Ett specialfall av utmätning de lege ferenda

 

Lagberedningens betänkande "Utsökningsrätt XII" med förslag till utsökningsbalk (SOU 1973: 22) innehåller åtskilliga intressanta och betydelsefulla nya regler. Här skulle jag endast vilja uppehålla mig något vid en föreslagen regel i fråga om utmätning, som torde vara värd ett visst beaktande, eftersom den innebär en principiell nyhet i svensk rätt, och även med hänsyn till de praktiska konsekvenserna i sådana fall, då den kan komma att tillämpas.
    Den nya regel, som här åsyftas, återfinnes i förslaget till utsökningsbalk 7 kap. 2 §. Där föreskrives — bland åtgärderna för säkerställande av utmätning beträffande lös egendom — såsom en huvudregel, att utmätningsmannen skall taga i förvar löpande skuldebrev och annat bevis, vars företeende utgör villkor för fordrans utkrävande eller rättighets utövning (s. k. presentationspapper). Denna regel överensstämmer med nu gällande utsökningslag. Enligt sista stycket av ifrågavarande föreslagna lagrum skall emellertid det undantaget gälla, att om en sådan handling, som nu har nämnts, inte anträffas, detta inte skall utgöra hinder mot utmätning, om det kan antagas att handlingen undanhålles eller har förkommit. I sådant fall skall den pågrund av handlingen förpliktade meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till annan än kronofogdemyndigheten eller den som myndigheten anvisar.
    Den nya undantagsregeln suppleras av en bestämmelse i den föreslagna nya utsökningsbalken 5 kap. 30 §, som innebär, att utmätning ger kronofogdemyndigheten befogenhet att bevaka utmätningsgäldenärens rätt mot tredje man och även att söka dödning av skuldebrev eller annan handling.
    Enligt ett senare betänkande, "Utsökningsrätt XIII" (SOU 1974: 55), innehållande promulgationslag till utsökningsbalken m. m. föreslår Lagberedningen i anslutning till nya utsökningsbalken 5 kap. 30 § en viss ändring i lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling. Förslaget innebär att förutsättningarna för dödning skall ändras sålunda, att dödning skall kunna äga rum inte blott — såsom f. n. gäller — då vissa presentationspapper har förstörts eller eljest förkommit utan även när det kan antas att sådan handling undanhålles vid utmätning eller konkurs.
    Lagberedningen föreslår inte någon ändring av skuldebrevslagens regler om godtrosförvärv av löpande skuldebrev m. m. Konsekvenserna av godtrosförvärv i konkurrens med utmätning av en undanhållen handling diskuteras emellertid ingående i betänkandet av 1973. Därav framgår såsom otvivelaktigt, att vissa problem kan uppkomma i sådant sammanhang. De frågor, som kan sammanhänga därmed, skall emellertid inte upptagas till behandling i denna artikel. Här skall endast diskuteras den föreslagna specialregelns räckvidd, d. v. s. vilka handlingar som kan beröras av specialregeln och hur det skall förfaras med dem i samband med utmätningen.
    I ovannämnda betänkande av 1974 framhåller Lagberedningen beträffande den nya regeln i 7 kap. 2 § utsökningsbalken att "Bestämmelsen har upptagits främst med tanke på bankböcker" (s. 182), vilket även framgår av betänkandet av 1973. Men Lagberedningen understryker, att den nya

 

bestämmelsen skall gälla över huvud taget för alla presentationspapper (s. 183 i betänkandet av 1974).
    En undantagsregel beträffande utmätning med, i huvudsak, det ovan beskrivna innehållet måste anses vara sakligt sett väl motiverad. Det skulle vara ett uppenbart missförhållande, om en gäldenär skulle lyckas med att undanhålla egendom från sina borgenärer enbart genom att gömma undan beviset om fordran eller liknande förmögenhetsrätt. Ett sådant otillbörligt förfarande bör lagstiftaren i möjligaste mån söka neutralisera.
    Det torde emellertid vara att beakta, att specialregeln har, i varje fall formellt, fått en mycket stor räckvidd i och med att den enligt sin lydelse skall kunna tillämpas inte bara beträffande bankböcker — som Lagberedningen främst har tänkt på — utan även beträffande alla andra presentationspapper av vad slag de vara må, som förekommer i den ekonomiska samfärdseln, exempelvis löpande skuldebrev av olika slag (t. ex. även s. k. konvertibla skuldebrev), växlar, konossement, aktiebrev, pantbrev, obligationer, certifikat, förlagsbevis, partialbevis m. m. Man torde ha anledning att närmare begrunda, hur lagregeln i praktiken skall kunna tillämpas beträffande dessa skiftande slag av presentationspapper, för vilka olika rättsregler gäller. Redan själva identifikationen av handlingen och den rättighet, handlingen är bärare av, kan i praktiken komma att innebära svårigheter. Många sådana handlingar och rättigheter kan identifieras endast om man känner seriebeteckning och nummer. Om man inte på sådant sätt kan identifiera en handling, lär man inte heller kunna utmäta den eller meddela betalningsförbud med avseende å rättigheterna enligt handlingen.
    Man torde väl få tänka sig, att det fortsatta normala förfarandet, då specialregeln skall tillämpas, måste bli, att kronofogdemyndigheten efter utmätningen och meddelandet av betalningsförbudet skall försöka ombesörja dödning av det aktuella fordringsbeviset eller presentationspapperet. Först därefter kan sekundogäldenären bli skyldig att fullgöra sin prestation — och ha möjlighet att med befriande verkan prestera — till kronofogdemyndigheten eller till den, som efter försäljning förvärvat fordringen eller rättigheten, utan att handlingen presenteras. Ett försök att sälja den utmätta rättigheten, innan handlingen har dödats, torde vara meningslöst.
    Fortsättningen av det exekutiva förfarandet måste alltså i praktiken bli helt beroende av huruvida handlingen är av sådan art, att dödning kan verkställas enligt lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling. Utmätningen kan ge ekonomiskt resultat endast om den utmätta rättigheten grundar sig på en handling, som kan dödas; i annat fall blir utmätningen verkningslös och det meddelade betalningsförbudet ett slag i luften, såvida inte handlingen skaffas fram.
    Det är alltså — för bedömande av hur utmätningen skall fungera i detta specialfall — angeläget att göra klart för sig vilka handlingar som kan dödas enligt 1927 års dödningslag och vilka som inte kan dödas.
    Av lagens första paragraf framgår, att dödning kan ske beträffande löpande skuldebrev, växel, konossement eller annan handling, vars företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller påkalla fullgörande av annan förpliktelse. Även aktiebrev och pantbrev kan dödas. Lagen gör emellertid det viktiga undantaget att dödning inte kan ske av banksedlar och obligationer.
    Undantaget beträffande banksedlar torde inte medföra särskilt huvud-

 

bry. En utmätningsman skulle i praktiken knappast komma på den tanken att vilja utmäta sedlar, som han förmodar att utmätningsgäldenären har gömt undan någonstans. I ett sådant fall försöker han naturligtvis i stället komma underfund med var sedlarna finns och utmäter dem där. Om detta inte kan ske, måste han avstå från att utmäta den på sedlarna grundade betalningsrätten, eftersom det normalt inte finns någon möjlighet att stoppa sådana betalningsmedel.
    Däremot kan det vara värt att särskilt uppmärksamma dödningslagens undantag beträffande obligationer. Skälen till detta undantag i fråga om möjligheten att döda presentationspapper redovisas ingående i förarbetena till 1927 års lag. Den kommitté, som avgav förslaget till dödningslagen, hade tänkt sig att det skulle ankomma på Konungen att "ifråga om aktier eller obligationer, som prövas vara ägnade att i större omfattning vinna avsättning utom riket, förordna, att dödande enligt denna lag ej må äga rum". Undantaget motiveras med att det skulle vara förenat med risk för utländska innehavare av svenska obligationer, om dessa kunde bli föremål förett dödningsförfarande i Sverige, om vilket obligationsinnehavarna enligt sakens natur måste förbli okunniga. En sådan risk skulle kunna i hög gradåterverka på statens, kommunernas och allmänna kreditanstalters möjlighet att taga upp lån i utlandet. Därför borde det enligt kommittén vara möjligt att undantaga vissa obligationer från dödningslagens tillämpningsområde. Ifrågavarande synpunkter hade, enligt kommitténs mening, sin tilllämpning även beträffande aktier med marknad i utlandet. I propositionen ändrades den av kommittén föreslagna regeln sålunda, att från dödningsförfarande skulle undantagas "obligationer utfärdade av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa". Det ansågs nämligen inte vara lämpligt, att frågan om vilka handlingar som kunde undantagas från dödning skulle avgöras i administrativ ordning. Härmed skulle — ansåg departementschefen — det syfte, som kommittén avsett att uppnå, i huvudsak ha blivit tillgodosett. Vid behandlingen av propositionen i riksdagen framhöll riksdagsmannen professor Martin Fehr emellertid i en motion, att den föreslagna undantagsbestämmelsen måste medföra, att andra obligationer än de som omfattades av undantagsbestämmelsen härigenom skulle få sin ställning ytterligare försämrad och han föreslog ändring. Utskottet ansåg sig därför böra hemställa att alla obligationer, i likhet med vad som föreslogs beträffande banksedlar, skulle undantagas från lagens tillämpningsområde.
    Lagen utfärdades på denna punkt i enlighet med utskottets hemställan och den har alltjämt samma innehåll. En ändring härvidlag torde knappast vara tänkbar, eftersom vårt lands behov av krediter i form av obligationslån i utlandet inte torde ha minskat och då man även i övrigt alltjämt har att beakta de skäl som åberopats för undantaget av obligationer från dödning. Lagberedningen har inte heller föreslagit någon ändring av dödningslagens bestämmelser i förevarande hänseende.
    Här må anmärkas, att det av kommittén föreslagna undantaget beträffande aktier kom bort under hanteringen, ehuru det torde vara ostridigt att även en del aktier i stor utsträckning placeras utomlands. Någon mera ingående diskussion härom förekom inte. (Se endast departementschefens uttalande.)
    Men vad faller nu — år 1976 — under den enligt ovan givna regeln av

 

1927, att obligationer inte kan dödas. Det kan vara väl värt att fundera en smula över detta, eftersom varken lagtexten eller motiven till lagen ger någon definition av begreppet "obligation" och då utvecklingen på värdepappersmarknaden inte har stått stilla under de år som gått.
    Man torde vara hänvisad till att i första hand bestämma det nu intressanta begreppet obligation på basis av svenskt juridiskt språkbruk och/eller vanligt svenskt språkbruk vid den tid, då lagen utfärdades. Närmast torde det ligga till hands att slå upp den då gällande Kungl. Förordningen av den 19 november 1914 angående stämpelavgift, ett slags bibeltext av lagstiftaren beträffande värdehandlingar. I 8 § av denna förordning anges de enskilda handlingar, som skall förses med stämpel enligt förordningen. Här återfinnes bl. a. rubriken: "Obligation, som utfärdas här i riket", och bestämmelser följer om hur sådana obligationer skall stämpelbeläggas. Detta avsnitt avslutas med följande allmänna regel:

 

"Därest för särskilda delar av skuldbelopp utfärdats löpande förskrivningar, vilka uppenbarligen äro avsedda att utsläppas i den allmänna rörelsen, gälle angående dylik förskrivning, ändock att den ej betecknats som obligation, vad i denna förordning är stadgat om obligation, som utfärdas här i riket."

 

En motsvarande allmän regel finns i slutet av det avsnitt, som handlar om "Obligation, som utfärdats i utlandet".
    Jag anser, att den nu citerade allmänna regeln gav en bestämning av begreppet obligation, som väl överensstämde både med svenskt juridiskt språkbruk och med vanligt språkbruk vid den tid, då 1927 års lag utfärdades. Den definitionen hade man i själva verket ständigt för ögonen vid värdepappershanteringen, då 1927 års lag tillkom.
    Man torde alltså vara berättigad att utgå från att det var lagstiftarens mening 1927, att avgörande för begreppet obligation — först och främst i stämpelhänseende men även i övrigt — inte är den tämligen betydelselösa omständigheten, huruvida handlingen har försetts med rubriken "Obligation" eller i sin text själv kallar sig så. Avgörande bör i stället vara handlingens innehåll: det skall vara fråga om löpande skuldförbindelser, som utgör särskilda delar av en och samma "globalskuld" och dessa förbindelser skall uppenbarligen vara avsedda att utsläppas i den allmänna rörelsen, d. v. s. att i enlighet med affärssed säljas i marknaden för dem, som vill placera sina pengar på detta sätt.
    Det torde härefter vara skäl att särskilt undersöka, huruvida den år 1927 gängse tolkningen av begreppet obligation alltjämt är accepterad eller om det till äventyrs kan ha skett någon förskjutning härvidlag. I sistnämnda fall får man ta ställning till frågan, vilka konsekvenser detta möjligen kan ha, då det gäller att tillämpa 1927 års dödningslag på nu existerande handlingar.
    Man torde då i första hand ha skäl att uppmärksamma lagen den 21 november 1941 med vissa bestämmelser om dödande av handlingar som förstörts under krig m. m. Det är en lag, som direkt anknyter till 1927 års dödningslag. Speciallagen av 1941 och dess förarbeten ger emellertid inte något som helst bidrag till tolkningen av begreppet obligation. Lagstiftaren torde ha ansett, att detta begrepp skall ha den innebörd, som då var allmänt vedertagen; någon precisering har inte ansetts vara erforderlig i förevarande sammanhang.
    Härefter torde man alltjämt ha anledning att undersöka, vilka slutsatser

 

man kan dra av reglerna om stämpelskyldighet. Det är då att observera, att en ny stämpelskatteförordning av den 21 maj 1964 — som alltjämt gäller — i sin 21 § innehåller följande bestämmelser:

 

"För obligationer och andra skuldebrev, som utges i större antal och uppenbarligen äro avsedda för den allmänna rörelsen, skall stämpelskatt erläggas med sextio öre för varje påbörjat hundratal kronor av skuldebrevets nominella belopp.
    Vad i denna förordning sägs om obligation skall gälla även annat skuldebrev, som avses i första stycket.
    Har vid upptagande av obligationslån i stället för obligation utgetts certifikat, enligt vilket långivaren äger rätt att få obligationer utlämnade, skall stämpelskatt erläggas för certifikatet, om de med detta avsedda obligationerna vid ett utgivande skulle ha varit skattepliktiga. Skatten för certifikatet utgår med belopp, varmed skatt i sådant fall skulle ha utgått för obligationerna."

 

De nu återgivna bestämmelserna ter sig, säkerligen med avsikt, något vagare i sin formulering än de, som upptogs i förordningen av 1914. Lagstiftaren har tydligen velat, att stämpelplikten skall träffa en något större krets av värdehandlingar än de, som behandlades under rubriken "Obligation, som utfärdas här i riket" i 1914 års förordning.
    Nu gällande stämpelskatteförordning har sålunda inte funnit det erforderligt att ge någon definition av begreppet obligation, förmodligen eftersom man ansett begreppet obligation vara tillräckligt väl känt och då man nu velat gå något längre i sitt notvarp beträffande stämpelpliktiga handlingar. Över huvud taget skall man nämligen numera stämpelbelägga alla skuldebrev — vare sig de är enkla eller löpande och vare sig de framträder som delar av en "globalskuld" eller inte — under förutsättning att de utges i större antal och uppenbarligen är avsedda för den allmänna rörelsen.
    De nu gällande reglerna om stämpelbeläggning av värdehandlingar synes emellertid inte ge någon anledning till att antaga, att lagstiftaren skulle ha ändrat uppfattning beträffande det grundläggande begreppet obligation. Inte heller eljest föreligger det omständigheter som, enligt mitt bedömande, ger något belägg för att begreppet obligation i princip skulle ha ändrats efter år 1927. Det förefaller mig vara i god ordning, att man alltjämt såsom obligationer betraktar alla löpande skuldförbindelser, som utgör särskilda delar av en och samma "globalskuld", under förutsättning att dessa förbindelser uppenbarligen är avsedda att i enlighet med affärssed säljas i marknaden till penningplacerare, d. v. s. i regel emitteras i marknaden av penninginstitut. Att ordet "Obligation" användes såsom rubrik på en handling eller i dess text torde däremot i och för sig inte vara avgörande.
    Med utgångspunkt från denna begreppsbestämning kan det vara av intresse att göra en summarisk genomgång beträffande vilka handlingar som f. n. kan ifrågakomma för att betraktas såsom obligationer enligt dödningslagen av år 1927. 

a) Premieobligationer torde vara den typ av obligationer som är mest bekant för den stora allmänheten. Det är ingen tvekan om att premieobligationer faller under begreppet obligationer enligt 1927 års dödningslag; de nämnes för övrigt särskilt i motiven till lagen.

 b) Vidare faller härunder uppenbarligen alla såsom obligationer rubricerade förbindelser, utfärdade av staten, kommun eller därmed jämförlig

 

samfällighet eller hypoteksinstitutioner, hypoteksaktiebolag och liknande. Ett rättsfall NJA 1911 s. 550 skulle möjligen kunna anses utgöra en stötesten vid bedömandet av vissa av staten m. fl. utfärdade, såsom obligationer betecknade handlingar. Enligt nämnda rättsfall skulle nämligen en avgörande omständighet vara, att utfärdade förbindelser utgjorde andel av ett från början fixerat globalbelopp. Enligt min mening är rättsfallet av 1911 emellertid numera att betrakta såsom obsolet på grund av nutida befäst praxis på obligationsmarknaden. Utvecklingen har blivit den att handlingar, som rimligen måste betecknas som obligationer eftersom alla väsentliga rekvisit är för handen, inte alltid utgör andelar av ett från början bestämt globalbelopp. 

c) S. k. industriobligationer är i de flesta fall försedda med säkerhet i form av pantbrev och företagsinteckningar. Men det är numera inte sällsynt att obligationer utfärdas av industriföretag utan särskild säkerhet men med s. k. negativ klausul, d. v. s. med en klausul, som i huvudsak innebär en utfästelse av låntagaren att under tiden till dess lånet har till fullo återbetalats inte lämna någon sin egendom såsom säkerhet för andra lån, annat än i vissa noggrant angivna undantagsfall. För begreppet obligation kan det omöjligt vara ett avgörande rekvisit, att säkerhet i någon form skall ha ställts. (Jämför t. ex. att de av staten eller kommun utfärdade obligationerna alltid saknar säkerhet.) Hela denna grupp bör alltjämt falla under begreppet obligation enligt 1927 års lag. Hit hör också obligationer, utfärdade av trafikföretag, varuhus, handelsföretag och liknande. 

d) Det torde vara av intresse att särskilt stanna för en typ av handlingar som på senare år (från år 1948) har förekommit i marknaden och som benämnes partialbevis. Dessa handlingar kallas alltså inte obligationer. Enligt mitt bedömande ger emellertid en granskning av hittills emitterade partiallån klart vid handen, att det här är fråga om värdehandlingar, som i sak faller under begreppet obligation enligt 1927 års lag. Anledningen till att man använder den tämligen intetsägande benämningen partialbevis istället för obligation torde uteslutande vara den, att man har velat markera att det inte är fråga om vanliga industriobligationer, vilka i regel har säkerhet i form av pantbrev och företagsinteckningar. Partialbevisen är istället regelmässigt säkerställda enbart av borgen av moderbolag eller företag, som eljest har nära intressegemenskap med låntagaren. Det är alltså fråga om en speciell typ av industriobligationer. För att skilja dem från vanliga industriobligationer har man kommit på den idén att kalla dem "partialbevis". (I själva verket är ju alla obligationer ett slags partialbevis.) Det torde inte finnas anledning att räkna med att dessa handlingar skulle bedömas annorlunda än såsom obligationer vid tillämpning av dödningslagen. 

e) Det finns ytterligare en särskild typ av värdehandlingar, som trätt fram i marknaden under senare år och som kanske bör uppmärksammas här, nämligen s. k. konvertibla skuldebrev. Dessa är utfärdade av aktiebolag och konstruerade helt på samma sätt som obligationer i allmänhet. De är alltså löpande förbindelser, som utgör del av en och samma globalskuld, och de säljes i marknaden enligt affärssed på exakt samma sätt som förutomtalade obligationer. Men dessa löpande förbindelser har det speciella villkoret, att innehavarna har rätt att vid vissa från början fastställda tidpunkter påkalla utbyte av handlingarna mot aktier i bolaget till en i förväg

 

fastställd kurs, som är högre än den vid emissionstillfället gällande börskursen. Konstruktionen av dessa handlingar och sättet för deras emission ger enligt min mening otvivelaktigt vid handen, att dessa handlingar rättsligen sett måste betraktas såsom obligationer. 

f) En typ av presentationspapper, som det kan finnas anledning att särskilt fundera över, är förlagsbevisen. Dessa handlingar förekom nämligen i marknaden i ganska stor utsträckning redan vid utfärdandet av 1927 års dödningslag. Det är därför frapperande, att de då inte nämndes särskilt utan att lagen och dess förarbeten endast tog upp begreppet obligationer.
    Det kan i detta sammanhang vara värt att observera, att "Svensk Obligationsbok" av år 1928, utgiven av Svenska Bankföreningen, även upptager då utelöpande svenska förlagslån. Dessa jämställes i boken helt med obligationslån. Man skiljer mellan två huvudgrupper, den ena omfattande "våra inhemska obligationslån" och den andra omfattande vissa utländska obligationslån. Den första huvudgruppen, utgörande "Svenska lån", uppdelas i elva underavdelningar:
Svenska statens obligationslån.
Hypoteksbankens och hypotekskassors obligationslån.
Svenska Obligationskreditaktiebolagets obligationslån.
Inteckningsbolags obligationslån.
Tomträttskassors obligationslån.
Städers, köpingars och församlingars obligationslån.
Landstings obligationslån
Trafikbolags obligationslån.
Industribolags obligationslån.
Föreningars m. fl. obligationslån.
Förlagslån.
    De senaste upplagorna av "Svensk Obligationsbok" upptager likaledes förlagslånen jämställt med obligationslånen. De svenska obligations- och förlagslånen redovisas numera i denna "Obligationsbok" under den gemensamma rubriken "Svenska Lån". Därefter upptages sex underavdelningar av låntagare; envar av dessa underavdelningar upptar låntagarna i bokstavsordning samt i tidsföljd alla av en och samma låntagare upptagna obligations- och förlagslån. — På samma sätt upptages f. ö. i obligationsboken även partiallån och s. k. konverteringslån (lån mot konvertibla skuldebrev).
    Det förefaller alltså som om man marknadsmässigt och affärsmässigt inte fann anledning att göra någon rent begreppsmässig skillnad mellan vanliga obligationer och förlagsbevis.
    Man skulle möjligen ha kunnat tänka sig, att anledningen till att lagstiftaren år 1927 inte särskilt uppehöll sig vid förlagsbevisen kunde ha varit den, att dessa handlingar inte förekom i marknaden i samma omfattning som obligationer och att de inte heller var särskilt ägnade för placering utomlands. Enligt Svensk Obligationsbok av 1928 fanns det den 31 december 1927 endast fem utelöpande svenska förlagslån (av vilka fyra var utfärdade av banker och ett av ett stort varuhus). Deras sammanlagda belopp utgjorde ca 163 miljoner kr. Detta är att jämföra med att övriga i obligationsboken upptagna, såsom obligationer betecknade, den 31 december 1927 utelöpande förbindelser sammanlagt uppgick till ca 4 770 miljoner kr.
    En annan anledning till att lagstiftaren år 1927 inte särskilt uppehöll sig vid förlagsbevisen skulle möjligen kunna ha varit det förhållandet, att för

 

lagsbevis vid denna tid mycket ofta utfärdades på det sättet, att de ställdes till viss person; sådana förlagsbevis utgjorde alltså inte löpande förbindelser.
    Emellertid är jag mest böjd för att antaga, att lagstiftaren år 1927 helt enkelt gick förbi frågan hur förlagsbevis skulle bedömas. Detta lilla problem aktualiserades inte. Man torde alltså nu vara hänvisad till att försöka bedöma, hur frågan bör avgöras enligt grunderna för 1927 års dödningslag.
    Om man skärskådar förlagsbevisen, sådana de ter sig nu — år 1976 — torde man, kanske efter någon tvekan, böra stanna för att dessa handlingar — som numera regelmässigt är ställda till innehavaren och som placeras i marknaden på samma sätt som obligationer — helt och hållet faller under den begreppsbestämning, som jag enligt ovan lagt fram under förmenande, att den klargör vad 1927 års lag har avsett med "obligationer". Handlingarnas rubrik "förlagsbevis" torde såsom ovan berörts i och för sig inte kunna anses vara avgörande. Jag skulle sålunda för min del vid bedömandet av förlagsbevisen vilja hålla för sannolikt att nu utelöpande förlagsbevis är sådana handlingar, som faller under obligationsbegreppet enligt 1927 års dödningslag. Det vore föga rimligt att bedöma dem annorlunda. Men helt säker på detta kan man givetvis inte vara, förrän Högsta domstolen avgjort ett mål, vari saken ställts på sin spets. Min slutsats är emellertid, att man f. n. torde ha att räkna med att förlagsbevis inte kan bli föremål för dödning enligt 1927 års lag, eller snarare enligt grunderna för 1927 års lag.
    Vid den här gjorda, summariska genomgången av vilka typer av värdehandlingar som inte kan dödas enligt 1927 års lag torde det vara motiverat att något stanna även vid aktiebreven. Den kommitté, som framlade förslaget till dödningslag av år 1927, hade ju tänkt sig att från lagens tillämpningsområde skulle undantagas även sådana aktier, beträffande vilka Konungen förordnat att dödning ej skulle kunna ske; sådant förordnande skulle endast kunna avse aktier som prövats vara ägnade att i större omfattning vinna avsättning utom riket. Något undantag beträffande aktiebrev gjordes dock inte i lagen; de kom bort utan särskild diskussion. Departementschefen anmärkte endast, att det syfte, som kommittén avsett att vinna, i huvudsak torde bli tillgodosett om det undantag genomfördes, som föreslogs enligt propositionen.
    Det skulle nog kunna finnas anledning till en hel del funderingar, huruvida lagbudet verkligen har fått en tillfredsställande utformning i vad angår aktiebrev. Skäl torde nog finnas, som kan tala för att aktiebrev utfärdade av börsnoterade företag inte skall kunna dödas enligt precis samma regler, som gäller beträffande löpande förbindelser och presentationspapper i allmänhet. Om dödning av aktiebrev i större skala skulle komma attäga rum, skulle detta förmodligen kunna inverka i hög grad störande på värdepappershandeln. (Jämför vissa inbrott i bankvalv, t. ex. det s. k. Tumba-fallet då ett stort antal aktier stals och varefter omfattande dödningsåtgärder inleddes.) Emellertid torde det inte vara rätta platsen att här närmare fördjupa sig i hithörande aspekter. Jag vill endast framhålla, att det är långt ifrån säkert, att ett förkommet eller förstört aktiebrev i realiteten kan bli föremål för någon dödningsåtgärd. Om vi först tänker på aktiebrev, som är utfärdade av Värdepapperscentralen på respektive bolags vägnar, så torde det inte uppkomma några svårigheter att identifiera de aktiebrev som vederbörande äger och som görs till föremål för dödningsåtgärd.

 

Men beträffande alla de börsnoterade och andra aktiebolag, som inte faller under Värdepapperscentralens hantering, så måste man konstatera, att det i många fall i praktiken inte blir möjligt att ombesörja dödning av ett aktiebrev på grund därav, att aktiebrevet inte kan med tillfredsställande säkerhet identifieras. Det är ju så, att aktier, utfärdade av denna typ av aktiebolag, i stor utsträckning går i handeln utan att ägarna gör sig besväret att inregistrera aktierna i sitt namn. Aktiebreven är försedda med blankotransporter och de kan i det skicket när som helst bekvämt säljas vidare. Om både mantlar och kupongark, tillhörande ifrågavarande aktiebrev, kommer bort eller förstöres eller undanhålles vid utmätning eller konkurs och om vederbörande inte har tillfredsställande bevis om vilka nummer aktiebreven hade, har han ingen möjlighet att få dessa aktiebrev dödade. Handlingarna måste ju först och främst kunna identifieras för att man skall kunna begära dödning av dem; samma regel måste f. ö. gälla redan vid etablerande av utmätning och betalningsförbud, såsom tidigare berörts. — Motsvarande problem kan möta vid certifikat och liknande.
    Efter dessa funderingar i syfte att klargöra, vilka allmänt förekommande presentationspapper som kan dödas enligt 1927 års lag, ber jag få återvända till den föreslagna specialregeln vid utmätning enligt SOU 1973: 22. Avsikten med denna artikel är nämligen att försöka få fram ett klargörande, hur det är avsett att den föreslagna specialregeln vid utmätning skall tillämpas beträffande den stora grupp av presentationspapper, som — enligt vad ovan framhållits — inte kan bli föremål för dödning enligt 1927 års lag. Måste inte ett beslut om utmätning av en sådan handling i stort sett bli verkningslöst? Om så är fallet, torde detta ge anledning att ifrågasätta, huruvida den föreslagna lagregeln är lämpligt utformad. Kanske den med sin nuvarande utformning rent av skjuter något över målet.
    Hur kan det då antagas, att Lagberedningen har avsett att den föreslagna specialregeln skall tillämpas?
    A. En reflektion inställer sig genast: Lagberedningen har utformat bestämmelsen "främst med tanke på bankböcker". Dessa torde emellertid höra till det enklaste slaget av presentationspapper, i de hänseenden som här avses; om specialregeln begränsats till att gälla beträffande bankböcker skulle inga tolknings- eller tillämpningssvårigheter ha behövt uppkomma. En sådan begränsning har emellertid inte skett utan regeln skall enligt sin lydelse gälla med avseende å presentationspapper över huvud taget.
    B. Det torde vidare vara alldeles klart, att Lagberedningen har avsett att specialregeln i normala fall skall kunna tillämpas, så snart det är fråga om andra handlingar av sådant slag, att de kan dödas enligt 1927 års dödningslag. Detta framgår av den supplerande bestämmelsen i den föreslagna nya utsökningsbalken 5 kap. 30 § liksom av motiven och av betänkandet 1974.
    Men avser lagstiftaren att specialregeln skall tillämpas endast beträffande nu angivna handlingar? I så fall vore det enkelt att göra en förtydligande ändring av lagbestämmelsen, utvisande att den gäller beträffande handlingar som enligt lag kan dödas. Därmed skulle lagregeln enligt min mening vara adekvat utformad.
    C. Det är emellertid också i och för sig fullt tänkbart, att Lagberedningen kan ha avsett, att specialregeln inte bara skall tillämpas beträffande handling, som kan dödas, utan dessutom ha det syftet att gälla beträf-

 

fande presentationspapper som inte kan dödas enligt 1927 års lag. Avsikten härmed skulle i så fall kunna tänkas vara dubbel: 

a) Genom utmätningsåtgärden skulle utmätningsgäldenären kraftigt avskräckas från att avhända sig ifrågavarande handling (om han alltjämt råder över den) och tillgodogöra sig dess värde, till förfång för utmätningsborgenären. Gäldenären skulle nämligen i så fall kunna drabbas av straffbestämmelsen i Brottsbalken 17: 13.

b) Kronofogdemyndigheten skulle genom utmätningsåtgärden få rådrum att skaffa fram ifrågavarande handling från något ställe, där utmätningsgäldenären under sin fortsatta rådighet kan ha dolt den. Härmed skulle man vinna, att utmätningssökanden får en bättre förmånsrätt. Denna skulle nämligen då räknas redan från det utmätningsförrättningen verkställdes och inte från den tidpunkt, då man eventuellt kunde skaffa fram den handling som man vill realisera.
    Man torde ha skäl att känna en viss tvekan beträffande det lämpliga i den under C beskrivna möjligheten att tillämpa specialregeln vid utmätning. Det torde i så fall huvudsakligen bli fråga om ett slags spekulation, huruvida man skall lyckas påträffa viss handling, som utmätningsborgenären i så fall skulle få chansen att tillgodogöra sig framför andra borgenärer.
    För min del skulle jag nog finna det vara lämpligast och ligga närmast till hands att stanna för den lösningen, att specialregeln uttryckligen skulle begränsas till att avse endast sådana värdepapper, som enligt lag kan bli föremål för dödningsåtgärd. En utmätning in effigie av en sådan handling, som inte kan dödas, torde lätt bli ett slag i luften. Man torde i ett sådant fall i realiteten dock inte ha annat att lita till än att en sådan handling bör kunna skaffas fram genom de metoder, som — utan specialregeln — lagligen står kronofogdemyndigheten till buds, t. ex. förfrågan hos banker m. fl. eller förhör enligt nya utsökningsbalken 5 kap. 13 §, med straffansvar för oriktig uppgift, eller polisundersökning, då skäl härtill finns, eller konkursansökan. Specialregeln för utmätning skulle alltså kunna undvaras för dessa fall.
    Om det likväl skulle vara lagstiftarens mening, att specialregeln skall ha den under C ovan skisserade tillämpningen, avseende handlingar som inte kan dödas, vore det av intresse att lagregeln kunde bli utformad så att detta klart framgår. I annat fall måste nog de myndigheter och enskilda, som har att tillämpa specialregeln, ha en viss anledning till tvekan beträffande dess giltighetsområde. Det vore då även av intresse att få del av motiven för utvidgningen; detta skulle ge vägledning vid tillämpningen. Lagregeln borde i så fall även klart utsäga, att om handlingen inte kan framskaffas inom viss skälig tid betalningsförbudet skall hävas, i den ekonomiska samfärdselns intresse. En sekundogäldenär torde inte böra betungas med betalningsförbud längre än som är nödvändigt.
    Naturligtvis är det här behandlade spörsmålet angående tolkningen och tillämpningen av en specialregel vid utmätning inte av alltför stor vikt. "Man bör inte överdriva betydelsen därav", för att använda ett uttryckssätt som dagens politiker älskar. Men det torde dock vara av principiell och även praktisk betydelse att ny lag utformas så, att den i möjligaste mån är klar, otvetydig och adekvat, så att den kan tillämpas utan svårighet av de myndigheter och den allmänhet, som får att handskas med lagen. Och det rör sig här endast om en fråga, som lämpligen borde kunna lösas genom ett förtydligande under lagstiftningens fortsatta gång.

Erik Burling