Svensk rättspraxis

 

Obligationsrätt: Skadestånd i utomobligatoriska förhållanden 1967—1971

 

Av professor FRITJOF LEJMAN

 

 

Skadestånds beräkning

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Kausalitet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 179

Sjukvårdskostnader o. d. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 181

Ersättning för inkomstförlust . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 183

Invaliditetsersättning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 184

Ideell skada . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 186

Underhåll till efterlevande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 188

Begravningskostnader och övrig ersättning vid dödsfall . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 189

Ersättning för egendomsskada . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 189

Regressrätt, avdrag m. fl. allmänna spörsmål . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 190

 

Kausalitet. I fråga om betydelsen av förefintlig sjukdom märkes FFR 1968 s. 88 (NJA C 83), där en 87-årig man påkördes av en bil och ådrog sig skallskador. Ett halvår senare avled han. Som dödsorsak angavs emellertid vid sidan av hjärnskada efter olycksfallet blodpropp, som sannolikt härrört från tidigare förefintliga sjukliga förändringar i hjärtat och gynnat uppkomsten av en lunginflammation. Enligt läkarutlåtande kunde ej sägas, att den skadade avlidit enbart till följd av skadorna, men de torde i mycket väsentlig grad bidragit till dödsfallet. Fallet gällde ansvar för vållande till annans död, och majoriteten ansåg sådant samband föreligga mellan påkörningen och den påkördes död att bilisten skulle fällas därför. Vållandet ansågs dock ringa. En i hovrätten skiljaktig ledamot ville fria under motivering att det icke var uteslutet att dödsorsaken enbart bestått i sjukliga förändringar i hjärtat. Den skiljaktiga meningen kan ha grundat sig på att i brottmål strängare krav måste uppställas, så att även en möjlighet att dödsfallet orsakats enbart av sjukdom uteslöte ansvar. Denna mening kan ha influerats av ansvarsdomen i NJA 1962 s. 469. Majoritetens ganska intetsägande motivering synes ta sikte på adekvanssynpunkter och torde innebära att skadevållaren ej kan undgå ansvar på grund av den skadades dåliga hälsotillstånd, som för övrigt icke kunde anses abnormt för en person i hans ålder. En i fallet eventuellt förd skadeståndstalan kunde ha motiverats på samma sätt. Se om berörda adekvansproblem Hellner 12,2 och 12,3 under b 2). — Ett härmed besläktat fall är NJA 1969 s. 311 (FFR s. 53). Frågan gällde här huruvida arbetsoförmåga som vållats genom en trafikolycka

 

Översikten utgör fortsättning av förf:s översikt i SvJT 1975 s. 712. Föregående översikter återfinnes i SvJT 1942 s. 300, 1946 s. 401, 1954 s. 366 och 434, 1959 s. 313 och 521, 1965 s. 314 och 635 samt 1970 s. 293 och 537. 

även föranletts av en hos den skadade före olyckan föreliggande hjärnskada och betydelsen av denna omständighet för omfattningen av skadeståndsskyldigheten. I detta fall har HD uttryckligen uttalat sig om båda skadeorsakerna. Att trafikolyckan medverkat till uppkomsten av arbetsoförmåga var i målet ostridigt. Ingående behandlades därefter frågan om en äldre hjärnskada medverkat. Vissa omständigheter tydde på att sådan skada förelegat. Då emellertid några symptom på denna icke framträtt före olyckan, utan fastmera den skadade under en lång följd av år före olyckan varit arbetsför, ansågs det ovisst om den skulle utövat någon inverkan, därest olyckan ej inträffat. Tillräckligt stöd saknades därför för antagandet att arbetsoförmågan föranletts jämväl av annat än trafikolyckan, och full ersättning utdömdes för denna. Det är måhända ägnat att förvåna att man så ingående diskuterat den kasuella faktorn, den äldre hjärnskadan. Se Hellner, Skadeståndsrätt, 2 uppl., 12, 10. Det kunde förefalla som om man ifrågasatt att liksom i NJA 1964 s. 177 nedsätta skadeståndet på grund av hjärnskadan till att avse endast en del av skadan. Emellertid har HD härvid uttryckligen förklarat att det vore ovisst, om hjärnskadan någonsin skulle utövat menlig inverkan, därest trafikolyckan ej inträffat. Den skadade skulle tydligen i detta fall enligt HD:s förutsättning fortsatt att vara arbetsför. Slutsatsen blev att fullt skadestånd skulle utgå oberoende av den särskilda ömtåligheten hos den skadade. Denna tankegång stämmer också med differensläran. Bevisbördan för den kasuella faktorns medverkan synes ha lagts på skadegöraren. Om denna bevisbördefördelning och betydelsen härvidlag av styrkan hos den ansvarsgilla faktorn se Agell i Festskrift för Ekelöf s. 22 ff, särskilt s. 28. Fallet har också ingående kommenterats av Lech, Skadeersättning för personskada, s. 43 och Wahlquist i Läkartidningen 70: 4408—12, 1973.
    Beträffande kausalsammanhang mellan en handling och en skada som inträffat också genom en senare händelse märkes FFR 1969 s. 169 (hovrättsdom). En 16-årig flicka, som skadats svårt och chockats vid en bilolycka, hade förts till sjukhus, där hon efter några timmar fallit ur sängen och kort därefter avlidit. Socialstyrelsen uttalade i utlåtande att den huvudsakliga orsaken till dödsfallet varit den skadades chocktillstånd, att det ej vore uteslutet att fallet ur sängen medverkat till dödsfallet men att det ej vore möjligt att bedöma hur stor betydelse fallet ur sängen haft. Fallet gällde ansvar för vållande till annans död. Åtalet härför mot den bilansvarige ogillades. Domen kan ha influerats av ansvarsdomen i NJA 1962 s. 469. Den synes emellertid stå mindre väl i överensstämmelse med utgången i NJA 1957 s. 139 och 1966 s. 30, där bilansvarig blev ansvarig för skador genom senare bilpåkörningar efter en bilolycka. — I linje med dessa rättsfall har däremot FFR 1970 s. 149 (hovrättsdom) avgjorts. Bilansvarig blev här fälld till ansvar för vållande till annans död och skadeståndsskyldig i ett fall då en fotgängare avlidit till följd av huvudskador, som uppkommit antingen genom påkörningen av den bilansvariges bil eller genom överkörning av en annan bil kort därpå. Det framhölls att trafiken vid olyckstillfället var tät. — Ett annat fall som rör s.k. följdskada är FFR 1971 s. 147 (SB 967/1971). Här hade bilförare gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik, varigenom bilen vält och blockerat vägbanan. Han blev ansvarig även för skador som tillfogats motorcyklist, då denne påkört dels en framförvarande bil, som stannat framför den bil som vält, och dels en annan bil, som befann sig bakom

 

den bil som vält. Det hänvisades till att kollision skett högst några minuter efter vältningen och till den rådande trafiksituationen med mörker. Skadeståndet jämkades till hälften i underrättens dom, som ej överklagades av den skadelidande.
    Angående ansvaret för följdskada i form av senare inträffande sjukdom märkes NJA 1971 s. 78 (FFR s. 17), där ersättning för s. k. psykogen depression tilldömdes person efter en bilkollision. Han hade varit förare av den ena bilen, och som passagerare hade hans föräldrar medföljt. Vid kollisionen hade han kastats ur bilen och från sin plats på marken kunnat iakttaga hur hans föräldrar satt orörliga i bilen. De avled samma dag. Den skräckfyllda situation vari han försatts genom olyckan ansågs ha åstadkommit en chock som medfört depression och arbetsoförmåga. Depressionen ansågs stå i så direkt och nära samband med olyckan, att den andra bilens förare, som ensam var vållande till olyckan, blev skadeståndsskyldig, oavsett i vilken grad föräldrarnas död medverkat till depressionen. Av motiveringen synes framgå att man här i enlighet med rekommendationer som framförts i litteraturen icke betraktat skadan såsom en tredje mans följdskada utan som en särskild typ av personskada i samband med olyckan. Som beaktansvärt omnämnes särskilt i motiveringen att den som tilldömdes skadestånd för depressionen själv var förare av bilen och att han själv erhållit kroppsskador. Från fallet torde följaktligen inga slutsatser kunna dragas om hur skadeståndsfrågan skulle bedömas i ett fall där den chockade varit mindre inblandad i olyckan. Jfr för övrigt tidigare praxis, t. ex. FFR 1960 s. 318 (hovrättsdom), där busspassagerare vägrades skadestånd på grund av chock vid åsynen av skadade personer som påkörts av bussen. Se om ifrågavarande problem i övrigt Hellner i SvJT 1969 s. 340 och 343, A. Vinding Kruse, Erstatningsretten II Del, s. 381—385 och Lech, Skadeersättning för personskada, s. 163. — Se häremot FFR 1970 s. 192 (hovrättsdom), anfört ovan i SvJT 1975 s. 714—715 under skada orsakad av djur och skada i följd av biltrafik (bristfällighet å fordon). Här ogillade vederbörande hovrätt med ändring av underrättens dom skadeståndsyrkande med ett symboliskt belopp från en lantbrukare för förlorad arbetsförtjänst i följd av nervösa besvär, betingade av hans tvååriga dotters död i en trafikolycka. Lantbrukaren ansågs själv medvållande till olyckan, som inträffade då han — ledande en cykel på vars barnsadel hans dotter suttit — drivit sina kor över en väg utan att varna vägtrafikanterna. En bil på vägen hade därvid i följd av bristfälliga bromsar sladdat vid inbromsningen och påkört cykeln, lantbrukaren själv och några kor. Tilläggas kan att bilisten, som dömdes till ansvar för vårdslöshet i trafik och ålades skadestånd, icke ansågs kunna fällas till ansvar för vållande till flickans död, då själva påkörningen av cykeln uteslutande ansågs orsakad av bromsfelet och detta var av sådan art att han icke känt till eller bort känna till det.
    Hänvisas bör också till NJA 1970 s. 227 (FFR s. 35) angående ett adekvansspörsmål vid vattenföroreningar, anfört i SvJT 1975 s. 712 under ersättning för immissioner.

 

Sjukvårdskostnader o. d. I NJA 1967 s. 497 (FFR s. 58) gällde frågan om Stockholms stad såsom sjukvårdsansvarig hade rätt att av bilansvarig utkräva större avgift för sjukhusvård av bilskadad än den som skulle ha utgått på stadens egna sjukhus. Den skadade hade — efter vad som upp-

 

gavs på grund av platsbrist — måst överflyttas för konvalescentvård till ett privat sjukhem, där högre avgifter uttogs. Något avtal med den skadade hade ej träffats härom. Hans enda inkomst utgjordes av folkpension. Den bilansvarige gjorde gällande, att staden vid överflyttandet tagit hänsyn till att avgiften kunde beräknas bli ersatt genom skadestånd och därmed också försäkring. Han invände också att uttagandet av en högre avgift skulle strida mot den kommunala likställighetsprincipen. Majoriteten i HD åberopade att sjukhusavgiften finge differentieras av sociala skäl och med hänsyn till den avgiftspliktiges ekonomi samt att därmed kunde avses även hans skadestånds och försäkringsförhållanden. Det kunde på grund av platsbrist ej undvikas att ett visst antal försäkringsfall överfördes till privata sjukhem, och det funnes ej anledning befara att urvalet bleve ogynnsamt ur försäkringsbolagens synpunkt. Icke heller strede uttagandet av den högre avgiften mot den kommunala likställighetsprincipen, eftersom staden ej vore huvudman för de privata sjukhemmen. Den högre avgiften utdömdes därför. En ledamot var emellertid skiljaktig och ville ogilla yrkandet om den högre avgiften. Han åberopade därvid, att även om staden ägt för den skadade uppställa villkor att merkostnaden för vård å privatsjukhus skulle betalas av honom, hade han i detta fall icke blivit bunden av sådant villkor för vård som lämnats genom stadens försorg. En sjukvårdsavgift kunde icke sägas vara en den skadades kostnad, om han icke i princip varit skyldig erlägga den. — Det förefaller förf. som om i varje fall denna sistnämnda synpunkt är ganska tungt vägande. Majoritetens ståndpunkt kan onekligen — trots dess bestridande härav — leda till att kostnader som strängt taget icke ingår i skadan kan övervältras på ansvarsförsäkringsbolagen. Å andra sidan kan man kanske till försvar för majoritetens ståndpunkt anföra att denna ligger i linje med att ansvarsförsäkring numera vid skadeståndsbedömningen betraktas som en tillgång hos den skadelidande. Ett sådant synsätt har så småningom arbetat sig fram i fråga om barns skadeståndsskyldighet etc. och har numera lagfästs genom nya skadeståndslagen med senare ändringar i fråga om skadeståndetsbestämmande. Ett ytterligare fall angående skyldigheten att ersätta de högre vårdkostnaderna på enskilt sjukhem refereras i NJA 1968 s. 23 (FFR s. 9). Det gällde här en svårt trafikskadad 74-årig lantbrukarhustru i ganska goda ekonomiska omständigheter, som svårt vantrivdes på landstingets sjukhem. Meningarna i HD blev mycket delade. Två ledamöter ogillade talan under åberopande att vården å landstingets sjukhem vore likvärdig. Två andra ledamöter ville bifalla talan under framhållande av att den mera personliga vården och trivseln å det enskilda sjukhemmet i förevarande fall ökade utsikten till rehabilitering och att de ökade kostnaderna sålunda kunde anses motiverade av medicinska skäl i vidare mening. Den femte ledamoten, vars votum blev bestämmande för domen, gick en medelväg och utdömde ett vårdbidrag i enlighet med yttrande i målet från Trafikanstalternas nämnd. Detta bidrag skulle bestämmas efter skälighet och hänsyn borde tagas till alla föreliggande omständigheter, såsom den skadades ålder, bosättningsort, ekonomi, levnadsstandard och vanor. Domen synes innebära ett betydelsefullt erkännande av att skadefall ur vårdsynpunkt måste bedömas individuellt. Hänsyn kan härvid böra tagas till att det kan vara svårare för en person med tidigare högre levnadsstandard att anpassa sig till den ofta mer rutinmässiga vården på allmänna sjukhusanstalter. — Se i detta sammanhang vidare FFR 1971 s. 212 (hovrättsdom), där svårt trafikskadad person för vil-

 

ken bekostats enskilt rum å sjukhus, tillerkändes ersättning för vissa klädespersedlar, som blivit utslitna vid nötning mot gips och kryckor, men däremot förvägrades ersättning för anskaffande av TV på sjukrummet, böcker, tidningar, brevpapper, blommor, frukt, presenter till sjukhuspersonalen, särskilt inrättad stol, terapimaterial, elektrisk rakapparat och taxikostnader för besök hos sin hustru då hon under hans sjukdomstid låg på annat sjukhus för att föda barn. Det ansågs att den förvägrade ersättningen avsåg kostnader som borde ersättas med den ersättning å 12 000 kr. som tillerkänts den skadade för sveda och värk.
    Slutligen skall här anmärkas hovrättsdomarna i FFR 1967 s. 211, där trafikskadad 49-årig gift kvinna tillerkändes ersättning för taxiresor sommartid mellan sin bostad i Stockholm och familjens lantställe utanför staden under konvalescenttiden, och FFR 1970 s. 202, där ersättning utdömdes för hemhjälp av anhörig (den skadades svärmor), som varit behjälplig med hemsysslor under den skadades konvalescenttid efter handskador. Invändning
i sista fallet om att den skadades svärmoder hade en familjerättslig skyldighet att utan ersättning hjälpa den skadade ogillades. Se om sista fallet Lech, Skadeersättning för personskada s. 108 ff, som lanserar synpunkten att skälig ersättning i dylika fall kan motiveras med principen obehörig vinst.

 

Ersättning för inkomstförlust. Härom föreligger två hovrättsdomar angående avbrott i utbildning. I FFR 1967 s. 161 hade en knappt 7 årig gosse genom en trafikolycka åsamkats ett års försening i den skolgång som vid tiden för olyckan icke ens påbörjats. Med hänsyn till sistnämnda omständighet ansågs en eventuell försening av inträdet i förvärvslivet, som vore i tiden avlägset och beroende på många osäkra faktorer, icke kunna beaktas vid skadeståndets bestämmande. Ersättning kunde därför blott utgå för uppehälle under det år skolgången uppskjutits. I den andra domen, FFR 1968 s. 169, tillerkändes däremot en kvinnlig studerande vid tandläkarehögskola ersättning för förlorad arbetsinkomst under en tid av sju månader varmed hennes utträde i förvärvslivet försenats. Skadan hade här inträffat
2 1/2 år före den tidpunkt då hon skulle avlagt examen. I domen åberopades som principavgörande det tidigare fallet NJA 1964 s. 431, där emellertid den försenade examen var nära förestående. I den aktuella domen förklarade man sig dock kunna bortse från ett sådant krav med hänsyn till den skadades studiebegåvning, den reglerade studiegången vid tandläkarehögskolan och det faktiska förhållandet att den skadade sedermera avlagt examen på normal tid. Se om ifrågavarande problem Stig Jørgensen, Erstatning for Personskade og Tab af Forsørger, 3 uppl. (1972), s. 248 ff.
    Se jämväl hovrättsdomarna i FFR 1970 s. 192, anfört ovan i SvJT 1975 s. 714—715 under skada orsakad av djur och skada i följd av biltrafik (bristfällighet å fordon) samt i denna översikt under kausalitet, och FFR 1971 s. 212, anfört ovan under sjukvårdskostnader, där den skadade såsom civilekonom omedelbart efter utskrivningen från sjukhuset kunde få anställning med högre lön än han tidigare haft och tilldömdes ersättning för löneskillnaden också under de sista 11 månaderna av sjuktiden. Hänsyn togs därvid till åberopad lönestatistik, till att han erhållit anställning efter särskild prövning och på grund av personliga kvalifikationer och till att arbetsgivaren förklarat att han kunnat anställas med den högre lönen redan under nämnda månader.

 

Invaliditetsersättning. I frågan om skadeståndet skulle beräknas efter medicinsk invaliditetsgrad eller faktisk förvärvsförmåga märkes FFR 1967 s. 189 (hovrättsdom), där en 23-årig reservofficersaspirant, som vid olycka under militärtjänst erhållit skador, medförande 40 % medicinsk invaliditet, krävde livränta av Kronan efter denna invaliditetsgrad och årsinkomsten för en civilekonom i enskild tjänst. Han åberopade därvid att han efter reservofficersutbildningen ämnat söka inträde vid universitet för utbildning till nämnda yrke, för vilket han hade erforderliga meriter. Hovrättensmajoritet (2 ledamöter) fann emellertid att den skadelidande, som numera vore försäljningschef inom textilbranschen, icke fått sin faktiska förvärvsförmåga sänkt. Emellertid borde beaktas att hans handikapp medförde ökade kostnader i hans dagliga liv och för genomförande av normal arbetsinsats samt att han för framtiden löpte risk att i vissa lägen vara mindre konkurrenskraftig vid sökande av anställning. Majoriteten utdömde därför endast s. k. besvärslivränta efter vissa belopp med nedsättning till hälften från 67 års ålder. Se härom för övrigt SOU 1973: 51 s. 43 och Prop. 1975: 12 s. 147. Då denna form av livränta icke avsåg att ersätta inkomstförlust, ansågs ej skyldighet föreligga att avräkna den livränta som utgick från riksförsäkringsverket. Den skadade förbehölls därjämte rätt att vid väsentlig förändring av invaliditeten yrka ytterligare livränta. Däremot ansågs Kronan icke kunna förbehållas rätt vinna omprövning rörande livräntan, eftersom besvärslivräntan icke vore anknuten till någon objektivt fastställd grad av invaliditet. Minoriteten, bestående likaledes av 2 ledamöter, ville bifalla den skadelidandes talan. — I FFR 1968 s. 94 (NJA C 310) hade en 11-årig pojke blivit skadad under en slöjdlektion och förlorat högra handens pek- och långfinger jämte delar av tillhörande mellanhandsben, vilket innebar 35 % invaliditet. Yrkande om ersättning för mistad arbetsförtjänst från den skadades inträde i förvärvslivet vid 15 års ålder till tiden för talans anhängiggörande ca 5 år senare ogillades, enär det ej styrkts att han gått miste om arbetsinkomst. För tiden därefter utdömdes livränta. För förfluten tid bedömde man alltså här inkomstförlusten efter faktiska förhållanden. Jfr Lech s. 119 och rekommendationer i Prop. 1975: 12 s. 147 — I FFR 1969 s. 94 (NJA A 43) hade en 60-årig man vid trafikolycka tillfogats 60 % invaliditet, bestående i dubbelseende, psykiska besvär, nedsättning av luktsinne och funktionsnedsättning i skulderled m. m. Den skadelidande, som var bilförsäljare, yrkade bl. a. livränta, beräknad efter medelinkomsten för bilförsäljare, från tiden för sjukdomstillståndets upphörande. Yrkandet framställdes ca 10 år efter denna tidpunkt. Livränta bestämdes här även för förfluten tid. Vid dess bestämmande ansåg HD icke större inkomst kunna läggas till grund än den ungefärliga inkomst den skadelidande haft vid skadetillfället. Särskilda förhållanden förelåg dock här. Däremot togs i fråga om livräntan hänsyn till den ekonomiska utveckling som ägt rum fram till tidpunkten för dess slutliga bestämmande. Livräntan nedsattes till hälften från 67 års ålder. Ersättningen för lyte blev 10 000 kr. med ränta från stämningens delgivning trots att ränteyrkandet framställts senare.
    Vad särskilt angår ögonskador är att notera två fall. I FFR 1967 s. 182 (hovrättsdom) hade en 37-årig företagare, som i huvudsak utan biträde av annan drev rörelse med viss försäljningsverksamhet, genom bilolycka åsamkats ögonskador i form av dubbelseende medförande 20 % invaliditet. Livränta medgavs från sjukdomstidens slut efter denna invaliditetsgrad och

 

hans i anställningsavtalet med företaget garanterade årslön 24 000 kr. Livräntan skulle nedsättas till hälften vid 67 års ålder. Den skadelidande gjorde emellertid gällande att livräntan borde utgå med högre belopp. Skälet härför var att han efter olyckan måst anställa ett biträde i försäljningsverksamheten och att löneutrymmet för honom själv i företaget därigenom varaktigt minskats. Han yrkade emellertid i första hand även att invaliditetsersättningen skulle utgivas i engångsbelopp, så att han kunde insätta skadeståndssumman i sitt företag. Detta sistnämnda yrkande avslogs av domstolarna. I fråga om livräntan skilde domstolarna mellan förfluten tid och kommande tid. Vad gällde förfluten tid kunde ej med stöd av utredningen antagas att han skulle erhållit högre lön om olyckan ej mellankommit. Vadgällde kommande tid framhölls att företagets lönsamhet berodde av en mängd andra faktorer än anställandet av biträde, exempelvis konjunkturer, förändringar i detaljhandelsstruktur och andra konkurrensförutsättningar. Säkra slutsatser om företagets förmåga att utge den garanterade lönen för framtiden kunde därför ej dragas, och livräntan kunde ej beräknas på annat sätt än som medgivits. — I FFR 1970 s. 160 (hovrättsdom) hade en bilreparatör genom olycksfall i arbetet blivit skadad i ena ögat, vars synförmåga blivit så nedsatt att han endast kunde uppfatta handrörelser framför detta öga. Invaliditetsgraden utgjorde 20 %. Invaliditetsersättning bestreds emellertid på den grund att den skadade ej lidit inkomstförlust. Hovrätten fann att den skadade icke lidit påvisbar inkomstförlust beträffande förfluten tid. Emellertid utdömde hovrätten trots detta — tydligen med rättsfallet NJA 1966 s 254, avseende en bilmekaniker, som förebild — livränta från tiden för sjukskrivningens upphörande efter nämnda invaliditetsgrad och efter den inkomst den skadade hade vid olyckstillfället. Hovrätten beaktade därvid, att den skadades valmöjligheter på arbetsmarknaden kunde komma att begränsas, att risk fanns för att skadan på längre sikt kunde nedsätta hans prestationsförmåga med ökade konkurrenssvårigheter som följd och att den s. k. katastrofrisken att förlora synen även på andra ögat vore en ständig påfrestning. Hovrätten fann även praktiska skäl tala mot en uppspaltning av livräntan, som inneburit att den ej skulle utgå för förfluten tid. Ersättning försveda och värk beräknades till 1 500 kr. och för lyte och men till 5 500 kr. Med hänsyn till den skadades medvållande jämkades skadeståndet genomgående till hälften. De av hovrätten anförda domskälen har ingående kommenterats och kritiserats av Lech dels i samband med referat av 1966 års fall i SvJT 1968 s. 445 ff och i Skadeersättning för personskada s. 135 ff och dels beträffande livräntas utdömande för förfluten tid i samband med referat av här behandlade fall, avdömt av Hovrätten för övre Norrland 29/4 1970, i sistnämnda arbete s. 139 ff. Se angående principen för invaliditetsersättning även Hellner s. 258, Jørgensen, Erstatningsret (1972) s. 186 ff och förf:s referat av 1966 års fall i SvJT 1970 s. 541. Det torde vara antagligt att hovrätten i det här aktuella fallet räknat med att en inkomstnedsättning enligt allmän erfarenhet med viss grad av sannolikhet skulle inträffa. I samband med de lagändringar som trätt i kraft 1 januari 1976 har emellertid i propositionen härom underkänts såväl hovrättens sätt att bestämma ersättning för förfluten tid som dess hänsynstagande till katastrofrisken. Den faktiska förlusten av inkomst bör enligt departementschefen bli avgörande, och den skadade bör kunna kompenseras genom ögonskadeförsäkring. Se Prop.1975: 12 s. 148 och 154.

 

Ideell skada. Beträffande beloppen av ersättning för sveda och värk samt lyte skall här i ett sammanhang anföras FFR 1967 s. 211, anfört ovan under sjukvårdskostnader (49-årig gift kvinna; brott på ena fotens fotknölar och skenben; 1 500 kr. för sveda och värk; underrättens dom), FFR 1968 s. 94 (NJA C 310), anfört ovan under invaliditetsersättning (11-årig pojke; förlust av högra handens pek- och långfinger med delar av tillhörande mellanhandsben; 2 500 kr. för sveda och värk samt 6 000 kr. för lyte och men), FFR 1968 s. 193 (hovrättsdom) (trafikskadad 21-årig kvinna; lårbensbrott och knäfraktur, föranledande 2 månaders sträckbehandling och efteroperation; 2 200 kr. för sveda och värk med motivering att detta belopp var maximibelopp enligt vederbörande försäkringsbolags normer i liknande fall), NJA 1969 s. 469 (FFR s. 80) (46-årig montör; skador på kotpelare och ryggmärg, medförande total förlamning av benen, allvarliga störningar i blås- och tarmfunktion samt impotens; 16 mån. sjuktid, varav 9 mån. på sjukhus; 40 000 kr. för sveda och värk samt lyte och men), FFR 1969 s. 94 (NJA A 43), anfört ovan under invaliditetsersättning (60-årig bilförsäljare; dubbelseende, psykiska besvär, nedsättning av luktsinne och funktionsnedsättning i skulderled; 10 000 kr. för lyte med viss hänsyn i HD till penningvärdets fall), FFR 1970 s. 160, anfört ovan under invaliditetsersättning (29 årig bilreparatör; skada å ena ögat, vars synförmåga nedsatts så att endast handrörelser kunde uppfattas framför ögat; 1 500 kr. för sveda och värk och 5 500 kr. för lyte och men), FFR 1970 s. 202, anfört ovan under sjukvårdskostnader (34-årig gift kvinna; förlust av yttersta falangen på högra handens pek-, lång-, ring- och lillfinger samt ärr på insidan av underarm; 8 000 kr. för lyte och men), FFR 1970 s. 227 (SvJT 1971 rf s. 74), anfört i SvJT 1975 s. 722 under rörelseidkares m. fl. ansvar gentemot utomstående (packningsarbetare; handskada vid fall mot glasruta; 3000 kr. för sveda och värk och 2 000 kr. för lyte och men; underrättens dom), NJA 1971 s. 78 (FFR s. 17), anfört ovan under kausalitet (svetsare; bröstkorgsskador och psykogen depression; 500 kr. för sveda och värk; underrättens dom), NJA 1971 s. 235 (FFR s. 48) (39-årig svårt trafikskadad kvinna; omfattande ansikts- och käkskador samt ryggmärgsskada, medförande bestående total förlamning av nedre delen av bålen och båda benen; allvarliga störningar i blås- och tarmfunktion samt krampanfall; sjuktid 4 år 3 mån., varav 1 1/2 år på sjukhus med ett flertal operationer, undersökningar och behandlingar; 75 000 kr. för sveda och värk samt lyte och framtida men), FFR 1971 s. 183 (hovrättsdom) (knivhugg i handen, föranledande gipsförband under 4 veckor; 500 kr. för sveda och värk) och FFR 1971 s. 212, anfört ovan under sjukvårdskostnader och ersättning för inkomstförlust (23-årig fil.stud.; initialt livshotande skador i form av skallfraktur med hjärnskakning och komplicerad underbensfraktur, medförande ett flertal operationer, sträck- och gipsbehandlingar m.m.; sjuktid 20 mån., varav på sjukhus 9 mån.; 12 000 kr. för sveda och värk). Det bör tillfogas, att i de två mål som rör synnerligen svårt trafikskadade personer, NJA 1969 s. 469 och NJA 1971 s. 235, förelegat yttranden från Trafikförsäkringsanstalternas nämnd med värdefulla upplysningar om nämndens praxis. I det senare målet förelåg även yttrande från Ansvarighetsförsäkringens personskadenämnd. Ett principuttalande gjordes i HD i det förra målet av justitierådet Conradi, som motiverade den relativt låga ersättningen för ideell skada med önskemålet att samordna skadeståndet med socialförsäkringen. Strävan att nå nordisk rättsenhet påpekades även. Jfr på

 

ifrågavarande område också Lechs framställning s. 168 ff och 174 ff.
    Angående skadestånd för ärekränkning märkes FFR 1968 s. 153 (SvJT 1970 rf s. 2) (hovrättsdom). Det här relevanta var ansvar och skadestånd för förtal av avliden genom tryckt skönlitterärt verk. Som målsägande uppträdde tre barn till den avlidna och en dotter till ett av dem. Det skönlitterära verket utgjorde en person- och miljöskildring från författarens, den avlidnas och hennes familjs gemensamma hemtrakt. Den avlidna och målsägandena angavs under fingerade namn men kunde utan svårighet identifieras, i varje fall av de läsare som kände den avlidna och hennes familj. Hovrätten fann att vissa författarens yttranden innefattade förtal av den avlidna och att dessa yttranden icke kunde anses försvarliga med hänsyn till den allmänna yttrandefriheten i skönlitterära verk, eftersom författaren icke haft skäl att skriva så verklighetstroget som skett. Förtalet ansågs vidare sårande för de efterlevande, vilket den åtalade författaren för övrigt vitsordat. Bötesstraff utdömdes. — I skadeståndsfrågan gick emellertid avgörandet i annan riktning än i NJA 1966 s. 565 angående den vid flygolycka omkomne generalsekreteraren i Förenta Nationerna Dag Hammarskjöld, där skadestånd utdömts med 3 röster mot 2 i HD. Redan i majoritetens dom i sistnämnda mål hade påpekats, att det finge anses vara en öppen fråga i vad mån skadestånd skulle utgå till efterlevande. Därvid anfördes framför allt, att det då tillämpliga stadgandet om skadestånd för ärekränkning i SL 6: 3, som även var aktuellt i det nu refererade målet, icke undergått någon ändring i samband med tillkomsten 1964 av brottet "förtal mot avliden" och att icke heller — trots förslag från lagrådet — propositionen därvid haft något uttalande härom. Det vore därför enligt nämnda majoritet tveksamt om skadeståndet kunde vidgas till att utgå även till efterlevande. Emellertid stannade majoriteten då för att anse böter jämte skadestånd vara en lämplig reaktion i ett tryckfrihetsmål. I det här refererade målet underkände hovrätten denna synpunkt under framhållande av att frågan om rätt till skadestånd icke kunde påverkas av den form i vilken förtalet skett. Vidare ansåg hovrätten att mot skadestånd främst talade, att enligt en huvudregel i svensk rätt endast den av skadan omedelbart drabbade erhölle skadestånd. Kriminaliseringen av förtal av avliden vore främst avsedd att skydda minnet av den avlidne. Eftersom de efterlevande, om förtalsbrottet begåtts medan den förtalade levde, icke finge succedera i hans skadeståndsrätt vore det vidare oriktigt, om de skulle komma i bättre ställning genom hans död. I följd härav ansåg hovrätten med ändring av Stockholms Rådhusrätts dom det aktuella stadgandet i SL 6: 3 icke kunna tagas till grund för skadestånd till efterlevande för förtal av avliden. Det förefaller dock förf. av denna översikt tveksamt, om man behöver vara så restriktiv vid tillämpning av detta stadgande. Det må anmärkas att reglerna i detta stadgande efter lagändring, som trätt i kraft den 1 januari 1976, upptagits i skadeståndslagen 1: 3, som stadgar skyldighet att ersätta personskada "i fråga om lidande som någon tillfogar annan" genom bl. a. "ärekränkning eller dylik brottslig gärning". I kommitténs för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet betänkande Ärekränkning (SOU 1972: 88) s. 83 har emellertid föreslagits att någon rätt för efterlevande till ideellt skadestånd icke skall föreligga. Detta skall genomföras genom att förtal av avliden icke skall medföra ansvar, om förtalet icke kan anses kränka den avlidnes minne.

 

    Här må också anmärkas det i huvudsak straffrättsliga fallet FFR 1971 s. 165, ett känt mål, som emellertid icke gick längre än till Svea Hovrätt. I en intervjuserie 1967 å Arlanda flygplats med hemvändande Spanienresenärer hade bl. a. en av resenärerna intervjuats av skådespelerskan Lena Nyman om sin inställning till Spanienresor och om den spanska regimen. Intervjun inspelades därvid på film. Den intervjuade hade icke fått veta något om vartill intervjun skulle begagnas. Utan hans samtycke hade sedermera intervjun intagits i filmen "Jag är nyfiken — gul", som i flera avsnitt av många personer ansetts sedlighetssårande. Den intervjuade, som tog illa vid sig av sin förekomst i filmen, blev sjukskriven och väckte talan rörande ärekränkning — i andra hand kränkning av personlighetsskydd — samt yrkade därvid ersättning för inkomstförlust under sjuktid jämte ideellt skadestånd samt vidare medverkandeersättning och borttagande av intervjun från filmen. Stockholms Rådhusrätt ogillade talan om ärekränkning men utdömde ersättning för inkomstförlusten med ett i och för sig medgivet belopp samt viss mindre ersättning, 250 kr., i arvode för intervjun under åberopande av att intervjun begagnats utan den intervjuades samtycke. Hovrätten fann däremot att den offentliga visningen av filmen innebar lämnande av uppgift som var ägnad att utsätta den intervjuade för missaktning. Detta styrktes också av att den intervjuade, som hade till yrke att besöka unga föräldrar för att ge dem råd angående deras barn, utsatts för obehag av vänner. Då visningen av intervjuavsnittet icke ansågs försvarbar och filmen kunde ha utförts så att den intervjuade ej kunnat kännas igen, ansågs förtal föreligga. Ersättning för inkomstförlust och ideellt skadestånd utdömdes därför. Det senare skadeståndet sattes till 3 000 kr. med beaktande av filmens stora spridning. Ersättning för medverkan i filmen avslogs. Möjligheten att anse förtal föreligga kompenserade sålunda här avsaknaden av ett allmänt personlighetsskydd i svensk rätt. Med hänsyn tillatt ytterligare visningar kunde innefatta fortsatt förtal bifölls talan om avlägsnande av intervjun från alla kopior av filmen, som visas i Sverige för betalande publik. Angående denna sistnämnda rättsverkan se Brottsbalken 36: 5 och Beckmans m. fl. kommentar III s. 396. Jfr upphovsrättslagen § 55. Angående upphovsrätten till intervjuer se Lögdberg, Upphovsrätten och fotografirätten, 4 uppl., s. 31, och Prop. 1960: 17 s. 51.
    I fråga om skadestånd för ofredande genom buller har frågan därom varit uppe i NJA 1968 s. 211 (FFR s. 49). Bullret hade bestått i ihållande knackningar o. d. från en lägenhet i avsikt att störa hyresgästen i lägenheten under. Talan ogillades i HD. Den då tillämpliga lagen, 1864 års SL 6: 3, upptog endast brott mot personliga friheten och ärekränkning såsom grund för ideellt skadestånd. Den nuvarande motsvarande regeln — införd genom 1975 års lagstiftning i skadeståndslagen 1:3 — nämner emellertid särskilt också "annat ofredande". Fallet har därför numera ingen prejudicerande betydelse. Se angående lagändringen Prop. 1972: 5 s. 569 ff.

 

Underhåll till efterlevande. I fråga om underhåll till änka märkes FFR 1967 s. 137 (SvJT 1968 rf s. 14) (hovrättsdom). Den avlidne var här en 57-årig ombudsman i åkeriförening, som omkommit genom bilolycka 1962, efterlämnande jämnårig änka, som på grund av sjukdom icke kunde förvärvsarbeta och vuxna barn. Den avlidnes årsinkomst hade utgjort i genomsnitt 55 600 kr., och hans pension från 65 års ålder till 67 års

 

ålder beräknades till c:a 29 000 kr., därefter till 26 000 kr. Makarnas levnadsstandard hade varit hög. Änkan åtnjöt i yrkesskadelivränta, pensioner och kapitalavkastning ca 11 000 kr. om året. Den avlidnes förmögenhet hade vid dödsfallet utgjort 88 000 kr. men hade sedermera på grund av kapitalförbrukning nedgått, så att den 1965 utgjorde ca 51 000 kr. och enligt 1967 års självdeklaration ca 28 000 kr. Livränta yrkades endast till den tidpunkt den avlidne skulle fyllt 67 år. Den bestämdes av hovrätten med hänsyn till makarnas levnadsförhållanden och omständigheterna i övrigt till 5 000 kr. intill dess den avlidne skulle fyllt 65 år och 2 000 kr. för de återstående två åren. Se vidare Lech s. 195 ff och s. 218 samt bland tidigare rättsfall särskilt NJA 1951 s. 517 och 1958 s. 314.

 

Begravningskostnader och övrig ersättning vid dödsfall. I NJA 1971 s. 78 (FFR s. 17), anfört ovan under kausalitet och under ideell skada, ansågs i enlighet med yrkande en totalkostnad av ca 7 500 kr. rimlig för begravning år 1967 av två makar, som avlidit vid bilolycka. Därvid beaktades att särskilda kostnader uppkommit i anledning av transport av de avlidna till hemorten. Behållningen i makarnas bo utgjorde 30 000 kr. I fråga om ersättning för sorgkläder till makarnas vuxne son, som ej var bosatt i deras hem, framhöll HD i samband med godkännandet av ersättningen att han och föräldrarna var bosatta ej långt från varandra i ett förhållandevis litet samhälle. Jfr i fråga om ersättning för sorgkläder de tidigare FFR 1946 s. 17 och 1957 s. 264. I målet hade yttrande avgivits av Svenska försäkringsbolags riksförbund, där det uppgavs att — inom ramen för vad som är ersättningsgillt — i princip brukar ersättas "alla faktiska uppkomna kostnader, om totalsumman av dessa inte överstiger vad som är brukligt på orten med hänsyn tagen till den avlidnes förhållanden", och att särskild nedprutning av delposter icke brukade ske. Jfr vidare Lech s. 234 och 236 ff. — Se vidare FFR 1970 s. 192 (hovrättsdom), anfört i SvJT 1975 s. 714 under skada orsakad av djur, i SvJT 1975 s. 715 under skada i följd av biltrafik (bristfällighet å fordon) samt ovan under kausalitet (ersättning utdömd med 744 kr. för gravvård å tvåårig flickas grav) (målet i denna del ej fullföljt till hovrätten).

 

Ersättning för egendomsskada. I NJA 1971 s. 126 (FFR s. 27) gällde det att bestämma ersättning för skada på en 10 år gammal bil genom trafikolycka. Bilen hade av sin ägare efter olyckan reparerats för 2 594 kr. Emellertid hade dess värde före olyckan, motsvarande kostnaden för inköp av en likvärdig bil, beräknats till endast 1 200 kr. vid en besiktning, som utförts av en av vederbörande handelskammare utsedd värderingsman för bilar. Enligt uppgift hade ägaren därvid icke beretts tillfälle närvara. Den skadade bilens restvärde utgjorde 300 kr. Eftersom det skulle ställt sig betydligt billigare att anskaffa en likvärdig bil i stället för att reparera den skadade bilen och "sådana omständigheter ej förebragts i målet, att ägaren likväl kan anses ha varit berättigad till ersättning på grundval av reparation av bilen", bestämdes skadeståndet efter anskaffningspriset för en likvärdig bil med avdrag för restvärdet. Härigenom har i målet underkäntsde synpunkter, som enligt akten i målet anlagts av bilägaren, nämligen att värdet av bilen för ägaren måste bli avgörande och att denna måste ha valrätt att reparera, då likvärdig bil icke erbjudits honom. Avgörandet synes

 

stå i överensstämmelse med de tidigare fallen NJA 1936 s. 693, FFR 1953 s. 253 och 1957 s. 397. Jfr vidare Hellner s. 276 och Karlgren, Skadeståndsrätt, 5 uppl. s. 198 not 4. — Se även FFR 1971 s. 198 (hovrättsdom), där en ko som dödats genom bilpåkörning, tillades ett visst värde utöver slaktvärdet med hänsyn till möjligheten att den i framtiden skulle ha fött kalvar. Hänsyn borde emellertid vid värdets bestämmande därvid tagas till renkons ålder ävensom till den risk renägaren löpt att hans djur kunde gå förlorat på annat sätt, en risk som enligt utredning vore påtaglig.

 

Regressrätt, avdrag m. fl. allmänna spörsmål. Ettmål, som avser regressrätt och fördelning av skada mellan strikt skadeståndsskyldiga, har följt på det av förf. i SvJT 1970 s. 294 refererade NJA 1966 s. 248, där strikt ansvar för sprängskador vid omfattande sprängningsarbeten ålagts såväl fastighetsägaren på grund av grannelagsförhållande som entreprenören på grund av farlig verksamhet. Regressmålet refereras i NJA 1968 s. 387 (FFR s. 80). Det rörde sig här om en regresstalan från fastighetsägaren, Stockholms stad, för hälften av skadeståndet, mot entreprenören, som utfört sprängningsarbetena som självständig företagare. I enlighet med tidigare princip från plenimålet NJA 1937 s. 264 och NJA 1953 s. 164 fastställde HD här hovrättens dom, enligt vilken skadeståndet skulle — då någon överenskommelse därom ej åberopats — fördelas mellan parterna "efter vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt". Därvid borde beaktas — förutom arten och omfattningen av entreprenaden — att entreprenören utfört arbetet som självständig företagare, att sprängningarna utförts på uppdrag av staden och att sprängningsolyckan inträffat till följd av omständigheter som ej kunnat förutses. Eftersom "angivna eller andra omständigheter" icke föranledde att ansvaret helt eller till större del borde läggas på ena parten, fördelades skadeståndet lika. Formuleringen antyder att ett stort antal omständigheter härvid kan komma i betraktande, möjligen t. ex. också kausalitetsförhållandena. Någon huvudansvarig i det ifrågavarande kontraktsförhållandet har icke angivits, utan en presumtion för hälftendelning förefaller ha accepterats. Det naturliga kunde eljest ha varit, då det gäller enstaka skador vid arbetets utförande, att ålägga entreprenören det huvudsakliga ansvaret. Av akten i målet synes också framgå, att det vid Stockholms stads antagande av entreprenads anbud förutsättes att entreprenören skall svara för skador genom sprängsten. Detta har emellertid icke åberopats i målet, som för övrigt, såsom ovan nämnts, endast rör hälften av skadeståndet. Se för övrigt Hellner s. 198—199.
    Under här ifrågavarande rubrik bör också upptagas NJA 1967 s. 497 (FFR s. 58), anfört ovan under sjukhuskostnader och där utförligen refererat.
    I fråga om rätt till avdrag må här slutligen anmärkas FFR 1967 s. 189 (hovrättsdom), anfört ovan under invaliditetsersättning (skyldighet ansågs ej föreligga att å utdömd s. k. besvärslivränta, som ej avsåg att ersätta inkomstbortfall, avräkna livränta som den skadade tillerkänts av riksförsäkringsverket enligt militärersättningsförordningen).