Ny civillag och civilprocesslag i DDR
    Vid en session den 19 juni 1975 med DDR:s folkkammare godkändes ett förslag till ny civillag och civilprocesslag att gälla fr. o. m. den 1 januari 1976. De nya lagarna avlöser hittills i DDR gällande "Bürgerliches Gesetzbuch" (BGB) från den 18 april 1896 och "Zivilprozessordnung" (ZPO) från den 30 januari 1877, lagar som alltjämt gäller i Förbundsrepubliken.
    Arbetet i DDR på att upphäva den också efter grundandet av de båda tyska staterna gällande rätten började tidigt. Medan Förbundsrepublikens politik och rättspraxis alltsedan 1949 medvetet syftat till "den tyska rättsenhetens" bevarande så långt som möjligt, började man i DDR redan under 50-talets första år att gå in för en rättslig avgränsning gentemot Förbundsrepubliken.
    Under det socialistiska enhetspartiets (SED) andra partikongress i juli 1952 framhöll dåvarande partisekreteraren Walter Ulbricht att man i DDR i samband med "den demokratiska omvälvningen" inlett arbetet med att skapa en ny rättsordning. Han betecknade de alltjämt för de båda tyska staterna gällande lagarna på straff-, civil- och processrättsområdena som hinder för utvecklandet av en ny socialistisk rätt. Det angavs bl. a. att DDR nu gått in i en period då det gällde att lägga grundvalarna för socialismen. Något uttalande om ett omedelbart införande av en ny socialistisk rättsordning gjordes emellertid inte. En sådan lagstiftningsprocess skulle också komma att ta tid, härom var man på ledande håll medveten.
    Straffprocessen ändrades emellertid radikalt redan den 2 oktober 1952 genom antagandet av (den första) straffprocessförordningen. När det östtyska justitieministeriet år 1954 för första gången lät publicera en text av "BGB med viktiga följdförfattningar" hette det i förordet bl. a. följande:

 

"Genom det politiska och ekonomiska uppbyggandet av vår stats- och samhällsordning och genom DDR:s författning har civilrätten fått ett kvalitativt nytt innehåll. Många av BGB:s detaljbestämmelser har ändrats eller upphävts, eftersom de stått i strid med författningen, andra fortsatt gällande bestämmelser skall tolkas i författningens anda."

 

Reformsträvandena på rättsområdet tenderade emellertid att dra ut på tiden.
    I april 1958 kritiserade Ulbricht de östtyska juristerna genom att säga, att dialektiken och den historiska materialismen ännu inte trängt in tillräckligt djupt i rättsfrågorna; rättsvetenskapen uppfattade inte förtrogenheten med den marxistiska dialektiken som en huvuduppgift. Detta innebar, menade Ulbricht vidare, att vetenskapsmännen inte förstod partibesluten till deras innersta väsen, de statliga besluten uppfattade de ofta endast i en formell mening. Självfallet skulle den borgerliga rättsideologien, tillade Ulbricht, komma att länge än verka i DDR, det gällde emel-

 

lertid nu att klart känna igen denna ideologi till sin rätta natur, att uppfatta den borgerliga rättsideologien som en rest från den gamla tiden och att också bekämpa och besegra den.
    På den femte partikongressen i juli 1958 förklarade Ulbricht att grundvalarna för socialismen numera i det väsentliga tillskapats i DDR. Från och med nu skulle socialismen föras till seger, en rättsreform var därvid också nödvändig. Ulbricht framhöll den stora betydelse som den socialistiska rätten hade i kampen för att åstadkomma det nya socialistiska samhället. Det var nödvändigt att spänna krafterna för att skapa en enhetlig och omfattande socialistisk rättsordning.
    Partikongressen beslöt också i enlighet härmed att nya lagar skulle utarbetas på de skilda rättsområdena.
    Redan en månad senare — i augusti 1958 — offentliggjorde justitieministeriet en perspektivplan, som i detalj fixerade lagstiftningsarbetet fram till och med 1965. Även om denna sjuårsplan inte kunde uppfyllas inom de uppsatta tidsramarna synes dock lagstiftningsarbetet ha bedrivits energiskt.
    Mot slutet av 50-talet och i början av 60-talet antogs en hel del betydelsefulla lagar. Som exempel må nämnas lagen den 3 juni 1959 om jordbrukskooperativer, arbetslagen den 12 april 1961 och lagen den 20 september 1961 om DDR:s försvar.
    Enligt perspektivplanen skulle en ny strafflag träda i kraft den 1 januari 1961, en ny civilrättslag den 1 januari 1962 och en ny civilprocesslag den 1 januari 1963. Tidsgränserna kom emellertid att överskridas.
    År 1963 uppmanades juristerna därför ånyo att skynda på med arbetet på att skapa ett enhetligt socialistiskt rättssystem. Enligt det beslut som fattades på SED:s sjätte partikongress i januari 1963 skulle den tyska rättsåtskillnaden genomföras utan vidare dröjsmål.
    Fr. o. m. år 1965 finns också några viktiga etapper att notera från den östtyska rättsåtskillnadsprocessen. Den 25 februari 1965 antogs en lag om ett enhetligt socialistiskt utbildningssystem och en lag om näringslivets organisation. En upphovsrättslag godkändes den 13 september 1965. Den 20 december 1965 antogs en ny familjerättslag och den 17 februari 1966 en ny familjeprocessförordning. Med folkkammarens godkännande den 20 februari 1967 av medborgarskapslagen nyreglerades ett viktigt område — alltsedan början av 60-talet hade man på östtysk sida, utan att ha fixerat detta i lag, drivit den tesen, att det inte längre fanns något enhetligt tyskt medborgarskap, vilket hävdats i DDR:s första författning från den 7 oktober 1949 (art. 1). 1967 års lag utgår alltså från att ett östtyskt medborgarskap uppstod när DDR grundades den 7 oktober 1949. En ny strafflag och straffprocessförordning kunde antagas den 12 januari 1968.
    I september 1974 meddelade partichefen Erich Honecker ifråga om civilrättens nyreglering bl. a. följande:

 

"Lagen blir när den antas den första regleringen av DDR:s socialistiska civilrätt. Den förkroppsligar de progressiva principerna i vår stats- och rättsordning och stöder sig på samhällets politiska och ekonomiska grundvalar. Därutöver är det av grundläggande politisk betydelse att denna civillag sätter 1896 års BGB ur kraft. Därmed avlöses det sista i DDR alltjämt gällande lagverket från tiden för den kapitalistiska samhällsordningen."

 

Redan en hastig blick på själva konstruktionen och innehållet i DDR:s nya civillag räcker i och för sig för att man skall förstå att ändringarna är om

 

fattande. Medan den gamla BGB rymde 2.385 paragrafer innehåller den nya lagen endast 480 paragrafer. (Med införandet år 1965 av en ny familjerättslag hade dock paragraferna 1297—1921 redan upphävts.) Mot BGB:s fyra delar — (i) allmän del, (ii) obligationsrätt, (iii) sakrätt, (iv) familjerätt och arvsrätt — står nu den nya lagens preambulära avsnitt jämte sju huvuddelar — (i) principerna för den socialistiska civilrätten, (ii) den socialistiska och personliga egendomen, (iii) avtal för utformning av individernas materiella och kulturella liv, (iv) nyttjandet för bostads och rekreationsändamål av mark och byggnader, (v) skyddet av liv, hälsa och egendom, (vi) arvsrätten, (vii) särskilda bestämmelser ifråga om enskilda civilrättsliga förhållanden.
    I den preambulära delen heter det bl. a., att den socialistiska civilrätten är inriktad på att "utveckla medborgarens personlighet, att föröka, ansvarsfullt nyttja och skydda den socialistiska egendomen liksom också att skydda medborgarens personliga egendom". Lagens bestämmelser förklaras vidarebygga på "en enhet ifråga om rättigheter och skyldigheter även som en harmoni mellan personliga intressen och samhälleliga krav". Grundprinciperna i lagen utgår också ifrån, som det påpekas i det preambulära avsnittet, "att till det socialistiska samhällets huvuduppgifter hör att kontinuerligt höja folkets materiella och kulturella levnadsnivå och att utveckla medborgarna till allsidigt utbildade socialistiska personligheter".
    Egendomsordningens reglering i den nya lagen (dess andra huvuddel) innebär, om man nu vill peka på ett avsnitt som mycket radikalt skiljer sig från motsvarande rättsreglering i Förbundsrepubliken, något helt nytt. Sålunda definieras "socialistisk egendom" och "personlig egendom". Den förra består av "folkägd egendom, socialistiska kooperativers egendom och medborgarnas samhälleliga organisationers egendom". Beträffande den personliga egendomen heter det, att "den socialistiska egendomen, förökningen och skyddet av denna, utgör grundvalen för utvecklandet av denpersonliga egendomen", och därvid gäller att "källan härför är det för samhället utförda arbetet". Till den personliga egendomen hör "särskilt arbetsinkomster och spar tillgodohavanden, bostädernas och hushållens inredningoch utrustning, föremål som är avsedda för personligt bruk, föremål som förvärvats för yrkesutbildning, vidareutbildning och fritidsgestaltning samt mark och byggnader som behövs för att tillgodose medborgarens och hans familjs boende- och rekreationsbehov". Till den personliga egendomen hör också "de rättigheter som motsvarar den personliga egendomens väsen inklusive förmögenhetsrättsliga anspråk som har sitt ursprung i upphovs- och patenträttigheter".
    Något av en tyngdpunkt kan vidare lagens tredje huvuddel (avtal för utformning av individernas materiella och kulturella liv) sägas utgöra. Den innehåller förutom allmänna avtalsbestämmelser också specialbestämmelser ifråga om hyror, köp, tjänster, diverse bank- och försäkringsavtal m. m.
    Även om vissa lagbestämmelser fortfarande gäller gemensamt för båda tyska staterna, kan det alltså nu sägas, att arbetet med att införa en konsekvent och socialistisk rättsordning i huvudsak torde ha slutförts i DDR, den rättsliga avgränsningen gentemot Förbundsrepubliken är sålunda numera praktiskt taget helt genomförd.

Ingemar Stjernberg