JURA OG KVINDER. Köpenhamn 1975. Juristforbundets forlag. 330 s. (utom förteckningar över examinatae et candidatae juris). Dkr. 80,00.

 

År 1975 var det 100 år sedan kvinnorna i Danmark fick tillträde till utbildning för juridisk ämbetsexamen. En grupp danska kvinnliga jurister uppmärksammade detta genom att samma år ge ut festskriften Jura og kvinder. Boken innehåller artiklar skrivna enbart av kvinnliga jurister från Danmark, Finland och Sverige. Bland artikelförfattarinnorna finns redaktionsgruppens tre medlemmar Inger Dübeck, Jytte Lindgård och Ruth Nielsen.
    Festskriften innehåller såväl speciellt kvinnorättsliga artiklar som artiklar inom andra juridiska och samhällsvetenskapliga ämnen. Så kan man t. ex. finna att det svenska bidraget, sammanställt av jur. kand. Monica Wernstedt, behandlar den fastighetsrättsliga betydelsen av och innehållet i andel

 

376 Nina Prippi samfällighet. Någon kanske också finner det oväntat att i en skrift med den valda titeln finna en artikel om ansvar och riskfördelning i de nordiska sjölagarna, modell 1974. Lena Godenhielm, assistent i civilrätt vid Helsingfors universitet, har här i historiskt perspektiv tagit upp huvuddragen i de reviderade sjölagarnas bestämmelser om riskfördelning mellan bortfraktare och lastägare vid internationella godstransporter. I artikeln behandlas bl. a. de komplikationer som kan uppkomma vid beräkning av den s. k. Poincaréfrancens värde. Vidare diskuteras den s. k. containerregeln — riktlinjerna för hur skadestånd skall beräknas när fråga är om enhetshanterat gods. Enreglering som naturligen har stor betydelse när ersättning för skadat gods knyts till viss enhet och ersättning för varje enhet kan utgå med visst begränsat högsta belopp.
    Inte mindre än tre immaterialrättsliga artiklar har funnit sin plats i festskriften, däribland en om den danska patentloven och de europeiska patentkonventionerna. Även en processrättslig artikel har tagits med. Lektorn vid handelshögskolan i Köpenhamn Britt Marie Persson Blegvad tar i artikeln Domstolsproces eller voldgift upp frågan om inte skiljeförfarande är bättre ägnat att lösa vissa typer av konflikter än domstolsförfarande. Utgångspunkten för artikeln är en komparativ juridisk-sociologisk undersökning av skiljeförfarandet som under åren 1968—1973 företagits under ledning av professorerna Bolding i Lund och Lando i Köpenhamn samt artikelförfattarinnan. Resultatet av undersökningen har tidigare lagts fram i boken Arbitration as a means of solving conflicts, 1973. Det statistiska material som redovisas härrör från perioden 1963—1967.
    Festskriften inleds med en tillbakablick av Inger Dübeck på kvinnans möjligheter i Danmark till akademisk utbildning före år 1875 och på de ekonomiska och förvärvsmässiga hinder som skrevs in när 1875 års föreskrifter för kvinnans tillträde till juridisk utbildning utformades. Så finner man att däri togs in de märkliga förbehållen att kvinnor inte genom någon form av examen eller grad hade skaffat sig behörighet till offentlig tjänst och inte heller att kvinnorna under studietiden fick uppbära någon form av offentligt studiestöd. I artikeln redovisas också de svårigheter som mötte en examinerad kvinna, då hon sökte sig ut i arbetslivet. Såvitt gäller Sverige fick kvinnorna genom den s. k. behörighetslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1925, tillträde till underordnade domarämbeten och andra offentliga tjänster på samma villkor som männen, dock med ett antal modifikationer. F. n. gäller som bekant förbud mot könsdiskriminering vid anställning i statlig tjänst. Som framgår av betänkandet (SOU 1975: 43) Kvinnor i statlig tjänst är emellertid den offentliga arbetsmarknaden — liksom den privata — starkt könsuppdelad. En proposition med utgångspunkt i betänkandet har nyligen lagt fram förslag till åtgärder för att förändra denna situation (prop. 1975/76: 173).
    En inblick i de faktiska förhållandena för en ung kvinnlig jurist på 20-talet och därefter ger advokaten och f. d. borgmästaren i Köpenhamn Edel Saunte, som i en mycket charmigt skriven artikel berättar om de prövningar som väntade henne när hon i januari 1927 stod klar med sin examen. Artikeln är mycket läsvärd särskilt som Edel Saunte varnar för att med stigande arbetslöshet gamla tiders uppfattningar kan återkomma om att de kvinnor är tjuvar som uppehåller arbeten som männen borde ha.
    Många andra artiklar i festskriften tar upp problem och tankar kring

 

Anm. av Jura og Kvinder 377kvinnans rättsliga ställning. Så skriver landsdommer Inger Margrete Pedersen i en artikel med samma rubrik om pengar, kön och civilstånd. När hon år 1966 presenterade betänkandet Forsorgerbegrebet, studier i familiens retlige problemer kunde hon peka på att lagstiftaren ofta utgick från tanken att mannen var familjeförsörjare medan hustruns eventuella intäkter vanligtvis inte kom familjen till del i dess försörjning. När Inger Margrete Pedersen senare gavs tillfälle att beskriva utvecklingen med hänsyn tillmäns och kvinnors jämställdhet fram till oktober 1973 kunde hon finna att en förbluffande utveckling mot jämställdhet ägt rum. Kvar fanns inte längre tanken på mannen som ensam familjeförsörjare. Men, konstaterar Inger Margrete Pedersen, det är inte utan problem att man så kraftigt fastslår att äktenskapet etablerar ett försörjarförhållande också mellan familjens vuxna medlemmar. Hon pekar här bl. a. på problemen då äkta makars intäkter slås samman när de intäktsgränser skall beräknas som är avgörande för rätten till sociala bidrag m. m. Hon pekar på att man i Förbundsrepubliken Tyskland länge varit klar över det nära sambandet mellan den klassiska familjerätten och de familjerättsliga reglerna i den offentligrättsliga lagstiftningen, inte minst skatterätten och socialrätten. Orsaken till den tyska utvecklingen tror Inger Margrete Pedersen till en del hänger samman med att den västtyska grundlagen innehåller bestämmelser om jämställdhet mellan män och kvinnor och om skydd för familjen samt att många frågor på dessa områden har förts fram till förbundsförfattningsdomstolen.
    Lagstiftningens betydelse vad avser äktenskaps- och familjeförhållandena för att främja jämställdheten mellan könen framhölls i Sverige bl. a. år 1969 av dåvarande chefen för justitiedepartementet. I direktiven till familjelagssakkunniga anförde han bl. a. att det inte finns någon anledning att avstå från att använda lagstiftning som ett av flera instrument i reformsträvandena mot ett samhälle där varje vuxen individ kan ta ansvar för sig själv utan att vara ekonomiskt beroende av anhöriga och där jämlikhet mellan män och kvinnor är en realitet. Bland de frågor som de sakkunniga fick i uppdrag att särskilt uppmärksamma nämndes bl. a. underhållsskyldigheten under och efter äktenskap, giftorättsinstitutet samt makes arvsrättsliga ställning. De sakkunnigas arbete i denna del pågår alltjämt.
    Mot bakgrund av de nämnda direktivuttalandena är det särskilt intressant att i festskriften ta del av landsretssagførern Margot Dreyers artikel om den danska ægteskabslovens 56 §. Paragrafen, som infördes år 1969, lyder:

 

Har en make haft enskild egendom kan det, om makarnas ekonomiska omständigheter (formueforhold) talar därför, efter yrkande av andre maken i samband med dom till separation eller skilsmässa bestämmas, att den ene maken skall utge ett belopp till den andre för att säkra att denne inte ställs orimligt dåligt i ekonomiskt hänseende efter separationen eller skilsmässan. Denna bestämmelse används också i fråga om rättigheter som inte är överlåtbara eller i övrigt av personlig art och som inte ingår i bodelningen.

 

    En liknande regel infördes i Norge år 1970.
    Exempel på ett typfall när regeln kommer till användning lämnas i artikeln. Två makar, i vars äktenskap all egendom är enskild, skiljer sig efter långvarigt äktenskap. Hustrun har varit hemarbetande, medan mannen arbetat upp en större verksamhet "og dermed et større særeje". Före den

 

378 Nina Prippnuvarande ægteskabsloven kunde hustrun hjälpas endast genom ett underhållsbidrag, säger Margot Dreyer. Nu kan hustrun med stöd av 56 § hjälpas till att etablera ett hem, som i nivå någorlunda skall svara mot det hem, som hon förlorar.
    "Vådan" av att ha egendomsåtskillnad på detta sätt har man således sökt undvika med den införda bestämmelsen. Men vilka skäl kan egentligen anföras för en bestämmelse med detta innehåll? I artikeln redovisas följande synpunkter som kan läggas till grund för en användning av bestämmelsen: etableringssynpunkten (att hjälpa den ekonomiskt svaga maken att etablera ett hem, att få utbildning m. m.); medverkanssynpunkten (att hjälpa make som på ett eller annat sätt har medverkat till den goda ekonomin i famijen); åldersskillnadssynpunkten (att hjälpa den make som har att förutse att underhållsbidraget bortfaller på grund av dödsfall); relativitetssynpunkten (att hjälpa en make när skillnaden mellan makarnas inkomster och förmögenheter är mycket stor).
    Margot Dreyer upplyser att 56 § har använts mycket i praxis. De danska domstolarna bifaller vanligen krav på ersättning, även vid kortvariga äktenskap. Men enligt Margot Dreyer är de belopp som utdöms för små, även om hon inte menar att det skall utdömas belopp så att egendomsförhållandena får karaktär av giftorättsgemenskap.
    Skulle vi i Sverige önska en liknande bestämmelse? Om en make bidragit till att familjens egendom förkovrats, vare sig det skett genom arbete inom eller utom hemmet, måste väl den maken ha en rätt i denna egendom eller rätt till ersättning för sitt bidrag. Och detta oavsett om maken skulle ställas på ett orimligt sätt sämre än den andre. Har maken inte bidragit till hemmets förkovran, trots att han haft förmåga därtill, kan det väl ifrågasättas av vilket skäl den make som fullgjort sina skyldigheter och kanske mer därtill skall tvingas avstå från vad han/hon genom eget arbete bidragit med. Kan det inte hävdas att en regel som den danska 56 § ægteskabsloven underkänner tanken på den vuxnes möjlighet att vara ekonomiskt oberoende av anhörig och därigenom hämmar utvecklingen mot jämställdhet mellan könen?
    Festskriften avslutas med artiklar om kvinnans rättsliga ställning ur mer allmän synvinkel. Här kan nämnas de synpunkter som advokaten Karen Dyekjær-Hansen lägger fram i artikeln Naturret og retfærdighed belyst ved kvindens retlige stilling. I artikeln ställs bl. a. frågan om vi kan acceptera att en individ skall fastlåsas i en roll endast därför att han/hon tillhör en grupp med vissa typiska drag. Artikelförfattarinnan pekar på att det inte är möjligt att avvisa att genomsnittliga olikheter kan tilläggas relevans (exempelvis särregler för barn). Men, vill hon framhålla, i en diskussionom rättvisa (retfærdighed) må man överväga om man är beredd att generellt acceptera ett "genomsnittets tyranni". Såvitt gäller förhållandet mellan män och kvinnor menar Karen Dyekjær-Hansen att vi lätt kan skapa allmän tillslutning till en princip att ingen, varken man eller kvinna, skall fastlåsas i sitt köns genomsnitt, utan ha lika möjligheter. Och denna tankegång, säger hon vidare, är just den som rent faktiskt har medfört en utveckling mot en stadig eliminering av rättsliga skillnader. Personligen menar Karen Dyekjær-Hansen att det inte tjänar något ändamål att helt bortförklara de genomsnittliga skillnaderna mellan män och kvinnor eller att hävda att varje statistiskt påvisbar skillnad nödvändigtvis är ett uttryck

 

Anm. av Jura og Kvinder 379för förtryck. Däremot, säger hon, bör lagstiftningen — med vissa undantag — inte göra könet till ett relevant kriterium. Ty lagstiftningen är generell och tar man där hänsyn till genomsnittliga olikheter så är det detsamma som ett godtagande av "genomsnittets tyranni".
    Karen Dyekjær-Hansens synpunkter är tänkvärda och hennes resonemang förefaller ha mycket fog för sig. Hennes uppfattning att lagstiftningen inte bör göra könet till ett relevant kriterium bör kanske inte uppfattas alltför kategoriskt. Utgångspunkt för allt lagstiftningsarbete är väl alltid ett visst grupptänkande, vare sig lagstiftaren meddelar regler för gruppen "människor" eller för en på visst sätt bestämd grupp av människor. Om man nu anser att de genomsnittliga skillnaderna mellan män och kvinnor inte kan bortförklaras eller vissa genomsnittliga skillnader är godtagbara i det verkliga livet, varför skall då lagstiftaren hyckla och tvingas vara neutral i sitt tänkande? Och vill man inte acceptera en påstådd skillnad byggd exempelvis på traditionellt könsrollstänkande, varför skulle inte lagstiftaren då i klartext kunna få vända sig mot den aktuella könsgruppen eller för den motsatta? Med detta menar jag inte att man bör sikta på en lagstiftning som gör könet till ett relevant faktum. Men jag vill ifrågasätta om man bör utgå ifrån att lagstiftningen har sådan moralisk ledaregenskap (førerskab), som Karen Dyekjær-Hansen i en fotnot till sin artikel synes utgå ifrån, att ett konsekvent rättsligt jämställande (sidestilling) kan föra till ett jämställande också i icke-rättsliga relationer.
    Festskriften Jura og kvinder innehåller många andra intressanta artiklar som inte här har kunnat nämnas särskilt. Kanske kan man säga att just den bredd i juridiskt kunnande, som artiklarna ger uttryck för, är ett av de förnämsta sätten att uppmärksamma 100-årsjubiléet av kvinnans tillträde till juridisk utbildning.

Nina Pripp