Svensk rättspraxis
Bolags- och föreningsrätt 1969—1973
Av professor HÅKAN NIAL
Aktiebolag
Frågor rörande aktiebolags likvidation och konkurs. I tidigare rättspraxis har fastslagits att skyldigheten för aktiebolag att träda i likvidation på grund av att fastställd balansräkning icke för något av de tre sista räkenskapsåren inkommit till registreringsmyndigheten (patentverket) kan, sedan tvångslikvidationsärendet anhängiggjorts vid domstol, undvikas blott om balansräkning för något av nämnda år enligt bevis från patentverket dit inkommit innan ärendet avgörs av domstolen, se SvJT 1965 s. 585. I NJA 1973 s. 491 gällde frågan tvångslikvidation på grund av att bolaget icke inom av TR förelagd tid, sist den 10 april 1972, med bevis från patentverket styrkt att aktiekapitalet blivit till fullo inbetalat, 46 § ABL. I detta fall hade bolaget nära tre veckor före nämnda dag hos patentverket anmält att aktiekapitalet inbetalats, vilket emellertid registrerats först den 3 maj 1972. Med hänsyn till att registrering under normala förhållanden kunde ske inom två veckor efter det ärendet inkommit men under våren 1972 den erforderliga tiden utgjorde omkring sex veckor på grund av balans till följd av tidigare konflikt på arbetsmarknaden och bolaget därför ansågs ha haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att fullgöra TR:s föreläggande, upphävdes underinstansernas beslut om bolagets trädande i likvidation. — Jfr också NJA 1975 s. 69 I och II. I det senare fallet blev beslut om likvidation på grund av uteblivna balansräkningar ej upphävt, ehuru balansräkningarna inkommit till patentverket sex dagar innan TR meddelade beslutet. HD säger i sin motivering att patentverket brukar, när en eller flera av de felande räkenskapshandlingarna inkommer, efter vederbörlig kontroll omedelbart återkalla sin ansökan, såvida ej rätten redan meddelat slutligt beslut, men att bolaget "icke ägt att förlita sig på denna praxis" och på grund därav underlåta att hos TR göra anmälan eller vidtaga annan åtgärd som skulle föranlett TR att låta anstå med fattande av beslut.
NJA 1970 s. 3. Enligt 146 § ABL skall styrelseledamot och verkställande direktör vid anledning till antagande att aktiekapitalet till den i 142 § angivna delen gått förlorat upprätta likvidationsbalansräkning och om denna visar sådan förlust inkalla bolagsstämma för prövning av fråga om likvidation. Underlåtenhet att fullgöra denna skyldighet medför enligt 148 § att styrelseledamöterna och verkställande direktören blir ansvariga för bolagets uppkommande förbindelser, en för alla och alla för en, såsom för egenskuld. I rättsfallet gällde frågan huruvida den med vissa fordringar mot bolaget förenade förmånsrätten kunde göras gällande i en enligt 148 § ansvarig styrelseledamots konkurs. I olikhet mot underrätterna fann HD att förmånsrätt icke förelåg. I regel kan förmånsrätt göras gällande endast mot
den som är gäldenär i det ursprungliga fordringsförhållandet, d. v. s. i förevarande rättsfall bolaget. Visserligen kan förmånsrätt mot handelsbolag göras gällande i bolagsmans privata konkurs, NJA 1924 s. 54, Nial: Om handelsbolag och enkla bolag s. 208. Detta är såtillvida inte något egentligt undantag från huvudregeln, eftersom i handelsbolag bolagsmännen redan från början svarar för bolagets förbindelser. Och sakligt sett skulle förmånsrätten bli prekär, om bolagsmännen genom att begagna sin rätt att utan vidare till sig överföra bolagsegendomen kunde eliminera förmånsrätten. Aktiebolaget har ju en annan konstruktion, och som HD påpekar vilar ansvarigheten enligt 148 § ABL på en i förhållande till huvudfordringen självständig grund.
NJA 1970 s. 193. Den som är likvidator i aktiebolag kan ej förordnas till förvaltare i bolagets konkurs. Som HD påpekar har likvidatorn att i konkursen företräda bolaget såsom konkursgäldenär (169 § 2 st. ABL). Eftersom gäldenärens intressen kan strida mot dem som konkursförvaltaren har att bevaka bör likvidatorn ej kunna vara konkursförvaltare.
NJA 1973 s. 124. Enligt 100 a § konkurslagen må aktieägare, som på grund av sitt aktieinnehav har eller hade ett bestämmande inflytande över bolaget (och vissa av hans anhöriga), i bolagets konkurs icke göra gällande fordran på lön eller arvode för tiden efter det beslut om egendomsavträde meddelades, ej heller för tiden dessförinnan i vidare mån än hans arbete må anses ha länt till nytta för bolaget och i intet fall för längre tid tillbaka än ett år innan konkursansökningen gjordes. Detta stadgande har ansetts tillämpligt även i fall då bevakanden haft bestämmande inflytande över konkursbolaget på grund av innehav av aktier i dess moderbolag.
Även NJA 1973 s. 611 rör tillämpningen av 100 a § konkurslagen. Två personer, som var styrelseledamöter i ett bolag, ägde vardera hälften av bolagets aktier. Bolaget var till stor del finansierat av ett grossistföretag, till vilket aktierna var pantförskrivna. Sedan bolaget gått i konkurs bevakadede fordringar på lön med yrkande om förmånsrätt. TR och HovR ansåg att de på grund av sitt aktieinnehav hade bestämmande inflytande över bolaget och därför ej hade betalnings- och förmånsrätt. En av dem fullföljdetalan till HD, som förklarade att utredningen i målet inte gav tillräckligt stöd för antagande att han på grund av sitt aktieinnehav haft sådant "bestämmande inflytande" som enligt 100 a § konkurslagen uteslöt betalningsrätt i konkursen. Däremot ansågs han, oavsett att han pantförskrivit aktierna, ha haft "väsentlig andel" i företaget och därigenom och genom vad i övrigt upplysts om hans ställning i bolaget ha ägt "väsentligt inflytande över dess verksamhet". Enligt 11 § 3 st. förmånsrättslagen kunde därför inte förmånsrätt tillerkännas honom.
HD:s tolkning att "bestämmande inflytande" enligt 100 a § konkurslagen inte nödvändigtvis föreligger när två rättssubjekt äger vardera hälften av aktierna i ett bolag överensstämmer med en i rättslitteraturen framförd tolkning av samma uttryck i 221 § 1 mom. 1 st. ABL, där det ingår i definitionen av moder- och dotterbolag, Nial i Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland, 1973 s. 232. (I detta sammanhang kan nämnas att i prop. 1975: 103 till aktiebolagslag, s. 279, sägs att om två bolag äger vardera 50 % av aktierna i annat bolag och genom avtal bestämmer att parterna endast gemensamt kan besluta i detta andra bolags angelägenheter, så bör båda parter vid tillämpning av koncernreglerna anses som moderbolag. Riktighe-
ten av detta uttalande skall ej diskuteras här.)
SvJT 1973 rf s. 51. Aktiebolags revisor har enligt särskilt åtagande i bolaget utfört kamerala uppgifter, statistik, budgetering, uppgörande av prognoser m. m. I bolagets konkurs uppstod fråga huruvida revisorn var såsom arbetstagare berättigad till förmånsrätt. Frågan besvarades nekande. Det arbete revisorn utfört ansågs vara en utökning av hans revisorsuppdrag, föranledd av bolagets bristfälliga organisation och dess behov av analyser m. m. inför en reorganisation. På grund av detta förhållande och övriga omständigheter ansågs revisorn icke ha varit anställd i bolaget och sålunda icke berättigad till ersättning med förmånsrätt för ifrågavarande arbete. (Jämför NJA 1973 s. 501, där bokföringsarbete åt en rörelseidkare i visst fall medförde ersättningsanspråk med förmånsrätt.)
NJA 1970 s. 256. Enligt konkurslagen 146 § anses konkurs "avslutad" då förslag till slututdelning enligt utfärdad kungörelse först är att tillgå förgranskning. Konkurs kan vidare enligt 124 § upphöra genom "avskrivning" då ingen fordran bevakats inom föreskriven tid, samt enligt 149 § genom "nedläggning" efter det alla borgenärer förnöjts eller förlikning med dem träffats.
Enligt 170 § ABL är bolag i konkurs upplöst då konkursen avslutas utan överskott. Finns överskott, skall likvidation verkställas. Detta lagrum är tilllämpligt även då konkursen "avskrivs" enligt 124 § konkurslagen eller "nedläggs" enligt 149 § samma lag, jfr NJA 1954 s. 421. — Ett aktiebolag som gått i konkurs måste alltså alltid, oavsett om konkursen slutar med eller utan överskott, upphöra. Jämför däremot 94 § 2 st. lagen om ekonomiska föreningar, som ger föreningsstämman befogenhet att besluta huruvida föreningen, då i dess konkurs finns överskott och föreningen ej var i likvidation, skall fortsätta sin verksamhet eller gå i likvidation. Enligt 1958 års "förenklingsförslag" (SOU 1958: 27) skulle även aktiebolag, vars konkurs avslutats med överskott, kunna under vissa stränga betingelser återupptaga sin verksamhet. Någon motsvarande möjlighet förutses ej i 1975 års proposition till ny aktiebolagslag.
Styrelseledamot i aktiebolag har såsom legal ställföreträdare den skyldighet att edfästa bouppteckning i bolagets konkurs som enligt 91 § konkurslagen åligger konkursgäldenären (NJA 1967 s. 585). Denna skyldighet kan däremot ej utkrävas av styrelseledamot som före egendomsavträdet avgått ur styrelsen. Men sådan styrelseledamot har i NJA 1969 s. 512 ålagts edgång jämlikt 93 § 2 st. 2 p., enligt vilket lagrum den som haft till boet hörande egendom om händer är pliktig att uppge vad han omhänderhaft och med ed fästa uppgiften. Såsom skäl åberopar HD att aktiebolags styrelse har till uppgift bl. a. att förvalta bolagets egendom och att den avgångne ledamoten, vare sig han faktiskt deltagit i förvaltningen eller ej, får anses ha under sin mandatstid i den mening som avses i 93 § konkurslagen omhänderhaft bolaget tillhörig, nu i konkursboet ingående egendom. Den omständigheten att han faktiskt ej deltagit i förvaltningen befriar honom alltså ej från edgångsplikten. Men givetvis kan han vid edgången göra de reservationer som betingas av att han har bristfällig kännedom om ifrågavarande egendom.
SvJT 1969 rf s. 3. Behörig att mottaga delgivning å aktiebolags vägnar är den som har rätt att företräda bolaget. Om flera är gemensamt behöriga, kan delgivning ske med någon av dem, 9 § delgivningslagen. Delgivning
med en person som avgått ur bolagets styrelse har ansetts giltig då den skett innan avgången registrerats och kungjorts och den för vars räkning delgivningen skett icke ägt vetskap om avgången (204 § ABL).
Jävsfråga. I NJA 1972 s. 455 gällde frågan räckvidden av bestämmelsen i 13 kap. 2 § föräldrabalken, att förmyndaren ej äger rätt att företräda myndlingen vid rättshandling mellan myndlingen och förmyndaren eller hans make "eller någon som han företräder". I rättsfallet hade slutits ett avtal mellan omyndiga barn genom deras förmyndare och ett aktiebolag. I detta bolag var förmyndaren styrelseledamot och firmatecknare, men vid avtalets ingående representerades bolaget av annan person. Förmyndaren ansågs av HD (i motsats till underinstanserna) behörig att företräda de omyndiga vid avtalet. Uttrycket "någon som han företräder" ansågs alltså inte betyda någon som förmyndaren kan företräda utan endast någon som han faktiskt företräder vid den aktuella rättshandlingen. Denna tolkning — som bäst överensstämmer med ordalagen i 13: 2 föräldrabalken och även bestyrks av en jämförelse med 18: 2 samma balk — synes sakligt välgrundad, se Svenska Bankföreningens i målet avgivna yttrande samt Burling i Ekonomisk revy 1973 s. 140 ff.
I anslutning till detta avgörande kan diskuteras frågan huruvida en förmyndare är behörig att företräda myndlingen vid rättshandling med ett aktiebolag, där förmyndaren har väsentliga intressen, kanske är dominerande eller rent av ensam aktieägare. Den intressekollision som därvid kan föreligga gör inte enligt 13: 2 föräldrabalken förmyndaren obehörig att företräda myndlingen. Över huvud finns vid sidan av de speciella jävsfallen i 13: 2 inte något allmänt intressejäv för förmyndare. Enligt 18: 2 st. 2 föräldrabalken skall visserligen god man förordnas om förmyndaren eller hans make i viss angelägenhet kan ha ett intresse som strider mot myndlingens. Men god man skall förordnas endast om förmyndaren begär det eller det eljest finnes lämpligt. Så länge ej god man förordnats, är förmyndaren enligt föräldrabalken behörig och rättshandlingen blir ej på grund av jäv ogiltig. Naturligtvis kan emellertid förmyndaren bli skadeståndsskyldig, om han eftersätter myndlingens intressen.
Det kan dock ifrågasättas om inte obehörighet bör anses föreligga i vissa av de nu berörda fallen, nämligen då förmyndaren äger alla eller praktiskt taget alla aktier i det bolag med vilket han för sin myndlings räkning ingår avtal. Det förekommer i vissa sammanhang att intresseidentiteten mellan enmansbolaget och den ensamme aktieägaren tillmäts sådan rättslig betydelse att man med bortseende från bolagskonstruktionen ("lifting the corporate veil") bedömer den ensamme aktieägaren som den verkliga parten i stället för eller jämte bolaget. Förutsättning torde vara att användandet av enmansbolaget i det särskilda fallet framstår såsom ett klart missbruk. Till frågan se senast Nial: Svensk associationsrätt i huvuddrag, 1975 s. 190 ff.
Avtal rörande rösträtt för aktier. NJA 1972 s. 29. Vid försäljning av vissa aktieposter i ett bolag (Graningeverken AB) föreskrevs som villkor bl. a. att säljaren förbehöll sig under sin livstid rösträtt för aktierna samt att om köparen bröt mot rösträttsförbehållet köpet skulle vara förfallet och köparen skyldig att mot återbekommande av köpeskillingen utlämna det antal aktier som efter skedd uppdelning av bolagets aktier och fondemission svarade mot de överlåtna. Med hänsyn till att rösträtten enligt ABL ej får
skiljas från aktien och att köparen, som införts i aktieboken såsom ägare, hade att utöva och faktiskt utövade rösträtten, ansåg domstolarna att rösträttsförbehållet var att tolka så att köparen hade att utöva rösträtten på sätt säljaren bestämde.
Domstolarnas domar bekräftar vad som sedan länge (Nial: Aktiebolagsrättsliga studier s. 7 ff och senare författare) får anses vara svensk rättsuppfattning, nämligen att en aktieägares förbindelse gentemot säljare eller mot annan att rösta på visst sätt, ev. efter denne andres direktiv, är giltig mellan parterna (medan överträdelse av skyldigheten ej torde påverka giltigheten av det fattade bolagsstämmobeslutet).
I rättsfallet uppkom emellertid flera frågor rörande rösträttsförbehållets fortsatta existens och innehåll. Av HD:s dom framgår att den på avtalet grundade förbindelsen beträffande rösträtten i princip var underkastad vanlig fordringspreskription men att preskriptionsavbrott ansågs föreligga (i senare avseendet ett avvikande votum i HD). Vidare ifrågasattes i målet om ej förbindelsen hade förfallit genom passivitet å säljarens sida (underlåtenhet att på förekommen anledning klargöra för köparen att röstavtalet fortfarande var gällande). HD:s majoritet (en skiljaktig ledamot) ansåg inte att den säljarens passivitet som förekommit utgjorde tillräckligt belägg för att han eftergivit sin rätt enligt rösträttsförbehållet.
Av intresse är den begränsning av röstavtalets verkan som aktualiserades i målet. Klart är att ett sådant avtal ej kan giltigen förbinda till röstning för ett mot tvingande lagregler stridande beslut eller ett beslut som innebär illojalt skadande av bolaget eller medkontrahenten eller medför skadeståndsskyldighet för denne, se Nial a. a. s. 16, Karlgrens i rättsfallet ingivna utlåtande. Till frågan om ogiltigheten av röstavtal som genom sin vidsträckta innebörd eller giltighetstid kan bedömas som obilliga se Karlgrens utlåtande samt Roos: Avtal och rösträtt s. 303 f.
I förevarande rättsfall fann HD att köparen ej kunde vara skyldig att lyda säljarens direktiv beträffande rösträtten, om det objektivt sett skulle innebära allvarlig risk för ogynnsamma verkningar i frågor av vikt för bolaget. HD framhöll att denna begränsning av lydnadsplikten låg i linje med avtalets väsentliga syfte att säkerställa en förvaltning till gagn för bolaget samt att begränsningen särskilt var motiverad av att under avtalets långa giltighetstid kunde inträda väsentliga förändringar bl. a. i fråga om dem som berördes av förbehållet och deras förutsättningar att rätt bedöma vad som vore till gagn för bolaget. HD:s majoritet ansåg att läget vid den relevanta tidpunkten (d. v. s. då köparen röstade mot säljarens önskan) var sådant att köparens röstning ej stod i strid mot hans förbindelse enligt avtalet. — I detta avseende synes HD:s avgörande inte innebära annat än att röstavtalets räckvidd i förhållandet mellan parterna bedömts enligt vanliga avtalsrättsliga tolkningsregler.
Registreringsfrågor. RÅ 1972 not H 39. Patentverket vägrade att registrera ändring i bolagsordningen, då föreskriven registreringsavgift ej erlagts. Sedan avgiften därefter erlagts, blev på besvär av bolaget det överklagade beslutet undanröjt och målet återförvisat till patentverket.
RÅ 1972 not H 66. Patentverket förklarade frågan om ett aktiebolags registrering förfallen, enär registrering ej sökts inom föreskriven tid efter anmaning enligt 191 § ABL. Besvär över patentverkets beslut ledde ej till ändring.
I det följande redovisas några rättsfall som till stor del faller under andra områden, särskilt skatterätt, men dock har visst aktiebolagsrättsligt intresse.
Fallet NJA 1972 s. 214 är egentligen successionsrättsligt. Enligt 23 kap. 3 § ärvdabalken skall vid arvskifte envar av delägarna njuta lott i varje slag av egendom; dock bör vad som ej lämpligen kan delas eller skiljas såvitt möjligt läggas å en lott. Rättsfallet gällde skifte mellan två delägare i ett dödsbo, i vilket ingick 900 aktier i ett bolag. Den ene delägaren, H, ägde tidigare återstoden, 700, av de sammanlagt 1 600 aktierna i bolaget. Vid skifte förrättat av skiftesman tilldelades vardera delägaren 450 aktier. Den andre delägaren, M, yrkade att boets hela aktiepost skulle tillskiftas H. Som skäl åberopade M att H genom det förrättade skiftet och sin tidigare aktiepost skulle få det dominerande aktieinnehavet och därmed kunna, som i familjebolag vore vanligt, i form av lön åt sig och kanske sina närstående ta ut uppkommande vinster, varför de M tillskiftade aktierna skulle bli värdelösa. HD:s majoritet, tre ledamöter, ogillade yrkandet med motivering, att i målet ej visats att den skedda delningen lett till värdeförstöring för boet i dess helhet eller missgynnande av någon delägare. I princip har alltså HD — även minoriteten — menat att en lika fördelning av aktierna ej borde ske om den missgynnade en delägare. Att så var fallet ansåg minoriteten, två ledamöter, som därför ville bifalla M:s yrkande med motivering, att det ej fanns anledning antaga annat än att det verkställda skiftet innebar en ogynnsam splittring av aktieposten, innebärande en sådan olägenhet för M att den inte borde genomföras, om den kunde undvikas utan olägenhet i annat avseende. I målet hade inte förekommit någon omständighet som tydde på att en lämplig och rättvis fördelning av boet inte skulle kunna åstadkommas, om hela aktieposten tillskiftades H.
Det är svårt att tycka annat än att minoritetens bedömning är den mest realistiska. Att en minoritetspost i ett bolag, där en annan person har majoriteten och där meningsskiljaktigheter föreligger mellan dem, har en prekär ställning och att hans aktier därför blir mer eller mindre värdelösa är så bestyrkt av erfarenheten att man borde kunna presumera att skiftet i förevarande fall var till stor nackdel för M. — Jämför härmed HD:s uttalande i arvskattemålet NJA 1972 s. 393, omnämnt här nedan.
NJA 1970 s. 432. Genom en såsom fusionsavtal betecknad handling övertog ett aktiebolag en stiftelses hela rörelse med tillgångar, däribland fastigheter, samt betalningsskyldighet för stiftelsens alla skulder och förpliktelser. Fråga uppstod om bolagets förvärv av fastigheterna var skattepliktigt enligt 3 § stämpelskatteförordningen. Enligt denna paragraf skall stämpelskatt erläggas för förvärv av fast egendom genom bl. a. köp och fusion av aktiebolag enligt 175 § ABL. I målet gjorde bolaget gällande att stämpelskatt ej skulle utgå enär förvärvet skedde genom annan fusion än den som regleras i 175 § ABL. HD ansåg att fusion i stämpelskatteförordningens mening endast var sådan som särskilt reglerades i lag men att bolagets förvärv av fastigheterna, som skedde mot vederlag, skulle stämpel beläggas som köp.
RÅ 1973 s. 84 rör avdragsrätt för moderbolags koncernbidrag till dotterbolag. Moderbolaget stod vid ingången av beskattningsåret i sådant ägarförhållande till ett dotterdotterbolag som avses i 43 § 3 mom. 2 st. kommunalskattelagen. Under beskattningsåret blev dotterdotterbolaget ett direkt
och helägt dotterbolag till moderbolaget. Denna omständighet ansågs inte fråntaga moderbolaget avdragsrätt för koncernbidrag till detta bolag under beskattningsåret.
Den i automobilskatteförordningen 14 § stadgade förpliktelsen att utge automobilskatt kan åläggas endast fordonets ägare, inte ställföreträdare för ett aktiebolag som äger fordonet, NJA 1971 s. 18.
Rättsfallen NJA 1971 s. 296 och 1972 s. 205 rör bl. a. den ansvarighet för arbetstagares skatt som enligt 77 a § uppbördsförordningen åligger inte endast arbetsgivaren utan också, om arbetsgivaren är juridisk person, dennes ställföreträdare, som verkställt skatteavdrag men uppsåtligen eller av grov vårdslöshet underlåtit att vederbörligen inbetala det innehållna beloppet. Denna betalningsskyldighet för ställföreträdaren må jämkas eller eftergivas när särskilda skäl föreligger. I rättsfallen var arbetsgivaren fåmansaktiebolag, som gått i konkurs. Innehållna skattebelopp var ej inbetalade. Fallen har såtillvida visst aktiebolagsrättsligt intresse att jämkning enligt 77 a § uppbördsförordningen ansetts åtminstone i regel inte kunna ske av betalningsskyldigheten för skattebelopp, som skolat inbetalas under tid då ställföreträdaren hade bestämmande inflytande över bolaget. Jämför NJA 1973 s. 587, där vederbörande ej hade sådant aktieinnehav att det gav bestämmande inflytande i bolaget, ett familjebolag, där bolagets femtio aktier var fördelade så att modern ägde 24, en dotter 14 och hennes man 12. Dottern var också styrelseledamot, men så länge fadern levde skötte föräldrarna bolaget. Med hänsyn till den arbetsfördelning som förelåg fram till faderns död ansåg HD att det inte kunde läggas dottern till last att hon ej mera i detalj informerat sig om bolagets skötsel, och hon ansågs ej ha haft skälig anledning misstänka att företaget ej skulle kunna fullgöra sin skyldighet i fråga om inbetalning av skatt. Hon blev därför ej ansvarig för den underlåtna inbetalningen under denna tid. Efter faderns död tog hon emellertid aktiv del i bolagets skötsel. Med hänsyn till hennes intresse i bolaget och den ställning hon haft i detta ansåg HD anledning ej föreligga att fastställa hennes betalningsskyldighet till lägre belopp än HovR, vars dom ej överklagats av riksåklagaren, bestämt.
Verkställande direktörens ansvar för underlåtenhet att inbetala innehållen skatt har ej ansetts påverkas av att bolaget efter uppbördsterminen gått i konkurs, SvJT 1970 rf s. 13.
SvJT 1973 rf s. 49. Sedan verkställande direktör i ett fåmansbolag avlidit, har en i bolagets förhållanden icke insatt person inträtt som verkställande direktör för att avveckla bolagets rörelse. I målet gällde frågan huruvida han vid underlåtenhet att inbetala innehållna skatteavdrag visat grov oaktsamhet. HovR fann att vid hans inträde i bolaget rådde sådano ordning bland dess räkenskaper, att det för honom inte var möjligt att förutse att bolagets ställning var sådan att medel ej skulle finnas för dess fortsatta drift eller för inbetalande av skatteavdrag. Vid dylikt förhållande kunde det ej läggas honom — som saknade ekonomiskt intresse i bolaget — till last som grov oaktsamhet att skattebeloppen inte inbetalats.
Aktiers värdering i arvs- och gåvoskatteärenden berörs i ett par rättsfall under perioden. De återges här i korthet.
Enligt 1941 års KF om arvsskatt och gåvoskatt 23 § skall en ej börsnoterad aktie uppskattas till det värde som varit påräkneligt vid försäljning under normala förhållanden. I NJA 1972 s. 393 (arvsskattemål) framhöll HD att i
familjebolag av fåmanstyp minoritetsaktier huvudsakligen representerar det värde som motiveras av utsikterna till utdelning nu eller i framtiden, att sådana omständigheter påverkar det pris som kan uppnås vid försäljning samt att en i målet åberopad försäljning av minoritetsaktier därför inte borde tilläggas betydelse när det gällde att uppskatta värdet av det ifrågavarande dödsboets aktier i bolaget.
När ägaren av praktiskt taget alla aktierna i ett bolag till sina tre barn givit så många aktier att barnen tillsammans ägde majoritet i bolaget, har detta, oaktat ingen av gåvotagarna ensam fick majoritet i bolaget, inte medfört att aktierna i gåvoskatteärende skulle värderas lägre än till det prisaktierna efter vad en substansvärdeberäkning gav vid handen skulle ha betingat vid försäljning under normala förhållanden, NJA 1969 s. 120.
Ett gåvoskattemål med någon anknytning till aktiebolagsrätt refereras i NJA 1973 s. 89. Vid nyemission av aktier i ett familjebolag hade en aktieägare avstått från honom tillkommande företrädesrätt att teckna nya aktier. När hustrun begagnade denna förmån, ansågs gåva från mannen till hustrun föreligga till det värde teckningsrätten representerade. (Då gåvan inte skett genom äktenskapsförord, befanns den emellertid vara ogiltig.)
Slutligen kan nämnas det här nedan under rubriken Handelsbolag omnämnda gåvoskattemålet NJA 1973 s. 93, som berör även ett aktiebolag.
Frågor rörande aktiebolags firma behandlas inte här i annan mån än att två rättsfall under perioden nämns, RÅ 1969 not H 52 och SvJT 1970 rfs. 17.
Handelsbolag
Frågan om ansvarighet för förbindelser uppkomna i advokatverksamhet som drivs i handelsbolag förelåg till bedömning i NJA 1973 s. 42. En advokat, som tillsammans med en annan drev advokatrörelse i handelsbolag, hade utsetts till förvaltare i en konkurs. Handelsbolaget var infört i handelsregistret, vari antecknats att firman tecknades av delägarna gemensamt. Den till konkursförvaltare utsedde advokaten förskingrade medel, som han mottagit för konkursboets räkning. Konkursboet förde ersättningstalan mot handelsbolaget och den andre bolagsmannen.
HD ogillade konkursboets talan. En avvikande mening uttalades av JustR Höglund, som utvecklade sina skäl i ett utförligt votum.
I HD:s domsmotivering heter det: "Om två eller flera advokater driver advokatbyrå i handelsbolags form, kan uppdrag som någon av dem åtager sig inom bolagets verksamhetsområden i många fall anses mottaget på bolagets vägnar, även om uttrycklig överenskommelse härom icke träffats. När så skall anses vara förhållandet får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. En viktig omständighet, som talar mot att bolaget skall anes ha mottagit uppdraget och därmed vara ansvarigt för dess riktiga fullgörande är att uppdraget har utpräglat personlig karaktär. "HD förklarade vidare att uppdraget som konkursförvaltare föll inom ramen för den i handelsbolag drivna advokatrörelsen men att det på grund av föreskrifter i konkurslagen var av utpräglat personlig karaktär: det kunde inte ens tillfälligtvis överlämnas åt annan att på eget ansvar utföra uppdraget, och bolaget hade ingen rätt att ingripa i konkursförvaltningen. Med hänsyn därtill kunde bolaget ej enbart till följd av uppdraget ha blivit an-
svarigt för dettas behöriga fullgörande.
HD åberopar alltså inte att den bolagsman som mottagit uppdraget endast hade kollektiv firmateckningsrätt. Det torde betyda att HD utgått ifrån att även bolagsman som ej ensam får teckna firman kan ha behörighet på grund av ställningsfullmakt att mottaga uppdrag med för bolaget och andra bolagsmän förpliktande verkan. Detta måste också vara riktigt. Det torde vid mottagande av advokatuppdrag sällan förekomma att firmateckning används eller att två eller flera av de i verksamheten deltagande advokaterna gentemot uppdragsgivaren uttryckligen anger sig vara eller uppträder som representanter för advokatbyrån. Krav på firmateckning eller sådan gemensam representation skulle, som JustR Höglund påpekar, utesluta en stor del av uppdragen, oavsett deras art, från det solidariska ansvaret. Det skulle knappast väl överensstämma med lagstiftarens syften är han bestämde att advokatverksamhet skall vara bokföringspliktig och att den — om den drivs i bolag under gemensam firma — alltså blir handelsbolag med solidariskt ansvar för de i verksamheten uppkommande förpliktelserna.
Om man sålunda utgår ifrån att ställningsfullmakt föreligger är det riktigt, som HD säger, att uppdrag som en av bolagsmännen åtager sig inom bolagets verksamhetsområde i många fall kan anses mottaget på bolagets vägnar, även om uttrycklig överenskommelse därom ej träffats. När så skall anses vara förhållandet får, menar HD, bedömas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Även detta torde vara odisputabelt riktigt såtillvida att omständigheterna kan enligt vanliga tolkningsregler utvisa huruvida uppdraget mottagits för bolagets räkning eller inte. Det är t. ex. givet att bolaget är engagerat om uppdraget ges i ett till bolaget under dess firma ställt brev, eller om ett rutinuppdrag, såsom en inkassering, lämna sin på advokatbyrån utan att kontakt tages med eller hänvisning sker till någon av bolagsmännen. Men i många, kanske de flesta fall, torde omständigheterna inte ge bestämt stöd för tolkning i ena eller andra riktningen. Vad skall gälla i sådana fall? Om man inte vill alltför mycket rasera det personliga solidariska ansvar i handelsbolagsförhållanden som lagen föreskriver synes det erforderligt att presumera, att ett inom bolagets verksamhetsområde fallande uppdrag mottages med för bolaget förpliktande verkan. En sådan presumtion faller naturligtvis inte endast vid uttrycklig överenskommelse i annan riktning utan också om omständigheterna utvisar att enligt parternas mening uppdraget, även om det bolagsmännen emellan ingår i bolagsförhållandet, inte skall göra bolaget och de övriga bolagsmännen i förhållande till klienten ansvariga för den skada som kan drabba klienten genom att uppdraget inte utförs på vederbörligt sätt.
HD menar nu att en viktig omständighet som talar mot att bolaget skall anses ha mottagit ett uppdrag och därmed vara ansvarigt för dess riktiga fullgörande är att uppdraget har "utpräglat personlig karaktär". Sådan karaktär skulle det i förevarande rättsfall aktuella konkursförvaltaruppdraget ha.
Någon större klarhet skapar knappast detta prejudikat. HD anser tydligen att ett uppdrags personliga karaktär i och för sig inte är avgörande utan endast en viktig omständighet som talar mot att uppdraget mottagits på bolagets vägnar. Avvägningssvårigheter måste med denna ståndpunkt lätt kunna uppkomma. Vidare synes det långt ifrån klart när ett uppdrag
skall anses ha "utpräglat personlig karaktär". Möjligen blir det efter HD:s dom fallet med uppdrag som ges genom förordnande av offentlig myndighet, t. ex. förordnande att vara boutredningsman. Men det är inte så lätt att förstå varför offentlig myndighets förordnande ger uppdraget särskilt personlig karaktär med påföljd att de enskilda, i vilkas intresse förordnandet ges, får mindre säkerhet än i andra fall.
Även när det gäller av privatpersoner givna uppdrag torde de ofta vara i den meningen personliga, att det förutsätts att just den advokat som tar emot klientens uppdrag och förhandlar med honom också skall utföra uppdraget och inte överlämna det till någon annan. Ett advokatuppdrag, som innebär att klienten lägger kanske för honom mycket viktiga rättsliga angelägenheter i advokatens hand, måste bygga på klientens förtroende för sin advokat. Att ett uppdrag på sådant sätt anknyts till en viss uppdragstagare, även om han arbetar i bolag med andra, kan förekomma på andra områden, t. ex. om några konsthantverkare driver verksamhet i bolag och en kund vid beställning betingar sig att arbetet skall utföras av en angiven bolagsman. Det är i sådana fall fråga om ett särskilt villkor i eller en förutsättning för uppdraget. Något syfte att befria bolaget och övriga bolagsmän från det ansvar som enligt handelsbolagslagen åligger dem behöver alls inte föreligga.
Det synes finnas goda skäl för den meningen att det är med handelsbolagslagens principer bäst överensstämmande och i klarhetens intresse lämpligast att ett till en i handelsbolag arbetande advokat lämnat uppdrag, som faller inom bolagets verksamhetsområde, i regel medför bolagets och de övriga bolagsmännens ekonomiska ansvar för uppdragets behöriga utförande, oavsett om uppdraget är eller inte är av sådan personlig karaktär att det inte utan klientens samtycke kan överföras till annan bolagsman. Undantag härifrån skulle då endast gälla om det uttryckligen avtalats eller eljest av omständigheterna framgår att klienten avstått från rätten att göra anspråk gällande mot bolaget och övriga bolagsmän.
Men efter HD:s nu ifrågavarande dom måste det beträffande många advokatuppdrag te sig oklart, om de enbart förpliktar den mottagande advokaten personligen eller om det ekonomiska ansvaret för uppdragets behöriga fullgörande åligger även bolaget och övriga bolagsmän. Det torde i praktiken sällan förekomma att denna ansvarsfråga vid uppdragets tillkomst berörs av advokaten och klienten.
SvJT 1969 rf s. 49. Bolagsman, som ägt teckna handelsbolagets firma endast i förening med annan, har ansetts icke vara behörig att ensam begära bolaget i konkurs.
NJA 1973 s. 93 (gåvoskattemål). Handelsbolag, vars enda tillgångar utgöres av fastigheter med verkstadslokaler, upplåter dessa mot vederlag till ett aktiebolag som driver verkstadsrörelse. Båda bolagen är fåmansbolag (familjebolag) och samma personer, A och B, har bestämmanderätten i bolagen. A och B skänker vardera andelar i handelsbolaget till sina omyndiga barn. Med hänsyn till att de två bolagen ansetts bilda en ekonomisk enhethar till grund för värderingen av andelarna lagts den påräkneliga avkastningen av dessa och ej fastigheternas taxeringsvärde.
Beträffande handelsbolags firma skall här endast i korthet nämnas ett par rättsfall under perioden.
RÅ 72 not H 11 och 52 (i det senare fallet ansågs firmanamn med ordet
bankservice för företag med verksamhet att reparera kassamaskiner vid sparbanker kunna registreras utan hinder av det i 2 § lagen om bankrörelsestadgade förbudet för andra än vissa angivna institutioner att använda ordet bank i firman).
RÅ 1972 not H 65: behörighet att anmäla firma till avförande ur handelsregistret.
Klagan över verkställd registrering i handelsregistret får ej föras i administrativ ordning, RÅ 1970 not H 25.
RÅ 1970 not H 11, Luleå stad anmälde till handelsregistret att staden förvärvat samtliga andelar i ett handelsbolag. Registrering vägrades då i handelsregistret får intagas endast sådan firma som innehas av enskild näringsidkare eller handelsbolag (enligt 1974 års handelsregisterlag kan även firma registreras för ideell förening eller stiftelse som idkar näring).
Kommanditbolag
NJA 1970 s. 553 gäller räckvidden av det ansvar för bolagets skulder som åligger en komplement är efter det han utträtt ur bolaget. Enligt 20 § lagen om handelsbolag och enkla bolag svarar han ej för bolagets efter avgången uppkommande förbindelser, där borgenären ägde vetskap om avgången. I rättsfallet hade bolaget enligt avtal erhållit licens å tillverkning och försäljning av spiktegel och förbundit sig att efter hand som försäljningen skedde betala licensbelopp. Avtalet skulle gälla i tio år från dagen för undertecknandet och därefter automatiskt förlängas med tio år i taget, om ej någon av parterna uppsagt det senast sex månader från löpande avtalsperiods utgång. Frågan i rättsfallet var om avgångna bolagsmän skulle svara för licensbelopp på grund av försäljningar som skett efter avgången. HD framhöll i sin dom att syftet med lagens betämmelse om avgående bolagsmans ansvar är att den som sluter avtal med bolaget skall kunna utgå från vederhäftigheten hos dem som är bolagsmän vid avtalstillfället och ej mot sin vilja behöva avstå från rätten att hålla sig till dem, även om de skulle avgå ur bolaget. Denna synpunkt är, menade HD, tillämplig jämväl på ett varaktigt avtal av den typ varom i målet var fråga. Med hänsyn därtill måste de avgångna bolagsmännen anses på grund av avtalet vara även efter avgången skyldiga att — åtminstone för avtalstiden tio år — svara för rätta fullgörandet av kommanditbolagets åtagande att, efter hand som försäljning skedde, betala licensbelopp.
Domen torde vara odisputabelt riktig. I målet behövde ej besvaras frågan om ansvaret skulle gälla även beträffande försäljningar efter den primära avtalstiden tio år; HD kunde nöja sig med att fastslå att domen gällde "åtminstone" för avtalstiden tio år. I mitt arbete Om handelsbolag och enkla bolag s. 274 har jag gjort gällande att, om ett avtalsförhållande kan uppsägas men så ej sker, förbindelse skall från det ögonblick den genom uppsägningen skulle ha upphört anses vara ny på sådant sätt att den ej belastar avgången bolagsman i förhållande till borgenär, som då hade vetskap om avgången.
I målet var även fråga om verkan på de avgångnas ansvarighet av en klausul i avtalet, enligt vilken kommanditbolaget skulle ha rätt att transportera avtalet på en nybildad juridisk person. Denna fråga är rent avtalsrättslig och behandlas ej här.
SvJT 1971 rf s. 48. Tillämpning av lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. ("inskränkningslagen"). Då i kommanditbolag fanns såsom bolagsman ett aktiebolag, vars bolagsordning saknade förbehåll enligt 2 § 2 st. inskränkningslagen, har tillstånd för bolagets fastighetsförvärv ansetts erforderligt "jämlikt grunderna för angivna lagrum". Hovrätten torde ha ansett krav på tillstånd i fall av detta slag vara erforderligt för att hindra kringgående av inskränkningslagen. Det kan ifrågasättas om detta motiv kunde försvara en tillämpning av inskränkningslagen på fall som inte täcktes av dess ordalag med de konsekvenser detta borde ha i fråga om rätt att ingå i svenskt kommanditbolag, se Bengt Westerling i SvJT 1971 s. 359 ff. Frågan har nu lösts i överensstämmelse med hovrättens tolkning genom lagen den 25 maj 1973 om ändring i inskränkningslagen och i 1968 års lag om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta svenskt handelsbolag eller ingå i sådant bolag.
Enkla bolag
I SvJT 1971 rf s. 12 gällde det att bestämma om ett rättsförhållande var enkelt bolag eller samäganderätt. Tre syskon, som förvärvat vissa fastigheter, ansågs vara i enkelt bolag, eftersom de i gemensamt intresse drev uthyrningsverksamhet på fastigheterna. Se litteraturhänvisningar under rättsfallsreferatets rubrik.
Ekonomiska föreningar. Bostadsrättsföreningar
RÅ 1973 not H 11. Registrering som ekonomisk förening vägrades av flera skäl. Firman innehöll ej orden "ekonomisk" (eller förkortning "ek"). Stadgarna föreskrev skyldighet för medlemmarna att erlägga av styrelsen föreskrivna avgifter utan att dessas belopp eller högsta belopp angivits i stadgarna. Enligt stadgarna skulle överlåtelse av andel och utträde ur föreningen endast få ske i samband med den fastighet vartill andelen hörde. Se 7 §, 6 § p. 5 och 14 § lagen om ekonomiska föreningar.
Begreppet ekonomisk förening. Föreningen "Sollefteå—Långsele golfintressenter ek. för." har ej ansetts idka sådan ekonomisk verksamhet att den kunde registreras som ekonomisk förening, RÅ 1970 not Ju 10. Ej heller en fastighetsägareförening med ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att omhändertaga vägar, brunn och andra gemensamma anordningar för medlemmarnas fastigheter, RÅ 1970 not Ju 23. Däremot har registrering beviljats av en förening av radhusägare med ändamål bl. a. att äga och förvalta en fastighet med där å uppförd garagebyggnad och parkeringsplatser, RÅ 1971 s. 82.
Uteslutning av medlem. NJA 1973 s. 355. Sedan medlem i ekonomisk förening (bostadsrättsförening) uteslutits genom beslut av föreningsstämman, väckte han vid domstol talan med yrkande att uteslutningen skulle förklaras ogiltig.
Denna talan har ansetts icke utgöra sådan klandertalan som avses i 69 § 1 mom. lagen om ekonomiska föreningar och följaktligen ej vara bunden vid den där stadgade klanderfristen, jfr Linden: Förvärv och förlust av medlemskap i ekonomisk förening (1952) s. 172 ff och övriga hänvisningar i HD:s dom.
I målet uppkom också frågan huruvida uteslutningen hade stöd i föreningens stadgar. I regel kan uteslutning endast ske om bestämmelse därom finns i stadgarna. I förevarande fall fanns ingen stadgebestämmelse som direkt medgav uteslutning. HD förklarade emellertid att en uteslutningsbestämmelse kunde vara given indirekt och tolkningsvis få utläsas av stadgeföreskrifter om positiva krav, vilka ställts som villkor för medlemskap. När det gällde så speciella krav som att medlem skall vara bosatt inom visst område eller driva viss verksamhet låge detta i öppen dag. Även i fråga om mera allmänna krav kunde i undantagsfall en sådan tolkning vara befogad.
I det nu ifrågavarande fallet fanns i stadgarna vanliga bestämmelser om medlems skyldigheter, innefattande även en hänvisning till föreningens särskilda ordningsföreskrifter. Enligt dessa skulle, bl. a., medlem föra ett "tyst och stilla leverne". Vid brytande av ordningsföreskrifter skulle styrelsen lämna den skyldige skriftlig varning. Om han trotsade denna skulle styrelsen snarast möjligt sammankalla föreningen, som då skulle besluta om de åtgärder som borde vidtagas.
I HD:s dom fördes det resonemanget, att den yttersta åtgärden mot medlem, som gjort sig skyldig till upprepade överträdelser av ordningsföreskrifter och vägrat att rätta sig efter varningar, icke kunde vara någon annan än uteslutning. Sammanställda med ordningsföreskrifternas regler om åtgärder mot försumlig medlem måste därför stadgeföreskrifterna om medlems allmänna skyldigheter tolkas såsom innebärande stöd för att medlem kunde uteslutas genom beslut av föreningsstämman, när han grovt brustit i sina skyldigheter och trots upprepade varningar visat sig ovillig att iakttaga rättelse. Då ifrågavarande medlem åstadkommit betydande oordning och störningar samt underlåtit att rätta sig efter flera varningar, ansåg HD att föreningen haft fog för sitt uteslutningsbeslut.
Mot utgången i sak torde ingen rimlig invändning kunna göras. Men det kan ifrågasättas om som HD menar uteslutning icke kan ske utan stöd av stadgebestämmelse. Det vill synas att allmänna civilrättsliga principer, tilllämpliga även inom föreningsrätten där ej denna innehåller avvikande bestämmelser, leder till att den som grovt och upprepat åsidosätter föreningens stadgar till väsentlig olägenhet för föreningens verksamhet och de övriga medlemmarnas intressen, måste anses handla i strid mot förutsättningarna för hans rätt att vara medlem och att därför föreningen har rätt att, efter fruktlösa försök att få honom att ta rättelse, utesluta honom ur föreningen, även om bestämmelse rörande uteslutning ej finns i stadgarna. Så också Linden a. a. s. 148 ff. HD åberopar att ett departementschefsuttalande i föreningslagens förarbeten (NJA II 1951 s. 40) och flera andra omständigheter — i någon mån även ordalydelsen av 14 § 2 st. — bekräftar uppfattningen att uteslutning icke får ske utan stöd av stadgebestämmelse. Departementschefens uttalande kan emellertid knappast vara avgörande. Det är inte motiverat på annat sätt än att det, i anslutning till uttalanden om rätten att vinna inträde i ekonomisk förening, sägs att inträdesrätten skulle bli illusorisk, om uteslutning kunde ske på grunder, som stode i strid med öppenhetens princip, på sätt den kommit till uttryck i bestämmelse om rätt till inträde (11 § föreningslagen). Men inträdesrätten är ju inte obegränsad. Inträde kan enligt 11 § 1 st. vägras om med hänsyn till arten eller omfattningen av föreningens verksamhet eller syfte eller annan
orsak särskilda skäl därtill finns. Som departementschefen framhåller måste möjlighet att vägra inträde alltid föreligga beträffande personer som kan förväntas komma att motarbeta föreningens verksamhet eller dess syfte. Sammanhanget med inträdesrätten kan inte hindra en regel om att uteslutning utan stöd av stadgebestämmelse kan ske av medlem som grovt kränker sina skyldigheter mot föreningen och övriga föreningsmedlemmar. Ordalydelsen av 14 § 2 st. torde inte heller vara ett avgörande hinder för en uteslutningsrätt i dylikt fall; HD säger också endast att ordalagen "i någon mån" talar mot uteslutningsrätt utan stadgestöd.
Även om man, som i förevarande fall skett, kan, trots bibehållande av regeln att uteslutning ej får ske utan stöd i stadgarna, nå tillfredsställande resultat genom att laborera med "indirekta" uteslutningsbestämmelser, som tolkningsvis utläses ur stadgeföreskrifter om positiva krav för medlemskap, synes metoden inte särskilt lämplig. I förekommande fall kan domstolarna med den metoden lätt frestas till pressade, kanske godtyckliga, tolkningar. Tiden synes vara inne att åtminstone för fall då medlem särskilt grovt åsidosätter sina skyldigheter medge uteslutningsrätt för föreningen oavsett direkt eller indirekt bestämmelse därom i stadgarna.
Från HD:s dom kan slutligen antecknas, att den medlem som föreningsstämmans uteslutningsbeslut gällde inte visats ha fått vederbörlig kallelse till stämman. Det ansågs emellertid sannolikt att medlemmen skulle ha uteblivit från stämman även om stadge enlig kallelse skett och helt osannolikt att medlemmen genom att inställa sig på stämman och där utveckla sina synpunkter kunnat inverka på stämmans beslut. Kallelsefelet ansågs därför icke ha sådan betydelse att det borde medföra att uteslutningsbeslutet förklarades ogiltigt. HD bygger här på den erkända principen att ett begånget formellt fel inte inverkar på stämmobesluts giltighet, om felet icke kunnat inverka på beslutet.
Innebörden av s. k. teckningsrätt till lägenhet i bostadsrättsförening m. m. har förelegat till bedömning i några rättsfall under perioden. Frågan är mer fastighetsrättslig än föreningsrättslig och berörs därför endast i korthet.
NJA 1969 s. 539 och 1970 s. 431. I dessa fall gällde frågan vilken domstol som var rätt forum för tvister på grund av avtal rörande teckningsrätt till lägenhet i bostadsrättsförenings fastighet. Frågan är beroende av om dylikatvister är hyrestvister och i så fall skall gå till den för hyrestvister föreskrivna domstolen. HD framhåller att teckningsrätten innefattar rätt att dels med företräde teckna bostadsrätt och därvid räkna sig tillgodo vad som betalats i förskott på grundavgiften för bostadsrätten dels, innan bostadsrätt upplåtes, få nyttja lägenheten. Teckningsrätten innefattar sålunda — liksom bostadsrätt — särskild rätt till fast egendom. Tvisten var sålunda ej att hänföra till hyrestvist.
I överensstämmelse med denna bedömning av teckningsrättens karaktär har 31 § 1 st. 1968 års hyreslag ej ansetts tillämplig i tecknarens konkurs. NJA 1972 s. 594.
NJA 1972 s. 400 rör fråga om verkan av s.k. förhandsavtal om teckning av bostadsrätt, ingånget enligt 1930 års lag om bostadsrättsföreningar vid en tidpunkt då 1968 års förskottslag ännu ej trätt i kraft och avseende lägenhet på icke hyresreglerad ort. Förhandsavtalet har, med hänsyn till de regler som gällde beträffande avtal ingångna vid nämnda tidpunkt, icke ansetts medföra förpliktelse för föreningens medkontrahent att teckna bo-
stadsrätt. Om han tillträtt lägenheten, ansågs det mellan honom och föreningen uppkomna rättsförhållandet utgöra en uppsägbar hyresrätt.
I det nyssnämnda rättsfallet NJA 1972 s. 594 framhöll HD att dess avgörande i det fallet ej strider mot vad som uttalades i fallet NJA 1972 s. 400, där fråga var om ett förhandsavtal som ej var bindande för föreningens medkontrahent.
NJA 1970 s. 412. Enligt bostadsförenings stadgar har varje medlem ständig besittningsrätt till viss lägenhet i föreningens fastighet. Medlem i föreningen har på grund av besittningsrätten ansetts äga föra talan som sakägare i mål om inlösen av fastigheten enligt 44 § byggnadslagen.
Ideella föreningar
NJA 1973 s. 341. Ideell förening får rättskapacitet när den antagit stadgar av i väsentliga avseenden någorlunda fullständighet samt valt styrelse. Att en förening, som bildats genom sammanslagning av tre lokalförbund, i praktiken haft en fast organisation och i sin verksamhet i tillämpliga delar följt lokalförbundens stadgar har ej ansetts medföra rättskapacitet.
Ett par rättsfall under perioden rör uteslutning ur ideell förening.
NJA 1970 s. 394. Ett båtsällskap hade enligt sina stadgar till ändamål att befrämja intresset för sjön och båtsporten, att anskaffa och sköta lämplig hamn och uppläggningsplats för medlemmarnas båtar samt att i övrigt tillvarataga medlemmarnas intressen. I stadgarna föreskrevs att medlem som bryter mot stadgar eller förhållningsregler eller ej i föreskriven tid erlägger stadgade avgifter eller av annan orsak är mindre lämplig tillhöra sällskapet bör av styrelsen tilldelas varning. Om detta ej leder till åsyftad verkan har styrelsen rätt att utesluta sådan medlem ur sällskapet. En person S uppträdde vid föreningens årsmöte på ett sätt som retade flera medlemmar, men han valdes likväl till styrelsens vice ordförande. Vid styrelsesammanträde kort därefter förelåg en av flera föreningsmedlemmar undertecknad skrivelse med yrkande om extra föreningssammanträde, om S ej avgick frivilligt. På fråga vägrade S att avgå. Styrelsen tilldelade honom då varning. Sedan ytterligare vädjan till honom att avgå avvisats, beslöt styrelsen att utesluta honom ur sällskapet. Tvisten gick till process. I domstolarnas motiveringar berörs bl. a. frågan huruvida föreningen vore rent ideell eller hade sådan ekonomisk betydelse för medlemmarna att domstol ägde i sak pröva om uteslutningen var obillig och därför skulle vara utan verkan. HD kom emellertid till det resultatet att uteslutningen oavsett föreningens karaktär i nämnda avseende vore utan verkan därför att den icke överensstämde med stadgarnas grunder. Uteslutningen ansågs nämligen åsyfta att få bort S ur styrelsen, men detta innebar att styrelsen obehörigen tagit sig befogenhet att ompröva årsmötets beslut om styrelsens sammansättning. Rättsfallet är behandlat av Hemström: Uteslutning ur ideell förening, 1972, på ett flertal ställen (se rättsfallsregistret i boken s. 262), särskilt s. 167 ff, 230.
NJA 1971 s. 453. I ett av Svenska Travsportens Centralförbund utfärdat reglemente finns bestämmelse att den som är underkastad reglementet ej har rätt att draga avgörande, som träffas enligt reglementet, inför laga domstol. Sedan förbundets styrelse uteslutit en travhäst ur förbundets register, väckte hästens ägare talan mot förbundet med yrkande om skyldig-
het för förbundet att i registret intaga hästen. Förbundet invände bl. a. att nyssnämnda bestämmelse i reglementet utgjorde rättegångshinder. RR:n och HovR:n lämnade — utan motivering — denna invändning utan avseende. HD yttrade att reglementsbestämmelsen endast innehöll att den som är underkastad reglementet ej har rätt att draga avgörande som träffas enligt reglementet inför laga domstol. Denna bestämmelse, är, säger HD, ej av beskaffenhet att föranleda, att allmän domstol är obehörig att upptaga ifrågavarande talan till prövning.
Av HD:s beslut framgår att en ideell förening inte kan genom ett i stadgar eller reglemente intaget naket förbud hindra medlem att vid domstol föra talan mot ett uteslutningsbeslut. Däremot följer ej av HD:s beslut att klausuler, som anvisar annan form än domstolsprocess för överprövning av uteslutningsbeslut, är verkningslösa; obs. ordet "endast" i HD:s yttrande. En vanlig skiljedomsklausul torde vara giltig, Hemström a. a. s. 234 ff. Ej heller är det en konsekvens av HD:s avgörande att en klausul i föreningsstadgar om intern överprövning av uteslutningsbeslut t. ex. genom en centralorganisation, till vilken föreningen är ansluten, är verkningslös. Den kan tänkas innebära temporärt hinder för domstolsprövning, Hemström s. 231 ff.
Att ett stadgeförbud mot att hos domstol överklaga uteslutningsbeslut inte utgör rättegångshinder betyder inte att domstolarna i obegränsad utsträckning prövar om ett uteslutningsbeslut är materiellt befogat eller inte. En förening av rent ideell karaktär kan i allmänhet själv efter gottfinnande besluta om en medlem skall få stå kvar eller uteslutas. Om en ur dylik förening utesluten medlem går till process har domstolen vanligen, i varje fall om föreningen tillämpat en subjektiv grund, endast att pröva om uteslutningsbeslutet fattats i formellt riktig ordning. Jfr Hemström s. 162 ff och 208 ff med där berörda prejudikat.