Oscar I och kriminalpolitiken — och ett gammalt skrivbords hemlighet
    I december 1838 for konung Karl XIV Johan till Norge och stannade där ett halvår. Under tiden var kronprins Oscar inte regent i Sverige utan ordförande i en tillförordnad regering med fem ledamöter. Detta statsrättsliga arrangemang i enlighet med 1809 års regeringsform fick livsavgörande betydelse för en tjugofemårig bondeänka från Västerbotten.
    Denna unga kvinna hade givit sina båda barn svavelsyra och ett av dem hade dött därav. Hon blev dömd att mista höger hand, att halshuggas och att "i båle brännas". Svea hovrätt fastställde domen och högsta domstolen avstyrkte hennes nådeansökan, bortsett från att den tillstyrkte befrielse från stympning av handen.
    Detta nådeärende föredrogs den 30 januari 1839 inför regeringen, som bestod av kronprinsen samt justitiestatsministern, statsministern för utrikesärenden och ytterligare två statsråd, varjämte två justitieråd och justitiekanslern var närvarande.
    Regeringen avslog kvinnans nådeansökan. Dock slapp hon stympning av handen. Kronprinsen ensam ville ge befrielse även från dödsstraffet.
    Den 4 februari lät kronprinsen sända sin egenhändiga utskrift av motiveringen för sin ståndpunkt till t. f. revisionssekreterare Bergstedt, som varit protokollsekreterare vid sammanträdet. Denne införde texten ordagrant i protokollet som en kronprinsens särskilda förklaring med den enda ändringen, att han på två ställen införde kvinnans namn. Kronprinsen hade här satt några punkter. Tydligen hade han inte lagt namnet på minnet.
    Sedan Bergstedt alltså protokollfört kronprinsens förklaring, stoppade han tillbaka dennes papper i kuvertet och tog det med sig hem. När detta skedde är inte känt, men att han gjorde så framgår av det följande.
    Tolv år senare stod Bergstedt fadder för en köpman Sandblads son. Denne fick i sinom tid fadderns skrivbord. Han gav det i sin tur till sin son, som blev min far. Sedan denne avlidit år 1920, fann min mor att lådan iskrivbordet gick trögt. År 1924 försökte hon finna orsaken härtill och hittade kuvertet med papperet, på vilket kronprins Oscar skrivit sin förklaring.Hon lade kuvertet bland andra papper och så blev det liggande i femtio år. År 1974 kom hon att se det och gav det till mig: "Här är ett papper, som kanske intresserar dig som jurist?"
    Kronprins Oscars förklaring har följande lydelse: "Jag delar visserligen Högsta Domstolens och Regeringens ledamöters tanke att Enkan Magdalena Christina Andersdotter förtjent det högsta straffet lagen stadgar, i anseende till den kalla beräkning, hvarmed hon utfört det ohyggliga brottet; Men jag har redan vid flera tillfällen yttrat mina åsigter om dödsstraffet i allmänhet, så väl ur den philosofiska synpunkten om Staten äger rätt att densamma ålägga, som ifrån den politiska, om brotten deraf förekommas. Jag förmodar att denna vigtiga fråga kommer att samvetsgrant tagas i betragtande, vid öfverläggningarna rörande den nya Criminal lagen; och då

 

758 Erik Sandbladjag önskar att ej dessförinnan afvika från den öfvertygelse jag nu hyser om dödsstraffets oförenlighet med Statens rätt och Samhällets ändamål, får jag med begagnande af den rättighet 25 § Reg:s Formen tillägger Konungen, och hvilken blifvit af H. M. den tillförordnade Regeringen delegerad, förklara, att jag för min del gifver Enkan Magdalena Christina Andersdotter nåd från lifvets förlust och förvandlar det henne ådömda dödsstraffet till det högsta ansvaret, som lagen dernäst stadgar."
    Oscar I är för eftervärlden mest känd för sitt intresse för kriminalrätten ,i första hand för den bok "Om straff och straff-anstalter", som han år 1840 gav ut utan författarnamn, den s. k. Gula boken. Det uppges att boken är hans eget verk, grundat på studier i internationell kriminalrättslig litteratur och på egna ställningstaganden. Och det papper, som jag fått, visar att han i ett konkret fall hävdat sina för dåtidens Sverige radikala åsikter mot en enhällig motståndargrupp, bestående av landets främsta domare, högsta domstolens ledamöter, dess främsta politiker, de två statsministrarna och de två statsråden, samt justitiekanslern, Kungl. Maj:ts juridiske expert.
    Oscar granskade i förklaringen dödsstraffet ur principiell, filosofisk, synpunkt. Har staten, samhället, rätt att taga en människas liv? Hans svar var nekande. Härvid tog han inte hänsyn till kvinnans person, till vilket som var mest barmhärtigt mot henne, livstids vistelse i dåtidens fängelse eller dödsstraff. Han tog inte heller ställning till frågan om inte samhället i själva verket tar en människas liv, då det berövar henne friheten under hennes återstående livstid. I Gula boken, som vintern 1839 säkerligen var påbörjad, gick han närmare in på frågan om dödsstraffets berättigande. Han framhöll där det oåterkalleliga i en dödsdom, som verkställts. Andra domar kan ändras, om de visar sig vara felaktiga. Andra domar kan ändras genom nåd. "Lagen lyder rättvisans obevekliga fordringar, och förståndets kalla beräkning; nåden däremot är rösten ur samhällets innersta känsla, är dess hjertas ingivelse." Om man bortser från själva språkbruket, finner man att Oscar här exakt har träffat nådeinstitutets uppgift, nämligen att ge möjlighet att låta rent mänskliga hänsyn avgöra när de dömande myndigheterna är bundna av paragrafernas formella ramar. Samtidigt varnade han för ett system, som bygger på att nåd skall användas ofta. Härav alstras "vanvördnad för lagen och mindre fruktan för dess bud".
    Detta påpekande har anknytning till juridisk-teknisk sedvänja både på Oscars och i vår tid, illustrerad av dåtidens stympningsdomar och vårt livstidsstraff. Det var då säkerligen allmänt känt att avhuggningen av handen inte skulle verkställas, de flesta vet nu att en livstidsdom inte innebär livstids inspärrning. Jag tror att man kan säga, att bruket att låta domar ha en annan reell innebörd än orden anger, tillämpas i minst samma omfattning nu som då. Brottsbalkens bruk av orden fängelse och internering skiljer sig väsentligt från lekmannens bruk av samma ord.
    Oscar framhöll att straffen "måste vara fullt rättvisa, så väl med hänseende till deras qualitet, eller beskaffenhet, som till deras quantitet, eller mot förseelsens storlek svarande belopp." Kvantitetssynpunkten kan synas oss vara föråldrad, och ändå bygger brottsbalkens andra avdelning helt därpå. Härmed följer att även tredje avdelningens påföljdskapitel grundas på samma kvantitetssynpunkt. Oscar gav ju uttryck åt den, då han utan resonemang med hänsyn till det ohyggliga brottet för kvinnan föreslog lagens strängaste straff efter dödsstraffet.

 

Oscar I och kriminalpolitiken 759    Statens skyddsuppgift var central för Oscar. Dess "inre lagliga bestånd måste tryggas mot förrädiska stämplingar; den enskildes lif och välfärd, mot våld och förföljelse; egendom, mot olofliga tillgrepp." Härom kan sägas att skyddsuppgiften knappast är lika självfallet central i dag.
    Att märka är att Oscar nämnde statens skydd före den enskildes, en rangordning som motsvarar en, som det förefaller mig, klar tendens i dagens svenska strafflagstiftning. Härvid preciserade Oscar samhällets mål att vara "sedlig och intellektuell förädling samt allmänt välstånd." Oscars ståndpunkt innebar att kriminalpolitiken för honom var samhällsbevarande, d. v. s. främst skulle skydda samhället, för vilket han uppsatte ett bestämt mål. Vår nutida kriminalpolitik är också samhällsbevarande; detta utsäges i brottsbalken 1: 7. Men denna paragraf innebär att det existerande samhället skall bevaras sådant det är, utan att något mål uppsättes. Rent principiellt står faktiskt Oscar närmare öststaternas kriminalpolitik än våra dagars svenska kriminalpolitik. I dessa stater skall kriminalpolitiken främst tjäna utvecklingen mot det socialistiska samhället, för Oscar skulle den tjäna samhällets strävan att uppnå det av honom formulerade målet. Vi har, som nämnts, i detta avseende intet framtida mål alls, utan skall i varje situation värna det bestående.
    Oscar behandlade i Gula boken utförligt den politiska synpunkten på dödsstraffet, d. v. s. dess allmänpreventiva effekt. Han redovisade förekomsten av avrättningar i förhållande till invånarantalet i femton stater och det visade sig att den relativa förekomsten av avrättningar var näst störst i Sverige. Endast Spanien kom före vårt land. I Preussen t. ex. var det relativa antalet en tiondel av det relativa antalet i Sverige, vilket Oscar fann särskilt anmärkningsvärt. Han konstaterade också att dödsstraffet minst behöver användas där man "mest sörjt för bildningens spridande, samt avskaffandet af de band, som fjettra den enskilda verksamheten." Han nämnde vidare att brottens antal inte var större i de länder, där dödsstraffet inte alls eller åtminstone högst sparsamt användes (till vilka länder Norge hörde).
    Oscars beläsenhet och klarsynthet framgår bl. a. av att han citerat en professor Mittermeier, "en af Tysklands mest ansedde nu lefvande jurister": "Allt hvad man gör i afseende på strafflagarne är blott halfgjordt arbete, om man icke tillika sträcker sin omtanke till sjelfva grundvalen, Straffanstalternas förbättring".
    Detta var några tankar om Oscar I och hans Gula bok samt om svensk kriminalpolitik, föranledda av ett papper som en gång i tiden fastnat bakom en skrivbordslåda.
Erik Sandblad