Högsta domstolens beslut
I anslutning till Trankells artikel och Rylanders replik i det föregående återges här det beslut av Högsta domstolen som behandlas i inläggen. Beslutet (SÖ 599) meddelades den 28 april 1975 i anledning av ansökningar om resning från Anders Hugo Gjerswold, Johan Arthur Karlsson och Leon Fingal Larsson-Lennelind.
Högsta domstolens beslut 289 Kungl. Maj:t har vidare den 24 mars 1953 meddelat dom i mål mellan riksåklagaren, å ena, samt Karlsson och Larsson-Lennelind, å andra sidan, angående spioneri m. m.
Gjerswold, Karlsson och Larsson-Lennelind har anhållit om resning.
I juni 1952 ställdes journalisten Fritiof Enbom under åtal vid Stockholms rådhusrätt för bland annat spioneribrott. Härvid påstod åklagaren, att Fritiof Enbom vid olika tillfällen under åren 1941—1951 med uppsåt att gå viss främmande makt tillhanda obehörigen anskaffat uppgifter angående militära och andra förhållanden, som bort hållas hemliga för främmande makt, samt överlämnat uppgifterna till representanter för den främmande makten och tilllika uppburit betalning för uppgifterna. Vidare påstod åklagaren, att Fritiof Enbom anstiftat andra personer, bland dem brodern Martin Enbom samt Gjerswold och Lilian Ceder, att medverka i spionverksamheten. Åtal väcktes vid rådhurätten också mot dessa personer ävensom mot Karlsson och Larsson Lennelind för att de på olika sätt deltagit i verksamheten.
Fritiof Enbom erkände, att han förövat spioneribrotten. Gjerswold erkände att han, i syfte att gå främmande makt tillhanda, till Fritiof Enbom utlämnat uppgifter om svenska militära förhållanden. Larsson-Lennelind vidgick, att det mellan honom och Fritiof Enbom varit tal om svenska militära förhållanden, men förnekade, att han lämnat Fritiof Enbom upplysningar om sådana förhållanden med kännedom om dennes spioneriverksamhet. Karlsson förnekade de gärningar som lades honom till last.
Genom dom den 31 juli 1952 dömde rådhusrätten Fritiof Enbom och Gjerswold till straffarbete på livstid samt Martin Enbom till straffarbete sju år, Karlsson till straffarbete ett år åtta månader, Larsson-Lennelind till straffarbete fem år och avsättning från tjänst som banbiträde vid statens järnvägar och Lilian Ceder till straffarbete åtta månader. En åtalad person frikändes av rådhusrätten.
Fritiof Enbom, Martin Enbom och Lilian Ceder förde icke talan mot rådhusrättens dom, och domen vann laga kraft såvitt angick dem. Domen överklagades till Svea hovrätt av Karlsson, Larsson-Lennelind och Gjerswold ävensom av åklagaren såvitt avsåg åtalen mot dessa tilltalade. Karlsson och Larsson-Lennelind yrkade att bli frikända, medan Gjerswold yrkade, att han måtte dömas till tidsbestämt frihetsstraff. Hovrätten meddelade dom i målet den 17 november 1952. Beträffande Karlsson fastställde hovrätten det av rådhusrätten utdömda frihetsstraffet samt förklarade därjämte Karlsson avsatt från uppdragsom stadsfullmäktig i Halmstad. Såvitt angick Larsson-Lennelind upphävde hovrätten rådhusrättens domslut och lämnade åtalet mot honom utan bifall. I fråga om Gjerswold fastställde hovrätten i sin dom rådhusrättens domslut.
Hos Kungl. Maj:t fullföljdes talan mot hovrättens dom dels av Karlsson och Gjerswold — vilken nu återtog sitt erkännande — dels av riksåklagarämbetet i fråga om åtalen mot Karlsson och Larsson-Lennelind. Genom beslut den 14 februari 1953 fann Kungl. Maj:t i anledning av Gjerswolds revisionstalan ej skäl meddela prövningstillstånd, i följd varav hovrättens dom skulle stå fast såvitt angick honom. Genom dom den 24 mars 1953 dömde Kungl.Maj:t, med ändring av hovrättens dom, Karlsson till straffarbete tre år samt fastställde hovrättens dom i vad Karlsson därigenom förklarats avsatt från uppdraget som stadsfullmäktig i Halmstad. I fråga om Larsson-Lennelind upphävde Kungl. Maj:t hovrättens frikännande dom och dömde honom till straffarbete två år, varjämte Larsson-Lennelind förklarades avsatt från tjänsten som
290 Högsta domstolens beslutbanbiträde vid statens järnvägar och från uppdrag som kyrkofullmäktig i Råneå församling.
De brott till vilka Karlsson enligt Kungl. Maj:ts dom befunnits skyldig kan sammanfattningsvis anges på följande sätt. Hösten 1941 hade Karlsson besökt Fritiof Enbom i Svartbjörnsbyn och av denne mottagit upplysningar rörande då pågående tyska militära transporter genom Norrbotten. Då Karlsson därvid handlat i syfte att gå främmande makt tillhanda, ansågs han ha gjort sig skyldig till spioneri. Hösten 1942 hade Karlsson i samma syfte besökt Fritiof Enbom i Bjurå och då fått mottaga ytterligare uppgifter av denne om de tyska militärtransporterna. Även denna gärning bedömdes som spioneri. I februari 1943, i mars eller april samma år samt genom ett brevmeddelande år 1948 hade Karlsson i syfte att gå främmande makt tillhanda sammanfört Fritiof Enbom med representanter för det sovjetryska underrättelseväsendet, till vilka Fritiof Enbom därefter överlämnat olika uppgifter av hemlig natur. Karlssons förfarande ansågs innefatta delaktighet i spioneri. Då Karlsson sammanfört Fritiof Enbom med representanter för det sovjetryska underrättelseväsendet, ansågs han även ha varit delaktig i allt det utlämnande av uppgifter rörande svenska militära förhållanden, vartill Fritiof Enbom gjort sig skyldig under tiden augusti 1943—april 1951.
Det spioneribrott, för vilket Larsson-Lennelind enligt Kungl. Maj:ts dom fällts till ansvar, har bestått däruti att han våren 1946 i syfte att gå främmande makt tillhanda lämnat Fritiof Enbom uppgifter om två särskilda sakförhållanden, vilka av hänsyn till rikets försvar bort hållas hemliga för främmande makt.
Gjerswolds brott har enligt hovrättens dom bestått däri att han vid olika tillfällen under åren 1948 och 1949 med uppsåt att gå främmande makt tillhanda lämnat ett stort antal upplysningar till Fritiof Enbom om svenska militära förhållanden, varvid Gjerswold i stor utsträckning begagnat sig av den ingående kännedom om försvarsanläggningar som han vunnit under fast anställning vid försvarsmakten. Vissa av upplysningarna ansågs gälla sakförhållanden av synnerlig vikt, och spioneriverksamheten bedömdes vara av mycket farlig beskaffenhet.
I detta sammanhang må anmärkas, att Larsson-Lennelind och Gjerswold dömdes för spioneri, icke för delaktighet i Fritiof Enboms spioneribrott. Enligt de lagrum som domstolarna funnit tillämpliga beträffande Larsson-Lennelind och Gjerswold gällde, att den som obehörigen till annan utlämnat uppgifter om svenska militära förhållanden av hemlig natur och gjort detta i syfte att gå främmande makt tillhanda hade begått ett fullbordat spioneribrott, även om mottagaren icke lämnat uppgifterna vidare till främmande makt eller ej ens haft för avsikt att göra detta.
I sin ansökan om resning gör Karlsson gällande, att han icke gjort sig skyldig till spioneri och att domstolarna beträffande vart och ett av de brott, för vilka han blivit fälld till ansvar, felaktigt bedömt den förebragta bevisningen.
Larsson-Lennelind hävdar i sin ansökan att, även om det skulle anses utrett att han till Fritiof Enbom lämnat uppgifter i enlighet med vad som angivits i domen, han likväl icke haft uppsåt att gå främmande makt tillhanda.
I sin resningsansökan vidhåller Gjerswold, att hans erkännande i rådhusrätten och hovrätten icke var riktigt, och gör särskilt gällande att, även om han skulle ha lämnat uppgifter till Fritiof Enbom om svenska militära förhållanden, han därvid ej haft uppsåt att gå främmande makt tillhanda.
Högsta domstolens beslut 291 Samtliga tre sökande framhåller i sina ansökningar, att domsluten mot dem i väsentlig mån grundats på utsagor, som Fritiof Enbom lämnat under förundersökningen och vid rådhusrätten samt i vittnesmål under den fortsatta rättegången, utsagor till vilka domstolarna vid målets avgörande funnit sig böra sätta tilltro. De gör gällande, att dessa utsagor icke är sanningsenliga och att Fritiof Enbom över huvud taget icke var trovärdig.
Fritiof Enbom avled den 11 september 1974.
Såvitt angår frågan om Fritiof Enboms trovärdighet åberopar sökandena väsentligen en av professorn i pedagogik och pedagogisk psykologi Arne Trankell verkställd utredning, till innehållet motsvarande en av Trankell år 1974 utgiven bok med titeln "Chef för Grupp Norr. En dagdrömmares fantasier is kuggan av det kalla kriget." Trankell uppställer den hypotesen att Fritiof Enbom i själva verket icke bedrev spioneri utan blott spelade rollen av spion. Sammanfattningsvis uttalar Trankell, att det enligt hans mening finns "så starka skäl att tro att Fritiof Enboms berättelser om sitt spioneri från början till slut är produkter av hans fantasi att man inte kan utesluta möjligheten att den tolkningen är den rätta". Trankell tillägger: "Vilken annan tolkning man än väljer leder en samvetsgrann gränsdragning mellan vad som är sant och vad som är fantasiprodukter till att de personer Enbom pekade ut som medarbetare går fria från varje misstanke om brott".
I de tre resningsansökningarna åberopas vidare bland annat viss utredning om en radiosändare, som Fritiof Enbom hade i sin besittning, om konstruktionen av olika chiffersystem och om den sovjetryska underrättelsetjänstens arbetsmetoder ävensom ett intyg med uttalanden om Fritiof Enbom och om dennes förhållande till Larsson-Lennelind.
Resning har sökts under åberopande av stadgandet i 58 kap. 2 § 3 rättegångsbalken. Enligt detta lagrum må i brottmål beviljas resning till förmån för den tilltalade, om till stöd för ansökningen åberopas omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts. Såsom ytterligare förutsättning stadgas, att förebringande av omständigheten eller beviset i rättegången sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Resning kan enligt samma lagrum också beviljas, om med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer synnerliga skäl är, att frågan, huruvida den tilltalade förövat brottet, prövas ånyo. I motiven till lagrummet har i fråga om den senast angivna regeln uttalats, att möjlighet synes böra öppnas att medge resning även då de nya omständigheterna eller bevisen icke är av den styrka, att deras förebringande sannolikt skulle ha föranlett annan utgång av målet, men de likväl är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet.
Den grundläggande förutsättningen för resning enligt det angivna lagrummet är således, att till stöd för ansökningen åberopas omständighet eller bevis som icke tidigare förebragts. Bestämmelsen öppnar icke vägen för en ny bedömning, som innefattar allenast en omprövning av den tidigare förebragta bevisningen. Enbart en sammanställning och bearbetning av det bevismaterial som förelegat i rättegången eller en fortsatt utveckling av synpunkter som framförts i målet är i princip icke att anse som ett förebringande av nya omständigheter eller bevis. Detta utesluter dock icke möjligheten, att en systematiskt genomförd sammanställning och sakkunnig granskning av det tidigare åberopade bevismaterialet under särskilda förhållanden — såsom att den skett
292 Högsta domstolens besluti belysning av nya vetenskapliga rön — kan vara att hänföra till sådana omständigheter eller bevis som avses i lagrummet.
I rättegången har klarlagts, att Fritiof Enbom under åren 1943—1951 varit verksam för att anskaffa upplysningar bland annat om svenska militära förhållanden av hemlig natur och därvid också vid skilda tillfällen mottagit sådana upplysningar av andra personer. Annat har icke heller gjorts gällande vare sig i resningsansökningarna eller i Trankells utredning.
Fritiof Enbom har hörts i rådhusrätten såsom tilltalad samt i hovrätten och i Högsta domstolen såsom vittne. Han har därvid lämnat uppgifter om syftet med sin verksamhet, om de närmare omständigheterna vid anskaffandet av upplysningar, om kontakter med representanter för det sovjetryska underrättelseväsendet och om förfarandet vid överlämnande av uppgifter till dem. Hans utsagor har varit av betydelse vid domstolarnas prövning av åtalen mot Karlsson, Larsson-Lennelind och Gjerswold, och det är väsentligen sanningshalten av dessa utsagor som i resningsansökningarna bestrids.
I hovrätten förebragtes särskild utredning till belysning av frågan om Fritiof Enboms trovärdighet. Karlsson åberopade ett utlåtande av legitimerade läkarna Gunnar Inghe och Gustav Jonsson med instämmande av legitimerade läkaren John Takman. De tre läkarna, som icke beretts tillfälle att undersöka Fritiof Enbom, grundade sina uttalanden på upplysningar som inhämtats genom samtal med personer i dennes bekantskapskrets. På begäran av åklagaren hördes i hovrätten rörande denna fråga såsom sakkunnigt vittne professorn i rättspsykiatri Gösta Rylander, som personligen undersökt Fritiof Enbom under tid då denne efter rådhusrättens dom var intagen för observation på rättspsykiatriska kliniken i Stockholm. Rylander hade före sitt vittnesmål tagit del av de tre läkarnas utlåtande.
I hovrätten framkom, att Fritiof Enbom tidigare i vissa fall lämnat överdrivna eller felaktiga uppgifter om bland annat sin spionverksamhet. Hovrätten fann emellertid i sin dom på anförda skäl, att tvivel icke rådde därom att Fritiof Enboms berättelser i rättegången om spionverksamheten i allt väsentligt överensstämde med verkliga förhållanden. Högsta domstolen yttrade ifråga om Fritiof Enboms trovärdighet, att hans därstädes avgivna vittnesmål givit stöd för domstolarnas uppfattning om tilltron till hans utsagor i rättegången.
Trankell har i sin utredning i huvudsak sammanställt sådant bevismaterial som förebragts i rättegången samt framlagt en argumentering på grundval av detta material. Han har däremot avstått från att taga kontakt med Fritiof Enbom. Rylanders vittnesmål inför hovrätten ägnas i Trankells bok en särskild undersökning. Vittnesmålet återges i fullständigt skick med kritiska kommentarer av Trankell. Vid den närmare granskningen av vittnesmålet använder sig Trankell av en statistisk metod för klassificering och bedömning av de svar Rylander lämnade under förhöret. Att på ett objektivt och i övrigt godtagbart sätt tillämpa en sådan metod på material av det slag varom här är fråga kan erbjuda vanskligheter. Detta är fallet såväl när det gäller att välja grunder försvarens klassificering som när det gäller att värdera svaren och hänföra dem till de olika grupperna enligt det valda systemet. I båda dessa hänseenden ger Trankells undersökning anledning till allvarliga erinringar. Undersökningen kan icke anses rubba tilltron till Rylanders vittnesmål.
Trankell redovisar i sin bok två intyg, vilka icke åberopats i den tidigare rättegången. Det ena intyget avser verkställd undersökning av ett fingerav-
Högsta domstolens beslut 293tryck, och det andra, som även åberopas i resningsansökningarna, gäller en radiosändare som Fritiof Enbom hade i sin besittning.
I fråga om fingeravtrycket skall här anmärkas följande. Sedan Fritiof Enbom anhållits, gav han under förundersökningen polisen anvisning på en "terrängbrevlåda" vid Kaknäsudden i Stockholm, där han i enlighet medgivna föreskrifter skulle ha lämnat meddelanden till sin kontaktman vid sovjetryska ambassaden. Vid vallning utpekade Fritiof Enbom detta gömställe. Däri fanns ett paket med en bleckask, innehållande 1 000 kronor i kontanter. På bleckasken säkrades ett fingeravtryck. Trankell ger i sin bok uttryck åt den tanken, att Fritiof Enbom själv lagt dit paketet med pengarna för att på det sättet ge det uppdiktade spioneriet en förankring i verkligheten. Sedan Trankell begärt undersökning av fingeravtryckets överensstämmelse med Fritiof Enboms, har fingeravtryckscentralen vid rikspolisregistraturen i intyg den 26 september 1974 förklarat, att det avsatta spåret vid undersökning befunnits helt sakna likheter med Fritiof Enboms fingeravtryck. Under hänvisning härtill förklarar också Trankell, att något materiellt bevis för att det var Fritiof Enbom som själv lagt ut bleckasken med pengarna icke går att få fram.
Om radiosändaren har Fritiof Enbom enligt rådhusrättens dom uppgivit, att han fick den av en kontaktman vid sovjetryska ambassaden den 18 augusti 1943 för att kunna få kontakt och lämna uppgifter tätare, att han hade den i sin besittning tills den blev tagen i beslag av polisen men att han aldrig använt apparaten. (I förbigående må nämnas, att Anna-Lisa Enbom — tidigare gift med Fritiof Enbom — vid polisförhör den 24 februari 1952, aktbil. 685, förklarade sig icke längre vara säker på den tidsuppgift som återgetts på sid. 112 i Trankells bok.) I ett nu åberopat intyg, utfärdat i mars 1974, yttrar sig Ijudingenjören vid Sveriges Radio-TV Gerth O. Karlsson om denna radiosändare och uttalar sammanfattningsvis i huvudsak följande. Det får anses praktiskt taget uteslutet, att någon meningsfylld och annat än undantagsvis hörbar sändning till Ryssland skulle kunna åstadkommas med Fritiof Enboms sändare. Någon mottagarkomponent ingår icke i apparaturen. Sändaren har låg effekt, 10 W, och saknar god antennutrustning. De tillgängliga styrkristallerna går ej att använda på de våglängder som skulle användas, och anvisade anrops- och stationssignaler är olämpliga. Intet tyder på att rysktillverkade komponenter skulle ingå i den beslagtagna materielen.
Trankell förklarar i sin bok, att intyget styrker antagandet att Fritiof Enboms beskrivning av hur han fick radiosändaren kan vara uppdiktad.
Uppgifterna i intyget kan i och för sig ge vid handen, att radiosändaren icke lämpade sig för radioförbindelse på stora avstånd. Vad som framkommit innebär emellertid ej, att den icke kunnat komma till användning för mera begränsade kommunikationsuppgifter i en spionverksamhet. Intygets innehåll motsäger icke, att de av Fritiof Enbom lämnade uppgifterna om hur radiosändaren kommit i hans besittning kan vara riktiga.
Beträffande den hypotes rörande Fritiof Enboms spionverksamhet som Trankell framställer i sin bok kan följande anföras. Om Fritiof Enbom, såsom Trankell antager, icke bedrev spioneri utan endast spelade rollen av spion, var det dock icke fråga om enbart dagdrömmeri utan om en mycket aktiv verksamhet; han förskaffade sig en stor mängd upplysningar om svenska militära förhållanden av hemlig beskaffenhet, vilka vid granskning inom försvarsstaben befunnits överensstämma med de verkliga förhållandena. Fritiof Enbom skulle då också under en lång tid ha lyckats föra de medverkande bakom
294 Högsta domstolens beslutljuset, även brodern Martin. Han skulle dessutom ha drivit spelet så långt att han ådrog sig själv livstidsstraff och föranledde att flera av de medåtalade, bland dem Martin Enbom, dömdes till långvariga frihetsstraff, Gjerswold till straffarbete på livstid. I sin bok säger Trankell härom: "Hur långt Enbomän gick i detta avseende, är den metod han använde för att skapa sin egen verklighet inte på något sätt unik. Tvärtom har den i alla tider använts av människor som velat framstå som duktigare än sin omgivning och som av sin längtan efter andra människors beundran har förletts att dikta om sina liv. "I fortsättningen uppehåller sig Trankell blott vid den i och för sig ingalunda ovanliga metoden att omskapa verkligheten och beskriver, hur Fritiof Enbom kan tänkas ha använt en sådan teknik. Trankell lämnar däremot ingen rimlig förklaring till att Fritiof Enbom skulle ha drivit metoden till så extrema konsekvenser som blev fallet. Den som antager, att Fritiof Enbom handlade på det sättet, måste förutsätta, att denne hade en personlighet som även från psykiatrisk synpunkt får antagas ha varit ytterligt särpräglad. Fritiof Enboms karaktärsbild måste då ha varit sådan, att den svårligen går att förena med den bild av honom som Rylander givit i sitt vittnesmål inför hovrätten och som grundade sig på ingående observation av Fritiof Enbom.
På grund av vad som anförts i fråga om Trankells utredning och det material som där redovisats kan denna utredning icke anses vara av den beskaffenheten att genom dess förebringande frågan om Fritiof Enboms trovärdighet kommit i ny belysning.
De tre resningsansökningarna upptager i övrigt huvudsakligen en utveckling av synpunkter på grundval av det i rättegången förebragta bevismaterialet. I den mån den i ansökningarna sålunda åberopade utredningen innefattar omständigheter eller bevis, som tidigare ej förebragts, kan den ej ens i förening med Trankells utredning anses vara av beskaffenhet att dess förebringande i målet sannolikt skulle ha lett till att Karlsson, Larsson-Lennelind eller Gjerswold frikänts eller att brott, varom någon av dem blivit övertygad, hänförts under mildare straffbestämmelse. Vad som sålunda åberopats i resningsärendena och vad i övrigt förekommit föranleder heller icke till den bedömningen, att synnerliga skäl kan anses föreligga att beträffande någon av Karlsson, Larsson-Lennelind och Gjerswold ånyo pröva frågan huruvida han förövat den brottslighet för vilken han blivit dömd.
På anförda skäl lämnar Högsta domstolen ansökningarna utan bifall.