Svensk rättspraxis

 

Straffrätt 1969—1974¹

 

Av professor emeritus IVAR STRAHL

 

BrB 1 kap. I NJA 1969 s. 401 hade en man i ett av blodsockersänkning orsakat tillstånd misshandlat annan. Majoriteten inom HD fann utredningen inte tillförlitligen utvisa, att han var i sådan grad medveten om sitt handlande att uppsåt förelåg i den mening som avses i 1: 2. Två ledamöter dömde honom däremot för misshandel men tog hänsyn till hans tillstånd, den ene genom att finna detta vara jämställt med sinnessjukdom och enligt 33: 2 förklara honom fri från påföljd, den andre genom att döma till skyddstillsyn. Se också SvJT 1970 rf s. 41 under Trafikbrottslagen.
    En berusad tog en i en trappuppgång uppställd barnvagn, efter vad han uppgav i tro att det var en honom tillhörig barnvagn som kvarglömts vid familjens flyttning. I NJA 1973 s. 590 dömdes han av TR:n och HovR:n för snatteri, men HD ändrade domen till att gälla egenmäktigt förfarande. Enligt HD borde man inte på grund av stadgandet i 1: 2 andra st. bortse från att stöldbrott förutsätter ett fristående subjektivt moment, nämligen tillägnelseuppsåt. Enligt avfattningen av 8: 1 är tillägnelseuppsåt ett s. k. subjektivt överskott. Från att den berusade till följd av ruset missuppfattat situationen skulle man däremot bortse. I överensstämmelse härmed står, att HovR:n i SvJT 1975 rf s. 33 bortsåg från att den berusade måhända inte uppfattade att den mot vilken han riktade en spark var en polisman och även från att han kanske trodde sig vara anfallen och därför i en nödvärnssituation. Innebörden av 1: 2 andra st. behandlas av förf. i Allmän straffrätt, 7 kap. avsnitt 2 och 9 kap., och har tidigare behandlats av förf. i SvJT 1965 s. 369 ff.
    I NJA 1970 s. 240 blev föraren av en lastbil enhälligt frikänd av HD från ansvar för s. k. promillekörning, emedan maskinens egenskap av bil enligt HD inte var täckt av hans uppsåt. Vad som hade upplysts om att vid olyckstillfället på arbetsplatsen rått uppfattningen att maskinen var ett motorredskap gav enligt HD, i förening med dess utseende och utrustning, visst stöd för den tilltalades påstående, att han trodde att fordonet inte var en bil utan ett motorredskap, i vilket fall promilleregeln inte skulle vara tilllämplig. Anledning saknades, fortsatte HD, till antagande, att den tilltalade var medveten om möjligheten av att fordonet var att betrakta som lastbil och skulle ha kört bilen även om han insett att så var fallet. Tidigare i domsmotiveringen hade intagits, att den tilltalade sagt sig grunda sin uppfattning på att fordonet saknade registreringsskyltar och kördes av andra anställda utan att de hade körkort och att han sagt att han själv, som saknade körkort, aldrig skulle ha kört fordonet om han förstått att detta var en

 

¹ Tidigare rättsfallsöversikter avseende straffrätt finns i SvJT 1936 s. 590, 1940 s. 684, 1945 s. 32, 1949 s. 161, 1953 s. 552, 1960 s. 179 och 256 (XVII), 1964 s. 65 (528 n. 25 a), 1967 s. 401 och 1970 s. 346. Till brottsbalkskommentaren hänvisas i regel inte, ej heller till rättsfall som nämns i rättsfallsreferaten. Däremot hänvisas till en bok av förf., Allmän straffrätt, vilken när detta skrivesföreligger endast i korrektur.

 

¹— Svensk Juristtidning 1976

 

bil. Utgången av målet synes onekligen tillfredsställande. Men gjorde HD inte ett undantag från vad som måste vara huvudregel, nämligen att s. k. subsumtionsvillfarelse inte fritager från ansvar för uppsåtligt brott? Såsom huvudregel måste gälla, att den som känner visst sakförhållande inte ägertill sitt fredande från ansvar för uppsåtligt brott anföra att han inte förstod att sakförhållandet omfattas av lagens ord och att han inte skulle ha begått gärningen om han förstått vad lagen menar med sitt uttryck. I förevarande fall visste den tilltalade mycket väl hur fordonet var beskaffat. Det kan därför tyckas som om hans misstag bestod blott i att han trodde att ett sådant fordon inte var vad lagen menar med lastbil. I ett inte oviktigt avseende såg fordonet dock inte ut som en lastbil skall se ut: det saknade registreringsskyltar. Måhända var detta en omständighet som gjorde att HD kunde frikänna utan att därmed göra undantag från vad i allmänhet gäller om subsumtionsvillfarelse. Thornstedt, som senast i Festskrift för Eek, Ljungman & Schmidt² behandlat frågan om rättsvillfarelses betydelse och därvid omtalat såväl detta rättsfall som de här närmast följande, synes fästa avseende vid att avgörande för målet var hur maskinen skulle klassificeras vid ifrågasatt tillämpning av 4 § trafikbrottslagen. Men varför skulle det gälla något särskilt i denna fråga? Jfr NJA 1948 s. 584 och 1957 s. 99 samt SvJT 1948 s. 573 och 1954 rf s. 71. Betydelsen av rättsvillfarelse behandlas med omtalande av alla rättsfallen i förf:s nyssnämnda bok Allmän straffrätt, 8 och 9 kap.
    När en finska, som av länsstyrelse för länge sedan utvisats ur riket med förbud att återvända, likväl återvänt, ansågs hon i NJA 1973 s. 347 ha gjort sig skyldig till brott mot utlänningslagen utan hinder av att hon kanske trodde att beslutet p. g. a. preskription eller dylikt inte längre gällde. Hon fick emellertid påföljdseftergift enligt 33: 4. Utvisningsbeslutet hade under målets gång upphävts. I SvJT 1971 rf s. 62 ansågs en ur riket genom en dom av HR förvisad också ha gjort sig skyldig till olovlig vistelse i riket. Han dömdes av HovR:n, fastän det ej ansågs uteslutet att han missförstått lagen eller domen: det funnes ej anledning till antagande att den villfarelse, vari han kunde ha befunnit sig, föranletts av någon HR:ns eller annan myndighets åtgärd eller uraktlåtenhet som gjort villfarelsen ursäktlig.
    Såsom antyddes av HovR:n i sistnämnda rättsfall, har i rättspraxis förekommit att domstol frikänt, emedan myndighet, på vars besked lagöverträdare haft anledning att lita, förklarat hans gärning lagenlig. I NJA 1972 s. 625 ansåg HD, att den ene av två tilltalade väl anordnat olaga lotteri genom att uppställa automatiska spelapparater, s. k. enarmade banditer, i vissa tobaksaffärer men frikände honom likväl från ansvar. Han hade trott, att spelet var lagligt, och hade grundat sin uppfattning främst på en HovR:s dom. Med hänsyn till denna och vissa andra förhållanden — bl. a. ett uttalande av RÅ, förekomsten av dylikt spel i ganska stor utsträckning och en cirkulärskrivelse från viss polismyndighet — hade han enligt HD haft sådant stöd för sin uppfattning, att hans förfarande skäligen inte borde föranleda ansvar. (Genom ändring i lotteriförordningen har numera klarlagts under vilka förutsättningar automatspel är tillåtet.) Även om myndighetens besked varit sådant, att lagöverträdaren missförstått det, har det ansetts kunna medföra straffrihet för honom. I NJA 1973 s. 306 frikändes den

 

² Enligt korrektur, som prof. Thornstedt godhetsfullt låtit förf. taga del av.

 

tilltalade, fastän byggnadslov erfordrats och inte inhämtats. Såsom skäl för frikännandet anfördes, att två beslut av länsstyrelsen, det ena ett tillstånd att bedriva hotell- och pensionatrörelse i fastigheten, var ägnade att framkalla föreställningen att byggnadslov inte erfordrades.
    En man hade landstigit på en ö, fastän detta var förbjudet av länsstyrelsen med stöd av naturvårdslagen. Överträdelse av sådant förbud ansågs vara straffbart i culpa, såsom numera är uttryckligen stadgat. Mannen dömdes i NJA 1972 s. 316 för överträdelse av förbudet, oaktat att han invände att han p. g. a. vissa omständigheter inte förstått och inte bort förstå att landstigningsförbud gällde. Hans villfarelse sades ej kunna bedömas såsom "i straffrättslig mening ursäktlig". Detta uttryckssätt leder lätt vilse, emedan det tycks syfta på att det, såsom i de sist nämnda båda rättsfallen, förekommer att domstol undantagsvis frikänner från ansvar för uppsåtligt brott när gärningsmannen p. g. a. särskilda omständigheter inte förstått att straff var stadgat för gärningen. Några sådana undantag från vad eljest gäller behöver inte göras när fråga är om ansvar för culpöst brott. För ansvar för sådant brott fordras, att gärningsmannen åtminstone bort inse vad erforderlig aktsamhet kräver och alltså hur han bort förhålla sig. Detta gäller även där en förhållningsregel är given i en författning. Det är blott så, att sådana förhållningsregler mer än andra anses höra till vad en medborgare bör känna. När, såsom i förevarande fall, givits en lag enligt tillkännagiven förhållningsregel är det sällan som okunnighet om denna kan anses ursäktlig och gärningen därför inte culpös.
    Jfr SvJT 1973 rf s. 29 under 9 kap., NJA 1974 s. 689 under 11 kap., NJA 1969 s. 86 under 21 kap. och NJA 1971 s. 499 m. fl. närmast därefter under Skattebrottslagen nämnda rättsfall.

 

2 kap. Brott mot lotteriförordningen begånget inom det svenska territorialhavet på tyskt fartyg, chartrat av svenskt företag och i reguljär trafik mellan Malmö och Köpenhamn ansågs i NJA 1970 s. 269 enligt regeln i 2: 1 falla under svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet. De omständigheter under vilka spelet bedrivits var enligt HD inte av beskaffenhet att jämlikt 2: 7 föranleda frångående av denna regel. För åtal fordrades, i enlighet med vad numera stadgas i 2: 5, inte förordnande enligt detta lagrum.
    En i Danmark registrerad lastbil med tillkopplad släpvagn hade, såsom föraren visste, vid färd i Sverige en last vars vikt översteg den av dansk myndighet för fordonen fastställda maximilasten; SvJT 1972 rf s. 70. Föraren åtalades i Sverige för överskridande av maximilast. Gärningen var begången i Sverige, och så till vida fanns intet som hindrade att han dömdes. Men var gärningen brottslig? Skall danska bestämmelser om maximilast tillämpas i Sverige? Det finns en lag av d. 10 dec. 1971 om straff för trafikbrott som begåtts utomlands men ingen lag eller konvention om tillämpning på gärning i Sverige av utländsk lagstiftning. TR:n frikände, emedan någon maximilast för fordonskombinationen inte fastställts av svensk myndighet. HovR:n dömde däremot föraren enligt straffbestämmelsen i 67 § tredje st. vägtrafikförordningen. Denna hänvisade till 57 § 1 mom. första st., varest stadgades, att om för motordrivet fordon fastställts maximilast, med fordonet inte fick befordras last vars vikt översteg vad sålunda fastställts. I den mot 57 § svarande 114 § i den nu gällande vägtrafikkungörelsen säges,

 

med en i detta sammanhang kanske betydelsefull ändring av ordalagen, att om för motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon gäller viss maximilast, tyngre last ej får befordras med fordonet. Förhållandet synes vara det, att något fastställande eller bestämmande av maximilast förekommer i Sverige endast när fordon registreras här. Denna ordning synes förutsätta, att för utomlands registrerat fordon skall, även när det föres i Sverige, gälla den för fordonet utomlands fastställda maximilasten.
    Fråga, huruvida särskild rätt fanns till förverkad egendom, bedömdes i NJA 1972 s. 192 enligt svensk lag vid tillämpning av 36: 4 tredje st.

 

3 kap. Direktören för ett aktiebolag dömdes i SvJT 1973 rf s. 22 av HovR:n för vållande till annans död, då en arbetare till följd av vissa brister hos en träställning vid ett bygge som bolaget bedrev störtat till döds. I NJA 1971 s. 261 dömdes för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död. Ansvar för det förra brottet förutsatte, såsom HD också uttalade, en oaktsamhet som inte var ringa, men det oaktat borde enligt HD vållandet till annans död bedömas som ringa. När i NJA 1970 s. 258 åklagare yrkat ansvar för vårdslöshet i trafik och vållande till kroppsskada genom ett och samma förfarande och åtalet i förra hänseendet ogillades, upptogs åtalet för vållande till kroppsskada inte till prövning. Skälet var att angivelse inte skett för detta brott; jfr RB 20: 4. Jfr också SvJT 1975 rf s. 63. Medan en personbil höll på att köra om en lastbil avlossade en värnpliktig som åkte på den senare bilen några lösa skott. Han dömdes i NJA 1969 s. 233 (tillståndsprövning) enligt 3: 9. Att bensinstationsföreståndare vid montering av ena bakhjulet åt en kund glömde att draga åt muttrarna med påföljd att några dagar senare en olycka inträffade med bilen bedömdes i SvJT 1970 rf s. 15, under dissens, inte såsom grovt oaktsamt, varför 3: 9 inte tillämpades.

 

5 kap. I SvJT 1970 rf s. 2 var fråga om ansvar för förtal, delvis mot avliden, i en roman, vars personer kunde identifieras med utgångspunkt i boken om än av ett begränsat antal personer. I båda instanserna beaktades, att det måste finnas visst utrymme för en skönlitterär författare att med verklighetsunderlag skildra personer och händelser på ett ofördelaktigt sätt. Det dömdes likväl för förtal, dock av en dissident i HovR:n inte beträffande den avlidne. I HovR:n ansågs rätt till skadestånd, grundad på SL 6: 3, inte tillkomma avlidens efterlevande. Jfr NJA 1966 s. 565. I en rättegång frågade den tilltalade en såsom vittne hörd polisassistent: "Har Ni betalt av E. för att vittna falskt?" Han dömdes i SvJT 1973 rf s. 53 av HovR:n enligt 17: 5, ett lagrum som numera upphävts emedan 5: 3 ansetts tillfyllest. I domen sades, att det visserligen ibland kunde finnas skäl att låta en förlöpning av en tilltalad passera utan straffpåföljd men att yttrandet var ett ogrundat och onödigt kränkande av assistentens integritet såsom vittne.

 

6 kap. I SvJT 1974 rf s. 11 dömdes till fängelse för homosexuell otukt med barn och otukt med ungdom under åberopande av 6: 3 första st. och 4 § andra st. I 6: 3 straffbelägges såväl heterosexuella som homosexuella gärningar, om barnet är under 15 år. I målet var vissa av barnen över 15 år, varför brott enligt 6: 4 också hade förövats.

 

8 kap. I NJA 1972 s. 253 har HD, med en dissident, genom ett längre

 

uttalande tagit ställning till det mycket omdiskuterade spörsmålet om fullbordanspunkten vid tillgrepp i självbetjäningsbutiker, med eller utan kassaspärr, och över huvud taget i butiker där kunder får själva taga varor från deras plats och medföra dem till kassa eller expedit. Efter att ha erinrat om att detta försäljningssystem blivit vanligt först efter tillkomsten av den nuvarande avfattningen av 8: 1 genom 1942 års lagstiftning, uttalade HD, att starka skäl synes tala för att tillämpa en enhetlig regel beträffande alla typer av butiker med detta system. Med hänsyn till den utveckling som ägt rum i rättspraxis måste denna regel enligt HD bli, att fullbordat tillgrepp inte anses föreligga förrän varan förts ut från butiken eller, i fråga om varuhus med klart avgränsade avdelningar, ut från avdelningen. Funnes kassaspärr, innebure passerandet av spärren helt naturligt, att varan förts ut från butiken eller avdelningen. I målet hade en kund stoppat ett askfat i rockfickan men inte fört ut askfatet från butiken, innan hans förfarande uppmärksammades och föranledde att han anmodades att återlämna askfatet. Fullbordat tillgrepp hade därför inte kommit till stånd, och åtalet ogillades emedan försök till snatteri inte är straffbelagt. HD:s uttalande gäller endast butiker av här nämnt slag. Det får inte tagas till intäkt för att den som går in i annans våning och där stoppar på sig en sak skulle undgå ansvar för fullbordat tillgrepp om han ertappas innan han hunnit lämna rummet. Jfr SvJT 1970 rf s. 33, 1971 rf s. 22 och 1975 rf s. 3, där utgången stämmer med HD:s uttalande.
    I SvJT 1972 rf s. 21 var fråga, huruvida de tilltalade ansett att en bil från vilken de tagit vissa inte värdelösa delar var övergiven. De ansågs ha insett att den inte var det. De dömdes av HovR:n för stöld. Jfr NJA 1969 s. 340 och SvJT 1970 rf s. 10 under 10: 4. Om tillgrepp under rus se NJA 1973 s. 590 under 1 kap.
    Tillgrepp ansågs i SvJT 1974 rf s. 29 med hänsyn till det tillgripnas värde, 175 kr, av HovR:n böra bedömas som stöld. Försök att bryta upp en parkeringsautomat bedömdes i SvJT 1970 rf s. 14 såsom försök till inte grov stöld. Ehuru stöld förövats medelst inbrott, bedömdes den i NJA 1970 s. 493, främst med hänsyn till beskaffenheten och värdet av det tillgripna, öl och matvaror, under meningsskiljaktighet inte såsom grov. I SvJT 1970 rf s. 57 bedömdes stöld medelst inbrott av en skrivmaskin, värd 300 kr, av HovR:n inte såsom grov stöld: inbrottet gjordes utan noggrannare planering och med enkla medel, och det framgick inte att den tilltalade kunnat räkna med att i lokalerna finna egendom av betydande värde. Försök till inbrottsstöld i livsmedelsaffär ansågs i SvJT 1971 rf s. 17 av HovR:n såsom försök till stöld, inte till grov stöld, när det saknades anledning antaga att den tilltalade kunnat komma över egendom till betydande värde. Stölder medelst inbrott i sommarstugor bedömdes i NJA 1970 s. 353 av HD såsom grova men därvid åberopades, att inbrotten skett i lokaler som av praktiskt tvingande skäl varit utan tillsyn och i vilka kunnat påräknas att någorlunda värdefull egendom var att finna.
    I NJA 1972 s. 323 uttalade HD, att rån mot bank eller annan penninginrättning, vid vilket rånaren hotat med skarpladdat skjutvapen, i regel bör bedömas som grovt rån, oavsett om skott avlossats med vapnet eller ej.
    En man hade till ett bolag lämnat två flytplattor till grävmaskin. Vid senare besök på bolagets kontor hade han sagt, att han, om han inte fick betalt för plattorna, skulle återtaga dem. På kontoret invändes, att en ma-

 

skinfirma gjorde anspråk på att vara ägare till plattorna. Man gav honom på kontoret inte tillåtelse att taga plattorna men förbjöd honom inte heller att göra detta. Därefter återtog han plattorna, vilka ostridigt var i bolagets uteslutande besittning. När i NJA 1969 s. 249 fråga var om ansvar å honom för egenmäktigt förfarande, frikändes han av HD. Enligt dess majoritet hade han haft anledning att uppfatta uttalandena på kontoret såsom ett medgivande för bolagets del att återtaga plattorna. Att han fått uppfattningen, att bolaget inte hade något att erinra mot tagandet, skulle ha varit tillräckligt för frikännande. Ty att ett tagande är olovligt i betydelsen egenmäktigt, d. v. s. sker mot besittarens vilja, är ett objektivt rekvisit för brottet egenmäktigt förfarande och skall vara täckt av uppsåt. För ansvar kräves, att det är styrkt att detta rekvisit är uppfyllt och är täckt av uppsåt, liksom — för att jämföra med ett helt annat brott — för ansvar för våldtäkt förutsättes att kvinnan inte är införstådd med gärningen (eller inte ställer sig likgiltig till denna). Om båda brotten gäller, att ansvar kan vara uteslutet fastän samtycke saknas. Två ledamöter anförde, att bolagets inställning var att bolaget inte hade något att erinra mot att mannen själv satte sig i besittning av plattorna om han, såsom han gjorde gällande, verkligen ägde dem. Enligt dessa ledamöter var bolagets neutrala inställning sålunda beroende av ett villkor. De frikände mannen, under anförande att hans påstående att han förvärvat plattorna ej kunde anses vederlagt och att hans påstående att han ansett sig ha bolagets tillstånd att hämta plattorna finge godtagas. Mannen synes böra ha frikänts redan om det inte visats annat än att han ansåg villkoret uppfyllt. I förf:s bok Allmän straffrätt 3 kap. avsnitt 2 och 18 kap. avsnitt 3 utvecklas, att man har att skilja mellan å ena sidan ett vid vissa brott uppställt rekvisit som, med en innebörd som kan något variera beroende på vad brott det är, kräver, att den mot vilken gärningen riktas inte är införstådd med denna, och å andra sidan vad enligt den straffrättsliga läran om samtycke i viss utsträckning betager gärning dess brottslighet.
    Enligt 37 § lagen om rätt till fiske har, när den som bedriver olovligt fiske ertappas på bar gärning, vederbörande rättsägare eller hans folk befogenhet att beslagtaga fiskeredskapen. I NJA 1972 s. 304 dömdes anförvanter till delägare i fiskevatten för egenmäktigt förfarande, då de beslagtagit fiskeredskap tillhöriga ny delägare. Antagligen ansågs vad de kände till vara tillräckligt för att de skulle ha förstått att den fiskande var ny delägare med rätt att fiska.
    Ägare av hyreshus hade på sin tomtmark anordnat inhägnad parkeringsplats med skylt, som angav att denna var avsedd för besökande. Bilist, som parkerat där fastän han inte var besökande, dömdes i NJA 1970 s. 29 av HD för egenmäktigt förfarande. Den som, vid flera tillfällen, kört på en såsom farväg nyttjad enskild väg på tomt ansågs däremot i NJA 1971 s. 210, under dissens, inte ha gjort sig skyldig till egenmäktigt förfarande, ehuru han överträdde förbud av fastighetsägaren. Att vid utfartsväg för annans fastigheter uppsätta skylt med fastställt förbudsmärke och texten "fordonstrafik förbjuden" ansågs i SvJT 1974 rf s. 57  inte vara egenmäktigt förfarande. När ägaren av en fastighet låtit uppsätta en haspad men ej låst länk över en över fastigheten ledande väg för att motverka obehörig trafik på vägen, begärde annan fastighetsägare, som nyttjade vägen för utfart, handräckning för borttagande av länken. Ansökan därom lämnades i NJA 1974

 

s. 621 utan bifall. Den förstnämnda fastighetsägaren ansågs inte ha genom sin åtgärd själv tagit sig rätt mot den andre: åtgärden finge anses ha medfört endast ringa men för denne.

 

9 kap. En kvinna hade betalat inköp i affär med checkar som saknade täckning. Hon åtalades inte för bedrägeri, ty att hon utställt checkar utan täckning ansågs ha berott på oaktsamhet. I NJA 1971 s. 343 ansågs hon inte heller kunna dömas enligt 74 § checklagen. Trassatbanken hade nämligen inlöst checkarna, och vid sådant förhållande ansågs sådant förfång var omtalas i lagrummet inte ha uppkommit. En bilägare, som fått föreläggande om parkeringsbot fästat på sin bil, flyttade handlingarna därom till annans bil; SvJT 1970 rf s. 20. Att taga bort handlingarna var i och för sig inte straffbart. Att fästa dem på den andra bilen bedömdes av RR:n såsom obehörig tjänsteutövning enligt 17: 14. Detta lagrum är numera upphävt. Nya 20: 1 är inte tillämplig på ett sådant fall som det ifrågavarande, ty bilägaren handlade inte i myndighetsutövning. Enligt HovR:n hade bilägaren försökt genom vilseledande förmå den andra bilens ägare att betala bilägarens skuld enligt föreläggandet, vilket skulle ha inneburit skada för den förre och vinning för den senare. Förfarandet kunde emellertid inte bedömas som svårare än bedrägligt beteende, och försök därtill är inte straffbelagt. En sjukförsäkrad, som tillnarrat sig 56 kr. i sjukpenning från allmän försäkringskassa genom att i uppgift på heder och samvete försäkra att han inte arbetat vissa dagar dömdes i SvJT 1969 rf s. 5 av HR:n och en ledamot av HovR:n för bedrägligt beteende och osann försäkran men av HovR:ns majoritet för bedrägeri medelst osann försäkran. Att beloppet var litet, och att uppgiften lämnades genom ifyllande av blankett och därför tedde sig som en s. a. s. rutinmässig åtgärd talar för det förra alternativet. Enligt 1968 års brottmålsutrednings betänkande Snyltningsbrott och sjukförsäkringsmissbruk (SOU 1973: 13) s. 123 f dömes emellertid påfallande ofta enligt det senare alternativet, fastän beloppet är litet. Se Madeleine Löfmarck, Straffrättens konkurrensproblem, 1974, s. 113. Jfr NJA 1972 s. 643 under 14 kap.
    I SvJ 1969 rf s. 51 ådömdes ansvar enligt 9: 2 andra st. inte en restauranggäst som, såvitt visats, ansåg sig ha beställt starköl men när mellanöl sattes fram för honom varken drack eller betalade. Jfr NJA 1952 s. 560 och vad som säges beträffande NJA 1974 s. 689 nedan under 11 kap. En restauranggäst spelade bort så mycket pengar, att han inte kunde betala notan. Han dömdes i SvJT 1973 rf s. 29 av HovR:n enligt 9: 2 andra st., emedan han under roulettspelets gång måste ha insett att han äventyrade sin möjlighet att betala förtäringen. Brottet begicks genom underlåtenhet att betala. För ansvar kräves uppsåt. Men uppsåtskravet ansågs, med rätta, uppfyllt, när han med kännedom om förhållandena utsatte sig för otillbörlig risk att inte kunna betala. Se därom förf. Allmän straffrätt 14 kap. avsnitt 2. Jfr NJA 1969 s. 86 varom under 21 kap.
    I NJA 1969 s. 517 hade en butiksinnehavare för att komma tillrätta med butikssnatterier ordnat övervakning syftande till att de kunder som ertappades med tillgrepp skulle underkastas förhör och, om de erkände även tidigare tillgrepp, avkrävas ersättning för vad de kunde antagas ha tagit. Betalades ej ersättning, skulle polisanmälan ske. Det belopp som krävdes vari allmänhet 300 kr. Butiksinnehavaren dömdes under meningsskiljaktighet

 

för utpressning.
    En djurskötare vid Lunds lasaretts djuravdelning köpte en katt av en för honom okänd man och lämnade katten mot betalning till en vetenskaplig institution vid universitetet. I mål, NJA 1973 s. 319, om ansvar å honom för häleriförseelse kunde inte utrönas hur säljaren åtkommit katten. Djurskötaren hade frågat honom om hans namn, och han hade uppgivit detta och sagt att katten var hans egen. Skötaren hade inte undersökt om katten var märkt. Det var den emellertid och den kunde inte ha tillhört säljaren, såvida denne inte kunde grunda äganderätt på bestämmelsen i 23 § jaktlagen om att katt som anträffas utanför gård eller trädgård där den hör hemma saklöst må dödas av jakträttsinnehavaren eller hans folk. I målet kunde inte uteslutas, att säljaren anträffat katten under sådana omständigheter att denna bestämmelse skulle vara tillämplig. Enligt HD:s dom ger emellertid bestämmelsen inte rätt att behålla fångad katt eller att förfoga över den i annat syfte än att få den avlivad. Katten hade därför enligt majoriteten inom HD visserligen senast genom försäljningen till den tilltalade frånhänts ägaren genom brott, men den tilltalades underlåtenhet att undersökaom katten var märkt kunde enligt majoriteten inte anses innefatta oaktsamhet då han hade anledning att räkna med att sådan undersökning skulle ske vid institutionen. Majoriteten frikände honom därför. En ledamot frikände med motivering, kort sagt, att vad som skett egentligen inte var annat än att den tilltalade lämnat katten till institutionen. En ledamot dömde däremot liksom HovR:n för häleriförseelse, emedan den tilltalade inte varit tillräckligt aktsam. Se om tillgrepp av katt Dag Victor i SvJT 1972 s. 379 ff.

 

10 kap. Den som förbrukat medel tillhöriga ett aktiebolag vari han själv ägde samtliga aktier ansågs i SvJT 1973 rf s. 78 av HovR:n inte därmed ha begått förskingring. I målet var emellertid fråga också om ansvar för olovligt förfogande. Bolaget, vari den tilltalade var ensam styrelseledamot, hade hyrt ett garage och därefter hade den tilltalade först pantförskrivit hyresrätten till visst bolag och senare överlåtit, försålt, hyresrätten till annat bolag. Pantförskrivningen hade emellertid inte fullbordats genom pantsättning; se därom Rodhe i SvJT 1974 s. 598 f. Däremot hade, såsom Rodhe omtalar, överlåtelsen fullbordats genom att köparen tillträtt lägenheten och skrivit nytt kontrakt med värden. Den tilltalade dömdes för olovligt förfogande. Men vad han sålde hade han inte i sin besittning. Ansvar för behörighetsmissbruk torde ha varit det riktiga. Referatet kompletteras av Rodhe, som diskuterar fallet från privaträttslig synpunkt. Genom misstag hade en man i sin besittning fått två husvagnar som var sålda på avbetalning med äganderättsförbehåll. Till den ena av vagnarna var han själv säljaren. Den andra hade sålts av annan, men denne hade transporterat sin rätt på honom. Ingendera köparen hade fullföljt betalningarna enligt kontrakten. Han ställde såsom villkor för att återställa vagnarna till köparna, att dessa betalade resterande köpeskillingar. Han dömdes i SvJT 1974 rf s. 35 av HovR:n för olovligt förfogande. Den rätt köparna hade var visserligen inte äganderätt men torde vara att anse som en säkerhetsrätt, emedan köparna inte var skyldiga att låta köpen gå åter på andra villkor än de i lagen om avbetalningsköp stadgade. I och med hemskillnad (som numera ej längre förekommer) eller boskillnad aktualiseras makarnas giftorätt. I NJA 1974 s.

 

47  hade efter hemskillnad men innan bodelning ägt rum make uppsåtligen förbrukat giftorättsgods, som tillhörde honom när hemskillnaden beviljades, i sådan utsträckning att andra maken inte kunnat utfå sin giftorätt. Hans förfarande bedömdes som olovligt förfogande. HD uttalade, att i och med hemskillnaden giftorättsgemenskapen mellan makarna blivit upplöst (såsom också sker genom boskillnad) och att av den egendom som då utgjorde vardera makens giftorättsgods bildats egendomsmassor, i vilka båda haft andel. Enligt GB 13: 3 hade hustrun varit tillförsäkrad rätt att ur egendomen genom bodelning tillskiftas värden svarande mot hennes andel.
    En man hade tagit föremål ur en till synes övergiven bil. Med hänsyn till platsen för bilens uppställning samt dess ålder och skick ansågs det försvarligt, att han tog hand om föremålen. Men omständigheterna talade för att föremålen inte kunde anses övergivna. Att mannen ändock behöll dem bedömdes av HD i NJA 1969 s. 340 såsom olovligt förfogande. För olovligt förfogande dömdes också i SvJT 1970 rf s. 10. Det var enligt HovR:ns dom inte utrett, att de tilltalade insett att den bil de, helt eller delvis, tillägnat sig inte var övergiven. De kunde därför ej dömas för tillgreppsbrott. Mende hade insett att bilen hade ett ej obetydligt värde. HovR:ns dom bestämdes av två ledamöter, medan två dömde för stöld. HR:n hade frikänt. Jfr SvJT 1972 rf s. 21 under 8 kap.

 

11 kap. I 11: 4 straffbelägges såsom mannamån mot borgenärer under vissa förutsättningar, att gäldenär genom att betala en borgenär avsevärt förringar övriga borgenärers rätt. För ansvar förutsättes uppsåt. I NJA 1974 s. 689 frikände HD, liksom även TR:n, en gäldenär, emedan denne inte insett, inte ens med eventuellt uppsåt, att han genom att betala vissa skulder förringade övriga borgenärers rätt. Hans misstag bestod i att han trodde att de fordringar för vilka han gav betalning hade förmånsrätt framför de fordringar som blev nödlidande. Detta misstag fann HovR:n vara ett "misstag rörande gällande rätts innehåll", något som föranledde HovR:n att döma honom emedan det inte kunde betraktas som ursäktligt. Onekligen var det ett misstag rörande gällande rätts innehåll, men detta var inte ett tillräckligt skäl för att frånkänna det betydelse. Om man, såsom är brukligt, säger att rättsvillfarelse inte fritager från ansvar för uppsåtligt brott, måste man — förutom att erkänna att det förekommer att sådan villfarelse under vissa snäva förutsättningar i rättspraxis medfört frihet från ansvar emedan den anses ursäktlig — göra det förbehållet, att vad som gäller om rättsvillfarelse gäller endast vad man kallar egentlig rättsvillfarelse, under det att vad man kallar oegentlig rättsvillfarelse bedömes lika som s. k. faktisk villfarelse. Men uppdelningen av rättsvillfarelse i egentlig och oegentlig ger inte någon anvisning om vad som hör till den ena eller den andra kategorien. Att en villfarelse är att betrakta som rättsvillfarelse är därför inte ett tillräckligt skäl för att frånkänna den betydelse. Man gör klokast i att undvika kategoriindelningen rättsvillfarelse, med underavdelningarna egentlig och oegentlig sådan, och faktisk villfarelse utan att för den skull upphöra att använda termen rättsvillfarelse där termen av framställningstekniska skäl är lämplig. I själva verket gäller intet särskilt om rättsvillfarelse; se förf:s bok Allmän straffrätt 8 kap. Det avgörande är, om uppsåtsrekvisitet kräver uppsåt som täcker det ifrågavarande förhållandet, och så kan mycket väl vara fallet fastän förhållandet är av rättslig karaktär, t. ex. såsom i detta

 

mål fordringens plats i förmånsrättsordningen. Att en fordran intager viss plats i denna ter sig som en egenskap hos fordringen och därför som något som hör till vad gärningsmannen skall känna till. I sak talar åtskilligt för den utgång målet fick. Att förringa övriga borgenärers rätt är inte olikt att åsamka dem skada, och uppsåtliga brott till vars rekvisit hör skada förutsätter uppsåt omfattande skadan. Den som, såsom säges i 9: 2 andra st., ej gör rätt för sig går fri från ansvar enligt lagrummet, om han, likgiltigt på vad grund, tror att den andre inte har en fordran mot honom; jfr NJA 1952 s. 560 och SvJT 1969 rf s. 51 varom under 9 kap.

 

14 kap. En bilförare, som fått anmaning att betala parkeringsböter, hade i samband därmed tillställts två inbetalningskort, på vilka botens belopp och kortens nummer var angivna både i klartext och genom hålslagning för maskinell läsning. Han ändrade de i klartext angivna beloppen till lägre belopp och betalade in detta på posten med användande av de ändrade korten. I NJA 1972 s. 643 ansågs i de högre instanserna korten vara urkunder. HD framhöll, att utställare och mottagare kunde identifieras med tillhjälp av numret och att beloppen var angivna såväl i klartext som genom hålslagning. Det var fara för att beloppen skulle vid den maskinella avläsningen hos rikspolisstyrelsen avläsas i enlighet med hålstansningen, vilken visade högre belopp än det inbetalade. Så skedde också. Den tilltalade hade genom vilseledande förmått både postverket och rikspolisstyrelsen att behandla inbetalningarna, av 6 kr, såsom gällande 70 kr, vilket ansågs som bedrägeri men inte grovt sådant. Det dömdes både för förfalskning enligt 14: 1 och för bedrägeri enligt 9: 1. Jfr SvJT 1969 rf s. 5 under 9 kap.
    När en cyklist stoppades emedan han inte hade lyktan tänd, uppgav han oriktigt namn och undertecknade ett godkännande av ordningsbotsföreläggande med detta namn. Han dömdes i SvJT 1969 rf s. 33 enligt 14: 2 för urkundsförvanskning, av en dissident i HovR:n för urkundsförfalskning. Alternativet att döma enligt 15: 11 för skriftlig osann uppgift om vem han var synes ha avvisats med hänsyn till beskaffenheten av den skriftliga handling som uppkommit genom godkännandet. Att fallet bedömdes som förfalskning ter sig också mindre stötande än att, såsom i NJA 1942 s. 271, döma en rymling från en tvångsarbetsanstalt för förfalskningsbrott, när han, efter att ha anhållits för fylleri och muntligen uppgivit oriktigt namn, Granvik, vid det senare frigivandet undertecknat kvitto på sina återlämnade tillhörigheter med samma namn; annorlunda NJA 1962 s. 328. Gränsdragningen mellan 14 kap. och 15: 11 ger upphov till svårlösta och mycket diskuterade frågor; se redogörelse i brottsbalkskommentaren vid 14: 1 under rubriken "Oriktig uppgift om sitt namn".
    I NJA 1971 s. 616 dömdes för urkundsförfalskning, när en man vid uppbärandet av aktieutdelningar skrev andras namn på de blanketter han lämnade vid utbetalningen. Han gjorde det uppenbarligen för att dölja att han var ägare av aktierna. Emedan han inte upptagit beloppen i sina deklarationer, dömdes han tillika för falsk deklaration enligt den då gällande skattestrafflagen. Enligt skattebrottslagen, där brottet falsk deklaration motsvaras av brottet skattebedrägeri vilket är delat i grader, skulle han säkerligen ha dömts för grovt skattebedrägeri, detta i enlighet med ett uttalande av departementschefen under förarbetena till skattebrottslagen (NJA II 1971 s. 483) och lika som frågan om konkurrens mellan förfalskning och bedrä-

 

geri bedömes. Att lämna uppgift så som den tilltalade gjorde är i 31 § i den numera gällande kupongskatteförordningen d. 20 nov. 1970 belagt med så strängt straff, att fråga huruvida han förfalskat eller endast lämnat osann uppgift inte skulle inställa sig. Se i ämnet Madeleine Löfmarck, Straffrättens konkurrensproblem, 1974, s. 66 ff.
    Jfr NJA 1972 B 23 under 15 kap.

 

15 kap. En man hade vid HR åtalats för försök till dråp, alternativt försök till grov misshandel, eller olaga hot och framkallande av fara för annan samt för olaga vapeninnehav. HR:n hade dömt honom för försök till grov misshandel och för olaga vapeninnehav. På talan av honom hade HovR:n ändrat domen, så att han blev dömd för olaga hot och framkallande av fara för annan samt för olaga vapeninnehav. Åklagaren hade i målet vid HR:n yrkat ansvar också på en kamrat till honom. Denne hade åtalats för medhjälp till försök till dråp, alternativt för medhjälp till försök till grov misshandel, eller medhjälp till olaga hot och till framkallande av fara för annan. Kamraten hade emellertid av HR:n för vad han gjort vid tillfället dömts allenast för ofredande. Domen mot honom vann laga kraft. I målet i HovR:n hade han på begäran av den förstnämnde hörts som vittne. Nu åtalades han i NJA 1972 s. 532 för mened begången i HovR:n men frikändes av HD med stöd av 15: 4 andra st. Majoriteten inom HD anförde, att av de omständigheter, om vilka han uttalat sig sanningslöst, avsåg en ett gärningsmoment som lagts honom själv till last vid HR:n, och övriga omständigheter utgjorde betydelsefulla moment i den brottslighet som enligt åklagarens talan lagts den andre till last och i vilken han enligt åtalet mot honom skulle ha medverkat. Han hade därför ägt vägra yttra sig i dessa hänseenden. Han hade inte begagnat denna rätt och inte blivit tillfrågad om han var villig att vittna, men en vägran skulle ha stärkt misstanken mot honom för brottsligt förfarande i enlighet med det ursprungliga åtalet mot honom. Omständigheterna måste därför, uttalade HD, anses ha inneburit skälig ursäkt för honom att uttala sig såsom skett. Att vid tiden för vittnesmålet åtalet mot honom för medverkan till den andres brott ogillats genom dom som vunnit laga kraft föranledde enligt HD inte annan bedömning. En ledamot kom till samma slut med annan motivering. I menedsmålet hade ej framgått, att den där tilltalade var oskyldig till vad som i det tidigare målet lagts honom till last och följaktligen ej heller att han saknat rätt att vägra yttra sig. Prövningen av menedsåtalet borde därför ske med utgångspunkt från att han antages ha ägt rätt att vägra yttra sig. Till utveckling av sin mening anförde denne ledamot, att rätt enligt RB 36: 6 att vägra yttra sig enligt lagrummet föreligger i fråga om omständighet vars yppande skulle röja att vittnet förövat brottslig eller vanärande handling. Ett röjande förutsatte emellertid, att handlingen verkligen förövats. I följd av denna tolkning krävdes i mål om mened enligt ledamoten, att domstolen finner sig ha att utgå från att det verkligen förelegat ett brott (eller vanärande handling) vilket vittnet ägt söka dölja. En domstol hade att utgå därifrån om det förelåge en rimlig möjlighet att så vore fallet. I ett av JO 1972 s. 22 (jfr JO 1974 s. 37) behandlat fall hade den såsom vittne hörde dömts genom dom, som vunnit laga kraft, för den inbrottsstöld varom han sedermera hördes i senare mål mot medbrottslingar. Dessa dömdes för stölden, och vittnet dömdes för mened. Fallet företer den olikheten mot

 

det här omtalade målet att i den i fallet såsom vittne hörde synes ha dömts genom dom som vunnit laga kraft för hela det förfarande som lagts honom till last. Enligt JO kunde någon anmärkning inte riktas mot någon tjänsteman med anledning av vad som förekommit. Men att betänkligheter kan anföras mot att medbrottslingar höres på ed mot varandra framhölls både av JO och av domstolarna i de lägre instanserna i det här omtalade målet. Om alla åtalas i samma mål, får det inte ske.
    En bilhandlare sålde en begagnad bil. Det saknades emellertid besiktningsinstrument. För att tillgodose köparens krav på sådant ansökte bilhandlaren hos länsstyrelsen om duplett och uppgav i sin ansökan att instrumentet förkommit, fastän han visste att det fanns hos annan vilken påstod sig vara rätte ägaren till bilen. Hans uppgift ansågs i NJA 1969 s. 201, under dissens, vara en uppgift om annat än egna angelägenheter. Han dömdes därför enligt 15: 11. Vad man velat undantaga från straffbestämmelsen i detta lagrum torde få anses vara uttalanden allenast om förhållande som angår uppgiftslämnaren så nära att uttalandet framstår såsom ett uttalande i egen sak. En invändning att förfarandet föll under 65 § 5 mom. andra st. vägtrafikförordningen och att detta straffstadgande såsom varande s. k. specialitet borde tillämpas i stället för 15: 11 bemöttes med att vägtrafikförordningen, utfärdad av Konungen låt vara efter riksdagens hörande, borde vika för bestämmelse i den av Konung och riksdag samfällt stiftade lagen. Denna konkurrensfråga behandlas av Madeleine Löfmarck, Straffrättens konkurrensproblem, 1974; se särskilt s. 46 f och 73 f. Se också förf. Allmän straffrätt 19 kap. Ett mot nämnda stadgande i vägtrafikförordningen svarande stadgande i den numera gällande bilregisterkungörelsen d. 1 dec. 1972, 89 §, är enligt sin lydelse subsidiärt i förhållande till BrB. I SvJT 1969 rf s. 69 hade en försäkringstagare i anmälan till försäkringsbolaget om skada å hans bil mot rätta förhållandet uppgivit att han själv fört bilen vid skadetillfället. Ehuru uppgiften onekligen innebar uppgift om att annan inte fört bilen, ansågs uppgiften inte vara en uppgift om annat än egna angelägenheter. Han frikändes från ansvar enligt 15: 11. Uppgiften var ett uttalande i egen sak, ty det gällde för honom att få ut försäkringen vilket han kunde få om han själv fört bilen. Jfr SvJT 1963 rf s. 81, där utgången blev den motsatta.
    En man anmodade en för honom okänd person att i hans ställe lämna blodprov för en faderskapsundersökning. Detta gjorde den andre, och när det begärdes av honom att han skulle skriva sitt namn på den blankett som innehöll läkarintyget angående blodundersökningen, skrev han där sin uppdragsgivares namn. I NJA 1972 B 23 dömdes denne i de lägre instansernaför anstiftan av grov urkundsförfalskning. Av HD:s majoritet frikändes han däremot, emedan han ansågs ha saknat uppsåt att namnet skulle skrivas. I HD hade hans uppgift att han inte kände till att namnteckning skulle avfordras den andre lämnats obestridd, och majoriteten fann det inte ådagalagt att han insåg möjligheten därav. Märkligt nog skulle han gå fri från ansvar för anstiftan av förfalskning också därest det utretts att han givit den andre lov att skriva hans namn. Att skriva annans namn med dennes tilllåtelse är nämligen inte urkundsförfalskning. En dissident dömde honom emellertid för anstiftan av grovt osant intygande. Enligt denne ledamot hade han åtminstone eventuellt uppsåt till att den andre skulle skriva hans namn, och den andre gav genom att skriva namnet osann uppgift om vem

 

han, namntecknaren, var: detta var ett osant intygande vartill anstiftan skett. Rättsfallet diskuteras av Madeleine Löfmarck och dissidenten, JR Mannerfelt, i SvJT 1975 s. 483 ff, 557 f och 661 f.
    Om stämpling till mened se NJA 1972 s. 167  varom under 23 kap.

 

16 kap. I SvJT 1973 rf s. 31 dömdes enligt 16 : 2 för deltagande i våldsamt upplopp till skyddstillsyn, varjämte skadeståndsskyldighet ålades. I NJA 1974 s. 516 förelåg fråga huruvida bilder som använts vid skyltning för biograf var ägnade att väcka allmän anstöt så att skyltningen föll under 16: 11 såsom otillåtet förfarande med pornografisk bild. Redan uppställande av spelapparat, s. k. enarmad bandit, i en för allmänheten tillgänglig lokal ansågs i NJA 1972 s. 267 innefatta anordnande av lotteri (inte äventyrligt spel enligt 16: 14), oavsett om någon bland allmänheten begagnat sig av möjligheten att spela på apparaten eller ej. Angående fråga om förverkande i målet se under 36 kap. Åtal enligt 16: 16 för uppsättande av ett plakat, varigenom bilister varnades för en av polisen anordnad radarkontroll, ogillades i SvJT 1972 rf s. 60. En minoritet inom HovR:n biföll ansvarstalan, emedan det måste antagas för den övervägande delen av allmänheten framstå såsom angeläget att polisens trafikövervakande verksamhet inte stördes på sätt som skett.

 

17 kap. En till skyddstillsyn dömd hade begått flera brott, däribland ett hot om våld mot tjänsteman i tjänsteutövning, 17: 1. Detta brott bedömdes i NJA 1972 s. 650 av HD såsom inte ringa. Under framhållande särskilt av detta brott dömde HD den hotande enligt 34: 1 p. 2 till fängelse jämte det att prövotiden förlängdes. Vice ordföranden i en byggnadsnämnd uppmanades att omedelbart avgå under hot att i viss tidning annars skulle lämnas redogörelse för viss affärstransaktion, en redogörelse som måste antagasställa honom i ogynnsam dager. I NJA 1969 s. 17 fann majoriteten inom HD, att det, om inte särskilda skäl föranledde till annan bedömning, måste anses otillbörligt att genom hot av det slag som förekommit söka förmå befattningshavare med ämbetsansvar att avgå. Att de i de båda rättsfallen tillämpade lagrummen, 17: 1 resp. 17: 2, numera ändrats torde inte ge anledning att bedöma fallen annorledes än förut.

 

19 kap. Åtal för spioneri behandlades i SvJT 1974 rf s. 84 p. g. a. undantagsstadgandet i 7: 3 andra st. tryckfrihetsförordningen i den för vanligt brottmål stadgade ordningen. Uppgifter, som hade anskaffats eller röjts, ansågs vara av sådan beskaffenhet att deras uppenbarande för främmande makt kunde, såsom säges i 19: 5, medföra men för rikets försvar. Den tilltalade ansågs ha förstått, att de var av sådan beskaffenhet. Att han hade uppsåt att gå främmande makt tillhanda ansågs likaledes. Härför krävdes inte syfte. Det räckte med uppsåt av vad slag som helst, omfattande att gärningen var till fördel för främmande makt. Av domen framgår, att det ej heller krävdes att främmande makt visat sig intresserad av verksamheten.

 

20 kap. Bestämmelserna angående tjänstefel i 20 : 4 har upphävts genom lag som trädde i kraft d. 1 jan. 1976. Därigenom har en betydande avkriminalisering skett, om än fall som förut rymdes under 20: 4 i någon utsträckning

 

är underkastade nya 20: 1. Här må ändock nämnas följande rättsfall angående tjänstefel. I NJA 1969 s. 490 dömdes föreståndarinnan för ett kommunalt ålderdomshem enligt 20: 4 för det hon medverkat till att hennes man fått köpa ett hus av en på hemmet intagen. I NJA 1970 s. 9 ansågs beviljande av dispens från bestämmelse i byggnadsstadgan inte vara tjänstefel. Att en byråchef i fortifikationsförvaltningen under vissa förhållanden sökt hos leverantörer erhålla rekommendation till dessas bankförbindelser för privatlån bedömdes i NJA 1972 s. 92 som tjänstefel. Fråga huruvida ett i 20: 4 gjort undantag för strejk skulle föranleda straffrihet förelåg i NJA 1970 s. 216. En komministers vägran att viga frånskilda bedömdes med hänsyn till omständigheterna i NJA 1972 s. 612 inte som tjänstefel. (GB 4: 3 har numera ändrats.) I NJA 1971 s. 245 var fråga, om polismän hade begått tjänstefel bl. a. genom att omhändertaga två män. De frikändes från ansvar för detta brott. För uppsåtligt brott, t. ex. olaga frihetsberövande, kunde de inte dömas eftersom de säkerligen ansåg att reglerna om polismans laga befogenhet att öva våld gav dem befogenhet att handla så som de gjorde; se om fallet Sjöholm, När och hur får polisen ingripa?, 1973, s. 166 ff.

 

21 kap. En värnpliktig, som blivit inkallad, vägrade redan på inställelsedagen att lyda under anförande av etiska skäl och blev genast hemförlovad. Två gånger tidigare hade detsamma hänt. När han nu åtalades för lydnadsbrott, frikände HD honom i NJA 1974 s. 217 under hänvisning till 26 § andra st. kungörelsen d. 3 juni 1966 med vissa bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga. Han hade inte bort inkallas. Inkallelseordern hade därför inte medfört tjänstgöringsskyldighet för honom, och han hade för den skull inte varit underkastad lydnadsplikt såsom krigsman. En annan värnpliktig, som före inryckningen ansökt om vapenfri tjänst och sedan han inställt sig vägrat att enligt order bära en låda med vapen och ammunition, frikändes i SvJT 1971 rf s. 70 av HovR:n från ansvar för lydnadsbrott, emedan hans ansökan visserligen blivit avslagen av vapenfrinämnden men tiden för talan mot beslutet inte utlupit, varför ansökningen ansågs inte, såsom säges i 3 § andra st. lagen d. 3 juni 1966 om vapenfri tjänst, vara avgjord slutligt. Innan dess får enligt lagrummet inte befallning ges om bärande av vapen eller ammunition. Det var därför enligt HovR:n uppenbart, att den order den värnpliktige fått inte angick den tjänst han haft att fullgöra. För vägran att lyda sådan befallning skall enligt 21: 1 ansvar för lydnadsbrott inte ådömas. Bestämmelsen i 3 § andra st. nämnda lag gäller emellertid endast den som inte tidigare ansökt om vapenfri tjänst. I SvJT 1972 rf s. 73 hade en värnpliktig tidigare gjort sådan ansökan men återkallat denna, emedan det sagts honom att det inte fanns någon vapenfri tjänst utanför totalförsvaret. När han sedermera inryckte, upplystes han om att det numera fanns flera vapenfria alternativ och således möjlighet att fullgöra tjänstgöring utan vapen. Han lämnade därför dagen efter inryckningen in en ny ansökan om vapenfri tjänst och vägrade under anförande av etiska skäl att taga vapen. Att han tidigare ansökt om vapenfri tjänst ansågs av HovR:n utesluta tillämpning av 3 § nämnda lag, varför han bötfälldes för lydnadsbrott. I NJA 1971 s. 367  hade en värnpliktig korpral, när han inställt sig för fullgörande av repetitionsövning, vägrat att lyda befallning om att mottaga utrustningslistor och medfölja plutonchefen för utrustning. Att han vägrade att göra fortsatt militärtjänst berodde på hans avståndstagande från det ka-

 

pitalistiska samhället, inte på motvilja mot att bruka vapen. Av HD dömdes han för lydnadsbrott till en månads fängelse. I de lägre instanserna hade han bötfällts, i HovR:n dock av endast två ledamöter medan två dömde till en månads fängelse. I NJA 1974 s. 454 dömdes en inkallad värnpliktig av TR:n för lydnadsbrott, men åtalet härför ogillades av HovR:n emedan det inte var styrkt att han mottagit någon formlig order. Däremot ansågs det styrkt, att han förklarat att han inte ville fullgöra värnplikten. Detta ansåg HovR:n utgöra tjänstefel. I HD frikändes den värnpliktige emellertid också från ansvar för detta brott, emedan han p. g. a. den vändning samtalet med befälet tagit inte kommit att framföra sin inställning i sådan bestämd form att det kunde anses att han avgivit en förklaring om värnpliktsvägran.
    I SvJT 1973 rf s. 17 hade en värnpliktig under pågående värnpliktstjänstgöring vägrat att lyda en order för att därigenom komma ifrån tjänsten. Dessförinnan hade han samtalat med befälet om möjligheten att göra ansökan om vapenfri tjänst, men därvid hade han inte upplysts om att sådan ansökan enligt 25 § nyss nämnda kungörelse skulle föranleda att han omedelbart hemförlovades. Det hade i stället sagts honom, att han finge räkna med att, om han gjorde sådan ansökan, ändock vara kvar i tjänsten någon tid. Han ansågs ha begått lydnadsbrott. TR:n meddelade påföljdseftergift. HovR:n fann, att påföljd ej kunde helt eftergivas men att påföljden med hänsyn till att befälet lämnat honom missvisande upplysningar och till att han förklarat sig villig att fullgöra vapenfri tjänst kunde bestämmas till böter.
    Enligt 27 § nämnda kungörelse skall värnpliktig, som är ansluten till religiöst samfund, omedelbart hemförlovas, om det med hänsyn till hans anslutning till samfundet finns anledning antaga att han inte kommer att fullgöra någon form av tjänstgöring; intill ändring år 1971 var förutsättningarna härför något snävare än de senare blivit. I NJA 1970 s. 447 hade en värnpliktig samma dag han inställde sig vägrat att lyda en order. Han fick erbjudande att ansöka om vapenfri tjänst men godtog inte detta. Som skäl uppgav han, att han sympatiserade med Jehovas vittnen. Han brukade besöka detta samfunds möten, men först senare förklarade han sig beredd att genom dop bli formlig medlem av samfundet och först senare döptes han enligt samfundets regler. Han hemförlovades likväl omedelbart. Åtalad för lydnadsbrott, fick han av HD påföljdseftergift, emedan en ansökan, som han sade sig ha gjort, om anstånd med tjänstgöringen sannolikt skulle ha bifallit som den kommit under prövning och emedan han hade viss anledning att räkna med att han inte vid inställelsen skulle bli ställd inför någon befallning att tjänstgöra. I NJA 1972 s. 293 hade en värnpliktig först under pågående militärtjänstgöring bestämt sig för att söka anslutning till Jehovas vittnen, varefter han vägrade att lyda order. Han sade, att han visserligen ännu inte tillhörde Jehovas vittnen men att han i huvudsak delade deras åskådning och förberedde sig för anslutning till samfundet. Han hemförlovades genast. Åtalad för lydnadsbrott dömdes han i de lägre instanserna till en månads fängelse men av HD till böter. Enligt upplysningar som lämnats HD tillämpas i fråga om värnpliktiga, som är anslutna till Jehovas vittnen, särskilda regler. Dessa innebär, att de efter framställning kan befrias från att bli inkallade till militärtjänst eller, om de under pågående militärtjänstgöring vinner anslutning till samfundet, kan befrias från fortsatt tjänstgöring.

 

Även den som ännu inte är medlem av samfundet men vars anslutning tillsamfundet är nära förestående kan enligt dessa regler vinna motsvarande befrielse under förutsättning att framställning skett före inryckningen. I målet var den tilltalades situation enligt HD i så måtto särpräglad, att han först under pågående militärtjänstgöring bestämde sig för att söka anslutning till samfundet. Han hade därför inte möjlighet att erhålla den tjänstebefrielse som tillämpas i andra fall. Detta förhållande jämte omständigheterna i övrigt föranledde HD att anse, att lindrigare påföljd borde ådömas än vad som vanligen tillämpas i fråga om lydnadsbrott.
    En värnpliktig hade dömts för lydnadsbrott bestående i vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring, en gång till fängelse i en månad och en andra gång till fängelse i två månader. I SvJT 1971 rf s. 69 var han åtalad för att,s edan han inryckt till värnpliktstjänstgöring, samma dag ha vägrat att lyda order. Han uppgav, att han väl kunde tänka sig vapenfri tjänst inom u-landshjälpens ram och hade anhållit om uppskov för att dylik vapenfritjänst skulle bli möjlig genom aktuell lagstiftning. Uppskov hade emellertid vägrats honom. RR:n fann, att vad han anfört skulle beaktas vid straffmätningen och dömde honom till fängelse i en månad. HovR:n fann, att vad han uppgivit ej borde inverka mildrande på straffet, och dömde honom till fängelse i två månader.
    Värnpliktig, som av militär polisman blivit tillsagd att taga händerna ur fickorna och knäppa en knapp, påträffades fem minuter senare med ena handen i fickan. Han dömdes i SvJT 1971 rf s. 9 inte för ohörsamhet mot vakt, men HovR:n dömde honom för tjänstefel emedan han brutit mot gällande föreskrifter om personligt uppträdande.
    En värnpliktig, som mottagit personlig inställelseorder men uteblivit, dömdes i NJA 1969 s. 86 enligt 21: 12 för rymning. Han hade till regementet sänt tillbaka inställelseordern jämte ett läkarintyg, enligt vilket han sannolikt ej var lämpad för militärtjänstgöring, och räknade enligt egen uppgift med att han skulle få besked om han behövde inställa sig eller inte. Han sade sig ha trott, att han fått befrielse, då han inte hörde något från regementet. Sedermera erhöll han befrielse. Enligt HD kunde han väl ha hyst förhoppning om att bli befriad från värnpliktstjänstgöringen men hade haft klart för sig att befrielse var beroende av särskilt beslut och även insett, att insändandet av handlingarna inte med säkerhet kunde förväntas leda till ändring av inställelseordern. Men saknade han inte uppsåtatt olovligt utebli? Han trodde, att han inte behövde inställa sig. Han tänkte nog inte på inställelse när han uteblev och skulle nog ha inställt sig om han trott sig vara inställelseskyldig. Uppsåtsrekvisitet torde emellertid vid brott genom underlåtenhet, som består allenast i att inte företaga viss handling, vara uppfyllt, om den underlåtande känner de förhållanden som gör honom vid straffansvar skyldig att handla men underlåter detta. Han behöver, för att anses uppsåtligen underlåta, inte tänka på underlåtenheten eller den underlåtna handlingen, men han skall inte anses underlåta uppsåtligen om han gör ett allvarligt menat försök att företaga handlingen. Detta hade den värnpliktige inte gjort. HD tillade i sin motivering, att han inte själv vidtagit någon åtgärd för att förvissa sig om resultatet av sin framställning. Om han, efter att ha gjort ett tillräckligt allvarligt menat försök att taga reda på om han var inställelseskyldig, trott sig vara inte inställelseskyldig, skulle hans uteblivande inte varit att anse som uppsåtligt.

 

Innebörden av uppsåtsrekvisitet vid brott genom underlåtenhet behandlas i förf:s Allmän straffrätt 14 kap. avsnitt 2 och 15 kap. avsnitt 4. Jfr SvJT 1973 rf s. 29 under 9 kap. och NJA 1974 s. 115 under Trafikbrottslagen och även vad som sagts beträffande NJA 1970 s. 240 under 1 kap.
    En värnpliktig vaktpost sköt, när en bil efter anrop inte stannade, först ett varningsskott och därefter ett skott mot bilen; NJA 1969 s. 346. Detta var i strid mot de föreskrifter som gällde för tjänsten. Majoriteten inom HD, tre ledamöter, uttalade, att han ej alldeles ogrundat trott sig ha rätt att bruka vapen och att han handlat i avsikt att göra sin plikt men att han borde ha insett att han inte fick skjuta. Han hade därför enligt majoriteten av oförstånd åsidosatt sin tjänsteplikt, varför han för varningsskottet dömdes enligt 21: 18 för tjänstefel. Genom det andra skottet hade han enligt majoriteten av grov oaktsamhet utsatt annan för uppenbar livsfara. För det skottet dömdes han därför enligt 3: 9. Enligt denna ståndpunkt var vaktpostens förfarande inte, såsom fordras enligt 24: 2 för att laga befogenhet skall föreligga, försvarligt, utan det var culpöst eller t. o. m. grovt culpöst. (Man kan med Madeleine Löfmarck, Straffrättens konkurrensproblem, 1974, s. 107, fråga sig om endast ett brott skulle ansetts vara begånget, nämligen enligt 3: 9, därest båda skotten riktats mot bilen.) En minoritet av två ledamöter frikände, emedan den värnpliktige med hänsyn till vikten av bevakningsuppgiften och den bristfälliga instruktion han fått om bruket av vapen enligt deras mening måste anses ha ägt fog för sin åsikt att han, då hans anrop ej åtlyddes, var berättigad och även skyldig att använda sitt vapen på sätt som skett. En värnpliktig, som inte förvarat utan tvärtom återsänt inskrivningsbok, dömdes i SvJT 1969 rf s. 63 av HovR:n för tjänstefel. Kompanichef ansågs i NJA 1974 s. 229 äga befogenhet att för utövande av kontroll av efterlevnaden av förbud att till militärförläggning medföra öl eller rusdrycker beordra menig att förevisa innehållet i en av denne medförd bag.
    Regementschef hade föreskrivit, att skrift, som ej gällde tjänsten, fick utlämnas eller utläggas inom kompanilokal endast efter tillstånd av kompani- eller regementschef. Tillstånd hade lämnats att utlägga valpropaganda i regementets bibliotek. En värnpliktig åtalades i NJA 1973 s. 29 för åsidosättande av regementschefens föreskrift. Målet handlades inte som tryckfrihetsmål. Den värnpliktige dömdes för tjänstefel. Han erkände, att han från biblioteket medtagit 2—3 valupprop för att använda dessa som underlag för politisk diskussion på kompaniet. HD uttalade, att med hänsyn till de särskilda krav, som p. g. a. militärtjänstens natur och förhållandena i övrigt måste ställas på ordningen inom ett militärförläggningsområde, en sådan föreskrift som den ifrågavarande inte kunde anses innebära en sådan begränsning av spridningsrätten som är oförenlig med tryckfrihetsförordningens regler. HD förutsatte emellertid, att vid tillämpningen av sådan föreskrift begärt tillstånd vägras endast i fall när hänsynen till ordningen med nödvändighet kräver det. Jfr JO 1975 s. 169. Jfr NJA 1971 s. 571 angående rätt att förbjuda spridning av skrift.

 

23 kap. En man som vidtagit vissa förberedande åtgärder för att begå stöld men inte kommit ens i närheten av det han skulle stjäla ansågs i SvJT 1973 rf s. 87 av HovR:n inte ha begått försök till stöld. Under färd från utlandet till Finland mellanlandade ett fartyg i Malmö. Att kocken där

 

2—Svensk Juristtidning 1976

 

inte för tullen uppgav ett parti sprit och cigarretter ansågs i NJA 1974 s. 735 inte vara försök till varusmuggling. I hans planer ingick inte att införa varorna i Sverige.
    En man hade tillsammans med annan, vilken innehade ett parti narkotika, börjat vidtaga åtgärder för att själv omhändertaga partiet i avsikt att utlämna det till dess ägare. Innan han gjort mera, kom emellertid polisen och tog partiet. I SvJT 1970 rf s. 43 frikändes han av HovR:n från ansvar enligt narkotikastrafflagen. HovR:n anförde till en början, att överlåtelse av narkotika visserligen är straffbelagd i narkotikastrafflagen men att utlämnande av något till dess ägare inte är en överlåtelse. Vad angick ett av åklagaren i första hand framställt yrkande om ansvar för medverkan till överlåtelse av narkotika förklarade HovR:n, att vid nämnda förhållande och då medverkan till annans innehav av narkotika är straffritt (emedan sådan medverkan inte är upptagen i 5 § narkotikastrafflagen såsom straffbar handling enligt lagen), vad åklagaren i första hand lagt den tilltalade till last ej var att bedöma som brott. I andra hand hade åklagaren gjort gällande, att den tilltalade var förvunnen till medhjälp eller stämpling till narkotikabrott genom att överenskomma med den andre om att försöka medverka till ägarens framtida överlåtelser. Enligt HovR:n hade den tilltalade emellertid inte åtagit sig mera än att förvara partiet och överlämnadet till ägaren. Att han måste ha förutsatt, att narkotikan senare skulle överlåtas till olika förbrukare, saknade enligt HovR:n betydelse för bedömningen, huruvida den tilltalade vore förvunnen till stämpling till narkotikabrott. Detta är obestridligt så till vida som ett åtagande att överlämna narkotikan till dess ägare inte är ett åtagande att utföra brottslig gärning om, såsom synes riktigt, ett sådant överlämnande inte är ett överlåtande. Det är mera tvivelaktigt, om åtagandet inte skulle ha varit att anse som ett främjande av och därmed medhjälp till ägarens framtida överlåtelser om sådana hade ägt rum. Men sådana överlåtelser hade ju inte kommit till stånd eller ens försökts. I NJA 1942 s. 15 dömdes innehavarinnan av en butik för delaktighet i sedermera förövat fosterfördrivningsbrott, när hon sålt en sond som efter vad hon förstod skulle begagnas för en planlagd fosterfördrivning på någon ehuru hon inte visste på vem eller var eller när. Emellertid torde numera, sedan allmänna bestämmelser angående ansvar för stämpling och förberedelse införts, för medverkansansvar böra krävas att det brott till vilket medverkan sker är någorlunda individualiserat, hur noga är ganska ovisst. Medverkansbestämmelserna bör inte förstås så, attde övertager vad enligt det betraktelsesätt som får anses vara lagens är stämpling eller förberedelse. I 1942 års fall dömdes som sagt för delaktighet, men gärningen kallades av HD för förberedelse. Se i ämnet förf. Allmän straffrätt 13 kap. avsnitt 2. HovR:n erinrade i nu förevarande mål till sist om att försök, förberedelse och stämpling till innehav av narkotika ej straffbelagts.
    En för rattfylleri åtalad överenskom med en kamrat att denne skulle vittna falskt till hans förmån, gav honom vissa anteckningar om vad han skulle säga och lovade honom kanske ersättning för arbetsförtjänst som han skulle förlora vid inställelsen vid rätten. Någon mened kom inte till stånd. De båda männen åtalades emellertid i SvJT 1969 rf s. 24 för förberedelse till mened. HovR:n ogillade åtalet för förberedelse: anteckningarna vore inte sådant hjälpmedel som avses i 23: 2 och löftet om ersättning inte läm-

 

nande eller mottagande av förlag, ehuru väl rätten tillerkände den vidtalade vittnesersättning att utges av den förstnämnde mannen. Denne dömdes av HovR:n däremot för stämpling till mened. Men eftersom stämpling till mened är i 15: 15 straffbelagd endast om den har formen att söka att anstifta, frikände HovR:n den andre mannen.
    I NJA 1972 s. 167 hade en kvinna, som var misstänkt för tillgrepp av fortskaffningsmedel m. fl. brott, och en man, med vetskap om misstanken, förmått andra personer att vid polisförhör angående dessa brott lämna oriktiga uppgifter till kvinnans förmån. Personerna ändrade sig vid nya polisförhör, och de hördes inte som vittnen angående brotten. Kvinnan och mannen åtalades emellertid för att ha sökt anstifta dem till mened. Därom hördes de som vittnen. I HD:s dom uttalades, att det inte var styrkt att uppmaningarna att lämna oriktiga uppgifter innebar — uttryckligen eller underförstått — att de uppmanade i händelse av en rättegång skulle inför domstol vidhålla de osanna berättelserna. Även om de båda tilltalades uppsåt täckt jämväl detta fall och således, om menedsbrott verkligen blivit begånget, bort ådraga dem ansvar för medverkan, vore de vid angivna förhållande inte förvunna att — i den mening som vid tillämpning av bestämmelserna om stämpling bör inläggas i att någon söker anstifta brott — ha sökt anstifta mened. Åtalet för stämpling till mened bifölls därför inte. Uttalandet torde vara att förstå så, att ordet söker i 23: 2 ansetts innebära ett krav på direkt uppsåt att förmå till brott. Uttalandet gjordes av två ledamöter. En tredje ledamot frikände också, men med motivering att det inte var klart vad de uppmanande hade tänkt sig för det fallet att vittnesförhör skulle anställas. Däremot fällde två ledamöter till ansvar för stämpling. Det saknades enligt dem anledning till annat antagande än att de uppmanande avsett att de uppmanade, om förhör inför domstol komme till stånd, skulle lämna samma uppgifter som de uppmanats att lämna vid polisförhör, och det kunde i vart fall hållas för visst att vetskap om att de uppmanade skulle begå mened inte skulle ha avhållit de uppmanande från att, på sätt som skett, uppmana till att lämna de oriktiga uppgifterna. Enligt dessa ledamöter skulle alltså eventuellt uppsåt till mened vara tillräckligt. Emellertid måste ifrågasättas, om det inte är tydligt att ordet söker i 16: 4 och 17: 8 måste anses innebära ett krav på direkt uppsåt.
    Sedan en man av TR mot sitt bestridande dömts för rattfylleri, åtalades vid samma domstol ett vittne för mened i målet och rattfylleristen för medverkan till mened, emedan han påkallat vittnesförhöret. I sin dom med anledning av dessa nya åtal biföll TR:n dessa. I HovR:n sammanslogs målen. I vad angick åtalet för medverkan till mened fann HovR:n, att rattfylleristen var förvunnen till medhjälp till mened. HD frikände honom däremot i NJA 1974 s. 643 från ansvar för medverkan till mened. I HD hade RÅ förklarat sig inte påstå, att rattfylleristen anstiftat vittnet att begå mened eller att vittnesmålet föregåtts av något samråd mellan rattfylleristen och vittnet. HD uttalade, att det visserligen måste antagas att rattfylleristen hyst förhoppningar om att den andre skulle såsom vittne liksom vid förhöret under förundersökningen lämna uppgifter, enligt vilka han inte gjort sig skyldig till rattfylleri, men att enbart den omständigheten att han påkallat vittnesförhör med den andre inte kunde anses innebära att han därigenom hade, i den mening som åsyftas i 23: 4, främjat den andres menedsbrott. Det är att märka, att rattfylleristen själv fick straffritt ljuga om

 

det varför han var åtalad. Att i NJA 1968 s. 596 tilltalad som påkallat vittnesförhör med två personer dömdes för medhjälp till deras menedsbrott förklaras med att det var mellan de tre underförstått att de båda vittnena skulle vittna osant till den tilltalades förmån.
    Ansvar för medverkan förutsätter, att man medverkar med annan i dennes förehavande. Detta får därför inte vara avslutat. Men att den andre i sitt förehavande kommit så långt att han redan begått fullbordat brott utesluter inte medverkansansvar. Ett brott kan pågå även efter det att det blivit fullbordat. I NJA 1972 s. 429 dömdes för medhjälp till narkotikabrott, vilken bestått endast i att inkassera köpeskilling för redan försåld narkotika. Att ett främjande av gärning är straffbart såsom medverkan enligt 23: 4 även om det inte är en betingelse för att gärningen skall komma till stånd medför, att medverkansansvar kan drabba även den som endast obetydligt bidragit till tilldragelsen. Gränsen mellan straffbart och straffritt kan därför vara svår att draga. Ett exempel härpå erbjuder SvJT 1972 rf s. 34. Inte minst är gränsen kring vad som skall anses vara straffbar psykisk medverkan ofta svårbestämd. I SvJT 1974 rf s. 33 ansågs föraren av en bogserad bil ha medverkat till att den bogserande bilen kördes för fort. I någon mån hade han uppmuntrat därtill.
    Enligt ölförsäljningsförordningen är det straffbart att sälja mellanöl till den som inte fyllt aderton år. Någon bestämmelse angående medverkansansvar finns inte i förordningen. Det är uppenbart, att den underårige köparen inte skall dömas för medverkan. I förordningen saknas en bestämmelse motsvarande den i 89 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen givna om att den till vilken rusdrycker försålts ej skall ådömas ansvar för annan medverkan än anstiftan. Det finns däremot i 22 § öl försäljningsförordningen liksom i 20 § rusdrycksförsäljningsförordningen ett straffsanktionerat förbud mot att tillhandagå den som inte är inköpsberättigad med anskaffande av drycken. I SvJT 1974 rf s. 68 bifölls inte åtal mot en yngling, som inte fyllt aderton år, för det han bett annan köpa mellanöl åt honom, något som denne också gjorde. Jfr SvJT 1969 rf s. 54.

 

24 kap. En man trängde sig in i ett hotellrum där två makar och deras barn låg och sov; NJA 1971 s. 442. Den äkta mannen knuffade ut intränglingen. Denne slog därunder den äkta mannen, och i korridoren utanför fortsatte ett slagsmål, vilket blev kraftigt. HD fann, att den äkta mannen varit utsatt för sådant angrepp som berättigade till nödvärn. Det hade inte visats, att han fortsatt att slå den andre sedan denne blivit urståndsatt att fortsätta, och i betraktande bl. a. av de allvarliga hotelser intränglingen uttalat i samband med våldsutövningen och de motiv som finge antagas ha bestämt hans handlande kunde den äkta mannen inte anses ha handlat uppenbart oförsvarligt. I de lägre instanserna och av en ledamot av HD dömdes den äkta mannen för misshandel. Fastän ett slagsmål inletts av annan än de tilltalade, ansågs dessa i NJA 1970 s. 280 inte ha handlat i nödvärn. De övergick nämligen till motangrepp. Oavsett om en angripen kunde undgå vidare angrepp genom att avlägsna sig från platsen, ansågs hans försvarshandling i NJA 1969 s. 425 av HD vara begången i nödvärn. Se om rättsfallet Curt Blomkvist, Rätten till självförsvar, 1972, s. 92 f. Enligt egen uppgift, vilken inte blivit vederlagd, hade en man blivit utsatt för ett överhängande angrepp. Han gav då den andre ett knytnävsslag i ansiktet. I NJA 1970 s.

 

58 ansågs han av HD — även med beaktande av att den andre var berusad och att andra män uppehöll sig i lokalen — inte ha handlat uppenbart oförsvarligt. Att angriparen är berusad är nog vanligen snarare ägnat att göra en försvarshandling motiverad, men berusningen kan ju också vara sådan att angreppet är ganska lätt att avvärja. Se Blomkvist a. a. s. 95 ff.
    I SvJT 1972 rf s. 18 gick en alkoholpåverkad man p. g. a. nöd fri från ansvar när han flyttat sin bil för att förebygga en trafikolycka. En bilägare, som underlåtit att rättidigt flytta sin parkerade bil, frikändes i SvJT 1972 rf s. 62, under meningsskiljaktighet, emedan han drabbats av plötslig sjukdom. Att det därför var farligt för honom att själv flytta bilen gjorde måhända nödbestämmelsen tillämplig, men han synes också ha kunnat åberopa att ansvar för brott genom underlåtenhet över huvud inte skall utkrävas när den underlåtna handlingen skulle fordra alltför mycket av ansträngning eller uppoffring. Se därom förf. Allmän straffrätt 14 kap. avsnitt 1 och 18 kap. avsnitt 7.
    En flicka fick en böld till följd av att annan med hennes samtycke injicerade ett preparat i hennes ena arm. Sjukdomen var inte allvarlig men ansågs dock inte ringa, varför gärningsmannen i SvJT 1969 rf s. 20 av HovR:n dömdes enligt 3: 8. Samtycket ansågs inte utesluta brottsligheten: dels kunde det svårligen antagas att flickan skulle ha samtyckt om hon varit medveten om risken för infektion, dels tjänade injektionen inte något förnuftigt syfte utan var tvärtom i hög grad klandervärd.

 

25 kap. Enligt 16 § första st. bötesverkställighetslagen skall vid förvandling av flera bötesstraff avbetalningar räknas den dömde till godo i första han då det äldsta bötesstraffet. I NJA 1971 s. 49 ansågs detta gälla, fastän vad den bötfällde erlagt därmed avräknades å bötesstraff som inte kunde förvandlas och ej tillgodoräknades honom å bötesstraff som kunde förvandlas och som ådömts före avbetalningen. När två makar vid vite av 3 000 kr. förbjudits att ha kreatur i sin ladugård men inte hörsammat förbudet, fördes talan mot hustrun om utgivande av försuttet vite om 3 000 kr. I NJA 1971 s. 269 fann HD emellertid, att vitesföreläggandet ej kunde anses giltigt. Det syntes åsyfta solidariskt ansvar, men bestämmelserna om förvandling av viten måste anses bygga på förutsättningen att solidariskt ansvar ej bör ifrågakomma.

 

26 kap. Nöjdförklaring efter dom till fängelse ansågs i SvJT 1973 rf s. 81 inte bindande, då i en rundskrivelse varav den dömde fått del upplysningarna om dess verkan var föråldrade. Se också NJA 1971 C 84 och 129 samt NJA 1975 s. 28; jfr rättsfall under 38 kap.

 

27 kap. Ehuru misshandel inte ansågs ringa, dömde HD i NJA 1972 s. 654 den misshandlande till villkorlig dom jämte böter med hänsyn till att misshandeln föranletts av ett för den misshandlande djupt uppskakande meddelande. I NJA 1972 s. 60 dömdes under stark meningsskiljaktighet för rattfylleri till villkorlig dom jämte böter. I NJA 1974 s. 682 dömdes en adertonårig yngling under meningsskiljaktighet i de lägre instanserna för rattfylleri och olovlig körning likaledes till villkorlig dom jämte böter. HovR:s dom, vari för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död dömts till villkorlig dom jämte böter, ändrades i NJA 1971 s. 186 till fängelse i två

 

månader, ehuru frihetsberövande inte ansågs erforderligt för den dömdes tillrättaförande. I SvJT 1970 rf s. 50 meddelades villkorlig dom för grov förskingring medelst urkundsförfalskning begången av domsagobiträde i tjänsten. RR:n hade dömt till fängelse i ett år två månader. I HovR:n röstade två ledamöter för villkorlig dom, två och bland dem ordföranden för fängelse i tio månader. P. g. a. bestämmelsen i RB 29: 3 andra st. andra p. borde den senare meningen ha blivit bestämmande för HovR:ns dom; se brottsbalkskommentaren I, 4:e uppl. 1974, vid 1: 4.
    Enligt 38: 1 avser nöjdförklaring efter villkorlig dom, att den dömde är nöjd med domen i vad gäller den ådömda påföljden. I NJA 1970 s. 436 hade en maskiningenjör, som saknade försvarare, dömts till villkorlig dom för försök till bedrägeri medelst urkundsförfalskning. Han avgav nöjdförklaring men fullföljde ändock talan mot domen med yrkande att "förseelsen" måtte rubriceras såsom bedrägligt beteende och att påföljden måtte bestämmas till dagsböter. Han uppgav, att han förklarat sig nöjd i oförstånd. Hans talan avvisades. HD fann, att nöjdförklaring omfattar även rättens avgörande av skuldfrågan, brottsrubriceringen däri inbegripen. Av inhämtat yttrande från RR:n framginge, att den dömde underrättats om att han inte ägde överklaga domen om han nöjdförklarade sig. En ledamot var skiljaktig, ehuru han lika med majoriteten ansåg att en nöjdförklaring omfattar inte blott påföljden utan även brottsrubriceringen. Denne ledamot framhöll, att den till en nöjdförklaring hörande bestämningen "i vad gäller den ådömda påföljden" språkligt framträder som en begränsning, och han anförde omständigheter som enligt honom gav anledning utgå från att den i målet dömde uppfattat nöjdförklaringen såsom ej inbegripande brottsrubriceringen och som tillika gav fog för att bedöma hans villfarelse såsom ursäktlig. Enligt dissidenten borde den i målet avgivna nöjdförklaringen därför inte anses giltig. Rättsfallet visar vikten av att innebörden av en nöjdförklaring noga klargöres för den dömde. Just villkorlig dom uppfattas nog av många såsom något så lindrigt, att man väl kan tänka sig att en villkorligt dömd inte anser sig ha tillräcklig anledning att opponera sig mot själva påföljden, helst som nöjdförklaring medför att prövotiden genast börjar löpa, men däremot är mycket illa berörd av brottsrubriceringen. Jfr rättsfall under 38 kap.

 

28 kap. I NJA 1973 s. 221 och s. 682 fann HD, att det inte förelåg sådana synnerliga skäl som enligt 28: 1 kan föranleda att påföljden för grov misshandel, resp. grovt narkotikabrott, blir skyddstillsyn. I NJA 1970 s. 353 dömde HD:s majoritet för grov stöld m. m. till fängelse. Två ledamöter dömde, liksom skett i de lägre instanserna, till skyddstillsyn med anstaltsbehandling under åberopande av flera omständigheter. I NJA 1969 s. 354 förelåg fråga, om den som hade dömts till skyddstillsyn borde enligt 28: 8 för sitt förhållande under prövotiden underkastas behandling i anstalt enligt 28: 3. Angående omröstningen i HovR:n se brottsbalkskommentaren I, 4:e uppl. 1974, vid 1: 4.

 

30 kap. En 19-årig yngling, som begått svåra brott däribland dråp, dömdes i NJA 1970 s. 62 till fängelse i sex år i stället för såsom enligt HovR:ns dom men inte HR:ns till internering. Vad som förekommit tydde visserligen på att han var farlig för annans säkerhet, men han hade ännu ej fyllt 20 år

 

och hade såvitt känt inte tidigare lagförts för brott. Det funnes också utsikt till viss eftermognad.

 

33 kap. En kvinna som var förfallen till ansvar för grovt narkotikabrott och varusmuggling avseende narkotika ansågs i NJA 1974 s. 108 av HD ha begått gärningarna under inflytande av själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Hon överlämnades till sluten psykiatrisk vård. Jfr om fallet nedan under 36 kap. En man, som i NJA 1974 s. 152 skulle dömas för anstiftan av försök till varusmuggling avseende narkotika, hade tidigare varit intagen för sluten psykiatrisk vård men var det inte längre vid tiden för brottet. Enligt läkarutlåtande led han av cykloid psykos. Socialstyrelsen ansåg, att han begått brottet under inflytande av sinnessjukdom och att han var oundgängligen i behov av vård som kunde beredas honom enligt 1 § c lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Flera psykiatrer ansåg honom däremot inte för det dåvarande vara i behov av sådan vård men väl av viss psykiatrisk vård. Han var tydligen vid brottets begående någorlunda frisk, men återfall kunde befaras. Enligt HD gav utredningen inte tillräckligt underlag för att konstatera att han begått brottet under inflytande av sinnessjukdom eller psykisk abnormitet av så djupgående natur att den kunde anses jämställd med sinnessjukdom. BrB är emellertid sådan, att den omdebatterade frågan om s. k. lucida intervalla inte behövde få praktisk betydelse. Majoriteten inom HD dömde honom nämligen till skyddstillsyn, vilket kunde ske oavsett om brottet förövats under inflytande av sinnessjukdom. Under prövotiden skulle den dömde underkasta sig psykiatrisk vård enligt skyddskonsulentens bestämmande.
    I NJA 1971 s. 167 meddelades påföljdseftergift enligt 33: 4 av pluraliteten inom HD, en ledamot ogillade åtalet och två meddelade villkorlig dom. Målet gällde tillverkning av THX-preparat, något som av HD:s flesta ledamöter bedömdes som olovlig tillverkning av läkemedel. Om påföljdseftergift se också NJA 1973 s. 347 under 1 kap. samt NJA 1970 s. 447 och SvJT 1973 rf s. 17 under 21 kap.
    Sedan en man dömts till fängelse och börjat avtjäna straffet, häktades han under verkställighetstiden, för det att han inte måtte friges innan dom meddelats i ett annat mål mot honom. I detta senare mål dömdes han också till fängelse. Därvid förordnades, att det då ådömda straffet skulle till viss del anses verkställt genom att han hållits häktad, men detta förordnande omfattade inte de dagar då han under verkställighetstiden suttit häktad. Åklagare överklagade med yrkande, att även denna tid måtte avräknas. Enligt då gällande lag ansågs nämligen häktning avbryta verkställigheten, något som ändrats genom 23 § lagen d. 19 april 1974 om beräkning av strafftid m. m. I NJA 1974 s. 356 avvisades emellertid denna talan, emedan förordnandet om avräkning var ett beslut som meddelats i samband med domen. Talan mot sådant beslut ansågs p. g. a. RB 49: 8 få föras allenast i samband med talan mot domen. I NJA 1974 s. 627 avvisades likaså revisionstalan som gällde endast tillgodoräknande av tid för frihetsberövande såsom verkställighet av påföljd, i detta fall internering. Två ledamöter av HD ansåg, att revisionstalan borde avvisas emedan de dömda avgivit nöjdförklaring enligt 3 § lagen om beräkning av strafftid m. m. Jfr om nöjdförklaring rättsfall under 38 kap. Men när i NJA 1973 s. 749 fördes ta-

 

lan mot HovR:s dom till fängelse med yrkande såväl om frikännande som i andra hand om avräkning med längre tid än i domen förordnats, meddelades prövningstillstånd endast beträffande detta förordnande. En i detta rättsfall berörd fråga om utgångspunkten för tid för avräkning är numera i 22 § nämnda lag avgjord så, att tiden skall räknas från, inte från och med, dagen för frihetsberövandet jfr NJA 1973 s. 221 II och s. 247.
    I NJA 1974 s. 627 fördes inte blott såsom nyss nämnts revisionstalan utan dessutom anfördes besvär över domvilla och söktes resning för den händelse revisionstalan inte skulle bifallas. Till stöd för talan i dessa delar åberopades följande. TR:ns dom hade innehållit, att tidigare ådömd internering skulle avse även de nya brott över vilka TR:n hade att döma. TR:n hade därvid bestämt minsta tid för fortsatt anstaltsvård till ett år men förordnat, att interneringen till en tid av visst antal dagar skulle anses verkställd i anstalt. När HovR:n, efter fullföljd från båda sidor, fastställde denna dom, tillgodoräknade HovR:n inte de dömda tid var under verkställighet av TR:ns dom till följd av överklagande blivit uppskjuten. Detta innebure domvilla och utgjorde grund för resning. Besvären över domvilla och resningsansökan lämnades av HD utan bifall. När förordnande meddelas om att ådömd internering skall avse ytterligare brott, skall visserligen enligt 33: 5 tid, varunder den dömde varit underkastad vissa slag av frihetsberövande, tillgodoräknas honom, men enligt lagrummet gäller detta endast till den del därunder inte samtidigt skett verkställighet av dom i annat mål. I detta fall pågick enligt HD interneringen enligt den första domen, vilken meddelats i ett tidigare mål. Jfr NJA 1971 s. 436 under 34 kap.
    I det likaledes nyss nämnda fallet NJA 1973 s. 749 hade en man först av TR dömts till skyddstillsyn med behandling i anstalt genom dom som vunnit laga kraft. Därefter dömdes han i nytt mål av TR:n för andra brott till fängelse med avräkning av 36 dagar för anhållnings- och häktningstid som föregått domen till skyddstillsyn. Den senare domen överklagades. HovR:n undanröjde den ådömda skyddstillsynen och dömde för alla brotten tillfängelse med avräkning av 101 dagar för anhållnings- och häktningstid i det av Hov:R:n handlagda målet. Den dömde sökte revision med yrkande bl. a., att längre tid måtte avräknas. HD fann, att från straffet borde avräknas ej endast de 101 dagarna utan även de 36 dagarna, tillhopa 137 dagar. Detta ansåg HD följa av 33: 5 andra st., vari stadgas bl. a. att när skyddstillsyn undanröjes och i stället dömes till fängelse, avräkning skall ske för anhållnings- och häktningstid som föregått domen till skyddstillsyn. Två ledamöter ansåg, att ytterligare borde avräknas tiden för den anstaltsbehandling den dömde undergått p. g. a. domen till skyddstillsyn, 31 dagar, d. v. s. tillhopa 168 dagar. Detta följde enligt dessa ledamöters mening av ordalydelsen i 33: 7 andra st. Där stadgas nämligen, att om skyddstillsyn undanröjes och i stället dömes till fängelse, första st. i lagrummet skall äga motsvarande tillämpning i fråga om tid varunder verkställighet skett p. g. a. dom i det mål vari domen på skyddstillsyn meddelades, och i första st. nämnes tid för anstaltsbehandling i samband med skyddstillsyn såsom avräkningsgill.

 

34 kap. RR hade med tillämpning av 34: 1 p. 1 förklarat förut ådömd skyddstillsyn skola avse även brott som inte omfattades av den förra domen och enligt 34: 6 förordnat att i skyddstillsynen skulle ingå anstaltsbehandling. HovR hade efter fullföljd upphävt förordnandet om anstaltsbehandling

 

men dömt till böter enligt 28: 2. Att, såsom därmed skedde, tillägga böter ansågs i NJA 1970 s. 178 inte kunna ske vid tillämpning av 34: 1 p. 1, vilket lagrum inte innehåller annat än att domstol må förordna att tidigare ådömd påföljd skall avse även annat brott. Resning beviljades, och bötesstraffet undanröjdes. Se Rosén i SvJT 1970 s. 575 f. Vid samtidigt bestämmande av brottspåföljd för flera brott tillämpades i SvJT 1970 rf s. 55 både p. 1 och p. 2 i 34: 1 så, att tidigare ådömd skyddstillsyn för ett förmögenhetsbrott förklarades avse även ett nytt sådant medan för trafikbrott dömdes till fängelse. En i Finland meddelad dom, vari det dels dömts till fängelse i 4 månader dels förordnats att ett tidigare villkorligt ådömt straff av tukthus i 10 månader skulle gå i verkställighet, skulle enligt beslut av kriminalvårdsstyrelsen verkställas i Sverige, varvid kriminalvårdsstyrelsen omvandlade straffen till fängelse i 4 månader och fängelse i 10 månader.Framställning till svensk domstol om bestämmande enligt 34: 10 andra st.av det straff den dömde borde undergå avvisades i SvJT 1973 rf s. 35 av HovR:n, emedan de två straffen blivit verkställbara genom en och samma dom nämligen den här nämnda. I NJA 1971 s. 436 hade en domstol, när till verkställighet på en gång förekom dels en dom till internering dels endom till fängelse, enligt 34: 13 förordnat, att interneringen skulle träda istället för fängelse och därvid förordnat om ny minsta tid för internering. Fråga uppkom, om därmed förstods förlängning av den förut bestämda minsta tiden, vilken var 8 månader, till ett år eller om en ny minsta tid avett år skulle anses gälla från domstolens beslut. När ny minsta tid bestämmes enligt 34: 9, träder i enlighet med det senare alternativet den nya minsta tiden i den förras ställe. Det beslut om ny minsta tid som meddelats i det föreliggande fallet ansågs emellertid, i nådeärende, böra förstås så, att beslutet innebar en förlängning av den förut bestämda minsta tiden från 8 månader till ett år.

 

35 kap. Tiden för preskription av åtal för underlåtenhet att avge självdeklaration räknades i SvJT 1970 rf s. 53 från den dag deklarationen senast skulle ha avgivits; så lagrådet i NJA II 1971 s. 500. (Preskriptionstiden är numera fem år.) En man hade inrättat ett upplag utan erforderligt byggnadslov. Sedermera erhöll han sådant. Han åtalades i NJA 1969 s. 397 för förseelse mot byggnadsstadgan. Innan stämningen delgavs honom, hade mer än två år hunnit förflyta från det upplaget inrättades men inte från det han erhöll byggnadslov. Förseelsen ansågs preskriberad. HD uttalade, att syftet med den ifrågavarande bestämmelsen i byggnadsstadgan kunde tänkas vara att kriminalisera även fortlöpande utnyttjande av en olovligt tillkommen anordning men att ordalagen var sådana att ett dylikt syfte måste vara mycket tydligt framträdande för att detta skulle anses vara straffbudets innebörd.
    Det saknas bestämmelser angående preskription av talan om utdömande av förelagt vite som försuttits (och inte i verkligheten är vad numera alltid kallas böter). Att förbudsvite skall preskriberas lika som böter har allmänt antagits, men delade meningar har yppats beträffande påbudsvite. I NJA 1974 s. 243 har emellertid HD beträffande båda slagen av vite förklarat, att det för bötesbrott i 35: 1 givna stadgandet om tvåårspreskription bör tillämpas analogivis. I frågan, från vilken tidpunkt preskriptionstiden beträffande påbudsvite skall beräknas, uttalade majoriteten inom HD i doms-

 

motiveringen, att endast om särskilda skäl talar därför annan utgångspunkt bör antagas än den dag då påbudet enligt vitesföreläggandet senast skulle efterkommas. En ledamot förklarade, att situationen, när ett påbudsvite försuttits och kan utdömas även om fullgörelse skett, ehuru för sent, företer sådana likheter med situationen vid ett bötesbrott att frågan om preskription bör behandlas enligt samma regler som gäller för åtal för bötesbrott. För själva föreläggandet av ett vite gäller däremot inte någon preskriptionstid. I SvJT 1973 rf s. 26 utdömdes försuttet vite fastän föreläggandet var givet mer än två år efter det att skyldighet inträtt att vidtaga den åtgärd föreläggandet avsåg. Vitets belopp jämkades emellertid med hänsyn till den avsevärda tid som förflutit och till att åtgärden numera vidtagits.

 

36 kap. Enligt 36: 1 skall utbyte av brott enligt BrB, vilket ej motsvaras av skada för enskild, förklaras förverkat, om detta ej är uppenbart obilligt. Gör tjuv vinning genom att sälja tjuvgodset till pris som överstiger målsägandens ersättningsanspråk, kan denna vinning inte förklaras förverkad. Detta har HD förklarat i NJA 1974 s. 278 och där också tagit ställning till frågan om motsvarande gäller beträffande sakhäleri, nämligen så att förverkande inte kan ske av den vinning hälaren gör genom att sälja köpt tjuvgods till högre pris än han själv betalat till tjuven. Under hänvisning till uttalanden under förarbetena till 1968 års ändringar i 36 kap. besvarade HD frågan nekande. I målet hade bensin och olja stulits från ett bolag och av tjuvarna sålts till innehavaren av en bensinstation. Denne hade i sin tur sålt produkterna. Den vinning han gjort genom att han kunde sälja till högre pris än han erlagt ansågs av HD inte kunna förklaras förverkad. Denna ståndpunkt intog HD, fastän bolaget, från vilket produkterna stulits, begränsade sitt ersättningsanspråk till mindre än förtjänsten för hälaren, vilken undgick den beskattning varför utan bolaget inte hade kunnat sälja. INJA 1971 s. 321 hade två män åtalats för grov varusmuggling avseende narkotika. HovR:n förklarade också ett penningbelopp som de uppburit såsom betalning för att införa narkotikan förverkat. De överklagade domen i vad denna avsåg förverkande, under anförande bl. a. att beloppet inte kunde förklaras förverkat enligt varusmugglingslagen. HD fann emellertid, att den befattning de tagit med narkotikapartiet innefattade, utom grov varusmuggling, även sådant innehav av narkotika för vilket stadgas straff i narkotikastrafflagen. Vid detta förhållande vore, oaktat att straffbestämningen skett med tillämpning endast av varusmugglingslagen, bestämmelsen i 6 § narkotikastrafflagen om förverkande av vinning av brottet tilllämplig. De ansågs alltså ha begått brott också enligt narkotikastrafflagen. Även ett brott enligt denna lag hade begåtts, ehuru det dömdes för endast ett brott. Se Madeleine Löfmarck, Straffrättens konkurrensproblem, 1974, s. 117 f.
    Spelapparater, s. k. enarmade banditer, ansågs i NJA 1972 s. 236 och 625 inte såsom sådana särskilda brottsverktyg som kan förklaras förverkade enligt 36: 3. De kunde nämligen lätt ändras så att de kunde användas enligt bestämmelserna i lotteriförordningen och därtill komme att de kunde användas för spel inom slutna kretsar. I sistnämnda fall förelåg också en fråga om rättsvillfarelse, varom under 1 kap. Lotteriförordningen har numera ändrats. Jfr vidare NJA 1972 s. 267, där yrkande om förverkande ogillades

 

emedan spelapparaten inte tillhörde den i målet instämde. Fråga, huruvida särskild rätt fanns till förverkad egendom, bedömdes i NJA 1972 s. 192 enligt svensk lag vid tillämpning av 36: 4 tredje st.
    Jfr i fråga om tillämpning av 36: 2 och 3 NJA 1975 s. 131, som gällde förverkande av checkar och andra handlingar. Med fallet bör jämföras NJA 1969 s. 440, där fråga var om beslag av checkar.
    När ett antal mynt i en myntsamlares ägo befanns visserligen vara av guld men förfalskade, beslöts i NJA 1974 s. 553 jämlikt 36: 3 och 5, att på mynten skulle anbringas ordet falsk emedan de kunde befaras komma till brottslig användning. Yrkande om beslag lämnades däremot utan bifall, emedan förutsättningarna härför enligt RB 27: 1 ansågs inte uppfyllda; se därom JO 1974 s. 27.
    En kvinna, som var förfallen till ansvar för grovt narkotikabrott och varusmuggling avseende narkotika, ansågs i NJA 1974 s. 108, såsom omtalats under 33 kap., ha begått gärningarna under inflytande av själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Med hänsyn till att hon inte skulle kunna under överskådlig tid utge ersättning för värdet och för den vinning hon haft av den sålda narkotikan och emedan befrielse från ersättningsskyldighet finge anses vara av betydelse för hennes möjligheter till återanpassning beslöt HD under åberopande av 36: 8 att inte ålägga henne ersättningsskyldighet. Enahanda ståndpunkt intogs i NJA 1972 s. 414. Bestämmelsen i 3 § andra st. bötesverkställighetslagen, att nödig bostad inte får utmätas för böter, ansågs i SvJT 1971 rf s. 45 av HovR:n vara analogt tillämplig i fråga om s. k. vederlag som p. g. a. brott förklarats förverkat till kronan.
    Yrkande om förverkande hade inte framställts vid RR:n och denna hade inte yttrat sig om förverkande. Åklagaren fullföljde emellertid talan med yrkande om förverkande, och detta yrkande bifölls av HovR:n i SvJT 1969 rf s. 54. RR:n hade ex officio bort undersöka om förutsättningar för förverkande förelåg.
    Se om förverkande av alkoholhaltig dryck i samband med trafikbrott SvJT 1972 rf s. 49 under Trafikbrottslagen.

 

38 kap. Angående nöjdförklaring se SvJT 1973 rf s. 81, NJA 1971 C 84 och 129 och NJA 1975 s. 28 under 26 kap., NJA 1970 s. 436 under 27 kap. och NJA 1974 s. 627 under 33 kap.

 

BrB:s promulgationslag. En affärsidkare dömdes i de lägre instanserna för överträdelse av affärstidslagen av d. 16 dec. 1966 genom gärningar under våren 1969. Affärstidslagen var emellertid tidsbegränsad till att gälla endast fem år, nämligen t. o. m. d. 31 dec. 1971. När målet upptogs till behandling av HD, gällde den inte längre; NJA 1973 s. 109. Fråga uppstod, om den tilltalade borde frikännas p. g. a. regeln i 5 § BrB:s promulgationslag om att lagändring som leder till mildare bedömning skall lända tilltalad tillgodo. Denna regel skall dock enligt lagrummet inte gälla, när fråga är om gärning som under viss tid varit straffbelagd p. g. a. då rådande särskilda förhållanden. Att en lag är tidsbegränsad behöver inte medföra, att den skall tillämpas å gärning som begåtts innan den upphört att gälla men kommer under bedömning därefter. I fråga om affärstidslagen anfördes skäl, varför den borde vid straffansvar lända till efterrättelse så länge den

 

gällde. Affärsidkaren dömdes också av HD. Däremot ansågs i SvJT 1974 rf s. 1 inskränkandet av ett lokalt förbud att stanna fordon på viss plats lända till straffrihet för fordonsförare som begått vad därförut men inte därefter var en överträdelse av förbudet.

 

Skattestrafflagen och skattebrottslagen. Den senare trädde i kraft d. 1 jan. 1972. Gärning som begåtts dessförinnan skulle bedömas enligt den förra lagen; se bestämmelsen i skattebrottslagen om dennas ikraftträdande. Om skattebrottslagen se Thornstedt & Eklund, Skattebrott och skattetillägg, 2:a uppl. 1974.
    Att endast fadern till de skattskyldiga omyndiga hade undertecknat deklaration för dem, ehuru båda föräldrarna var förmyndare, ansågs i NJA 1973 s. 27 inte hindra, att fadern dömdes enligt skattestrafflagen för falsk deklaration. Enligt uttalande av departementschefen under förarbetena till skattebrottslagen kräves för ansvar enligt denna inte under alla förhållanden att deklaration är undertecknad; NJA II 1971 s. 473. En formell brist av detta slag uteslöte inte straffansvar, om inte den bristfälliga handlingen för vederbörlig myndighet framstår eller bort framstå som ett otjänligt bevismedel. Deklarant utelämnade viss inkomst men skrev: "Jag kan ev. haft någon ytterligare ink. men om och när detta klarlägges återkommer jag med exakta uppgifter härom." Han frikändes av HD i NJA 1973 s. 529 med tre röster mot två. Minoriteten dömde enligt skattestrafflagen för falskdeklaration. Enligt domen hade deklaranten tydligt givit tillkänna, att deklarationen var ofullständig. En dylik åtgärd kunde inte — lika litet som ett fullständigt underlåtande att avge självdeklaration — innefatta falskdeklaration (och kunde ej heller i målet föranleda ansvar enligt taxeringsförordningen). Enligt dissidenterna bör deklarant visserligen gå fri från ansvar om han gör förbehåll om att deklarationen är ofullständig, men härför bör fordras att förbehållet är så tydligt att det ger taxeringsmyndigheterna anledning att söka få deklarationen fullständigad eller att åsätta skönstaxering. Det gjorda förbehållet vore emellertid inte så tydligt, och det hade förelegat risk för att taxeringsmyndigheterna inte skulle vidtaga sådana åtgärder. Genom kontrolluppgift från arbetsgivare fick taxeringsmyndigheterna kännedom om den utelämnade inkomsten.
    Under förarbetena till skattebrottslagen uttalade departementschefen, därvid anslutande sig till framställningen i det betänkande av skattestrafflagutredningen vilket ligger till grund för skattebrottslagen (SOU 1969: 42), att det subjektiva rekvisitet grov oaktsamhet i rättspraxis kommit att få en vid tillämpning; NJA II 1971 s. 485 f och 488. Den dittillsvarande rättstillämpningens tolkning av grov oaktsamhet enligt skattestrafflagen, som åtminstone i vissa fall getts en ganska vidsträckt innebörd och fått innefatta olika typer av slarv och andra försummelser av mindre allvarlig karaktär, borde enligt departementschefens mening inte vara vägledande vid tolkningen av skattebrottslagen. Såsom skäl för sin åsikt anförde departementschefen bl. a. det i samband med skattebrottslagen införda administrativa påföljdssystemet med skattetillägg. Genom detta bleve samhället i tillfälle till adekvatare reaktion på försummelser av den typ departementschefen åsyftade. Det borde således finnas utrymme för att reservera begreppet grov oaktsamhet för mer klandervärda utslag av försummelse eller nonchalans än som varit fallet enligt dittillsvarande rättstillämpning. Först

 

om gärningsmannen slarvat i högre grad vid upprättandet av en deklaration eller annan handling eller visat en uppenbar likgiltighet för att sättasig in i de beskattningsregler som han haft att tillämpa, borde grov oaktsamhet anses föreligga.
    I NJA 1970 s. 188 dömdes av HD enligt skattestrafflagen för vårdslös deklaration, när deklaranten hade förväxlat de handlingar han ville ge in med andra. Jfr SvJT 1960 rf s. 29. Under förarbetena till skattebrottslagen har departementschefen uttalat att om en oriktig handling, som någon framställt för beskattningsändamål, överlämnats till myndighet genomtredje mans försorg utan att denne haft uppdrag att göra detta, den förre syntes böra kunna dömas för vårdslös skatteuppgift. En förutsättning härför vore bl. a., att han exempelvis varit grovt oaktsam genom att inte förvara handlingen på ett betryggande sätt; NJA II 1971 s. 487 f. I NJA 1970 s. 186 ogillades av HD åtal för vårdslös deklaration, emedan den oriktiga uppgiften ansågs ha framstått som till den grad tvivelaktig att den bort utan vidare ge anledning till närmare undersökning och därför inte var ägnad att leda till alltför låg skatt. Taxeringsnämnden hade likväl förbisett felet.
    Deklarant, som inte upptagit visst utrustningsbidrag, dömdes i NJA 1971 s. 499 i de lägre instanserna enligt skattestrafflagen för vårdslös deklaration men frikändes av HD med hänsyn till att det vid tiden för deklarationens avgivande rådde oklarhet om utrustningsbidragets behandling i beskattningshänseende. Vid tillämpning av skattestrafflagen skulle enligt fast praxis, både när fråga var om uppsåtligt brott och när det gällde culpöst, hänsyn tagas till vad deklaranten förstod resp. borde förstå av beskattningsreglerna. Skattebrottslagen ger inte anledning att frångå denna praxis. I SvJT 1974 rf s. 65 ansågs av HovR:n deklarant inte kunna fällas till ansvar för det uppsåtliga brottet skattebedrägeri. Målet gällde deklaration för mervärdeskatt. Deklarationen hade inkommit till länsstyrelsen, och när så skett anses enligt uttalande av departementschefen under förarbetena till skattebrottslagen preliminärt beslut i enlighet med deklarationen vara fattat; se NJA II 1971 s. 476, jfr s. 496. Men HovR:n ansåg inte visat, att deklaranten insett att i målet ifrågakomna fakturor ej skolat bokföras inkomståret och att avdragsrätt inte förelåg. Han dömdes enligt skattebrottslagen för vårdslös skatteuppgift. En deklarant upptog inte en i Norge gjord betydande tipsvinst. Han dömdes i NJA 1973 s. 232 enligt skattestrafflagen förvårdslös deklaration, i HD med tre röster mot två. Det ansågs grovt oaktsamt av honom att inte taga reda på om vinsten var skattepliktig. I SvJT 1971 rf s. 55 dömdes en deklarant enligt skattestrafflagen för vårdslös deklaration. Felaktigheterna, som avsåg ränteavdrag, hade enligt HR:ns av HovR:ns majoritet fastställda dom orsakats av att han inte tagit tillräckligt noggrann del av gällande bestämmelser. Den ene av två bröder lämnade till den andre 27 420 kr. år 1947. Beloppet kom inte till den från början avsedda användningen. Det återbetalades först år 1963 men då med 17 580 kr. därutöver. Detta belopp deklarerades inte. I NJA 1969 s. 180 (tillståndsprövning) dömdes enligt skattestrafflagen för vårdslös deklaration. Enligt RR:ns endast i fråga om straffmätningen ändrade dom var beloppet att jämställa med ränta å utlånade medel. Deklaranten hävdade, att beloppet endast var kompensation för penningvärdeförsämringen och därför inte skattepliktig inkomst. En deklarant, som sålt sin rörelse och därmed fått enfordran mot köparen men inte fått betalt för fordringen under det ifråga-

 

varande inkomståret, upptog inte köpeskillingen i sin deklaration för detta år, något som han bort göra. I SvJT 1971 rf s. 4 frikändes han, i HovR:n med två röster mot två. Enligt HovR:ns dom kunde oaktsamhet läggas honom till last, men denna hade bestått allenast däri att han underlåtit att göra sig underrättad om vilket år köpeskillingen skulle upptagas i deklarationen och skattereglerna vore i detta hänseende ingalunda klart och enkelt utformade. De båda dissidenterna dömde honom enligt skattestrafflagen för vårdslös deklaration, varvid de lade honom till last att han, fastän det för honom måste ha framstått som i vart fall tveksamt hur försäljningen var att bedöma i beskattningshänseende, inte vidtagit någon åtgärd för att förvissa sig därom och inte i deklarationen lämnat upplysning i saken. Vid bestämmande av straffets storlek sade sig dissidenterna beakta, att fråga var endast om underlåtenhet att uppgiva beloppet för rätt beskattningsår.
    I NJA 1970 s. 475 fann HD, under dissens, att det inte var grovt oaktsamt av deklarant att lita på löneuppgift som han fått av länsstyrelsen. Däri hade utelämnats ett mindre belopp som bort upptagas i uppgiften, för extra arvoden. Att deklarant litat på kontrolluppgift från arbetsgivaren ansågs i SvJT 1971 rf s. 27 av HovR:n, under dissens, med hänsyn till omständigheterna inte innebära grov oaktsamhet. I NJA 1970 s. 306 dömdes deklarant enligt skattestrafflagen för vårdslös deklaration, ehuru han deklarerat i enlighet med arbetsgivarens kontrolluppgift och litat på denna. Att verkställande direktören i ett aktiebolag inte mera ingående än som skett granskat de handlingar och beräkningar som låg till grund för deklarationer för allmän varuskatt enligt den numera upphävda förordningen därom d. 1 dec. 1959 ansågs i SvJT 1970 rf s. 25 inte såsom grovt oaktsamt: den som upprättat deklarationerna brukade göra detta omsorgsfullt, och de oriktiga beloppens storlek sedd i förhållande till bolagets omsättning hade knappast givit direktören anledning till misstanke om felaktigheter. Revisor ansågs i SvJT 1969 rf s. 36 av HovR:n inte ha gjort sig skyldig till grov oaktsamhet vid sin medhjälp till upprättande av deklaration. I NJA 1970 s. 138 ansågs av HD en kassör, som hjälpt annan med dennes deklaration, inte ha förfarit grovt oaktsamt, när han begått ett räknefel, och, under dissens, inte heller när han tagit miste på det år en till honom lämnad uppgift avsåg. I NJA 1972 s. 377 sattes av HD straffet för medhjälp till vårdslös deklaration väsentligt lägre än det straff som hade ådömts deklaranten. I NJA 1970 s. 244 ogillades åtal för vårdslös deklaration, varvid bl. a. åberopades att deklaranten vid tiden för deklarationen led av en allvarlig sjukdom som gjorde honom djupt deprimerad. I SvJT 1971 rf s. 49 åberopades av en dissident i HovR:n deklarants ungdom och oerfarenhet såsom skäl att anse hans oaktsamhet inte grov.
    HD bedömde i NJA 1974 s. 194 skattebedrägerier såsom grova under beaktande särskilt av att de varit ett sedan flera år systematiskt utövat förfarande. Om förhållandet till förfalskning se vid NJA 1971 s. 616 under 14 kap.
    Sedan skattskyldig fått meddelande att taxeringsrevision skulle företagas beträffande hans inkomster visst år, ombesörjde han en genomgång av sin bokföring för såväl detta år som för det närmast föregående. Att han därefter rättade deklarationen för detta tidigare år ansågs i NJA 1974 s. 26 inte vara frivillig rättelse, ty han måste ha insett att om genom revisionen beträffande det senare året uppdagades felaktighet, revisionen sannolikt

 

skulle komma att utsträckas även till tidigare inkomstår. I NJA 1970 s. 249 ansågs, under stark meningsskiljaktighet, rättelse av deklaration ha skett frivilligt: att man på länsstyrelsen redan uppmärksammat en inadvertens beträffande en arbetskamrats deklaration hade inte givit den tilltalade påtaglig anledning förmoda, att felaktigheten i hans egen deklaration skulle komma att upptäckas. Deklarationer till preliminär allmän varuskatt enligt numera upphävda förordningen d. 1 dec. 1959 om allmän varuskatt ansågs i NJA 1971 s. 371 ha till följd av grov oaktsamhet fått oriktigt innehåll. Att deklaranten i sedermera avgiven allmän självdeklaration uppgivit riktigt belopp ansågs inte innebära frivillig rättelse, då i självdeklarationen inte gjorts någon antydan om att uppgiften däri innebar avvikelse från varuskattedeklarationerna. I SvJT 1972 rf s. 37 ansågs inte heller senare avgivna självdeklarationer innebära frivillig rättelse av deklarationer för preliminär varuskatt men av HovR:n, under dissens, rättelse med ansvarsbefriande verkan beträffande den slutliga varuskatten. Jfr om allmän varuskatt SvJT 1970 rf s. 25. Om preskription se SvJT 1970 rf s. 53 under BrB 35 kap.

 

Trafikbrottslagen. I NJA 1969 s. 220 dömdes militär befälhavare, som beordrat släckande av lyktorna på pansarvagnar i kolonn, för vårdslöshet i trafik som gärningsman. Detta hade inte kunnat ske, såvida han inte ansågs som vägtrafikant. Vårdslöshet i trafik torde nämligen, liksom t. ex. rattfylleri, rattonykterhet och mened, vara ett s. k. egenhändigt brott, något som vill säga att det måste finnas någon som kroppsligen utför den straffbelagda gärningen och att annan inte kan dömas såsom gärningsman. För medverkan kan däremot annan dömas. I målet kunde befälhavaren dömas som gärningsman, emedan han ledde kolonnen från den första vagnen.
    Bilförare, som kände sig trött, fortsatte färden för att nå en avtagsväg där han kunde stanna. Detta ansågs i NJA 1973 s. 449 II inte i och för sig oaktsamt, men han ansågs inte ha under den fortsatta färden skärpt sin uppmärksamhet tillräckligt. Han somnade, innan han nått avtagsvägen. I NJA 1973 s. 449 I dömdes en bilist, som måhända fallit i sömn, för vårdslöshet i trafik. HD fann, att eventualiteten att han somnat utan föregående trötthetssymptom var så osannolik att den ej kunde vinna beaktande. I SvJT 1969 rf s. 10 ansågs av HovR:n bilist inte till sitt fredande från ansvar för vårdslöshet i trafik genom omkörning på olämpligt ställe ha ägt lita på överenskommelse med föraren av en bil, som körde framför honom, om att denne skulle ge tecken eller signalera. Bilförare dömdes i NJA 1971 s. 204 för vårdslöshet i trafik, emedan han, ehuru han färdades på huvudled, bortiakttaga större försiktighet gentemot trafik som kom från annan körbana. I NJA 1971 s. 261 dömdes bilförare för vårdslöshet i trafik och vållande tillannans död. Han hade fört en fordonskombination med sammanlagd längd av något över 25 meter in på huvudled i mörker och tät dimma. Bland åtgärder, som han kunde ha vidtagit men underlåtit, nämnde HD, att sätta upp varningstrianglar eller att ställa ut vakt. Vårdslösheten i trafik ansågs av HD inte vara ringa, men däremot ansåg HD att vållandet till annans död borde bedömas som ringa. Även i NJA 1974 s. 562 I dömdes bilförare för nämnda båda brott. Den där påkörda fotgängaren hade gått ut på obevakat övergångsställe men när bilen nalkades gått tillbaka och likväl återsökt gå över körbanan. Kravet i 30 § 1 mom. vägtrafikförordningen, numera 110 § körkortskungörelsen, att den som har uppsikt över övningskörning

 

skall ha körkort sedan minst tre år ansågs i NJA 1972 s. 424 åsyfta svenskt körkort. I målet dömdes läraren, som hade finskt körkort, för medhjälp till vårdslöshet i trafik och tillåtande av olovlig körning. Jfr SvJT 1965 rf s. 66.
    Att den åt vilken bilägare överlämnat att köra bilen var bilreparatör och på fråga sagt sig ha körkort ansågs i HovR:n i SvJT 1971 rf s. 37 med två röster mot två vara tillräckligt för att fritaga bilägaren från ansvar enligt 3 § trafikbrottslagen.
    En man som vid försök till tillgrepp av bil slitit loss tändningskablarna och därefter gående vid sidan av bilen skjutit denna, vars motor inte var igång, ett 30-tal meter frikändes i SvJT 1972 rf s. 4 från ansvar för olovlig körning och rattfylleri, oavsett om han manövrerat bilen med ratten. Motorn kunde, såvitt man kan förstå, inte startas, och fallet får därmed någon likhet med NJA 1961 s. 352, där en man gående vid sidan av en bil, vars motor inte var i gång och vars ratt var låst, skjutit bilen några meter bakåt och framåt. Denne man frikändes från ansvar för olovlig körning och rattonykterhet. I NJA 1970 s. 240, varom under Brb 1 kap., var fråga, huruvida en man, som åtalats för rattfylleri, borde gå fri från ansvar emedan han trodde att det fordon han förde inte var vad lagen menar med bil.
    Den som vet med sig att han förtärt en myckenhet av alkoholhaltig dryck måste kunna anses ha förstått, att blodets alkoholhalt därmed kommit att överstiga 0,5 promille, även om han inte vet vad promille är för något och därför inte insett att ett blodprov skulle komma att visa ett i promille uttryckt mått överstigande 0,5 promille. Om han kände de sakförhållanden som, mätta enligt lagen, överskrider det i lagen angivna måttet, måste uppsåtsrekvisitet anses kunna vara uppfyllt, även om han inte kände lagens mått eller att detta var överskridet. Likaså måste den, som druckit vad han inte visste innehöll alkohol, kunna genom att märka dryckens verkningar anses ha förstått, att han förtärt alkohol i sådan mängd att promillegränsen överskridits. Så ansågs i SvJT 1974 rf s. 24. Men en bilist, som inte förstått att de tre tabletter han intagit skulle medföra berusningsverkan och inte heller under färden insett att tabletterna verkat berusande, frikändes av HovR:n i SvJT 1970 rf s. 81 från ansvar för rattfylleri. Jfr om tablettförtäring SvJT 1975 rf s. 24. Angående vad som kräves för att uppsåtsrekvisitet skall anses uppfyllt i fall sådana som dessa se förf. Allmän straffrätt 8 kap. avsnitt 2. En bilförare, som före färden druckit för mycket men kanske blivit tvingad att dricka och som kanske också fått ett slag i huvudet, ansågs i SvJT 1970 rf s. 41 inte så omtöcknad, att han inte kunde dömas både för vårdslöshet i trafik och för rattfylleri. Därvid åberopades inte bestämmelsen i 1: 2 andra st. om att gärning, som begåtts under självförvållat rus skall anses som brott oaktat berusningen. Föraren körde frivilligt, och han hade enligt HovR:ns majoritet, även om han blivit tvingad att dricka och även om han fått slaget, handlat med uppsåt när han förde bilen.
    Att i lagen d. 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. stadgas förverkande av sådan dryck vilken påträffas hos den som brutit mot 4 § trafikbrottslagen ansågs i SvJT 1972 rf s. 49 gälla endast drycker som medförts å färden.
    Rattfylleri och rattonykterhet behandlas i betänkandet Trafiknykterhetsbrott (SOU 1970: 61) med redogörelse för rättspraxis och olika åsikter inom doktrinen, så också av Klette, Trafiknykterhetsbrotten, 1975. Frågan

 

om brottspåföljden behandlas av Klette särskilt ingående s. 84 ff med anförande av många rättsfall. Frågan har berörts ovan under 27 kap. vid omtalande av NJA 1972 s. 60 och 1974 s. 682.
    Bestämmelserna i 5 § trafikbrottslagen om det brott, som brukar kallas smitning, är svårtolkade. I första st. stadgas såsom ett första led och därför såsom ett huvudfall, att vägtrafikant, som med eller utan skuld haft del i uppkomsten av trafikolycka, skall straffas, efter en straffskala med ett maximum av ett års fängelse, om han genom att avlägsna sig från olycksplatsen undandrager sig att i mån av förmåga medverka till de åtgärder vartill olyckan skäligen bör föranleda.
    Vilka dessa åtgärder är säges inte. I 14 § första st. vägtrafikkungörelsen ges mera precisa föreskrifter. Där säges bl. a. att vägtrafikanten skall stanna och i mån av förmåga lämna hjälp åt skadade. I kungörelsen är föreskrifterna i detta stycke lämnade utan straffsanktion och torde framför allt ha en pedagogisk uppgift. (14 § vägtrafikkungörelsen har delvis en motsvarighet i 44 § terrängtrafikkungörelsen.) Ansvar inträder enligt 5 § trafikbrottslagen, i den mån detta lagrum är tillämpligt.
    Men varken i trafikbrottslagen eller i vägtrafikkungörelsen stadgas straff för vägtrafikant som stannar på olycksplatsen och underlåter att hjälpa den han skadat eller att tillkalla hjälp. Sådana fall uppmärksammades underf örarbetena till trafikbrottslagen, men departementschefen yttrade att frågan om ansvar finge för dessa fall övervägas i samband med mera allmänna bestämmelser om straff för underlåtenhet att bispringa (NJA II 1951 s. 542). Några sådana allmänna bestämmelser har inte meddelats. Det kan emellertid komma i fråga att tillämpa 3 kap. BrB. Enligt en princip som anses gälla är nämligen straffbud, som efter orden straffbelägger orsakande av effekt genom handling, att tillämpa även på underlåtenhet att avvärja sådan effekt, om underlåtenheten ter sig lika straffvärd som orsakande av sådaneffekt genom handling och den underlåtande intager vad man lämpligen kallar en garantställning. En sådan kan grundas på att han företagit något som gjort det till en starkt bjudande plikt för honom att söka avvärja effekt. Föreskrifterna i 14 § första st. ger stöd för att anse, att bilist, som kört på annan, därmed kommit i sådan ställning. Det torde därför vara i enlighet med svensk straffrätt att döma bilist, som overksam stannat på olycksplatsen, enligt 3 kap. BrB, och kanske enligt 12 kap. i grava fall av underlåtenhet att avvärja att skada som han förorsakat förvärras.
    I andra ledet av första st. i 5 § trafikbrottslagen ålägges vägtrafikanten, med samma straffskala som enligt första ledet, en underrättelseskyldighet. Denna gäller vare sig han stannar kvar eller avlägsnar sig. Vägtrafikanten kan göra sig förfallen till ansvar enligt första ledet, fastän han fullgjort sin underrättelseskyldighet enligt andra ledet. Han kan också göra sig förfallen till ansvar enligt båda leden men dömes i så fall dock endast för ett brott, smitning. Att skilja mellan leden kan likväl ha betydelse, emedan brottet smitning är fullbordat om vägtrafikanten brustit i sin underrättelseskyldighet enligt andra ledet.
    Enligt andra ledet brister vägtrafikant i sin underrättelseskyldighet, om han undandrager sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna upplysningar om händelsen.
    Till underrättelseskyldigheten hör naturligtvis att svara på frågor. Enligt 14 § första st. vägtrafikkungörelsen skall vägtrafikanten på anfordran av an-

 

3—Svensk Juristtidning 1976

 

nan som haft del i olyckan eller av någon vars egendom skadats uppge namn och hemvist samt lämna upplysningar om händelsen. För underrättelseskyldighet enligt andra ledet av 5 § trafikbrottslagen förutsättes däremot enligt lagrummet inte anfordran av någon tillhörande viss personkrets eller över huvud en anfordran. Skyldigheten enligt andra ledet av 5 § torde vara en skyldighet att självmant underrätta. Den bör tydligen fullgöras i nära tidssamband med olyckan, om än förhållandena kan vara sådana att vägtrafikanten är ursäktad om han inte genast fullgör skyldigheten. Men skyldigheten enligt andra ledet av 5 § att självmant underrätta torde å andra sidan inte bestå under mer än en begränsad tidrymd.
    Vägtrafikanten har säkerligen fullgjort sin underrättelseskyldighet enligt andra ledet av 5 §, om han lämnat den han bort underrätta nöjaktigt tillfälle att framställa frågor på eller invid olycksplatsen. Huruvida han lämnat den andre sådant tillfälle kan ibland vara föremål för delade meningar. I SvJT 1969 rf s. 67 hade en bilist, som kolliderat med annan, stannat ett stycke från olycksplatsen och där ganska länge avvaktat att den andre skulle komma och fråga. Då denne inte kom, fortsatte han sin färd. Han dömdes av RR:n och en ledamot av HovR:n för det han avvikit från olycksplatsen. Majoriteten inom HovR:n frikände honom däremot, under anförande av vad här nämnts om hans beteende samt av att han, som kom hem sent, nästa dag på morgonen och även senare på dagen anmält händelsen för polisen. Det var därför enligt majoriteten inte styrkt, att han avlägsnat sig från olycksplatsen i avsikt att undandraga sig de åtgärder somenligt 5 § trafikbrottslagen ålåg honom. Majoriteten måste ha ansett, atthan inte brast i sin underrättelseskyldighet enligt andra ledet och även att han inte gjort sig skyldig till sådan underlåtenhet varom talas i första ledet.Huruvida han, för att drabbas av ansvar, måste ha haft avsikt att undandraga sig något kan emellertid ifrågasättas. Frågan skall beröras i det följande. I SvJT 1974 rf s. 49 I hade vid kollision mellan bilar den bilist, som ansåg sig påkörd, efter ordväxling sagt, att han skulle vända sig till polisen och lämnat platsen utan att fråga efter den andres namn och adress. Denne avlägsnade sig också. Han frikändes av HovR:n med en dissident. TR:n hade dömt honom, under uttalande att det åligger vägtrafikant att, när så kan anses påkallat, utan särskild begäran lämna uppgift om namn och adress. I SvJT 1974 rf s. 49 II frikändes en bilist av HovR:n med två röster mot två, när han kvarstannat på olycksplatsen en betryggande lång tid för att tillsammans med den andra bilisten bilda sig en uppfattning om skadorna och haft anledning att räkna med att den andra bilisten haft god tid att anteckna hans bilnummer. Enligt minoriteten hade den andra bilisten haft den uppfattningen, att de tillsammans inväntade polis, och hade därför haft skäl att underlåta att avkräva den tilltalade uppgift om namn och adress, och denne hade enligt minoriteten måst förstå att han inte kunde lämna platsen utan att ge den andra bilisten tillfälle att avfordra honom uppgift därom.
    Att ingen är närvarande på olycksplatsen och att vägtrafikanten därför inte kan ge någon tillfälle att fråga anses inte fritaga honom från hans underrättelseskyldighet enligt 5 §. Att stanna kvar någon avsevärd tid i väntan på att någon skall komma kan visserligen krävas av honom endast om han har anledning att tro att någon skall komma snart, men han anses skyldig att, inom det skäligas gränser, vidtaga åtgärder för att underrätta.

 

Detta kan inte grundas på 14 § andra st. vägtrafikkungörelsen, varest vägtrafikanten vid äventyr av penningböter ålägges att efter olyckan snarast möjligt underrätta: därest skada skett på egendom, den skadelidande eller polis och, om skada skett på annan person och ej är obetydlig, polis. Räckvidden av straffbudet i 5 § trafikbrottslagen kan inte utvidgas genom en kungörelse. Underrättelseskyldigheten enligt andra ledet i 5 § sträcker sig inte längre än en tolkning av 5 § ger vid handen, och 14 § andra st. blir tilllämpligt i fall som inte rymmes under 5 §.
    I NJA 1974 s. 115 hade en kvinnlig bilist kört på en parkerad bil. Det är nog klart, att hon skulle anses ha fullgjort sin underrättelseskyldighet enligt 5 § om hon genast uppsökt dess ägare. Hon gjorde verkligen ett försök därtill men endast ett halvhjärtat sådant. I de högre instanserna dömdes hon för smitning. Olyckan hade, förklarade HD, skäligen bort föranleda henne att, om hon ansett sig inte kunna stanna kvar på platsen, utan dröjsmål vidtaga lämpliga åtgärder för att underrätta den som hade hand om den påkörda bilen om händelsen och om hur ägaren skulle kunna komma i förbindelse med henne. Det fanns enligt HD olika möjligheter för henne att göra detta utan att lämna olycksplatsen eller dess omedelbara närhet: händelsen inträffade en lördagsförmiddag i centrala Stockholm och hon kunde få tillgång till skrivmateriel och telefon. En lämplig åtgärd, som låge särskilt nära till hands, hade varit att fästa ett skriftligt meddelande på den skadade bilen i avvaktan på att senare kunna taga kontakt medägaren. Efter att på detta sätt ha angivit vad bilisten kunnat göra utan att lämna olycksplatsen eller dess omedelbara närhet fortsatte HD sin domsmotivering med att uttala, att hon lämnat olycksplatsen utan att ha gjort något allvarligt försök att fullgöra sin underrättelseskyldighet. Denna sista sats i domsmotiveringen är viktig, ty den som har gjort ett allvarligt, nämligen allvarligt menat, försök att göra vad som är påbjudet är inte att döma för underlåtenhet att efterkomma påbudet om för ansvar kräves uppsåt, något som är fallet enligt 5 § trafikbrottslagen. Se härom förf. Allmän straffrätt, 14 kap. avsnitt 2. Se om rättsfallet även nedan. Jfr NJA 1969 s. 86 under 21 kap.
    Fråga om innebörden av underrättelseskyldigheten enligt 5 § förelåg också i SvJT 1975 rf s. 31. Där hade en bilist kört på ett staket och lämnat olycksplatsen. TR:n och en ledamot av HovR:n dömde honom för smitning, men i HovR:ns dom frikändes han från ansvar för detta brott. Enligt HovR:n var omständigheterna vid olyckan sådana, att han inte på olycksplatsen kunnat lämna upplysningar om sig eller händelsen, i varje fall inte på sådant sätt att de med säkerhet kunde antagas komma till den skadelidandes kännedom. Det kan ifrågasättas, om inte underrättelseskyldigheten omfattade att på staketet fästa ett meddelande som visserligen inte med säkerhet kunde antagas komma till den skadelidandes kännedom men dock tedde sig någorlunda effektivt såsom underrättelse. Om bilisten inte kunde dömas enligt andra ledet, var att överväga, om han inte borde dömas enligt första ledet. Detta ansåg HovR:n inte. Underrättelseskyldigheten enligt andra ledet gäller endast en begränsad tid efter olyckan, och att senare inte underrätta torde i regel inte vara att, såsom säges i första ledet, undandraga sig åtgärd genom att avlägsna sig. HovR:n dömde bilisten i stället enligt 14 § andra st. vägtrafikungörelsen till penningböter, såsom stadgas i 164 § kungörelsen.

 

    Förhållandena kan emellertid vara sådana, att vägtrafikanten enligt första ledet har en skyldighet som visserligen kan fullgöras genom underrättelse men som har karaktären av en skyldighet att sörja för att den andre får hjälp eller möjlighet att tillvarataga sina intressen. Att då inte underrätta kan, såsom säges i första ledet, vara att genom att avlägsna sig undandraga sig att medverka till åtgärd vartill olyckan skäligen bör föranleda. Ett sådant fall förelåg i NJA 1973 s. 161, där en bilist hade kört på en 11 årig cyklist som han inte kände. HD ansåg det inte tillräckligt, att han stannat och konstaterat att pojken syntes oskadd medan cykeln skadats. HD uttalade, att när barn, som uppträder på egen hand i trafiken, tillfogas kropps- eller egendomsskada, det måste anses åligga den som haft del i olyckan att sörja för att barnets föräldrar eller annan ställföreträdare för barnet får erforderliga upplysningar om händelsen. Detsamma gällde, fortsatte HD, när det, såsom i detta fall, funnes anledning att räkna med att barnet kan ha ådragit sig kroppsskada fastän tecken på sådan skada inte framträtt på olycksplatsen. Om den som haft del i olyckan inte vet vem barnet är, ålåge det honom att, innan han lämnar olycksplatsen, söka skaffa sig sådana uppgifter att skyldigheten att underrätta barnets ställföreträdare kan fullgöras. I målet gällde åtalet, att bilisten inte frågat efter pojkensnamn eller lämnat pojken uppgift om sitt eget namn innan han lämnade olycksplatsen. Då han inte ens vidtagit sådan åtgärd, kunde han enligt HD inte undgå ansvar för avvikande från kollisionsplats.
    Har vägtrafikant brustit i skyldighet som åligger honom enligt 5 § trafikbrottslagen, kan han inte befria sig från ansvar enligt lagrummet genom senare åtgärder. I det förut omtalade rättsfallet NJA 1974 s. 115 ansågs bilisten, en kvinna, ha brustit i sin underrättelseskyldighet enligt andra ledet. Hon dömdes för smitning, fastän hon, sedan hon kommit hem, vidtalat sin man att söka taga reda på bilens ägare och fastän det enligt HD saknades anledning att betvivla hennes uppgift att hon inte haft för avsikt att undandraga sig följderna av påkörningen.
    Enligt den ståndpunkt HD intog i detta mål fordras för ansvar för underlåtenhet att fullgöra underrättelseskyldigheten enligt andra ledet i 5 § inte avsikt att undandraga sig något. Okvalificerat uppsåt synes då också böra vara tillräckligt för ansvar enligt första ledet i lagrummet. Därmed stämmer inte att, såsom skedde i det likaledes förut omtalade rättsfallet SvJT 1969 rf s. 67, för frikännande åberopa, att det inte styrkts att den tilltalade avlägsnat sig från olycksplatsen i avsikt att undandraga sig de åtgärder som enligt 5 § ålåg honom. Ett visst stöd för att uppställa ett krav på avsikt ger ett uttalande av lagrådet vid tillkomsten av trafikbrottslagen, i det att lagrådet under hänvisning till NJA 1936 s. 203 förklarade att det utmärkande för den brottstyp som avses med första ledet av 5 § är att vägtrafikanten avlägsnar sig i syfte att undgå upptäckt (NJA II 1951 s. 543). Lagrådet föreslog dock endast, att i ledet skulle upptagas ett krav på uppsåt, nämligen till att undandraga sig att i mån av förmåga medverka till de åtgärder vartill olyckan skäligen bör föranleda. Detta tillägg till lagtexten gjordes emellertid inte. Vad lagrådet avsåg med sitt förslag var att förebygga, att den, som avlägsnar sig från olycksplatsen i avsikt att undgå polisundersökning men sedermera anträffas av polisen, skulle gå fri från ansvar emedan han inte lyckats undandraga sig polisundersökningen. Enligt departementschefen gåve första ledet inte anledning till sådan tolkning som den av lagrådet

 

befarade. För ansvar enligt första ledet torde sålunda inte krävas, att vägtrafikanten avlägsnar sig för att undandraga sig sådan åtgärd som åligger honom, inte att detta är ett skäl varför han avlägsnar sig, men det torde krävas att han när han avlägsnar sig är, på sätt uppsåtsläran anger, medveten om att han därmed kommer att underlåta sådan åtgärd. Genom att han avlägsnar sig med sådant uppsåt är brottet fullbordat. Om han likväl gör vad han är skyldig att göra, är det dock måhända alltför obilligt att straffa honom: han har t. ex. begivit sig från olycksplatsen utan att underlåtenhet att fullgöra underrättelseskyldighet enligt andra ledet kan läggas honom till last och i tanke, eller kanske t. o. m. besluten, att inte vidtaga någon åtgärd med anledning av olyckan men ändrar sig och telefonerar så snart det rimligen kan begäras till polisen.
    Om första ledet av 5 § är att förstå på sätt nu sagts, uppstår lätt tillämpningssvårigheter. Det ligger nära till hands för en vägtrafikant, som är åtalad för att ha avlägsnat sig från olycksplatsen, att invända att han tänkt vidtaga åtgärd som ålåg honom. Hans invändning är särskilt svår att avvisa, om han kan åberopa att något kommit emellan som hindrat honom, t. ex. atthan blivit förekommen av polisen. Exempel på att sådana fall kan vara svårbedömda är SvJT 1963 rf s. 65 och 1964 rf s. 56, diskuterade i SvJT 1967 s. 439 f.
    Den i det föregående omtalade föreskriften i 14 § andra st. vägtrafikkungörelsen torde vara att uppfatta som ett komplement till bestämmelsen om underrättelseskyldighet i andra ledet av 5 § trafikbrottslagen. Den som drabbas av ansvar enligt detta led skall inte tillika dömas enligt nämnda stycke. Däremot kan det, såsom belyses av det förut omtalade rättsfallet SvJT 1975 rf s. 31, förekomma, att vägtrafikanten gjort tillräckligt för att undgå ansvar enligt 5 § trafikbrottslagen men ändock bör dömas enligt 14 § andra st. vägtrafikkungörelsen för underlåtenhet att underrätta så som där föreskrives.
    Andra och tredje styckena i 14 § ger måhända en fingervisning om vad det är som inte åsyftas, när i 5 § trafikbrottslagen talas om åtgärder vartill olyckan skäligen bör föranleda. Det synes inte vara åtgärder för att underlätta polisutredning om trafikolyckor, eftersom i andra st. av 14 § föreskrives att polisen skall underrättas men vid egendomsskada alternativt med den skadelidande och vid personskada endast om skadan ej är obetydlig. Det kan f. ö. ifrågasättas, om den som vet med sig att han begått trafikbrott verkligen skall anses vara vid straffansvar skyldig att göra polisanmälan. Av att i tredje st. av 14 § ges en särskild straffsanktionerad föreskrift om att fordon efter trafikolycka skall flyttas till plats där det inte besvärar trafiken torde framgå, att det inte heller är 5 §:s uppgift att trygga trafiksäkerheten.
    Smitningsbrottet behandlas av Dahlin i SvJT 1960 s. 621 ff och Ekström i TfSA 1975 s. 41 ff.