En fråga om godtrosförvärv av panträtt vid kredit i checkräkning
Genom lagstiftning 1971 utvidgades möjligheten till godtrosförvärv av panträtt i fast egendom enligt JB 6: 7. Bakgrunden till stadgandet är principen att giltig pantsättning av ett pantbrev endast kan utföras av den som är ägare till den intecknade fastigheten. Med hänsyn till svårigheten för en kreditgivare att kontrollera ägareförhållandet å dagen för pantsättningen infördes genom nämnda lagstiftning den regeln att en pantsättning, som efter överlåtelse av fastigheten utföres av förre ägaren, skall bli gällande, om borgenären vid pantsättningen varken ägde eller bort äga kännedom om överlåtelsen. Lagrummet ger ingen ledning för bedömande av frågan under vilka omständigheter god tro skall kunna anses föreligga hos en kreditgivare. Enligt de av riksdagen godtagna motiven skulle emellertid kreditgivaren i allmänhet ha gjort tillräckligt för att kunna anses vara i god tro, därest han vid belåningen kontrollerat att låntagaren angivits såsom lagfartshavare i ett gravationsbevis som ej var mer än sex månader gammalt. Denna princip följes som bekant allmänt i kreditinstitutens praxis.
I motiven fördes ett särskilt resonemang om det fallet att panträtt upplåtits till säkerhet för en "framdeles uppkommande fordran". Härunder inbegreps två skilda fall: dels det att panträtten upplåtits till säkerhet för en villkorlig fordran, t. ex. för en fordran på grund av en vitesklausul i ett avtal, dels det att upplåtelsen skett till säkerhet för kredit i löpande räkning eller att en generell pantförskrivning gjorts. Det första fallet, som egentligen inte hör hit, kunde inte föranleda någon tvekan. Vanlig lagfartskontroll vid belåningen måste vara tillräcklig. Sedan kan det inte spela någon roll om fastigheten byter ägare.
Beträffande den andra gruppen av fall uppstod däremot vissa frågor som krävde ett svar. När det gällde en generell pantförskrivning var frågan den, om förnyad ägarekontroll skulle göras för varje gång som gäldenären med stöd av pantförskrivningen fick en ny kredit och det ursprungligen använda gravationsbeviset blivit mer än sex månader gammalt. Vid kredit i löpande räkning mötte frågan huruvida förnyad lagfartskontroll skulle verkställas för varje gång gäldenären gjorde ett uttag på kontot.
Tydligen skulle en dylik upprepad lagfartskontroll ha blivit synnerligen betungande för kreditgivarna — om den överhuvudtaget kunnat genomföras fullständigt. Därför uttryckte kreditinstituten det önskemålet, att den en gång utförda lagfartskontrollen skulle anses tillräcklig. Krediten borde alltså kunna utnyttjas utan ny lagfartskontroll intill dess kreditgivaren underrättats om att fastigheten övergått till ny ägare. Detta förslag godtogs i motiven (prop. 1971: 179 s. 37 f och 65 f).
I en uppsats i Ekonomisk Revy 1974 s. 97 ff har emellertid bankdirektör E. Burling framfört den åsikten att man vid kredit i löpande räkning skulle gå ett steg längre. Även om kreditgivaren underrättats om att fastigheten överlåtits, skulle man kunna låta gäldenären utnyttja krediten under kontraktets återstående löptid. Kreditgivaren skulle alltså anses få panträtt