Erfarenheter av FT-målen
Sedan den 1 juli 1974 har lagen om handläggning av tvistemål om mindre värden varit i kraft. Det kan nu vara på sin plats att redovisa erfarenheter från tillämpningen av denna lag, en produkt av nytänkande inom tvistemålsprocessen. Av naturliga skäl inskränker jag redovisningen till att ge synpunkter på hur arbetet inom Stockholms tingsrätt på den avdelning som handlägger dessa mål är planerat och hur det fungerar. Erfarenheterna kan vara av betydelse, eftersom lagstiftningen har skapat möjligheter till försöksverksamhet. Ändringar av mera allmängiltig natur kan sålunda komma att diskuteras vid ett fortlöpande arbete på skilda reformer på rättegångsbalkens område.
Tingsrätten är så organiserad att det förberedande arbetet med dessa mål kunnat läggas på en fiskal som inte är ledamot i rätten. Hans arbete har utan tvivel visat sig vara av stort värde; han ger den rättssökande allmänheten råd bl. a. om hur man skall föra talan i målen. I sitt arbete tar han emot besökande och svarar i telefon på förfrågningar. Detta arrangemang tillgodoser enligt min uppfattning lagstiftarens önskemål om att den person som lämnar bistånd till allmänheten helst inte sedan skall vara domare i målet, när det kommer upp till prövning. Av samtal med representanter för andra domstolar har jag fått klart för mig att praxis i detta avseende måste vara olika beroende på domstolens storlek och skilda rutiner vid handläggningen.
Vad jag nu redovisar här bygger alltså på att de domare vid tingsrätten som skall döma i målen ofta inte före handläggningen varit i kontakt med parterna, varken vid besök eller ens vid ett telefonsamtal. När ett mål är förberett för den egentliga handläggningen, sätts målet så gott som alltid ut till sammanträde. Detta omhänderhas av den ordinarie domare som skall döma i målet.
Under den tid lagen har varit i kraft har det visat sig att allmänheten blivit medveten om att domstolen har skyldighet att ge juridisk upplysning och rådgivning. Det är mitt intryck att till följd härav det antal personersom vänder sig till domstolen för att få råd har ökat. Under den senaste tiden har det till och med visat sig att förfrågningarna rör problem som inte har samband med de mål som skall bedömas i den nu speciella ordningen.
Det ligger nära till hands att dra den slutsatsen att fiskalens verksamhet med rådgivning medför att domstolens objektivitet kan ifrågasättas. Även den betydligt starkare processledning som domaren har kan uppfattas som partisk. När lagen kom till, var spörsmål av nu nämnd art centrala. I den mån i dessa spörsmål kan inläggas farhågor för en mindre lämplig utveckling har dessa inte besannats såvitt erfarenheterna vid domstolen visar. Jag har i stället med utgångspunkt i ett stort antal mål under den första tiden av domstolens verksamhet på detta nya processrättsliga område erfarit att parter är tacksamma för den hjälp de får, att de tycker att det är värdefullt att den sak som de strider om blir allsidigt behandlad och belyst. Vem
som hjälper dem är inte huvudsaken för dem; ofta förefaller det att uppfattas som en fördel att det är en domare. Parternas önskan är påtagligen att få den rättsliga aspekten av tvisten klar för sig. När förlikning träffas, finner de sig i dess innehåll. När målet avgörs genom dom, godtar de domen. Eller också överklagar de, i så fall på sakliga grunder. De ifrågasätter ej domarens objektivitet. Det kan t. o. m. nämnas ett fall där en part har vänt sig till fiskalen för att få hjälp att överklaga en dom och samtidigt uttalat att överklagandet fick vara, om den som dömt i målet skulle bli ledsen.
Förvånansvärt ofta händer det att när handläggning av en tvist leder till uppgörelse i godo — kanske efter det att stämningen har varit påtagligt irriterad mellan parterna — de tvistande efteråt tackar domaren för hjälpen och varandra för uppgörelsen.
Det har ofta känts tillfredsställande, att man genom den nya lagen givits en möjlighet att så frankt kunna uttala sig om rättslägen och skäliga belopp i de tvister det här är fråga om. För den enskilde parten tycks det i det just aktuella målet räcka med ett uttalande.
Enligt lagen åligger det domaren att försöka förlika parterna, om inte särskilda skäl föranleder annat. Naturligtvis skall man inte försöka förmå en part till eftergift när det framgår att en talan vid en saklig prövning antingen skall helt ogillas eller helt bifallas. Men i målen är det av största vikt att man vid sammanträdena lägger ned all sin möda på att nå en förlikning mellan parterna. Ofta visar det sig att det är bäst att låta parterna prata av sig. Sakförhållandena kan framgå av handlingar som redan finns i målet. Ibland är tvisten så tilltrasslad och tveksam i förhållande till tvisteföremålets värde att man känner ett förlikningsförsök som det enda naturliga.
Min erfarenhet är att konkreta förslag av domaren i de allra flesta fallen leder till uppgörelse. Men lyckas inte domaren genom ett sådant förslag bilägga tvisten har jag inte funnit några belägg för att parterna därför betraktat domaren som olämplig att döma i målet. Jag har ett starkt intryck av att parterna blir lättade när den utomstående domaren kommer med ett förslag om hur tvisten skall lösas, ett förslag som de efteråt kanske inte anser sig behöva fundera över. Det uppfattas med andra ord som en lättnad redan att saken är ur världen.
Den aktuella lagen kallas ibland för småmålslagen. Jag föredrar att kalla den FT-lagen. Uttrycket småmålslagen ger en föreställning om att målen är lätta och enkla att bedöma ur juridisk synvinkel. Så är väl ofta fallet med s. k. hänskjutna ansökningar om lagsökning eller betalningsföreläggande. Det finns naturligtvis också andra mål som inte är så svåra. Men det förhållandet, att ett mål rör ett mindre värde medför verkligen inte allmänt sett att målet är lätt att bedöma. Man får ha klart för sig att det som parterna tvistar om ofta blir klarlagt först vid sammanträdet i domstolen. Domaren befinner sig alltså i en annan situation än om han läst in ett mål, i vilket juridiskt skolad expertis uppträder som ombud för parterna. Domaren har ofta att träffa sina beslut snabbt. Han kan först under själva sammanträdet bilda sig en uppfattning om vad målet rör sig om, vem som har bevisbördan i målet och de juridiska spörsmål som han skall överväga. Det gäller för domaren i dessa mål mer än i andra att använda sin juridiska intuition.
Vid lagens tillkomst uttalades farhågor för att rättssäkerheten skulle eftersättas, om parter nödgades själva taga sin rätt tillvara utan hjälp av juri-
diska ombud, ett förhållande som inte har besannats i den hittillsvarande verksamheten. Det antogs dock att i någon mån skulle ombud komma att anlitas på grund av den ekonomiska hjälp som hemförsäkringar lämnar sina försäkringstagare. Fiskalen brukar, enligt den praxis som vi har utbildat, upplysa dem som söker råd om att hemförsäkringen ger vissa möjligheter att få hjälp eller ersättning. Såvitt kunnat förmärkas anlitar emellertid parter mycket sällan sådana möjligheter — beroende kanske på att självriskbeloppen får dem att avstå.
Det är klart belagt att ombud sällan anlitas i de mål som anhängiggörs av fysiska personer direkt genom stämningsansökan och som skall handläggas enligt FT-lagen. Skillnaden är markant när det gäller parter som framställt krav genom ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande. De har regelmässigt ombud, och ombuden fullföljer sina uppdrag, sedan målen hänskjutits till rättegång.
Erfarenheterna från vår tillämpning av lagen tyder på att de enskilda parterna uppfattar lagens regler om rättegångskostnaderna som naturliga. Den information som har givits om att ersättning i princip ej skall utgå för annat än speciella kostnader har nått allmänheten och godtagits av den. Dessa regler har medfört att förlikningar inte försvårats eller hindrats av hänsyn till att höga kostnader uppstått i målet, ett förhållande som utan tvivel ibland kan uppkomma i tvistemål som handläggs enligt rättegångsbalken.
Lagen har öppnat möjlighet för domstolen att handlägga ett mål om mindre värden genom skriftväxling. Sammanträde skall hållas om inte skriftlig handläggning med hänsyn till målets beskaffenhet finnes lämpligare. Det har visat sig att en del mål är lämpade för enbart skriftlig handläggning. När parter är bosatta långt borta från domstolen eller när det endast gäller hänskjutna frågor om rättegångskostnader eller liknande kan sådan handläggning bedömas vara lämplig. Det förekommer därför att domstolen meddelar domar efter endast skriftväxling mellan parterna. Det bör ej heller glömmas bort att skriftväxling kan leda till att mål återkallas. Man betalar som svarande yrkat belopp, en kärande finner för gott att ge upp sitt krav eller också kommer en förlikning till stånd utom rätta.
Enligt lagens regler skall ett mål om möjligt slutbehandlas vid ett enda sammanträde. Endast om synnerliga skäl föreligger får flera än två sammanträden hållas. Tillämpningen av denna regel har visat sig ha den effekten att det allra största flertalet mål kunnat slutföras vid ett enda sammanträde. Värdet av snabbheten i det processuella förfarandet kan inte överskattas.
Det händer inte så sällan att parter till ett första sammanträde själva tar med sig de vittnen som de vill att rätten skall höra. Om en part i sin stämningsansökan eller i yttrande uppgivit vittnen kan rätten kalla dem redan till det första sammanträdet. Jag har emellertid det intrycket att värdet av att vittnena är tillstädes redan då inte är stort. Om ett mål blir så vidlyftigt att vittnen behöver höras, är det ofta av nöden att sakläget utreds vid den första inställelsen och att vittnena kallas till en senare förhandling. Det nu sagda gäller främst när parter inte har ombud. I de fall där ombud finns bör saken kunna ha utretts vid föregående skriftväxling eller vid förhandling utom rätta. Vittnen kan i sådana fall med fördel medtagas redan till det första sammanträdet.
Domstolen har enligt lagen möjlighet att begära yttrande av allmänna reklamationsnämnden. Denna möjlighet har dock inte behövt utnyttjas annat än i några särskilda fall.
Det förekommer emellertid att reklamationsnämnden redan har yttrat sig i en tvist som kommer inför domstolen. Yttrandena har för det mesta gällt ersättning för resor, när man påstått att utlovade förmåner inte har infriats, ersättning för kläder eller smycken som har tillverkats eller reparerats men där resultatet ej har blivit till belåtenhet, ersättning för bilreparationer som inte har gillats, eller liknande.
Lagen skall tillämpas även om värdet av tvistemålet överstiger halva basbeloppet i de fall då tvisten rör fråga varöver utlåtande givits av allmänna reklamationsnämnden. I tingsrätten är antalet sådana mål litet. Jag kan dock nämna, att det nyligen har kommit in ett fall, i vilket tvisteföremålet uppgår till omkring 10 000 kr.
Det kan slutligen i detta sammanhang nämnas att, när parter för sin talan själva, det i domstolen inte så sällan händer att part tar med sig och visar upp tvisteföremålet, en kappa, en päls, en klänning, löständer, mopeddelar, kakelugnsdelar, musikinstrument.
Skadeståndstalan som avskiljs från brottmål för att handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen, skall i många fall handläggas enligt lagen om mindre värden. Det visar sig att sådana mål ofta blir återkallade — fiskalen kan upplysa om att besväret för målsäganden blir större än han trott när han krävde skadestånd. Inom den avdelning av tingsrätten, som handlägger målen om mindre värden, anses att skadeståndsfrågor av detta slag i görligaste mån bör avgöras redan i brottmålet.
Lagen om handläggning av tvistemål om mindre värden har tillämpats sedan den 1 juli 1974. Under det första halvåret då lagen var i kraft inkom till Stockholms tingsrätt 386 FT-mål. Under tiden januari—juni 1975 inkom 515 mål. Av dessa 901 mål hade domstolen den 1 juli 1975 skilt 689 från sig. Under tiden juli—september 1974, innan verksamheten med målen ännu kommit igång i någon större utsträckning, meddelades 11 domar. Sista kvartalet 1974 meddelades 60 domar. Första halvåret 1975 meddelades 190 domar. Huvudparten av de återstående 428 mål, som domstolen skilt sig från, har avskrivits. Ett fåtal har förts över till handläggning enligt rättegångsbalken. Av de till avdelningen inkomna målen kan drygt hälften beräknas vara sådana som hänskjutits till rättegång efter ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande. Enligt en överslagsberäkning tar fiskalen emot ett tiotal besök och svarar på omkring 25 telefonförfrågningar per vecka.
Överläggningar om praxisfrågor har förekommit i viss omfattning mellan domare, vilka i olika domstolar har att handlägga mål enligt lagen. Överläggningarna har enligt min uppfattning varit av stort värde. Ytterligare möjligheter till liknande konferenser bör skapas för utväxling av synpunkter. Inom Stockholms tingsrätt sker fortlöpande ett nära samråd mellan dem som handlägger de aktuella målen.
De erfarenheter som hittills har vunnits vid lagens tillämpning tyder på att många av lagens regler kan bilda utgångspunkt för hur i vår rättegångsbalk kan inarbetas nya, enkla och ändamålsenliga bestämmelser för handläggning av tvistemål i allmänhet vid domstol.
Ella Ericsson Köhler