HANS KLETTE. Trafiknykterhetsbrotten. Sthlm 1975. Norstedts.

 

Kletttes nu utkomna arbete Trafiknykterhetsbrotten är en omarbetad version av andra delen av förf:s doktorsavhandling Rattfylleribrottet från 1970 (recenserad av Göran Elwin i SvJT 1971 s. 121). Boken fyller ett stort praktiskt behov. Avsaknaden av en samlad framställning rörande de synnerligen betydelsefulla brotten rattfylleri och rattonykterhet framstod länge som en kännbar brist — i synnerhet som förarbetena till trafikbrottslagen ytterst ofullständigt behandlar åtskilliga viktiga frågor.
    Förf. ger en allmän översikt av brottskonstruktionen i 4 § trafikbrottslagen och behandlar därefter i särskilda kapitel begreppen fordonsslag, förande, påverkansmedel och påverkansgrad. Även påföljdssystemet behandlas utförligt liksom de i rättstillämpningen understundom problematiska frågorna rörande medverkan till rattfylleri och rattonykterhet. För varje brottsrekvisit berörs i skilda avsnitt den objektiva sidan respektive kravet på subjektiv täckning. I anslutning till framställningen redovisas och kommenteras de inte alltför talrika rättsfallen från överinstanserna. Mot de resonemang Klette framlägger kring rättsfallen NJA 1958 s. 39 och NJA 1973 B 11 — fråga om en spritpåverkad person, som genom trampning fört moped med obrukbar motor, kunnat fällas till ansvar för rattfylleri eller rattonykterhet — kan invändningar göras. Den naturligaste tolkningen av de båda rättsfallen synes oss vara att mopeden vid aktuellt tillfälle inte haft egenskap av motorfordon och att till grund härför legat en bedömning av hur trafikfarlig trampning av moped tett sig. Med en sådan tolkning har domstolarna både fastställt lagens innebörd och uppfyllt kravet att den bakomliggande rättspolitiska argumentationen skall redovisas. Som en mera allmän synpunkt kan i detta sammanhang framhållas att det kunde ha varit värdefullt om förf. i större utsträckning än som skett redovisat sin egen uppfattning i fall där rättspraxis saknas, t. ex. övningskörningsfall där eleven men ej instruktören är påverkad av starka drycker eller där båda är alkoholpåverkade (s. 41, jfr s. 151).
    Att begreppen påverkansmedel och påverkansgrad behandlas i skilda avsnitt är systematiskt och även pedagogiskt lämpligt, men som förf. påpekar

 

216 Stig Jungefors och Harry Juséliushar det visat sig svårt att i domsmotiveringar göra en klar distinktion mellan dessa begrepp särskilt när det gäller den subjektiva sidan. Ifråga om den subjektiva täckningen av påverkansmedlet starka drycker säger förf. (s. 51) att något kriminalpolitiskt problem inte kan anses föreligga eftersom vederbörande nästan undantagslöst är medveten om att han förtärt alkohol samt att det någon enstaka gång kan förekomma att han tror sig ha konsumerat en alkoholfri dryck medan det i verkligheten varit fråga om en alkoholhaltig dryck, t. ex. blandning av juice och gin. Faktum är att det i rättstillämpningen på senare tid förekommit inte så få fall, i vilka den tilltalade invänt att han ovetande fått i sig alkohol t. ex. genom att någon annan visat sig ha blandat en alkoholhaltig dryck i juice. Om vederbörande haft en någorlunda hög blodalkoholhalt, lär en dylik invändning mera sällan vara framgångsrik, eftersom den tilltalade måste — såsom hovrätten fann i rättsfallet SvJT 1974 rf s. 24 — ha insett att han kommit att förtära en icke ringa mängd alkohol. Uppsåtet behöver då inte täcka mer än konsumtionen av en sådan mängd ("icke ringa" eller "betydande" eller hur man vill uttrycka saken) och det fordras inte att man haft insikt om exakt vilken alkoholkvantitet man konsumerat. I enlighet med vad som gäller när man redan vid förtäringen vetat att man konsumerat alkohol kan alltså den, som hos sig själv märker tecken på alkoholpåverkan, inte freda sig med att invända att han trott att den mängd alkohol han fått i sig inte skulle ge upphov till en blodalkoholhalt av minst 0,5 °/00.
    Ett bevismedel, som nästan alltid finns tillgängligt för domstolen när det gäller alkoholpåverkansgrad, är ett protokollsformulär som ifyllts av undersökande läkare (s. 65—66). Sist i protokollet anger läkaren om han anser den undersökte vara alkoholpåverkad och i så fall om det är fråga om lätt, medelmåttig eller höggradig påverkan. I praktiken förekommer det i förvånansvärt stor utsträckning att läkaren anser den undersökte vara "icke påverkad" eller "lätt påverkad" trots att vederbörande haft hög blod- och urinalkoholhalt (i många fall betydligt över 2 °/00 i blodet). Att den undersökte ändå av läkaren anses vara inte alls eller endast lätt påverkad kan förmodas sammanhänga bl. a. med att viss, ibland lång tid förflyter mellan körning och läkarundersökning samt med att vederbörande vid undersökningen lär kunna strama upp sig betydligt. Hur som helst har de anförda omständigheterna lett till att läkarundersökningsprotokollens bevisvärde blivit tämligen begränsat. Domstolarna torde vara mycket försiktiga med att dra slutsatser av läkarens omdöme om påverkansgraden.
    Att medverkan till rattfylleri är straffbar är utan vidare klart, men ifråga om rattonykterhet sägs saken vara oklar (s. 148—149, 164—165). Det påpekas att i förarbetena till 1941 års lagstiftning, enligt vilken nedre straffbarhetsgränsen sänktes till 0,8 °/00, uttalats att rattonykterhet i viss mån var att betrakta som en förseelse mot god ordning. Sedan straffbarhetsgränsen 1957 sänkts till 0,5 °/00 har enligt Klette rattonykterhetens karaktär av ordningsförseelse ytterligare förstärkts. Han menar därför — trots att rattonykterhet inte bör betraktas som s. k. polisförseelse — att det är tveksamt i vilken utsträckning medverkansreglerna bör användas analogiskt vid detta brott. — Övervägande skäl talar för att medverkansreglerna generellt bör vara tillämpliga vid rattonykterhet. Ingen grad av rattonykterhet lär enligt den nuvarande synen på detta brott vara av så lindrig beskaffenhet att medverkan därför inte skulle vara straffbar. Var skulle f. ö. gränsen gå om vissa fall av rattonykterhet skulle undantas från medverkansreglernas till-

 

Anm. av Hans Klette: Trafiknykterhetsbrotten 217lämpningsområde? Skulle medverkan vara straffbar om föraren hade 0,80 men inte om han hade 0,79 °/00 alkohol i blodet? Tilläggas bör att det inte är särskilt vanligt att någon fälls till ansvar för medverkan till rattonykterhet, främst beroende på svårigheten att bevisa att det subjektiva rekvisitet är uppfyllt.
    Även om det kan uppkomma åtskilliga intrikata tolkningsspörsmål vid tillämpningen av trafikonykterhetslagstiftningen är det dock frågan om påföljderna som tilldrar sig störst intresse. Som bekant har detta spörsmål livligt debatterats på sistone. Sammanfattningsvis anges (s. 145) HD:s praxis innebära att den normala påföljden för rattfylleri utan mildrande omständigheter är frihetsstraff samt att skyddstillsyn kan tillämpas när det föreligger ett klart vårdbehov i kombination med påtaglig risk för att frihetsberövande skulle medföra försvårad anpassning. Vårdbehovet innebär i här aktuella fall i allmänhet att vederbörande behöver läkarhjälp för att komma till rätta med sitt alkoholmissbruk. Något utrymme för tillämpning av villkorlig dom ens i förening med bötesstraff sägs knappast föreligga — låt vara att denna påföljd tillämpats i sällsynta undantagsfall (NJA 1974 s. 682).
    Nu ger en läsning av de inte alltför talrika HD-domarna samt refererade hovrättsavgöranden knappast en helt rättvisande bild av rättstillämpningen vid rattfylleri. Av tingsrättspraxis och opublicerade hovrättsavgöranden framgår att annan påföljd än fängelse numera ådöms i inte så obetydlig omfattning. Sålunda tillämpas skyddstillsyn med eller utan bötesstraff — ofta med föreskrift om läkarvård — i fall när den tilltalade lider av dokumenterat alkoholmissbruk och är motiverad för läkarbehandling. Även villkorlig dom — regelmässigt i förening med bötesstraff — kan tillämpas när den tilltalade exempelvis uppnått förhållandevis hög ålder och har vissa psykiska besvär utan att fördenskull frihetsberövande kan anses skadligt av medicinska skäl. Även eljest har villkorlig dom tillämpats när den tilltalade varit utsatt för en "personlig chock" av något slag och gärningen har sin förklaring häri. Det kan sägas att domstolarna numera anser sig oförhindrade att i stor utsträckning tillämpa icke frihetsberövande påföljder på grundval av omständigheter som tidigare ansågs kunna beaktas endast nådevägen.
    Till belysning av det sagda kan redovisas några siffror rörande påföljdsval vid rattfylleri och rattonykterhet från Stockholms tingsrätt som ju är landets i särklass största underdomstol. Statistiken omfattar två skilda månader, nämligen maj 1974 och november 1975. I maj 1974 avgjordes 107 mål om rattfylleri eller rattonykterhet, varav 99 ledde till fällande dom och 8 till frikännande. De fällande domarna utgjorde 56 bötesdomar, 33 fängelsedomar och 10 domar till skyddstillsyn. I november 1975 avgjordes 116 mål om rattfylleri eller rattonykterhet, av vilka 112 ledde till fällande dom och 4 till frikännande. De tillämpade påföljderna var böter i 63 fall, fängelse i 35 fall, skyddstillsyn i 13 fall och villkorlig dom i ett fall.
    Klettes bok är utan tvekan till stor nytta för praktiskt verksamma jurister.

Stig Jungefors
Harry Jusélius