningar genom dumpning från fartyg och luftfartyg, som öppnades för undertecknande i Oslo den 15 februari 1972 (Oslokonventionen), omfattar samma havsområden som Nordostatlantiska fiskerikonventionen. Det innebär att den omfattar Nordostatlanten ned till en linje i höjd med Gibraltar samt Nordsjön med Kattegatt och Skagerack. Konventionen har undertecknats bl. a. av Storbritannien, Förbundsrepubliken Tyskland, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Finland, Norge och Sverige.
    Enligt konventionen gäller ett absolut förbud mot dumpning av vissa, i en bilaga förtecknade, särskilt miljöfarliga ämnen (bl. a. klorerade kolväten, kadmium och kvicksilver), medan dumpning av vissa andra ämnen och material, bl. a. arsenik, bly, koppar, zink och metallskrot, får ske endast efter tillstånd av nationell myndighet i varje särskilt fall. Tillståndsprövning skall därvid ske enligt särskilda bestämmelser som hänför sig till avfallets mängd och sammansättning, dess fysiska, kemiska, biokemiska och biologiska egenskaper, giftighet, beständighet, anrikningsförmåga i biologiskt material eller sediment, omvandlingsegenskaper samt sannolikheten för så-

 

740 Lars Delindana effekter som kan minska möjligheterna att utnyttja resurser såsom fisk, skaldjur etc. Hänsyn skall bl. a. tas till dumpningsplatsens geografiska läge, vattendjup och avstånd från kusten samt dess läge i förhållande till levande resurser eller andra tillgångar. I fråga om allt annat avfall får dumpning ske efter medgivande av nationell myndighet, varvid tillstånd inte behöver lämnas i varje särskilt fall utan kan avse dumpning av viss typ av avfall under kortare eller längre tid. I fall då det i en nödsituation anses omöjligt att till lands bli kvitt ett ämne tillhörande högsta farlighetsgraden utan oacceptabel fara eller skada, skall råd inhämtas av en kommisssionsom upprättats enligt konventionen. Kommissionen skall rekommendera lagringsmetoder, lämpligaste destruktionssätt eller kvittblivningsmetod under förhandenvarande omständigheter. Fördragsslutande part skall underrätta kommissionen om de åtgärder som vidtagits för att följa kommissionens rekommendation.
    Konventionen har godkänts av riksdagen (prop. 1972: 71). Den har numera trätt i kraft.
    Londonkonventionen om förhindrande av havsföroreningar genom dumpning från fartyg och luftfartyg öppnades för undertecknande den 29 december 1972. Den omfattar alla delar av det fria havet och kuststaternas territorialhav men ej staternas inre vatten.
    Konventionen följer i sin huvudsakliga uppläggning Oslokonventionen, dvs. den innebär generellt dumpningsförbud för ämnen som upptagits på en "svart" lista (Bilaga I) samt medger dumpning enligt en "grå" lista (Bilaga II) endast efter särskilt tillstånd. Bland ämnena i Bilaga I återfinns höggradigt radioaktivt avfall eller andra höggradigt radioaktiva ämnen vilka av det behöriga internationella organet på detta område, f. n. Internationella Atomenergiorganet, definierats såsom olämpliga för dumpning till havs av hänsyn till folkhälsan eller biologiska eller andra skäl.
    Vid utarbetandet av konventionen rådde delade meningar om i vilken utsträckning undantag från konventionens bestämmelser kunde medges i vissa situationer där ingen annan kvittblivningsmetod än dumpning till havs återstår. Resultatet blev att konventionen tillåter sådan dumpning under förutsättning att vissa speciella villkor uppfylls. En stat som avser att utnyttja rätten att dumpa i en dylik nödsituation skall i förväg konsultera alla länder som kan tänkas bli berörda av åtgärden och strikt följa de rekommendationer som den för konventionen ansvariga organisationen utfärdar. Parterna har även utfäst sig att bistå varandra då dylika situationer uppkommer. Undantag från dumpningsförbudet medges dessutom i vissa andra kritiska situationer, t. ex. för att rädda människoliv då fartyg hotas av haveri o. d. Dumpning får dock endast tillgripas som en absolut sista utväg.
    Konventionen omfattar alla fartyg eller luftfartyg som är registrerade hos fördragsslutande part eller för dess flagga, liksom fasta och flytande plattformar till havs. Konventionen är inte tillämplig på sådana fartyg och luftfartyg som åtnjuter oinskränkt immunitet enligt folkrätten, exempelvis krigsfartyg, men parterna skall tillse att även dessa farkoster används på ett sätt som är förenligt med konventionens målsättning.
    Konventionen uppmanar stater som har intresse av att skydda den marina miljön i ett visst geografiskt område att sluta regionala överenskommelser. Dessa skall stå i överensstämmelse med konventionen men förutsätts kunna innefatta mer omfattande förpliktelser. Exempel är Oslokon-

 

Miljöskyddskonventionerna 741ventionen och konventionen till skydd för Östersjöområdets marina miljö. Parter som inte inträder i sådana regionala överenskommelser åtar sig att söka respektera dessa.
    En särskild organisation skall inrättas för utövande av konventionens sekretariatsfunktion.
    Konventionen har godkänts av riksdagen (prop. 1973: 111). Den har nyligen trätt i kraft.
    För Sveriges vidkommande regleras de frågor, som behandlas i dumpningskonventionerna framför allt genom lagen (1971: 1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten. Enligt denna lag får avfall inte dumpas från fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel inom Sveriges sjöterritorium. Dumpning får inte heller ske från svenskt fartyg eller luftfartyg i det fria havet. Avfall som är avsett att dumpas i det fria havet får inte föras ut ur landet. Undantag från dumpningsförbudet får medges, om dumpning kanske utan utan olägenhet från miljöskyddssynpunkt. Fråga om undantag prövas av statens naturvårdsverk.
    Vid en av IMCO år 1973 i London anordnad internationell havskonferens om havsföroreningar antogs havsföroreningskonventionen. Denna konvention innehåller till skillnad från 1954 års oljeskyddskonvention bestämmelser inte bara om utsläpp av olja utan även om utsläpp av andra skadliga ämnen — i huvudsak kemikalier — toalettavfall och fast avfall. Havsföroreningskonventionen är uppbyggd som en ramkonvention. De allmänna bestämmelserna finns i artiklarna och de tekniska bestämmelserna i fem bilagor, innehållande regler om olja, kemikalier, förpackat farligt gods, toalettavfall och fast avfall.
    Bestämmelserna om olja avser inte bara beständiga oljor utan också raffinerade produkter, s. k. lätta oljor. Nya tankfartyg, dvs. fartyg som kontrakteras efter den 31 december 1975 eller levereras efter den 31 december 1979, skall, om de har minst 70 000 tons dödvikt, vara försedda med separata barlasttankar som inte får användas för oljelast. Normerna för utsläpp av oljehaltigt vatten under en barlastresa är oförändrade i förhållande till 1969 års ändringar av 1954 års konvention utom när det gäller nya tankfartyg, för vilka normerna skärpts. Alla fartyg skall vara utrustade med övervaknings- och kontrollanordningar som säkerställer att utsläpp av oljehaltigt vatten inte överskrider de i konventionen angivna gränserna. Konventionen innehåller särskilda bestämmelser för vissa speciellt ömtåliga områden, bl. a. Östersjöområdet, Medelhavet och Svarta havet. Inom dessa områden råder i princip totalförbud mot utsläpp av olja.
    Konventionen innehåller som sagt också bestämmelser om kemikalier som transporteras i bulk. Kemikalierna är indelade i olika klasser med hänsyn till sina farliga egenskaper. Över 400 ämnen har kartlagts och tagits upp i en lista som är fogad vid konventionen. Meningen är att denna lista skall hållas aktuell och att nya farliga kemikalier som transporteras med fartyg successivt skall prövas och tas upp i listan. Utsläpp av flytande kemikalier är i princip förbjudet och tillåts endast under vissa angivna villkor. Villkoren för utsläpp ökar i stränghet med ämnets farlighet och havsområdets karaktär. För Östersjön och Svarta havet gäller också på detta område föreskrifter som är strängare än konventionens allmänna regler. De fördragsslutande staterna skall tillse att hamnar och terminaler för lastning och lossning utrustas med anordningar för mottagning av rester och bland-

 

742 Lars Delinningar som innehåller kemikalier. Även i hamnar där kemikalietankfartyg repareras skall finnas lämpliga anordningar för mottagning av sådana rester och blandningar. Beträffande ikraftträdandet av utsläppsreglerna för specialområden sägs i havsföroreningskonventionen att de stater som gränsar till ett sådant område skall komma överens om en tidpunkt då kravet på nödvändiga mottagningsanordningar är uppfyllt och de särskilda utsläppsreglerna för specialområdena skall börja tillämpas. Skulle konventionen träda i kraft före denna tidpunkt, skall inom området tillämpas de föreskrifter som avser utsläpp utanför specialområden.
    Konventionen innehåller vidare detaljerade regler om transport till sjöss av kemikalier i förpackad form eller i fraktcontainer, flyttbara tankar eller landsvägs- och järnvägstankvagnar, samt om utsläpp och mottagningsanordningar till förhindrande av förorening genom toalettavfall och fast avfall. Beträffande toalettavfall finns också bestämmelser om fartygens utrustning.
    Havsföroreningskonventionen träder i kraft tolv månader efter det att femton stater, som tillsammans representerar minst 50 % av det samlade världstonnaget, har anslutit sig till konventionen. I förhållandet mellan stater som har tillträtt 1954 års oljeskyddskonvention kommer den nya konventionen att ersätta 1954 års oljeskyddskonvention. Havsföroreningskonventionen har undertecknats av Sverige.
    År 1969 antogs en internationell konvention om ingripande på det fria havet vid olyckor som är ägnade att leda till föroreningar genom olja (1969 års ingreppskonvention). Konventionen syftar till att precisera kuststaternas befogenhet att på det fria havet ingripa mot utländskt fartyg för att förebygga förorening genom olja vid sjöolycka och för att begränsa skadeverkningarna av sådan förorening. Rätten att ingripa är begränsad till fall då förorening eller hot om förorening orsakas av sjöolycka eller åtgärder i samband med sådan olycka och då det är rimligt att anta att mycket allvarlig skada kan uppkomma. Innan åtgärd vidtas, skall staten samråda med andra berörda stater, särskilt flaggstaten. I ytterst brådskande fall får kuststaten omedelbart vidta nödvändiga åtgärder. Fördragsslutande stat är skyldig att lämna ersättning för skada som har uppkommit på grund av åtgärd som går längre än vad som är nödvändigt för att det i konventionenangivna syftet skall nås. Tvist kan hänskjutas till skiljemannaförfarande. Sverige har tillträtt ingreppskonventionen (jfr prop. 1972: 106). Konventionen trädde i kraft den 6 maj 1975.
    Vid IMCO:s konferens i London 1973 antogs förutom havsföroreningskonventionen ett protokoll om ingripande på det fria havet vid havsförorening genom andra ämnen än olja (ingreppsprotokollet). Därigenom utvidgas 1969 års ingreppskonvention så att det blir möjligt att vidta åtgärder även när allvarlig och överhängande fara föreligger för förorening genom kemikalier m. m. Protokollet har undertecknats av Sverige.
    Parallellt med arbetet på havsföroreningskonventionen förbereddes en särskild konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö, Östersjökonventionen. Denna konvention, som undertecknades i mars 1974, har till syfte att komma till rätta med allt slags förorening av Östersjöområdet. Detta definieras som den egentliga Östersjön, Finska viken och Bottniska viken samt Kattegatt upp till en linje mellan Skagen och Göteborg. Utanför konventionen faller de fördragsslutande staternas inre vatten, men sta-

 

Miljöskyddskonventionerna 743terna förbinder sig att tillse, att syftet med konventionen uppnås även i dessa vatten.
    I konventionen skiljs mellan farliga ämnen och skadliga ämnen. Till farliga ämnen hänförs DDT och PCB. Parterna förbinder sig att motverka att dessa ämnen släpps ut i Östersjöområdet. Detta kan enligt konventionen ske bl. a. genom förbud och föreskrifter angående transport, handel och användning av produkter innehållande dessa farliga ämnen. Staterna förbinder sig att så långt möjligt minska utsläppet av landbaserade föroreningar. I fråga om utsläpp av skadliga ämnen vilka är förtecknade i en särskild lista förbinder sig parterna att införa tillståndstvång. Utsläpp av sådana ämnen skall sålunda inte få ske utan att nationell myndighet i förväg gett tillstånd därtill. I listan upptas bl. a. kvicksilver, kadmium, klorerade kolväten, olja och fenol. Rapport om utsläpp för vilka tillstånd beviljats skall översändas till den kommission för skydd av Östersjön som skall upprättas. Parterna skall eftersträva att tillämpa gemensamma normer för beviljande av tillstånd. I fråga om kommunalt avloppsvatten skall reningen drivas därhän att skadlig inverkan på syrehalten i vattnet och skadlig eutrofiering motverkas. Den närmare innebörden av detta åtagande skall fastställas av kommissionen.
    Östersjökonventionens regler om utsläpp av olika slag av föroreningar från fartyg ansluter i stort sett till havsföroreningskonventionens motsvarande regler för specialområden, med den skillnaden att tidpunkten för ikraftträdandet i fråga om flytande kemikalier i bulk lämnats öppen. Att de speciella bestämmelserna för Östersjöområdet i havsföroreningskonventionen införlivats i Östersjökonventionen innebär att bestämmelserna såvitt avser de stater som undertecknat sistnämnda konvention kan träda i kraft vid en tidigare tidpunkt. Konventionen innehåller också regler för att motverka förorening från fritidsbåtar.
    För omhändertagande av oljeblandat barlastvatten o. d. skall finnas särskilda mottagningsanordningar i hamnar där olja lastas, vid reparationsvarv och på andra platser där tankfartyg kan behöva lämna oljeförorenat vatten. Ansvariga för anordningarna blir vederbörande oljeföretag, varv etc. Andra oljerester — liksom toalettavfall och fast avfall som kan behöva avlämnas i hamn — avses bli omhändertagna inom ramen för det kommunala renhållningsmonopolet.
    Vidare stipuleras ett allmänt förbud mot dumpning från fartyg och luftfartyg. Enda undantagen utgör dumpning av muddermassor och sådant utsläpp i havet som sker för att avvärja fara som hotar människoliv, fartyg eller luftfartyg. Bestämmelserna är strängare än motsvarande föreskrifter i Oslo- och Londonkonventionerna. Konventionen upptar också bestämmelser för att hindra förorening av havsmiljön i samband med utforskning och exploatering av kontinentalsockeln.
    Konventionen innehåller slutligen åtaganden om samarbete vid bekämpning av olja och andra skadliga ämnen som observerats till sjöss samt om vetenskapligt och teknologiskt samarbete.
    Genom konventionen inrättas en kommission för skydd av Östersjöns marina miljö med sekretariat i Helsingfors.
    Till riksdagen har avlämnats propositioner om godkännande av Östersjökonventionen och ingreppsprotokollet samt av havsföroreningskonventionen utom såvitt den avser flytande kemikalier som transporteras i bulk (prop.

 

744 Lars Delin1975/76: 5 och 6). I sistnämnda del avses proposition om godkännande komma att framläggas så snart frågan om anläggningar för omhändertagande av kemiskt avfall lösts. I propositionen 1975/76: 5 framläggs vidare förslag till lagstiftning som behövs i samband med Sveriges tillträde till Östersjökonventionen. I denna del innehåller propositionen förslag till lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg inom Östersjöområdet, lag omändring i lagen (1972: 275) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg samt lag om ändring i lagen (1971: 1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten.
    Pariskonventionen den 4 juni 1974 till förhindrande av havsföroreningar från landbaserade källor skall tillämpas på norra och västra Atlanten med anslutande del av Norra Ishavet samt i delar av västra Medelhavet. Östersjön, Öresund och Bälten ingår ej. Konventionen är även tillämplig på havsområdena på landsidan av de baslinjer varifrån territorialhavets bredd räknas. Med föroreningar från landbaserade källor avses förorening av havsområdet genom vattendrag, från kusten inberäknat ledningar av olika slag samt från konstgjorda anläggningar under staternas jurisdiktion.
    I konventionen skiljs mellan en grupp av ämnen som med hänsyn till sin giftighet eller andra egenskaper är särskilt farliga för havsmiljön, däribland kvicksilver, kadmium och beständiga oljor, en annan grupp av något lägre skadlighetsgrad, vari ingår bl. a. arsenik, bly och icke beständiga oljor, samt en tredje grupp omfattande radioaktiva ämnen och avfallsprodukter. Parterna förbinder sig att, om erforderligt, etappvis upphöra med utsläpp av föroreningar från ämnen tillhörande den första gruppen och att strängt begränsa föroreningar genom ämnen tillhörande den andra gruppen och skall gemensamt eller var för sig upprätta program för genomförande av dessa åtgärder. Ämnen tillhörande den andra gruppen skall få släppas ut först sedan vederbörande myndighet i staten lämnat sitt godkännande. Godkännande skall bli föremål för återkommande granskning. Föreskrivna program och åtgärder skall alltefter omständigheterna inbegripa regler och normer för miljöns beskaffenhet, utsläpp i havsområde och vattendrag samt sammansättning och användning av ämnen och produkter. Åtgärder skall också vidtas för att förhindra och, allt efter omständigheterna, avlägsna havsföroreningar genom radioaktiva ämnen och avfallsprodukter. Därvid skall full hänsyn tas till behöriga internationella organisationers rekommendationer. Åtgärder skall också vidtas för att förhindra, minska eller avlägsna föroreningar genom andra ämnen, om det vetenskapligt bevisats att allvarlig fara kan uppstå för havsområde genom sådana ämnen. Vid fullgörandet av sina åtaganden skall staterna beakta typ och mängd av ifrågavarande förorenande ämnen, graden av förefintlig förorening, recipientens beskaffenhet och mottagningsförmåga och behovet av en planeringspolitik som överensstämmer med kravet på miljöskydd. Om från en stats territorium härrörande landbaserade föroreningar genom andra ämnen än sådana som hör till första gruppen kan skada annan konventionsstats intressen, skall parterna rådgöra med varandra för att få till stånd ett samarbetsavtal.
    Konventionen innefattar också överenskommelse om gemensamt program för forskning angående landbaserade föroreningskällor och inrättande av övervakningssystem. En kommission för frågor rörande tillämpningen av konventionen skall inrättas.
    Konventionen, som undertecknats av Sverige, träder i kraft på trettionde

 

Miljöskyddskonventionerna 745dagen efter den dag då den ratificerats eller på liknande sätt antagits av sju stater. Proposition om godkännande av Pariskonventionen väntas komma att föreläggas riksdagen i höst.
    Till miljöskyddskonventionerna får också räknas 1973 års konvention om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter. Huvudsyftet med denna konvention är att skapa ett ökat skydd för arter av vilda djur och växter som hotas av utrotning till följd av internationell handel. Konventionen reglerar den internationella handeln med särskilt angivna djur och växter. Såsom en särskild form av handel räknas införande från havet av exemplar som tagits inom havsområden som inte faller under nationell jurisdiktion. De utrotningshotade arterna har förts upp på tre olika listor som fogats till konventionen som bilagor. I princip medges handel endast då de ansvariga myndigheterna i såväl export- som importland förklarat att handeln inte menligt påverkar artens fortbestånd. Även handel med djur- och växtarter som framgent kan bli utrotningshotade regleras i konventionen, liksom handel med delar och produkter av djur och växter. Konventionen, som undertecknats av Sverige och godkänts av riksdagen (jfr prop. 1974: 10), har trätt i kraft. För dess genomförande i Sverige har bl. a. utfärdats förordningen (1975: 542) om tillämpning av konventionen den 3 mars 1973 om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter.
    Uppförande av atomkraftverk omfattas av den förut nämnda nordiska miljöskyddskonventionen. I detta hänseende bör även nämnas att Nordiska ministerrådet år 1973 antog vissa riktlinjer om kontakt beträffande atomanläggningar vid gränserna mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige i fråga om säkerhetsfrågor. Riktlinjerna innehåller bl. a. bestämmelser om skyldighet för myndigheterna i stat där atomanläggning planeras att översända meddelanden och handlingar i ärendet till myndigheter i grannland som berörs, skyldighet för grannlandets myndigheter att anskaffa och översända för bedömningen av anläggningen erforderliga upplysningar om bosättningsförhållanden m. m. i landet och samråd mellan ländernas myndigheter samt vissa sekretessbestämmelser. Föreskrifter som syftar till att förhindra förorening av havet genom radioaktivt material finns i Londonkonventionen om dumpning, Östersjökonventionen och Pariskonventionen. Genom nordiskt samarbetsavtal i samband med strålskyddsolyckor, undertecknat den 17 oktober 1963 av Danmark, Finland, Norge och Sverige samt det internationella atomenergiorganet i Wien, IAEA (SÖ 1965: 81), har länderna förbundit sig att lämna varandra snabb och effektiv hjälp om en olyckshändelse som vållar joniserande strålning inträffar i något av länderna.
    I vad gäller skadestånd och försäkring vid driften av landbaserade atomanläggningar har Sverige anslutit sig till en i Paris 1960 avslutad konvention om skadeståndsansvar på atomenergins område i lydelse enligt tilläggsprotokoll 1964 samt en i Bryssel 1963 avslutad och genom tilläggsprotokollet reviderad tilläggskonvention till förstnämnda konvention (prop. 1968: 25). Atomansvarighetslagen (1968: 45) är anpassad till dessa konventioner. I detta sammanhang bör också nämnas 1971 års internationella konvention om skadeståndsansvar vid sjötransport av atomsubstans (SÖ 1974: 42).
    Vid det tredje mötet med FN:s miljöstyrelse våren 1975 uttryckte sty-

 

746 Lars Delinrelsen sin oro över att ett antal stater ännu inte ratificerat eller tillträtt existerande miljöskyddskonventioner. För att påskynda anslutningen till dessa bestämdes efter svenskt initiativ att vederbörande depositionsländer med jämna mellanrum skall rapportera läget i ifrågavarande avseende till UNEP:s generalsekreterare och att denna vid varje session skall underrätta styrelsen om utvecklingen i fråga om ratificering av konventionerna m. m.
    Mycket återstår ännu att göra för att begränsa den miljöförstöring över gränserna som följt den industriella utvecklingen i spåren. Bl. a. pågår inom Europarådet och OECD arbete framför allt för att få till stånd mera enhetliga miljöskyddsregler i industriländerna samt normer för gränsöverskridande vatten- och luftföroreningar i inlandet. Inom Europarådet har upprättats förslag till en europeisk konvention till skydd mot förorening av internationella vattendrag. OECD:s ministerråd antog den 14 november 1974 en rekommendation för organisationens medlemsländer att i fråga om gränsöverskridande föroreningar bl. a. iaktta principerna om internationell solidaritet, icke-diskriminerande behandling av frågor rörande sådana föroreningar, lika rätt för dem som berörs av miljöstörande verksamhet att bli hörda av vederbörande myndigheter samt förhandsinformation och -konsultation av berörda grannländer (sålunda i huvudsak samma grundsatser som bär upp den nordiska miljöskyddskonventionen). OECD:s miljöskyddskommitté instruerades bl. a. att upprätta ett arbetsprogram för utveckling och genomförande av principerna i fråga. Vidare kan nämnas att representanter för de skandinaviska länderna, Belgien, Nederländerna, Irland, Storbritannien, Frankrike och Västtyskland utarbetat ett utkast till en internationell konvention om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja i samband med oljeborrning på havsbottnen. Utkastet har behandlats vid en diplomatisk konferens i London under hösten 1975, och arbetet skall återupptas vid en fortsättningskonferens under våren 1976. Vid FN:s pågående havsrättskonferens ägnas stor uppmärksamhet åt frågan om förhindrande av förorening av den marina miljön. Vid sidan av allmänna åtaganden i nämnda syfte står här i centrum för överläggningarna bl. a. krav på befogenhet för kuststaterna att vid behov utfärda egna miljöskyddsregler för havsområde utanför eget territorium till komplettering av internationellt överenskomna bestämmelser samt att föranstalta om verkställighet av miljöskyddsföreskrifter även på sådant område.