En fråga om godtrosförvärv av panträtt vid kredit i checkräkning

Genom lagstiftning 1971 utvidgades möjligheten till godtrosförvärv av panträtt i fast egendom enligt JB 6: 7. Bakgrunden till stadgandet är principen att giltig pantsättning av ett pantbrev endast kan utföras av den som är ägare till den intecknade fastigheten. Med hänsyn till svårigheten för en kreditgivare att kontrollera ägareförhållandet å dagen för pantsättningen infördes genom nämnda lagstiftning den regeln att en pantsättning, som efter överlåtelse av fastigheten utföres av förre ägaren, skall bli gällande, om borgenären vid pantsättningen varken ägde eller bort äga kännedom om överlåtelsen. Lagrummet ger ingen ledning för bedömande av frågan under vilka omständigheter god tro skall kunna anses föreligga hos en kreditgivare. Enligt de av riksdagen godtagna motiven skulle emellertid kreditgivaren i allmänhet ha gjort tillräckligt för att kunna anses vara i god tro, därest han vid belåningen kontrollerat att låntagaren angivits såsom lagfartshavare i ett gravationsbevis som ej var mer än sex månader gammalt. Denna princip följes som bekant allmänt i kreditinstitutens praxis.
    I motiven fördes ett särskilt resonemang om det fallet att panträtt upplåtits till säkerhet för en "framdeles uppkommande fordran". Härunder inbegreps två skilda fall: dels det att panträtten upplåtits till säkerhet för en villkorlig fordran, t. ex. för en fordran på grund av en vitesklausul i ett avtal, dels det att upplåtelsen skett till säkerhet för kredit i löpande räkning eller att en generell pantförskrivning gjorts. Det första fallet, som egentligen inte hör hit, kunde inte föranleda någon tvekan. Vanlig lagfartskontroll vid belåningen måste vara tillräcklig. Sedan kan det inte spela någon roll om fastigheten byter ägare.
    Beträffande den andra gruppen av fall uppstod däremot vissa frågor som krävde ett svar. När det gällde en generell pantförskrivning var frågan den, om förnyad ägarekontroll skulle göras för varje gång som gäldenären med stöd av pantförskrivningen fick en ny kredit och det ursprungligen använda gravationsbeviset blivit mer än sex månader gammalt. Vid kredit i löpande räkning mötte frågan huruvida förnyad lagfartskontroll skulle verkställas för varje gång gäldenären gjorde ett uttag på kontot.
    Tydligen skulle en dylik upprepad lagfartskontroll ha blivit synnerligen betungande för kreditgivarna — om den överhuvudtaget kunnat genomföras fullständigt. Därför uttryckte kreditinstituten det önskemålet, att den en gång utförda lagfartskontrollen skulle anses tillräcklig. Krediten borde alltså kunna utnyttjas utan ny lagfartskontroll intill dess kreditgivaren underrättats om att fastigheten övergått till ny ägare. Detta förslag godtogs i motiven (prop. 1971: 179 s. 37 f och 65 f).
    I en uppsats i Ekonomisk Revy 1974 s. 97 ff har emellertid bankdirektör E. Burling framfört den åsikten att man vid kredit i löpande räkning skulle gå ett steg längre. Även om kreditgivaren underrättats om att fastigheten överlåtits, skulle man kunna låta gäldenären utnyttja krediten under kontraktets återstående löptid. Kreditgivaren skulle alltså anses få panträtt

 

Karl Olivecrona 309även för belopp, varmed kontot belastats efter mottagande av underrättelsen om överlåtelsen. Till stöd för denna åsikt åberopades dels motiven, dels ett resonemang om när en fordran "uppkommer".
    Såvitt jag kan finna ger motiven icke något stöd åt den sålunda framförda åsikten. Det förutsattes tvärtom alldeles tydligt, att kreditgivaren inte längre kunde vara i god tro när han fått underrättelse om en ägareväxling. Något annat kan ju inte tänkas. För övrigt är lagen alldeles otvetydig på denna punkt. JB 6: 7 säger uttryckligen att ingen panträtt på grundav en tidigare ägares upplåtelse kan bli gällande, om kreditgivaren vid tidpunkten för upplåtelsen hade kännedom om överlåtelsen.
    Som skäl för att en kredit i löpande räkning oavsett underrättelse till banken om en ägareväxling skulle kunna utnyttjas av förre ägaren under kontraktets löptid anfördes emellertid i uppsatsen, att banken redan i och med upprättandet av kontraktet förvärvat en "villkorlig fordran" mot kontoinnehavaren. Denna villkorliga fordran skall visserligen inte vara "definitiv". Den skall blott innefatta "fröet till en fordran". Men banken skulle på grund av kontraktet inte kunna hindra fordringens definitiva tillblivelse. "Banken är pliktig att tåla", säger förf., "att kredittagaren gör de nya uttagen, men har å andra sidan enligt de nya reglerna pant för den fordran, som definitivt uppkommer då uttag sker. Den här beskrivna villkorliga fordringen var alltså förenad med panträtt allt från sin uppkomst."
    Frågan är dock just vad de nya reglerna innehåller. För besvarandet av den frågan har man ingen hjälp av formuleringar som de anförda.
    Termen "fordran" i JB 6: 2 måste ha samma innebörd som denna term har i lagen om exekutiv försäljning av fast egendom, dvs. de allmänna förutsättningarna för att ett anspråk på ett penningbelopp skall upptagas i en sakägarförteckning under rubriken "fordran" måste vara uppfyllda. Någon fordran i denna mening föreligger icke förrän uttag skett å kontot. Denna fordran blir enligt lagens princip förenad med panträtt i fastigheten enda stunder den förutsättningen att upplåtaren av panträtten var ägare till fastigheten vid tiden för uttaget. Ett undantag från denna princip, vilket kan tänkas vara tillämpligt i förevarande situation, har lagen endast gjort för det fall att kreditgivaren varken haft eller bort ha kännedom om att pantupplåtaren överlåtit fastigheten. Har kreditgivaren erhållit underrättelse om överlåtelsen, grundas alltså enligt lagen icke någon panträtt genom att den tidigare ägaren gör uttag å kontot. Enligt kontraktens sedvanliga innehåll står det då kreditgivaren fritt att spärra kontot utan att fördenskull riskera någon påföljd. Självfallet måste kreditgivarna rätta sitt handlingssätt efter lagens innehåll för att inte riskera förluster.1

Karl Olivecrona

 

1 Det må tilläggas, att något som verkat förvirrande är en förfelad distinktion mellan fall då det beror eller icke beror av en borgenär om en framtida fordran skall komma till stånd. Härom kan hänvisas till mitt arbete "Inteckningsrätten i den nya jordabalken", 3 uppl. 1973, s. 126 f.