Förmånstagareförordnanden vid livförsäkring. En föreläsning i familjerätt.

 

Av professor ANDERS AGELL

 

 

1. Olika former av livförsäkring
a. Civilrättsliga regler
Enligt vanligt språkbruk för termen livförsäkring närmast tanken till en försäkringsform där försäkringsbeloppet utfaller vid någons död. Såsom framgår av 97 § försäkringsavtalslagen (FAL), lagens första stadgande om livförsäkring, kan emellertid en livförsäkring i civilrättslig mening gälla både för dödsfall och för livfall. Det betyder att försäkringsbeloppet enligt avtalet utbetalas eller börjar utbetalas antingen vid en persons dödsfall eller vid en viss bestämd tidpunkt, vanligen ålder, av hans liv. Inom huvudgruppen livförsäkringar går det en systematiskt grundläggande skillnad mellan kapitalförsäkring (se 102 §) och en livränteförsäkring (se 118 §). Skillnaden består i att det utfallande försäkringsbeloppet är på förhand bestämtgenom försäkringsavtalet vid fråga om kapitalförsäkring, medan det vid livränteförsäkring utfaller ett visst belopp vanligen per månad under en persons livstid, vilket betyder att försäkringens totalbelopp inte är fastställt, eftersom man inte vet hur gammal den försäkrade kommer att bli. Den omständigheten, att kapitalförsäkringen gäller ett i förväg bestämt försäkringsbelopp, hindrar dock inte att försäkringsbeloppet kan utbetalas successivt, t. ex. månadsvis i ett antal år, högst 20.¹
    Angående de allmänna reglerna om kapitalförsäkringar bör här också nämnas 114 §, som innefattar den viktigaste regeln om betydelsen av försäkringsbrevet. Där stadgas att den som påkallar utbetalning av försäkringsbeloppet eller önskar återköpa försäkringen eller ändra försäkringsavtalet måste förete försäkringsbrevet. Detta är med andra ord presentationspapper gentemot försäkringsgivaren, och det anses också ha karaktären av s. k. värdepapper i teknisk mening, d. v. s. försäkringsgivaren kan inte med befriande verkan betala ut försäkringsbeloppet (eller på annat sätt komma överens slutgiltigt) till annan än den som inne har försäkringsbrevet. Denna regel

 

¹ En invecklad fråga är i vad mån en livförsäkring skall betecknas som kapitalförsäkring eller livränteförsäkring om försäkringsvillkoren innebär, att försäkringsbelopp skall utbetalats så länge försäkringstagaren eller hans änka lever, dock minst under en garanterad tid om vanligen 20 år. Jfr Hellner, Försäkringsrätt, 2 uppl. 1965, s. 522 f. 

 

21—Svensk Juristtidning 1976

 

är av stor betydelse för möjligheterna att utnyttja det ekonomiska värdet av försäkringen för t. ex. pantsättning före försäkringsfallet. Genom att försäkringsbrevet har karaktären av värdepapper i teknisk mening kan en panthavare som mottagit det som säkerhet vara förvissad om att försäkringsbeloppet inte till hans nackdel betalas ut till någon annan.²
    Slutligen bör påpekas att regeln om livränteförsäkring i 118 § hänvisar till de flesta av reglerna om kapitalförsäkring. Det betyder att man i allmänhet inte särskilt behöver grubbla över någon skillnad mellan kapitalförsäkring och livränteförsäkring, när det gäller innebörden av de regler som skall behandlas i det följande. Reglerna är desamma i båda fallen. När det i 118 § betr. livränteförsäkring görs undantag från reglerna om kapitalförsäkring i 113 och 114 § § är förklaringen främst, att en livränteförsäkring inte lämpar sig för pantsättning, eftersom försäkringen mister sitt värde om den försäkrade dör. Det har därför inte ansetts föreligga behov av regler för underlättande av försäkringens användning som kreditsäkerhet.

 

b. Skatterättsliga regler
Det bör här åtminstone nämnas att man inom skatterätten begreppsmässigt skiljer mellan pensionsförsäkringar och kapitalförsäkringar, ehuru indelningen medför en helt annan gränslinje kring begreppet kapitalförsäkring än enligt FAL. En pensionsförsäkring kan mycketväl vara en kapitalförsäkring i civilrättslig mening därför att man på förhand vet summan av utfallande försäkringsbelopp. Inom skatterätten utgör emellertid pensionsförsäkring och kapitalförsäkring olika begrepp, varvid kommunalskattelagen tillhandahåller en definition på vad som är pensionsförsäkring; all annan livförsäkring blir kapitalförsäkring. Definitionen på pensionsförsäkring har uppställts med tanke på försäkringens syfte. Pensionsförsäkring föreligger om andra försäkringsbelopp inte skall utgå än ålderspension, invalidpension eller efterlevandepension. (Se anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen, KL.)
    Skillnaden mellan försäkringskategorierna visar sig naturligtvis i beskattningsreglerna. Vid pensionsförsäkring (eller p-försäkring) är den inbetalade premien för försäkringen principiellt avdragsgill vid försäkringstagarens inkomstbeskattning samma år, under det att utfallande försäkringsbelopp beskattas som inkomst av tjänst (46 § 2 mom. KL). Vid kapitalförsäkring (eller k-försäkring) är betalning av försäkringspremierna principiellt inte avdragsgill vid beskattning

 

² Beträffande försäkringsbrevets betydelse se särskilt Almgren, Om förfoganden över livförsäkring, 1956, huvudavd. II, och Hellner a. a. s. 616 ff. 

en av försäkringstagarens inkomster, men utfallande försäkringsbelopp är å andra sidan skattefria.
    Förklaringen till den uppskjutna beskattningen av p-försäkringarna ligger i att de kan fylla ett pensioneringssyfte. Skattereglerna bygger på tanken att utfallande försäkringsbelopp, pensionen, bör beskattas enligt vanliga regler om inkomst av tjänst, men att premierna då också bör få vara avdragsgilla, så att dubbelbeskattning undviks.³

 

 

2. Värdering av försäkringen

En livförsäkring kan naturligtvis bli föremål för civilrättsliga anspråk, när försäkringsfallet väl inträffat. Tydligt är att sådana anspråk får riktas på värdet av utfallande försäkringsbelopp. För den händelse att försäkringsbeloppen skall utbetalas under en bestämd följd av år får tydligen ett aktuellt nuvärde på de framtida försäkringsbeloppen räknas fram genom en diskontering till nuläget.
    Redan innan försäkringsfallet inträffat kan emellertid försäkringenrepresentera en ekonomisk tillgång, om nämligen försäkringen inte är en riskförsäkring. Vid den senare typen av försäkring utbetalas försäkringsbelopp t. ex. endast om försäkringstagaren dör före 60 års ålder. Försäkringsavtalet kan emellertid också innebära, att försäkringsbelopp med säkerhet kommer att betalas ut vid dödsfall eller när försäkringstagaren når viss ålder. Försäkringen innebär i sådana fall ett sparande genom premiebetalningarna till försäkringsbolaget, och den har ett s. k. tekniskt återköpsvärde, vilket motsvarar viss andel i den s. k. premiereserven. Dessutom kan det föreligga rätt till andel i s. k. återbäring, som successivt brukar uppkomma bl. a. därför att försäkringsbolaget måste räkna med viss marginal vid premiesättningen för att vara s. a. s. på den säkra sidan vid sina åtaganden mot försäkringstagaren.

 

³ Genom lagändringar 1975 har rätten att göra avdrag för betalning av premier för pensionsförsäkring maximerats. Kraven för att en försäkring skall godtagas som pensionsförsäkring har också skärpts, bl. a. såtillvida att efterlevandepension får tillkomma endast försäkringstagarens make, hans sammanlevande under äktenskapsliknande förhållanden och hans barn under 20 år. Förmånstagare kan överhuvudtaget inte insättas till annan ålderspensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring. Det har vidare föreskrivits att sådana försäkringsvillkor, som är avgörande för frågan om försäkringen är att anse som pensionsförsäkring, skall intagas i försäkringsavtalet (anvisningarna till 31 § KL). Samtidigt har det införts ett nytt andra stycke i 3 § FAL, som innehåller principen att lagens regler är dispositiva om inte annat framgår av lagen. Tillägget innebär att överlåtelser och andra förfoganden över en försäkring är utan verkan om de skett i strid med försäkringsvillkor, som på nyss nämnt sätt skall intagas i försäkringsavtalet för att detta skall tillgodose de skatterättsliga kraven på en pensionsförsäkring. Se om lagändringarna SFS 1975: 1347 och 1353 samt prop. 1975/76: 31 (betr. 3 § FAL se s. 125 f). 

    Återköpsvärdet jämte andel i återbäringen kan försäkringstagaren i vissa fall utnyttja själv för den händelse han inte i fortsättningen vill betala försäkringspremierna utan skaffa sig ett s. k. fribrev på försäkringen. Oavsett hur det förhåller sig med försäkringstagarens möjlighet att verkligen få till stånd ett återköp,⁴ så representeraralltså det tekniska återköpsvärdet det utgångsvärde som försäkringen anses ha som en tillgång, vilken kan vara föremål för olika anspråk under försäkringstagarens livstid.⁵

 

3. Allmänt om förmånstagareförordnande

Som redan framgått kan en livförsäkring vara medel för försäkringstagarens eller hans anhörigas försörjning, vare sig den nu skall börja utgå till försäkringstagaren själv, när han nått viss ålder, eller till hans anhöriga efter hans död. Genom reglerna om förmånstagare för-

 

⁴ Den skatterättsliga avdragsrätten för premier till pensionsförsäkring förutsätter, att försäkringsavtalet innehåller förbud mot återköp annat än i speciella fall; se anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen. Förklaringen till förbudet är att återköp eljest skulle ge försäkringstagaren möjlighet att både först utnyttja avdragsrätten och senare undgå inkomstbeskattning av utfallande pensionsbelopp. Om återköp ändå kommer till stånd, beskattas återköpsbeloppet och uppsamlad återbäring på en gång.

⁵ Om återköpsvärdet i allmänhet se Hellner a. a. s. 46 ff. Värderingen av försäkringens värde i olika fall rymmer en rad problem. Vidf råga om värdering av försäkringsbelopp, som utfaller i framtiden, ger vissa tabeller, fogade till 23 § arvs- och gåvoskatteförordningen (AGF), ledning för en kapitalisering efter en räntefaktor om 5 procent. Även vid beräkning av försäkringsvärdet ur civilrättslig synpunkt torde man i det praktiska rättslivet vanligen utgå från dessa tabeller.Vid arvs- och gåvobeskattningen har HD i rättsfallen NJA 1970 s. 529 och 1975 s. 42 ansett sig inte böra taga hänsyn till sannolik, kommande återbäring vid beräkning av försäkringsvärdet, därför att återbäringens storlek inte kunde grundas på någon bindande utfästelse. Jfr kritik av Hellner i SvJT 1974 s. 16, som dessutom säger det vara nödvändigt att civilrättsligt beakta återbäringen, om ej värderingen skall bli missvisande. En ytterligare komplikation föranleds av att den som vid bodelning eller arvskifte tilläggs rätt till framtida försäkringsbelopp enligt en skatterättslig p-försäkring, vilket medför skyldighet att erlägga inkomstskatt på utfallande belopp, ådrar sig en latent skatteskuld, som kan minska värdet av att övertaga rätten enligt försäkringen. Vid arvs- och gåvobeskattningen beaktas f. n. säkerligen inte denna nackdel, utan vid lottläggningen för arvsskatt bortser man från den framtida inkomstskatt, som kommer att betalas av den som får försäkringen på sin lott. (Jfr beträffande dubbelbeskattning av andra förmögenhetstillgångar NJA 1954 s. 353, 1960 s. 152 och 1970 s. 529 II.) Civilrättsligt är situationen något oklar. I ett färskt rättsfall, NJA 1975 s. 288, har HD vid bedömningen av en bodelning varit beredd att låta make, som tillskiftades en fastighet, från dennas värde avräkna en latent skatteskuld på grund av antagen realisationsvinst vid eventuell försäljning av fastigheten. (Jfr tidigare även NJA 1973 s. 23.) Vid frivilliga överenskommelser om bodelning eller arvskifte finns naturligtvis möjlighet för parterna att med hänsyn till inkomstbeskattningen överenskomma om nedräkning av värdet av framdeles utfallande försäkringsbelopp. Frågan är emellertid om ett sådant hänsynstagande kan genomdrivas även vid s. k. tvångsskiften, då parterna är oeniga. Lösningen skulle ge upphov till åtskilliga komplikationer, men HD har åtminstone öppnat dörren på glänt genom sitt nämnda avgörande om värdering av fastighet. 

ordnanden har försäkringstagaren getts möjlighet att föreskriva att försäkringsbeloppen skall utbetalas till annan person, förmånstagaren. Denne får i olika hänseenden en skyddad ställning vid försäkringsfallet. Civilrättsligt visar sig detta vid anspråk på försäkringsvärdet från försäkringstagarens borgenärer. Vid dödsfall blir det en ytterligare fråga om utfallande försäkringsbelopp helt skall tillfalla förmånstagaren eller om det i någon mån skall inräknas i den allmänna kvarlåtenskapen och användas för att tillgodose dödsbodelägarna eller vissa av dem. — Därutöver kan vi i förbigående notera att förmånstagareförordnandet medför lättnader vid arvsbeskattningen.⁶
    Förmånstagareförordnanden kan ge upphov till invecklade civilrättsliga och skatterättsliga problem, inte minst ur familjerättslig synpunkt. De familjerättsliga frågorna har tilldragit sig åtskilligt intresse i litteraturen och får sägas vara väl analyserade. Ett tiotal år efter försäkringsavtalslagens tillkomst förekom en diskussion som bl. a. innehöll en uppmärksammad uppsats av Birger Ekberg i SvJT 1939 om tolkningen av 104 § FAL. En ingående behandling på bred front finns i Göran Almgrens doktorsavhandling, Om förfoganden över livförsäkring (1956). I Jan Hellners stora verk Försäkringsrätt (2 uppl. 1965) finns till slut en uttömmande handboksmässig framställning där tidigare forskningsresultat tillgodogörs och åtskilligt nytt läggs till. Det finns dock inte någon helt lättillgänglig, samlad framställning som inkörsport till problemområdet. 6a Vid juristutbildningen i familjerätt har detta varit en viss brist. Syftet med denna uppsats är att tillhandahålla en översiktlig introduktion. Någon problemanalys utan förebilder hos Almgren eller Hellner förekommer inte, om det bortses från en del iakttagelser, som vanligen placerats i noterna och främst föranletts av rättsutvecklingen på senare år.
    I det följande skall jag uppehålla mig något närmare vid förmånstagarens skydd mot försäkringstagarens dödsbodelägare och vid andra familjerättsliga frågor. Dessförinnan bör emellertid som en bakgrund presenteras de grundläggande reglerna om förmånstagarens skydd mot försäkringstagarens borgenärer, något som har ett samband med de familjerättsliga spörsmålen.
    Till en början kan vi konstatera att ett förmånstagareförordnande kan vara antingen återkalleligt eller oåterkalleligt. Normalfallet innebär enligt 102 § att förmånstagare insatts genom ett återkalleligt

 

⁶ Se 12 § AGF och Bratt & Fogelklou, Skatt på arv och skatt på gåva, 6 uppl. 1975.

^6a En systematisk och ingående framställning för praktisk försäkringsjuridik är Grabe, Personförsäkringens juridik, 4 uppl. 1974 (Institutet för försäkringsutbildning). 

förordnande, d. v. s. försäkringstagaren kan när som helst återkalla sitt förordnande. Av 103 § framgår att det för giltigheten av ett förmånstagareförordnande eller dess återkallande gäller ett formkrav innebärande, att förordnandet skriftligen måste meddelas försäkringsgivaren eller också genom dennes försorg antecknas på försäkringsbrevet.⁷ Förklaringen till formkravet är framför allt att försäkringsgivaren har ett starkt intresse i att få veta till vem försäkringsbeloppet i framtiden möjligen skall utbetalas. Den materiella regeln om att ett förmånstagareförordnande normalt är återkalleligt stämmer ju för det fall, att försäkringsbeloppet skall börja utbetalas vid försäkringstagarens död, utmärkt med den regeln för testamente att förordnanden för dödsfalls skull fritt kan återkallas. Det finns också med tanke på tolkningsfrågor och vissa andra punkter i det följande anledning att här genast betona den möjliga analogin mellan ett återkalleligt förmånstagareförordnande och ett testamente.
    Av 102 § framgår emellertid att det finns möjlighet att göra ett förmånstagareförordnande oåterkalleligt. Det framgår också av lagtexten att det avgörande för oåterkallelighetens uppkomst är, att försäkringstagaren gentemot förmånstagaren gjort en rättshandling av innebörd att förordnandet skall stå vid makt. Jag drog nyss en parallell mellan återkalleligt förmånstagareförordnande och testamente. På tal om benefika och oåterkalleliga förordnanden bör man lägga en annan analogi på minnet, nämligen mellan ett sådant förordnande och ett bindande gåvolöfte i allmänhet. Även denna parallell får betydelse i olika sammanhang. I anslutning till vad som redan sagts om formkravet för förmånstagareförordnande kan sålunda noteras att oåterkalleligt förordnande till förmån för make under bestående äktenskap har sådan benefik karaktär, att det anses att äktenskapsförord måste upprättas såsom vid gåva till make i allmänhet.⁸

 

⁷ I praktiken förekommer ofta s. k. standardförordnanden, d. v. s. ett förmånstagareförordnande av viss typ (t. ex. till förmån för försäkringstagarens make) skrivs redan från början in i försäkringsavtalet. Särskilt vid grupplivförsäkringar är det genomgående fråga om förmånstagareförordnanden, som blott mycket indirekt och ibland (vid tjänstegrupplivförsäkringar på grund av kollektivavtal) inte alls kan sägas grundade på någon rättshandling från de försäkringstagare, vilka tillhör den kollektivt försäkrade gruppen av personer. I praktiken accepteras dock dessa förordnanden såsom formenliga. Se härtill Roos, Grupplivskyddet, 1974 s. 183 ff.

⁸ Se NJA 1953 s. 228. — Samtidigt bör betonas att formkravet enligt 102 § FAL är exklusivt i den meningen, att förmånstagareförordnande eller dess återkallande inte kan ske enbart genom testamente, se NJA 1966 s. 355. En annan sak är att ett testamente, när förmånstagareförordnande saknas, kan få verkan som förfogande över försäkringen som en förmögenhetstillgång vilken som helst. Det har vidare brukat antagas, att tolkningen av ett förmånstagareförordnande kan påverkas av vad försäkringstagaren dessutom skrivit i sitt testamente. Se Hellner a. a. s. 544 ff. En färsk dom av Högsta domstolen, DT 2, 1976-02-09, i mål T 134/74, gällde tolkningen av ett förmånstagareförordnande till förmån för "arvingar". 

    Av 108 och 109 §§ framgår verkningarna av olika förmånstagareförordnanden för tiden före försäkringsfallets inträffande. 108 § stadgar att försäkringstagaren utan hinder av det återkalleliga förordnandet kan överlåta, pantsätta eller på annat sätt förfoga över rätten enligt försäkringsavtalet. Denna försäkringstagarens fortsatta förfoganderätt är lättbegriplig med hänsyn till att förordnandet är återkalleligt. På detta stadium har ju förmånstagaren överhuvudtaget inte fått någon skyddad ställning, och han kan inte gärna ha anspråk på att försäkringstagaren, som helt kan återkalla förordnandet, inte skall företa andra förfoganden över försäkringen. — Enligt 108 § 2 st. blir läget däremot ett annat, om förordnandet är oåterkalleligt. Som framgår av lagtexten kan försäkringstagaren då inte längre förfoga över försäkringen utan förmånstagarens samtycke.
    En annan fråga är om förmånstagaren kan å sin sida utöva någon förfoganderätt över försäkringen före försäkringsfallet. Att han inte kan det vid återkalleliga förmånstagareförordnanden är väl självklart med hänsyn till vad som redan är sagt. Men inte heller vid oåterkalleliga förordnanden har förmånstagaren fått någon makt att överlåta, pantsätta eller på annat sätt förfoga över rätten enligt förordnandet; detta har uttryckligen stadgats i 109 §. Förmånstagaren får tydligen ge sig till tåls tills försäkringsfallet inträffar. Vid oåterkalleliga förordnanden blir sålunda helhetsresultatet av 108 och 109 §§, att förfoganderätten över försäkringen före försäkringsfallet kan sägas vara låst och beroende av förmånstagarens samtycke till försäkringstagarens åtgärder.

 

 

4. Förmånstagarens skydd mot försäkringstagarens borgenärer

I åtskilliga sammanhang i det följande får vi anledning skilja mellan tre olika situationer, nämligen fall då förmånstagareförordnande

 

Försäkringstagaren hade i senare testamente förklarat, att den kvinna med vilken han sammanbodde, skulle få all hans kvarlåtenskap inklusive försäkringsbeloppet. Hennes anspråk, grundat på att hon med hänsyn till testamentet borde anses som "arvinge" enligt förmånstagareförordnandet, underkändes av HD:s majoritet, som ej ansåg det visat, att försäkringstagaren vid "tillkomsten av förmånstagareförordnandet — vilket gäller även efter testamentets upprättande — avsett att såsom förmånstagare insätta annan än den som följer av tolkning efter ordalydelsen". — Betonandet av att försäkringstagarens vilja skall ha förelegat redan vid tillkomsten av förmånstagareförordnander, om tolkningen skall gå utanför förordnandets ordalag, synes kunna uppfattas som en konsekvens av den ståndpunkten i 1966 års nämnda rättsfall, att förmånstagareförordnande eller dess återkallande inte kan ske genom testamente. Formkravet vid förmånstagareförordnande kommer då att sätta engräns även för tolkningen. Samtidigt är det synbarligen möjligt enligt HD:s nya dom, att hänsynstaganden till senare testamente kan få större spelrum vid tolkningen av förmånstagareförordnanden inom ramen för ordalydelsen. (Se om tolkningsfrågor i övrigt avsnitt 6 nedan.) 

inte finns, fall med återkalleligt förmånstagareförordnande och fall med oåterkalleligt sådant förordnande. I fråga om borgenärsskyddet finns det dessutom anledning att skilja mellan möjligheterna för försäkringstagarens borgenärer att åtkomma försäkringsbeloppet dels före försäkringsfallet, d. v. s. vanligen under försäkringstagarens livstid, dels efter hans död. Tydligt är att borgenärernas intresse i det förra fallet får rikta sig mot försäkringens återköpsvärde, medan det i det senare fallet kan bli tvist om rätten till utfallande försäkringsbelopp, eventuellt omräknade till nuvärdet.⁹
    Av 116 § 1 st. framgår möjligheterna för försäkringstagarens borgenärer att åtkomma försäkringsvärdet under försäkringstagarens livstid. Det bör omedelbart observeras att det svårlästa lagrummet inte gör någon skillnad med hänsyn till om förmånstagare finns insatt eller ej. Förklaringen till detta är lättbegriplig. Om det blott finns ett återkalleligt förmånstagareförordnande, vilket inte betar försäkringstagaren fri förfoganderätt över försäkringen under hans livstid (se 108 § 1 st.), så kan det inte heller vara rimligt att vid utmätning hos försäkringstagaren av försäkringen ge förmånstagaren något skydd. Läget blir detsamma som när något förordnande inte finns. Utgångspunkten i dessa fall kan därför sägas vara, att värdet av försäkringen principiellt bör kunna åtkommas av försäkringstagarens borgenärer under hans livstid på samma sätt som hans tillgångar i övrigt. Lagrummet har emellertid utformats så att det skyddar försäkringen mot utmätning, när premiebetalningarna uppfyller vissa minimikrav för kontinuerligt sparande i livförsäkring. Sådant sparande har lagstiftaren velat främja. Om sparande enligt den invecklade lagtexten anses föreligga i tillräcklig grad, skyddar man försäkringstagaren själv mot utmätning av försäkringen under hans livstid.
    Vid oåterkalleliga förmånstagareförordnanden följer utan vidare av 108 § 2 st. att försäkringsvärdet inte kan åtkommas av försäkringstagarens borgenärer under hans livstid. I och med att försäkringen inte kan göras till föremål för försäkringstagarens egna överlåtelser eller andra förfoganden anses nämligen tillgången inte heller kunna utmätas. Detta kan sägas uttrycka en allmän förmögenhetsrättslig regel att överlåtbarhet och utmätningsbarhet följs åt. (Jfr 66 § UL.)
    Om vi därefter uppmärksammar läget efter försäkringstagarens död, då försäkringstagarens och därmed dödsboets borgenärer kan ha intresse av utfallande försäkringsbelopp, möter vi först det fall, att inget förmånstagareförordnande föreligger. Vare sig försäkringen i

 

⁹ Jfr ovan under avsnitt 2.

 

detta fall varit utmätningsbar eller inte under försäkringstagarens livstid (enligt 116 § 1 st.), gäller efter dödsfallet att försäkringsbeloppet är utmätningsbart på talan av borgenärerna. Det finns självfallet ingen anledning att nu undandra borgenärerna denna förmögenhetstillgång.
    Situationen förändras däremot om det föreligger ett återkalleligt förmånstagareförordnande. Vi har då att skilja mellan två olika fall. För det första har vi normalfallet ur praktisk synpunkt, nämligen att försäkringen innehåller sådana sparmoment som enligt 116 § 1 st. gjort den utmätningsfri hos försäkringstagaren under dennes livstid. I detta fall får utmätningsfriheten kvarstå även efter dödsfallet, och försäkringstagarens borgenärer kan inte ta försäkringen i anspråk till nackdel för förmånstagaren, vilken alltså ur denna synpunkt får en skyddad ställning. Reglerna framgår av 104 § 1 st. där det som huvudregel stadgas att försäkringsbelopp, till vilket förmånstagare insatts, inte ingår i försäkringstagarens kvarlåtenskap.
    För det andra har vi emellertid också att uppmärksamma möjligheten att förmånstagare insatts till en försäkring som faktiskt inte varit utmätningsfri under försäkringstagarens livstid enligt 116 § 1 st.; detta förekommer inte så sällan i praktiken. Läget efter försäkringstagarens död regleras då av 104 § 4 st. och 116 § 2 st. Här är, trots förmånstagareförordnandet, försäkringen utmätningsbar även efter försäkringstagarens död. Som framgår av 116 § 2 st. har emellertid förmånstagaren p. g. a. förordnandet till hans förmån fått ett visst skydd såtillvida, att försäkringsbeloppet får tas i anspråk för tillgodoseende av försäkringstagarens borgenärer endast om dödsboets övriga tillgångar inte räcker till för detta ändamål. Regleringen betyder med andra ord att försäkringsbeloppet får tas i anspråk blott subsidiärt efter kvarlåtenskapen i allmänhet. ¹⁰

 

¹⁰ Möjligheten att subsidiärt taga försäkringen i anspråk enligt 116 § 2 st. kan aktualisera vissa problem om behörigheten att framställa anspråk på beloppet och om försäkringsbolagets möjlighet att betala ut försäkringsbelopp med befriande verkan. Dessa frågor har inte satts på sin spets i rättspraxis och föga uppmärksammats i litteraturen. Det har dock antagit att skyldigheten att vid behov ställa försäkringsbeloppet till förfogande föreligger gentemot dödsboet. Resonemanget har utgjort en analogi till skyldigheten enligt ÄB 21: 6 för legatarie att återbära utgivet legat, som visar sig behövas för gäldstäckning. (Se lagrådet i NJA II 1933 s. 266 ff, på tal om förmånstagarens rätt att begära boutredningsman enligt numera ÄB 19: 1, och Guldberg & Bergendal, Kommentar till Ärvdabalken, II, Boutredning och arvskifte, 2 uppl., 1962, s. 69 och 204 not la.) Något direkt anspråk mot försäkringsbolaget eller förmånstagaren (om han skulle ha utfått försäkringsbelopp) kan däremot inte gärna tillkomma borgenärerna, som inte heller under försäkringstagarens livstid haft någon sådan möjlighet.Vad angår legitimationsfrågan är det enligt min mening rimligt att låta ett godtroskrav med viss undersökningsplikt avgöra, om försäkringsbolaget med befriande verkan kan betala ut försäkringsbelopp till förmånstagaren fastän det behövts för tillgodoseende av borgenärerna, och att kräva av försäkringsgi-

    Vad så slutligen beträffar försäkringar till vilka förmånstagare insatts genom ett oåterkalleligt förordnande gäller efter dödsfallet alltjämt att försäkringsbeloppet inte kan åtkommas av försäkringstagarens eller dödsboets borgenärer. Eftersom förmånstagaren på grundvalav 108 § 2 st. varit skyddad redan under försäkringstagarens livstid mot utmätning för försäkringstagarens skulder, finns det inte anledning att förändra bedömningen därför att försäkringsfallet nu faktiskt inträffat. Även utmätningsfriheten vid oåterkalleligt förordnande efter dödsfallet kan m. a. o. föras tillbaka på omöjligheten för försäkringstagaren att förfoga över den tillgång till vilken förmånstagare har insatts på detta sätt. Lagtekniskt kan regleringen sägas framgå även e contrario av 116 § 2 st., som talar om utmätningsbarhet blott av försäkringar omfattade av ett återkalleligt förordnande.

 

 

5. Giftorätts- och laglottsanspråk

a. När är försäkringen giftorättsgods?
När en gift försäkringstagare tecknat en försäkring utan att insätta någon förmånstagare, utgör försäkringens värde giftorättsgods i samma mån som vilken annan tillgång som helst. Även om förmånstagareförordnande meddelats, så är försäkringen alltjämt giftorättsgods, så länge förordnandet blott är återkalleligt. I detta läge är ju förmånstagarens anspråk helt oskyddat, och det finns med hänsyn härtill ingen anledning att frånkänna tillgången egenskapen att vara giftorättsgods för försäkringstagaren.
    Situationen förändras däremot om förordnandet gjorts oåterkalleligt. I GB 6: 1 2 st. omtalas rättigheter, som inte kan överlåtas eller eljest är av personlig art, och det stadgas att reglerna om giftorätt då skall äga tillämpning endast om det inte strider mot vad som särskilt gäller för sådana rättigheter. Ett oåterkalleligt förmånstagareförordnande gör försäkringen just till en sådan oöverlåtbar tillgång för försäkringstagaren, som medför att försäkringen blir särskild egendom enligt GB 6: 1.
    I detta sammanhang bör tilläggas några ord om gränsen mellan tillgångsslagen pension å ena sidan och pensionsförsäkring å den andra. Vanlig tjänstepension är, kan man säga, en form av uppskjuten lön. I fråga om lön gäller den obligationsrättsliga regeln, att lö-

 

varen att man före betalning till förmånstagaren efterhör hos företrädare för dödsboet, huruvida det kan föreligga någon risk för dödsboets insolvens. Uppställandet av ett krav på god tro hos försäkringsbolaget överensstämmer med vad som brukar antagas i fråga om försäkringsbolagets möjlighet att betala med befriande verkan till förmånstagaren, när försäkringsbeloppet i själva verket erfordrats för tillgodoseende av giftorätts- eller laglottsanspråk. (Se Almgren a. a. s. 225 f och Hellner a. a. s. 622 f.) 

nefordran inte kan överlåtas innan den förfallit till betalning. Principen grundar sig på hänsyn både till arbetstagaren, som antas vara beroende av lönen för sin försörjning, och till arbetsgivaren, som inte kan vara intresserad av att arbetstagaren i förväg överlåter sin lönefordran och därmed eventuellt minskar sin arbetslust. Rätt till pension följer samma regel om oöverlåtbarhet före förfallodagen som själva lönen. (Jfr 66 § 4 st. UL.) Någon giftorätt till andre makens rätt till pension finns sålunda inte utan pensionsrätten kan betraktas som makens särskilda egendom. När det gäller en privat tecknad pensionsförsäkring, uppfattas anspråket på utfallande försäkringsbelopp emellertid som en livförsäkring i allmänhet enligt FAL. Som nyss angetts är utgångspunkten då, att försäkringen är giftorättsgods.
    Man kan nu tänka sig vissa mellan fall, där fråga uppstår om tillgången skall följa reglerna för pension i allmänhet eller för pensionsförsäkring. Följer man reglerna om pension direkt från arbetsgivaren, blir resultatet att tillgången aldrig kan uppfattas som giftorättsgods i arbetstagarens äktenskap. Frågan har i ett par uppmärksammade rättsfall ställts på sin spets beträffande s. k. SPP-pension. Denna är konstruerad på det sättet, att arbetsgivarens pensionsutfästelser gentemot den anställde infrias genom en i SPP (Svenska personalpensionskassan) tecknad pensionsförsäkring till den anställdes förmån. Ur den anställdes synpunkt blir det alltså fråga om en pensionsförmån, som emellertid tryggas genom en försäkring. Vi kan för dessa mellanfall konstatera att SPP-pensionerna betraktas som "vanliga" pensioner och ej som pensionsförsäkringar, omfattade av giftorättsanspråk från den berättigades make.

 

I rättsfallet NJA 1958 s. 671 ställdes på sin spets betydelsen av att de premier, som arbetsgivaren betalade in till SPP för den aktuelle anställdes räkning, drogs av på den anställdes lön. Frågan var om detta borde medföra betraktelsesättet, att förmånerna till den anställde från SPP blev att uppfatta som jämställda med försäkringsförmåner i allmänhet, vilka borde utgöra giftorättsgods i den anställdes äktenskap och beaktas vid bodelning. HD fann emellertid att sättet för premiebetalningen inte medförde detta utan att den framtida pensionsförmånen föll utanför giftorättsgemenskapen.
    I NJA 1960 s. 411 uppkom samma problem med den ytterligare komplikationen, att arbetsgivaren visserligen tidigare betalt premierna för den anställdes räkning till SPP, men att den anställde slutat sin anställning och därefter själv fortsatt premieinbetalningarna. Frågan var om detta senare förhållande borde göra den del av pensionsanspråket, som uppkommit genom den anställdes egna premiebetalningar, till giftorättsgods på samma sätt som privat tecknad pensionsförsäkring. HD förklarade emellertid att den anställdes inbetalningar borde ses som en direkt fortsättning av de pensionsförmåner, som han tillförsäkrats under sin anställning, och att gifto-

 

rättsreglerna inte borde tillämpas. (I målet förekom även en pensionsförsäkring i Thule, vilken var giftorättsgods; jfr strax nedan.)

 

b. Bodelning under försäkringstagarens livstid
Vid bodelning efter äktenskapsskillnad skall man tydligen medtaga det eventuella återköpsvärdet hos en livförsäkring, som är giftorättsgods, vare sig det helt saknas förmånstagareförordnande eller ett återkalleligt förmånstagareförordnande föreligger. Försäkringen som tillgång kan disponeras på olika sätt. Av betydelse i sammanhanget är lottläggningsregeln i GB 13: 13, som innebär att den förmögnare maken i fråga om giftorättsgods kan välja vilken egendom han vill avstå till den andra. I det nämnda rättsfallet NJA 1960 s. 411 tillämpades denna regel till stöd för att den make, som hade en pensionsförsäkring (Thuleförsäkringen), som utgjorde giftorättsgods, kunde tvinga den andre maken att på sin lott övertaga försäkringen. — Genom frivilliga uppgörelser kan makarna även uppnå andra lösningar, såsom eventuellt en uppdelning av försäkringen genom klyvning och utfärdande av två försäkringsbrev, eller genom att försäkringstagaren låter insätta den andre maken som förmånstagare genom ett oåterkalleligt förordnande.¹¹ Allmänt sett ger giftorättsanspråket tydligen en möjlighet för försäkringstagarens make att få andel i det framtida inkomstskydd som en pensionsförsäkring kan ge.
    Det har emellertid också framgått ovan, att en försäkring med förmånstagareförordnande, som redan tidigare varit oåterkalleligt, inte skall ingå i bodelning under försäkringstagarens livstid, eftersom försäkringen då är särskild egendom enligt GB 6: 1 2 st. Detta innebär att inköpet av en livförsäkring plus oåterkalleligt förmånstagareförordnande till någon utomstående person i princip kan ge försäkringstagarens make vederlagsanspråk enligt GB 13: 7, eftersom betalningen av premierna kan ha inneburit att försäkringstagaren använt giftorättsgods för att förvärva tillgång, som blivit särskild egendom. Den andre maken kan sålunda trots allt tänkas få kompensation genom att ur makarnas giftorättsgods undantaga värdet av de inbetalade premierna.¹² Skulle det vid bodelningen inte finnas egendom för att tillgodose vederlagsanspråket för försäkringstagarens make, kan hon f. ö. ha viss möjlighet att rikta sig mot förmånstagaren med åberopande av GB 6: 6a och analogin mellan oåterkalleligt

 

¹¹ Jfr ovan not 5 om problemen att värdera försäkringen som tillgång, om makarna inte kan komma överens.

¹² I de nämnda rättsfallen NJA 1958 s. 671 och 1960 s. 411 underkändes dock vederlagsanspråk från den pensionsberättigades hustru med motiveringen, att premiebetalningarna till SPP inneburit ett normalt fullföljande av ett pensioneringssyfte ägnat att trygga den anställdes och hans familjs försörjning. 

förordnande och gåva. I nämnda lagrum stadgas nämligen en subsidiär återbäringsplikt för gåvotagaren personligen.

 

    Vad som här sagts om hänsynstagande till försäkringens återköpsvärde vid bodelning gäller f. ö. inte blott vid äktenskapsskillnad (och boskillnad) utan även om försäkringstagarens make avlidit. Giftorätten i försäkringen kan alltså då göras gällande av arvingarna till försäkringstagarens make.¹³

 

c. Giftorätts- och laglottsanspråk efter försäkringstagarens död
(1) 104 § 1 st. Om försäkringsfallet inträffar genom att försäkringstagaren avlider utan att någon förmånstagare finns insatt, kommer försäkringen att ingå i kvarlåtenskapen som vilken tillgång som helst. Några specialregler finns inte.
    Om det emellertid finns ett förmånstagareförordnande, återkalleligt eller oåterkalleligt, kompliceras situationen. Den formella huvudregeln kommer till uttryck i 104 § 1 st., som stadgar att utfallande försäkringsbelopp inte alls skall anses ingå i försäkringstagarens kvarlåtenskap.¹⁴ Försäkringsbeloppet tänkes alltså normalt bli utbetalt av försäkringsbolaget direkt till förmånstagaren utan inblandning avdödsboet.¹⁵
(2) Återkalleliga förmånstagareförordnanden. 104 § 2 st. Vid återkalleliga förmånstagareförordnanden har emellertid den nämnda principen fått stryka på foten vid beräkningen av anspråk på giftorätt för efterlevande make och på laglott för försäkringstagarens bröstarvingar. Det återkalleliga förmånstagareförordnandet liknar ju ett testamentsförordnande, och genom ett sådant kan man inte ensidigt sätta ur spel anspråk på giftorätt och laglott, vilka såtillvida har tvingande karaktär. Det stadgas därför i 104 § 2 st. att försäkringsbelopp, som disponerats genom återkalleligt förmånstagareförordnande, skall "behandlas som om det tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente" vid fråga om efterlevandes giftorätt (varmed jämställts anspråk enligt basbeloppsregeln i GB 13: 12 2 st. och vederlagsanspråk) eller laglott.¹⁶ Detta innebär t. ex. att om en avliden försäkringstagare efterlämnar hustru och ett barn samt har en bobehållning om 100 000 kr (summan av hans och hustruns gifto-

 

¹³ Se om konsekvenserna härvidlag Hellner a. a. s. 585 f.

¹⁴ Enligt ÄB 20: 5 2 st. skall försäkring med förmånstagare ändå antecknas i bouppteckningen. Detta är nödvändigt för arvsbeskattningen och kan dessutom erfordras för bedömningen av hur kvarlåtenskapen skall fördelas. Se vidare i texten.

¹⁵ I den mån försäkringsbeloppet måste tagas i anspråk för tillgodoseende av giftorätt eller laglott (jfr strax nedan i texten) anses försäkringsbolaget kunna betala med befriande verkan till förmånstagaren blott om det varit i god tro. Jfr ovan not 10.

¹⁶ Den uttryckliga hänvisningen till anspråk enl. GB 13: 12 tillkom genom lagändring 1969; se NJA II 1969 s. 371 f. 

rättsgods) och dessutom ett utfallande livförsäkringsbelopp om 500 000 kr med någon annan släkting som förmånstagare beräknas giftorätt och laglott på ett belopp om 600 000 kr och kommer att utgöra 300 000 resp. 150 000 kr. Förmånstagaren får alltså nöja sig med ett belopp av 150 000 kr.

 

    I praktiken gynnar dock förmånstagareförordnande oftast hustru eller barn, och tillämpningen av 104 § 2 st. blir närmast en fråga om att balansera dessas anspråk mot varandra. Låt oss studera vad detta innebär i några fall, som kan belysa reglernas principiella innebörd.

 

Exempel 1. Giftorättsräkningar
Ex. 1 a. Antag att en försäkringstagare avlidit, efterlämnande hustru och ett barn, samt att bobehållningen är 100 000 kr, vartill kommer en utfallande livförsäkring på 40 000 kr med barnet som förmånstagare. Enl. 104 § 2 st. skall hustruns giftorätt beräknas även i försäkringen, och hennes samlade giftorättsanspråk blir alltså
100 000 + 40 000/2= 70 000
    Detta belopp kan hon utfå ur själva boet, och barnet behöver därför inte avstå från någon del av försäkringsbeloppet 40 000 kr, men får nöja sig med att som ensam arvinge få 30 000 kr ur boet.
    Ex. 1 b. Om vi i exempel 1 a förändrar storleken av försäkringsbeloppet till 120 000 kr men antar att bobehållningen i övrigt alltjämt är 100 000 kr, får hustrun ett giftorättsanspråk på
100 000+120 000/2= 110 000
    Hustrun får alltså hela bobehållningen 100 000 kr plus 10 000 kr, som barnet måste avstå av försäkringsbeloppet 120 000 kr.

 

Exempel 2. Bestämning av giftorättsandel genom tolkning av förmånstagareförordnande till hustruns förmån
Låt oss emellertid nu förändra exempel 1 a endast därigenom, att hustrun antages vara förmånstagare till försäkringsbeloppet 40 000 kr; bobehållningen är som förut 100 000 kr. Hur skall egendomen då fördelas? Två olika alternativ framstår som närmast tänkbara. Med anknytning till ordalagen av 104 § 2 st., där det talas om fördelning så "som om försäkringsbeloppet tillhört dödsboet och tillagts förmånstagaren genom testamente", skulle man kunna tycka det vara naturligt om giftorätten räknades på totalbeloppet 140 000 kr (summan av bobehållningen och försäkringsbeloppet). Hustrun skulle i så fall p. g. a. giftorätt få 70 000 kr och därutöver försäkringsbeloppet 40 000 kr (som om det tillagts henne genom testamente), följaktligen totalt 110 000 kr. (En sak för sig är att sonen, som då blott får 30 000 kr, skulle kunna åberopa laglottskränkning.)
    Det är emellertid inte nödvändigt att räkna giftorätten på detta sätt. Gränsen för hustruns giftorättskränkning går tydligen vid 70 000 kr. Får hon mer än detta belopp, får hon mer än hälften av de totala tillgångarna. En annan, tänkbar beräkningsmetod är därför att först i giftorätt ge hustrun hälften av själva bobehållningen om 100 000 kr, d. v. s. 50 000 kr, samt att

 

därefter tillägga henne såsom förmånstagare försäkringsbeloppet om 40 000 kr. Hon får då totalt 90 000 kr, medan sonen som arvinge vid bodelningen får hälften, 50 000 kr, av behållningen i själva boet.
    Vilken av de två beräkningsmetoderna är nu den riktiga? Ja, den springande punkten är att ingen av beräkningsmetoderna innebär, att hustrun får mindre än hälften av mannens samlade tillgångar. Inte i något av fallen blir det därför fråga om kränkning av hennes giftorättsanspråk, och fördelningen beror närmare besett inte alls på 104 § 2 st., som i själva verket i detta exempel inte behöver tillämpas. I exemplet sker överhuvudtaget icke någon giftorättskränkning, eftersom hustrun själv är förmånstagare. Hon vinner med andra ord själv på förmånstagareförordnandet till hennes förmån. Vad det är fråga om i denna situation är i stället ett tolkningsproblem om hur egendomen skall fördelas med hänsyn till förmånstagareförordnandet. Avgörandet för tolkningsfrågan blir ytterst vad man kan anta om försäkringstagarens önskemål med förmånstagareförordnandet. Förmånstagareförordnanden anses nämligen liksom testamenten och andra ensidiga rättshandlingar böra tolkas subjektivt, d. v. s. i enlighet med den rättshandlandes verkliga vilja, om denna kan utredas. (Jfr vidare nedan under 6.) När hustrun själv vinner på förmånstagareförordnandet, och någon giftorättskränkning genom förordnandet alltså inte föreligger, anses den tolkningen vara naturligast, att man först gör en vanlig hälftendelning för utbrytande av giftorätten av själva bobehållningen och därutöver ger hustrun hela försäkringsbeloppet på grund av förordnandet. I exemplet skall alltså den senare av de båda metoderna tillämpas, om det inte finns speciella skäl att antaga, att försäkringstagaren skulle ha önskat en annan tolkning. Det antas med andra ord stämma bäst överens med vad en försäkringstagare i allmänhet skulle ha menat med förordnandet, att när giftorättskränkning inte föreligger falla tillbaka på huvudregeln i 104 § 1 st. om att försäkringen inte alls anses ingå i kvarlåtenskapen.¹⁷

 

Exempel 3. Laglottskränkning
Låt oss nu återgå till ex. 1 b med en bobehållning av 100 000 kr och ett försäkringsbelopp på 120 000 kr och göra den förändringen att hustrun är förmånstagare. Enligt den nyss i exempel 2 tillämpade principen kan hustrun här i och för sig framställa anspråk på 50 000 + 120 000 = 170 000 kr. En sådan fördelning skulle emellertid kränka sonens laglottsanspråk, som enligt vanliga regler om giftorätt och arv uppgår till en fjärdedel av 220 000= 55 000 kr. Enligt 104 § 2 st. kan sonen fordra detta belopp. Hustrun får alltså 45 000 kr av bobehållningen samt hela försäkringsbeloppet 120 000 kr.¹⁸

 

Exempel 4. Tillämpning av basbeloppsregeln i GB 13: 12 2 st.
Ex. 4 a. Antag att en avliden försäkringstagare med hustru och ett barn efterlämnar en bobehållning (giftorättsgods) om 20 000 kr och en utfallande livförsäkring om 40 000 kr med barnet som förmånstagare. Basbeloppet antages vara 10 000 kr. Enl. 104 § 2 st. FAL jfrt med GB 13: 12 2 st. har hust-

 

¹⁷ Jfr till tolkningsfrågan i exemplet Hellner a. a. s. 600 f.

¹⁸ Det må här noteras att bröstarvinge enl. ÄB 7: 5 är berättigad att utfå sin laglott i egendom över vilken han kan fritt förfoga. Om annan egendom finns, kan barnet därför avvisa att på sin lott taga försäkringsbelopp, som ännu inte förfallit till betalning. 

run tydligen rätt att vid bodelningen få 4x10 000 kr och barnet måste avstå 20 000 kr av försäkringsbeloppet.
    Ex. 4 b. Låt oss i föregående fall antaga att hustrun själv, inte barnet, är förmånstagare. Frågan blir om hustruns anspråk enligt basbeloppsregeln minskar med vad hon får som förmånstagare.
    Låt oss först observera föreskriften i GB 13: 12 2 st. att den efterlevande maken skall på sin lott enligt basbeloppsregeln avräkna "egendom, som må enskilt tillhöra honom". Motsatsvis innebär tydligen detta, att makes rätt enligt basbeloppsregeln inte skall minskas med hänsyn till vad han eventuellt kan få på grund av den avlidnes testamente. (Detta betraktelsesätt kan tyckas ganska formellt, men innebär att man upprätthåller skyddet för små bon vid bodelningen och bortser från vad som sedan sker vid senare arvskifte av den avlidnes kvarlåtenskap.) Men om man enligt basbeloppsregeln bortser från testamente till den efterlevandes förmån, kan det förefalla naturligt att anlägga samma synsätt vid fråga om förmånstagareförordnandet till den efterlevande maken själv. I rättsfallet NJA 1972 s. 227 har HD också tillämpat denna lösning.¹⁹
    Det sagda betyder för det nu aktuella exemplet, att hustrun först på grund av basbeloppsregeln tar hela bobehållningen 20 000 kr plus 20 000 krav försäkringen. Laglottsanspråket skall beräknas endast på den del, 20 000 kr, av försäkringen, som återstår sedan basbeloppsregeln tillämpats. (Vid samtidig tillämpning av basbeloppsregeln och laglottsanspråk anses laglottsanspråken få stå tillbaka tills bodelningen enligt basbeloppsregeln genomförts.²⁰) Barnet får följaktligen 10 000 kr av försäkringsbeloppet som sin laglott, och hustrun får samma belopp som förmånstagare.

 

(3) Specialregeln om tjänstegrupplivförsäkring i 104 § 3 st. Ur allmän rättspolitisk synpunkt kan det ifrågasättas om inte skyddet för laglotten enligt 104 § 2 st. går väl långt för den händelse efterlevande make insatts som förmånstagare. Eftersom det allra mest typiska fallet, då försäkring fyller syftet att erbjuda försörjningsskydd för efterlevande, just gäller make som förmånstagare, kan det vara diskutabelt om laglottsskyddet bör gälla i denna situation. För en typ av försäkring har det genom en lagändring år 1969 gjorts ett avsteg från 104 § 2 st. Enligt 3 st. skall nämligen skyddet för giftorätt och laglott inte gälla mot förmånstagareförordnande till förmån för make eller med hustru likställd kvinna eller till bröstarvinge när det är fråga om utfallande belopp på grund av tjänstegrupplivförsäkring. De försäkringsförmåner som det här kan bli fråga om är i allmänhet av ganska begränsad storlek (ca 50 000 kr för make, högst 20 000 kr för varje underårigt barn), och det har ansetts att detta grundskydd för de närmast efterlevande inte bör kunna naggas i kanten, när det kommer i konflikt med giftorätts- och laglottsanspråk.²¹

 

¹⁹ Jfr Hellner a. a. s. 589 f på tal om den s. k. sextusenkronorsregeln, som föregick basbeloppsregeln.

²⁰ Jfr Lind i SvJT 1953 s. 743 f med vidare hänvisningar.

²¹ Jfr NJA II 1969 s. 371 ff.

 

    (4) Oåterkalleliga förmånstagareförordnanden. För den händelse att ett förmånstagareförordnande är oåterkalleligt innehåller 104 § 2 st., som blott talar om återkalleliga förordnanden, inte något skydd för de efterlevandes giftorätts- och laglottsanspråk; alltså gäller enligt 104 § 1 st., att utfallande försäkringsbelopp inte ingår i försäkringstagarens kvarlåtenskap. Detta är också ett naturligt sakernas tillstånd såtillvida, att redan oåterkallelighetsförklaringen blivit bindande för försäkringstagaren och undandragit försäkringsbeloppet från hans förfogandemöjligheter. I förarbetena till försäkringsavtalslagen förklarade man att dödsbodelägarna här inte kunde bli bättre ställda än om den avlidne genom gåva avhänt sig egendomen.²²
    Inte desto mindre är möjligt, att efterlevande make eller bröstarvingar kan framställa giftorätts- eller laglottsanspråk med stöd av allmänna familjerättsliga regler om gåvor utanför försäkringsavtalslagen. Så småningom har nämligen den uppfattningen vuxit fram, att sådana regler till skydd för giftorätt och laglott mot gåvor i allmänhet genom analogi bör kunna tillämpas också vid oåterkalleliga förmånstagareförordnanden. Har ett oåterkalleligt förmånstagareförordnande medfört att försäkringen som tillgång blivit undandragen efterlevande makes giftorättsanspråk anses det — som redan framgått — principiellt möjligt att vid bodelning eller försäkringstagarens död tillämpa GB 13: 7, som ger make vederlagsanspråk.²³
    I fråga om laglottsskyddet aktualiseras stadgandet om det s. k. förstärkta laglottsskyddet i ÄB 7: 4, d. v. s. möjligheten för bröstarvinge, vars laglott kränkts av gåva under den avlidnes livstid, att i vissa fall kräva att gåvotagaren återbär gåvan helt eller delvis. Förutsättningen för detta förlängda skydd är bl. a. att gåvan till sitt syfte är att likställa med testamente, och att särskilda skäl inte talar mot återbäring. På grund av ÄB 7: 4 förhindras tydligen en person att genom gåvor under sin livstid gå förbi laglottsskyddet genom att ge gåvor i stället för att upprätta testamente, vilket han enligt ÄB 7: 3 inte kan göra till förfång för laglotterna.

 

    Frågan om tillämpligheten av det förstärkta laglottsskyddet vid oåterkalleligt förmånstagareförordnande aktualiserades i rättsfallet NJA 1948 s. 232. En man med flera vuxna barn i tidigare äktenskap hade efter omgifte insatt sin förvärvade lilla styvdotter till förmånstagare för ett försäkringsbelopp och gjort förordnandet oåterkalleligt. Efter hans död gjorde hans naturliga barn anspråk på laglottsskydd i det försäkringsbelopp, som tillagts styvdottern genom det oåterkalleliga förordnandet. HD ansåg i detta fallatt laglottsskyddet enligt ÄB 7:4 kunde göras gällande även gentemot det oåterkalleliga förordnandet.

 

²² Jfr NJA II 1927 s. 512.

²³ Jfr ovan vid not 12.

 

22—Svensk Juristtidning 1976

 

Ur allmänna synpunkter är analogin mellan oåterkalleligt förordnande och gåva ganska lättförståelig. Vad som kan vålla undran är det lagtekniska förhållandet. Eftersom 104 § 2 st. infört ett särskilt skydd för laglott mot återkalleligt förmånstagarförordnande, bör motsatsvis gälla att något liknande skydd inte kan gälla vid ett oåterkalleligt förordnande. Det kan då förefalla egendomligt, att man tilllämpat ett stadgande på annat håll i lagstiftningen för att införa ett skydd, som författarna av 104 § medvetet avstått från att införa. Sammanhanget måste emellertid ses rättshistoriskt. När försäkringsavtalslagen antogs 1927 fanns ännu inte det förstärkta laglottsskyddet för bröstarvinge. Detta infördes först genom 1928 års arvslag (som 1958 blivit en del av ÄB), alltså året efter försäkringsavtalslagens tillkomst. I och med att lagstiftningen efter försäkringsavtalslagen infört ett nytt och allmänt skydd för laglott mot gåva, blir det mera förståeligt att rättstillämpningen låtit detta allmänna skydd gälla även gentemot oåterkalleliga förordnanden, trots att ett skydd mot dessa förordnanden lämnats utanför 104 § 2 st.²⁴

 

 

6. Tolkning av förmånstagareförordnanden

Frågan om tolkning av förmånstagareförordnande har tangerats på en och annan punkt i den föregående framställningen. Det har nämnts, att förmånstagareförordnanden liksom testamenten och andra benefika rättshandlingar i princip bör tolkas subjektivt, d. v. s. det gäller att inom ramen för ett formenligt förordnande söka utröna den rättshandlandes verkliga eller hypotetiska vilja. Det förtjänar emellertid understrykas, att kravet på skriftlig form hos ett förmånstagareförordnande (liksom hos ett testamente) sätter en gräns för möjligheterna att taga hänsyn till denna vilja. Endast sådana omtolkningar är tillåtna som kan förankras i ett formenligt förordnande.^24a
    Vid förmånstagareförordnanden kan dessutom noteras, att det kan vara särskilt svårt att finna några klara önskemål hos försäkringstagaren själv, eftersom förmånstagareförordnandet ofta haft standardform och t. o. m. ett för försäkringstagaren själv okänt innehåll. Svårigheten att utröna den förordnandes subjektiva önskemål gör i varje fall, att rättstillämpningen här liksom vid testamentstolkning har behov av hjälpregler för tolkningen. Dessa får karaktären av s. k. presumtionsregler. Detta betyder, att om den förordnades egna önske-

 

²⁴ Noteras kan även att ÄB 7: 4 har en ettårig preskriptionstid, som saknar motsvarighet i 104 § 2 st. Se till hela problematiken i övrigt Hellner a. a. s. 612 ff med hänvisningar.

^24a Jfr not 8 ovan.

 

mål inte kan utredas i ett individuellt fall, så tolkas det skriftliga förordnandet på sådant sätt som antages motsvara den lösning, som en försäkringstagare i allmänhet skulle önska. Strängt taget kan emellertid också en sådan bedömning vara vansklig. Presumtionsregler till ledning för tolkning kan därför ofta ytterst föras tillbaka på lagstiftarens eller domstolarnas uppfattning om vad som är en rimlig lösning på ett visst tolkningsproblem, när den individuella viljan inte kan fastställas.
    På olika håll i Ärvdabalken förekommer presumtionsregler till ledning för tolkningen av testamente. Ett antal sådana har sammanförts i 11 kap. ÄB. I ÄB 11: 1 har fastslagits grundprincipen att den subjektiva viljan ytterst blir avgörande, men kapitlet i övrigt innehåller ett antal presumtioner. Samma teknik förekommer i några speciella regler om tolkning av förmånstagareförordnande, vilka uppställts i 105 § FAL. Genom nämnandet i lagtexten att reglerna skall gälla "där ej annat framgår av omständigheterna" markeras, att det är fråga om presumtionsregler, som kan frångås i det enskilda fallet om försäkringstagarens individuella önskemål haft annat innehåll och kan fastställas.

 

 

    I 105 § 2 p. stadgas att om försäkringstagaren betecknat sin "make" såsom förmånstagare skall, om han var omgift vid sin död, förordnandet anses gälla till förmån för den med vilken han levde i äktenskap vid dödsfallet. Denna presumtion är begriplig om man tänker på typfallet, att försäkringstagaren genom förordnandet till make velat skapa ett efterlevandeskydd för honom eller henne. Vi kan samtidigt observera att regeln inte täcker alternativet, att makarna är frånskilda vid försäkringsfallet utan att försäkringstagaren vid äktenskapsskillnaden ändrat förordnandet till makens förmån. Det anses att man för detta fall kan analogt använda presumtionsregeln i ÄB 11: 8, som bl. a. stadgar att testamente till förmån för make skall vara utan verkan efter äktenskapsskillnad mellan makarna.²⁵
    Ett annat tolkningsproblem vid förmånstagareförordnande till make uppkommer om försäkringstagaren avlidit barnlös men efterlämnar arvingar av andra arvsklassen (föräldrar, syskon eller syskonbarn), vilka efter den efterlevande makens död kan åberopa rätt till sekundosuccession enligt reglerna i 3 kap. ÄB. Problemet gäller om förmånstagareförordnandet inneburit, att den efterlevande maken fått försäkringsbeloppet med full äganderätt, som sätter rätten till sekundosuccession för den först avlidne makens arvingar ur spel. Egendomen skulle i så fall tillfalla enbart arvingarna efter den efterlevande maken, sedan hon också avlidit. Denna fråga är inte löst i FAL; rätten till sekundosuccession existerade ännu inten är lagen tillkom år 1927. I rättsfallet NJA 1975 s. 302 har emellertid HD

 

²⁵ Se om tolkning av förordnande till make Almgren a. a. s. 88 ff och Hellner a. a. s. 594. 

avvisat uppställandet av någon presumtionsregel av innebörd att förmånstagareförordnande till make skulle innebära ett utsläckande av sekundosuccessionsrätten efter försäkringstagaren. I domskälen liksom tidigare i litteraturen har åberopats, att förmånstagareförordnanden ofta främst tillkommit av skatteskäl och med tanke på skyddet mot borgenärerna, samt att någon avsikt hos försäkringstagaren att rubba den normala arvsordningen inte kan utläsas enbart av förmånstagareförordnandet till make. En sådan avsikt borde antagas blott om särskilda omständigheter talar därför.^25a
    I 106 § FAL stadgas att när försäkringstagaren insatt någon som förmånstagare för dödsfall, så skall förordnandet anses förfallet, om förmånstagaren avlider först. Ehuru regeln inte uttryckligen angetts innebära en presumtion, som kan brytas, är den avsedd som en presumtionsregel.²⁶ Sannolikt kan presumtionen numera inte tillämpas fullt ut enligt sin ordalydelse, om förmånstagaren efterlämnat barn, och både han själv och barnen kunnat taga arv efter försäkringstagaren, om vanliga arvsregler skolat tillämpas. Beträffande testamente har nämligen efter FAL tillkommit en särskild tolkningsregel i numera ÄB 11: 6, att avkomlingar till en testamentstagare, som avlidit före testator, får träda i testamentstagarens ställe om de skulle varit berättigade till detta vid fråga om arv. Det kan därför numera vara rimligt att tillämpa samma presumtion vid förmånstagareförordnanden.²⁷
    Vid förmånstagareförordnanden kan naturligtvis även uppkomma tolkningsproblem, som inte alls lösts genom någon tolkningsregel i FAL. I sådana fall kan det bli aktuellt att analogisera med presumtionsregler i Ärvdabalken även utanför 11 kap. i den mån motsvarande problem uppkommer vid testamentstolkning eller eljest behandlats i ÄB.
    Ett sådant fall gäller frågan i vilken ordning olika förordnanden får vika vid jämkning för tillgodoseende av laglottsanspråk, som blivit kränkta av flera olika förordnanden av en avliden, t. ex. både genom förmånstagareförordnanden beträffande ett försäkringsbelopp och genom testamente över kvarlåtenskapen i övrigt. Testamentsförordnanden kan i sin tur vara av skilda slag och avse saklegat, penninglegat eller, genom ett universellt förordnande, en kvotdel av eller hela den återstående kvarlåtenskapen. I ÄB 7: 3 finns en särskild regel om den ordning i vilken de olika testamentsförordnandena skall sättas ur spel för tillgodoseende av laglottsanspråk. Som framgår av

 

^25a Jfr Almgren a. a. s. 90 ff och Hellner a. a. s. 594 f. Utgången i 1975 års rättsfall betyder att presumtionsregeln för tolkningen av förmånstagareförordnande skiljer sig från rättsläget beträffande motsvarande fråga vid testamente. Ett testamentsförordnande varigenom make tillagts egendom med äganderätt har nämligen i rättspraxis ansetts utsläcka rätten till sekundosuccession för testators efterarvingar, om inte särskilda omständigheter talar emot en sådan tolkning. Se särskilt det omdiskuterade rättsfallet NJA 1950 s. 483 samt jfr NJA 1963 s. 11 med ytterligare hänvisningar.

²⁶ Se NJA II 1927 s. 516.

²⁷ Se Almgren a. a. s. 94 ff och Hellner a. a. s. 599.

 

lagtexten är det också här fråga om en presumtion av testators vilja; regeln tillämpas "om ej annat följer av testamentet".
    Presumtionen innebär att testator antages ha velat se verkställighet av saklegat (d. v. s. förfoganden över bestämd egendom), penninglegat och universella förordnanden i nu nämnd ordning, en lösning som väl otvivelaktigt förefaller rimlig. Om det skulle förekomma även ett förmånstagareförordnande, som bidrar till laglottskränkningen, anses det att man bör kunna utöka presumtionen genom att inplacera förmånstagareförordnandet mellan saklegat och penninglegat. Vid de beräkningar av den totala kvarlåtenskapensvärde, som måste göras när laglotterna skall tillgodoses, skulle man alltså normalt uppoffra anspråk från universell testamentstagare, anspråk på penninglegat, anspråk på försäkringsbelopp enligt förmånstagareförordnande och anspråk på saklegat i nämnd ordning.²⁸
    Ytterligare en tolkningsfråga gäller om en förmånstagare skall ha skyldighet avräkna rätten till utfallande försäkringsbelopp som förskott på arv, d. v. s. om t. ex. ett barn, som insatts som förmånstagare, skall få en mindre andel än sina syskon av arvet i övrigt efter föräldern-försäkringstagaren. Problemet påminner starkt om frågan i vad mån den, som har fått en gåva av en avliden, skall vara skyldig att avräkna gåvan som förskott på arv. För sådana fall finns det regler i ÄB 6: 1 1 st., vilka bygger på att frågan bör avgöras med ledning av gåvogivarens önskemål och vilka uppställer presumtioner därvidlag. Vid gåva till bröstarvingar gäller sålunda en presumtion för avräkning av gåvan som förskott på arv. Även vid förmånstagareförordnande finns det anledning att söka utröna försäkringstagarens vilja till ledning för frågan, om försäkringsbeloppet bör avräknas på arv. Det finns dock skäl emot att utan vidare tillämpa presumtionsregeln i ÄB 6: 1 för avräkning av vad bröstarvinge får som förmånstagare. Genom att insätta t. ex. ett sjukt barn som förmånstagare kan försäkringstagaren ha velat ge denne mera än sina syskon. I sådant fall skall någon avräkning som förskott på arv inte ske. Det är tydligen vanskligt att uppställa någon fast presumtionsregel om försäkringstagarens vilja när det gäller frågan om avräkning av förmånstagareförordnande på arv.²⁹

 

 

²⁸ Se Almgren a. a. s. 123—131 och Hellner a. a. s. 603 f. Dessa förf. har ävenberört fallet att antingen förmånstagareförordnande eller legat måste vika för tillgodoseende inte av laglottsanspråk utan för att försäkringstagarens borgenärer skall få betalning. Av 116 § 2 st. FAL framgår att en utmätningsbar försäkring här tas i anspråk blott subsidiärt, och att alltså alla legat tas i anspråk dessförinnan.

²⁹ Se till förskottsproblematiken Almgren a. a. s. 131—147 (särskilt s. 141 ff) och Hellner a. a. s. 601 f.