Några reflexioner i anslutning till Trankells textanalyser

 

Av professor GÖSTA RYLANDER

 

 

 

I ovanstående artikel har Trankell bl. a. med tillhjälp av s. k. textkritiska analyser kritiserat mitt vittnesmål som sakkunnig i Svea hovrätt. Onekligen befinner jag mig i gott sällskap. Trankell avrättar mer eller mindre inte bara rättsordningens regler och funktion utan även Svea hovrätt och HD, som båda låtit sig luras av mig. Därjämte har HD gjort sig skyldig till elementära slutledningsfel. Dock tycker Trankell att justitieråden i "Enbornsmålet" inte skall anklagas för dumhet eller inkompetens och tror inte heller att de behöver vara förljugna eller styrda av politiska motiv, då de har resonerat sig fram till sin slutliga ståndpunkt.
    Mitt vittnesmål blev enligt Trankell en sorts "Arkimedes' punkt, vid vilken HD förankrar sin egen uppfattning i skuldfrågan".
    Inte i någon form har jag beskrivit hur min undersökning av Enbom gått till, påstår Trankell. Därvid har han helt bortsett från skildringen i mitt vittnesmål hur den utförts, att jag personligen undersökt Enbom en elle rtvå gånger om dagen, att oberoende av mig en annan läkare vid kliniken också undersökt honom, att jag ingående samtalat med Enboms bror Martin och medanklagade Gjerswold, att omfattande psykologiska undersökningar utförts beträffande dels Enboms begåvningsnivå och vissa partiella intellektuella funktioner, dels hans personlighet med till hjälp avRorschachs projektiva test.
    Vid det sistnämnda testet uppehöll jag mig särskilt eftersom vi försökte göra det så förutsättningslöst som möjligt. Klinikens psykolog, som icke visste några detaljer från läkarundersökningarna, utförde Rorschach på Enbom, antecknade primärsvaren och tolkade dem. Uppteckningen av svaren, alltså råprotokollen, skickades sedan till en annan psykolog, som inte visste ett dugg om vem provet gällde, utan fick göra en blindtolkning. Båda tolkningarna stämde väl överens.
    Dessutom hade jag gått igenom samtliga polisförhörsprotokoll beträffande Fritiof Enbom, Arthur Karlsson och Fingal Larsson och även tagit del av vad som förekommit i hovrätten, det som ansetts att jag kunnat få läsa.
    Allt detta måste anses vara en ingående undersökning av Enbom, vilket också HD observerat genom att framhålla att mitt vittnesmål "grundade sig på ingående observation av Fritiof Enbom".
    Trankell uppger att hans löpande kritiska kommentar i Chef för Grupp Norr visar det dubiösa i min insats som sakkunnig. Han har därvid tillämpat vad han kallar textkritisk analys på mina svar vid förhöret i Svea hovrätt. Denna analys låtsas HD ej om i kraft av sin suveränitet, klagar Trankell. Det kan därför vara intressant att granska hans kritiska kommentar och textanalys. Några exempel lämnar ej Trankell utan hänvisar till sin bok. Även jag måste hänvisa till den, men kan inte underlåta lämna några exempel på hur han gått till väga.

(1) Som första exempel kan tas hans kommentar till min ovan skildrade

 

redogörelse för undersökningarna av Enbom. "Rylander sätter likhetstecken mellan sin undersökningsmetod och psykiatern som person. ("Hur har den gått till? — — Jag har undersökt honom personligen varje dag, ibland två gånger om dagen.") I övrigt räknar han upp psykologiska funktionsprov och diagnostiska test som Rylanders assistenter har utfört."

 — Denna kommentar synes mig obegriplig. I en rättspsykiatrisk undersökning ingår utom läkarens kliniska undersökning även sociala och psykologiska utredningar.

(2) I min redogörelse för det psykologiska testresultatet nämnde jag bland annat att Enbom nådde en intelligenskvot på minst 140 och att de genomsnittliga värdena anses ligga mellan 90 och 110. Advokat Lundberg ställde senare följande fråga till mig: "Professor Rylander sa det, att Fritiof Enboms intelligens låg över det normala vid testningen, 140 tror jag den fastställdes till, var det inte så?" Mitt svar blev: "Ja, över genomsnittet. "Textkritisk kommentar: "Rylander garderar sig." I en not tillägger Trankell att det inte var osannolikt att min första uppgift var ungefärlig, eventuellt överdriven och att jag ställd till svars för min uppgift garderade mig genom att inte upprepa siffran, utan i stället använde det till intet förpliktigande uttrycket "över genomsnittet" (d. v. s. vad som helst ovanför det artificiella medelvärdet 100). — Mitt svar bejakade ju endast Lundbergs fråga om värdet varit 140 och låg över genomsnittet.

(3) Under diskussion om Enboms uppgifter vid polisförhöret framhöll jag det som naturligt att han sökt bortförklara och förringa sin egen insats, åtminstone periodiskt. Den som sysslat med kriminologi och med brottslingar är närmast benägen att kalla en sådan attityd normal, den är genomsnittlig. Man försöker förringa eller bortförklara sina gärningar om de inte kan förnekas och detta gäller alla typer av brottslingar. Det är ett utslag av självbevarelsedriften. Textkritisk analys: "Rylander karakteriserar Enbom därför som normal eller genomsnittlig, eftersom Rylander vet att brottslingar försöker bortförklara sina gärningar. Det är ett utslag av självbevarelsedriften."

— Det var en attityd jag talat om och även psykiskt avvikande eller abnorma, hur man nu vill kalla dem, kan ge prov på normala attityder.

(4) I början av mitt vittnesmål berörde jag att sekretessbestämmelserna, något av det mest intrikata i vår lagstiftning, kunde vara av betydelse förvad jag hade rätt att yppa och inte fick yppa. Hänsyn måste tas både till den s. k. sekretesslagen och till läkarinstruktionens särskilda sekretesskrav. I vanliga fall då en rättspsykiatrisk specialist höres inför domstol har han utfört en sinnesundersökning på uppdrag av domstolen och då föreligger ej dylika problem. Så var inte fallet nu. Även en livstidsfånge som Enbom måste komma i åtnjutande av sekretesskydd. Situationen var svårbedömd men den hade lösts genom att Enbom lämnat sitt medgivande till att jag fick redogöra för allt som kunde bringa ljus över frågan huruvida han var psykiskt sjuk eller psykiskt abnorm eller något dylikt. Textkritisk kommentar: "Rylander garderar sig med sekretessbestämmelserna så att han inte behöver svara på annat än vad Enbom tillåter honom uttala sig om."

— I själva verket hade jag ju fått fria händer att uttala mig om allt som kunde ha med mitt sakkunniguppdrag att göra.

 

    Ytterligare må framhållas att Trankell diktat in i mina yttranden föreställningar och åsikter som varit och är mig fullkomligt främmande. Att t. ex. trovärdighet skulle vara en egenskap har jag aldrig ansett, lika litet som att "psykiskt abnorma klassades som opålitliga medan de som klarat sig från abnormetiketter ansågs vara trovärdiga". Dylika besynnerliga uppfattningar förekom överhuvud taget inte inom den vedertagna rättspsykiatr inpå 1950-talet som Trankell gör gällande.
    Direkt felaktigt är också påståendet i artikeln att jag fastställde Enboms karaktärstyp till vägledning för bedömningen av hans trovärdighet. I stället var det så att jag aldrig gjorde något uttalande om hans karaktärstyp och på en fråga av Hugo Lindberg, vilken personlighetstyp han tillhörde yttrade jag mig med stor reservation. Många personligheter är svåra att fånga in i ett visst schema, framhöll jag, och citerade i stället vad som kommit fram i utlåtandet till Rorschachprotokollet såsom relativt objektivt.
    Några omdömen om Trankells tillvägagångssätt vill jag inte komma med utan överlåter detta till läsarna. HD:s lågmälta formulering att Trankells klassificering och värdering av mina svar ger anledning till allvarliga erinringar må dock anföras.
    Slutligen torde det vara av intresse att kort beröra hur Enbom betedde sig efter målet mot hans medanklagade i Svea hovrätt 1952. Härigenom kan även värdet av Trankells hypotes och påståenden få ytterligare belysning.
    Enbom överklagade inte rådhusrättens livstidsdom och återtog aldrig sina erkännanden om spioneribrotten. Han satt i 6 år på Långholmen och skötte sig där mycket bra, deltog i studiecirklar, fick förtroendeuppdrag. Han flyttades 1958 till den dåvarande ungdomsanstalten Roxtuna och fick där arbete som skrivare, en uppgift som han fyllde på ett utmärkt sätt.
    Den läkare som var chef för Roxtuna iakttog aldrig några mytomana drag hos Enbom och inte heller att han var lögnaktig. Efter att av nåd ha fått tidsbestämt straff frigavs han villkorligt 1962 och stod sedan under övervakning under 5 år. Hela denna tid arbetade han som typograf på samma tryckeri och uppförde sig exemplariskt enligt övervakaren. Han stod på god fot med sina arbetskamrater och var uppskattad av dem. Enbom visade litterära intressen. Han hade en god inlevelseförmåga enligt övervakaren, som aldrig fann skäl betvivla hans uppgifter i olika sammanhang och uppfattade honom såsom trovärdig.