LARS WELAMSON. Rättegång VI. Sthlm 1974. Norstedts. 256 s. Kr. 58,00.

 

I och med framläggandet av ovanstående häfte har det av Institutet för rättsvetenskaplig forskning utgivna arbetet Rättegång nått sin fullbordan. Därmed har den allmänna domstolsprocessen i vårt land fått en så heltäckande och utförlig kartläggning som gärna är möjlig inom ramen för en sammanhållen framställning av detta slag. De föregående, av Per Olof Ekelöf författade häftena I—V har med rätta rönt stor uppskattning under många år av både studenter och praktiskt verksamma jurister. Det nu föreliggande sjätte och sista häftet, som behandlar rättsmedlen och för vilket Lars Welamson svarar, skiljer sig väl något från de föregående i fråga om uppläggning och framställningssätt men utmärks av samma höga kvalitet.
    Rättegång VI bär i hög grad sin upphovsmans prägel. Begreppet tilltro — som enligt förf. (s. 93) i och för sig inte säger särdeles mycket (!) — har ju med åren fått en rätt klar innebörd, när det gäller läsarens relationer till Welamson och hans författarskap. Förväntningarna infrias även denna gång i rikt mått genom förf:s välkända grundlighet, skarpsinne och objektivitet. Också den med kritiskt sinne utrustade läsaren måste till sist i allmänhet sträcka vapen för förf:s analytiska bredd och rörlighet samt förmåga att avvinna sitt ämne en mångfald intressanta synpunkter.
    Boken innehåller åtskilliga värdefulla specialutredningar av frågor som tidigare inte erhållit samma allsidiga belysning. Ett exempel är redogörelsen (s. 32 ff) för frågan, vem som vid fullföljd har ställning av motpart. Hit hör bl. a. det för varje överrättsdomare väl bekanta problemet, huruvida en efter besvär beslutad höjning av ersättning av allmänna medel till tredje man — biträde enligt rättshjälpslagen eller offentlig försvarare — kan medföra rubbning av ett lagakraftvunnet beslut om återgäldande till statsverket av det tidigare utdömda, lägre ersättningsbeloppet. Efter att ha redovisat skäl och motskäl kommer förf. fram till den säkerligen riktiga ochi varje fall av hovrättspraxis numera accepterade slutsatsen, att förpliktande om återgäldande kan ske även av det belopp varmed ersättningen till tredje man höjts. Från denna utgångspunkt drar förf. den enda rimliga slutsatsen att den som redan av underrätten förpliktats återgälda är motpart i besvärsmålet. Något överraskande är det, när förf. omedelbart därefter uttalar: "Enbart det förhållandet, att en dom varigenom part inte ålagts återbetalningsskyldighet kan komma att ändras och parten därvid också förklaras återbetalningsskyldig, synes däremot knappast utgöra tillräcklig anledning att utan vidare tillerkänna parten ställning av motpart till den ersättningsberättigade, om denne överklagar ersättningsbeslutet. "För anm. ter det sig mest konsekvent och naturligt, att såväl möjligheten att efter bifall till tredje mans besvär rubba det tidigare, lagakraftvunna avgörandet som frågan om motpartsställning bedöms på ett och samma sätt,

 

Anders Hedström 39vare sig beslut förut fattats om återgäldande, med lägre belopp, eller ej. Ett mera betydelsefullt avsnitt (s. 90 ff) rör tilltrosparagraferna, vilka ju ofta ger anledning till svårigheter i tillämpningen. Förf. dissekerar här de olika delproblemen på ett synnerligen klargörande sätt. Det är välgörande att konstatera, att förf. avvisar den i litteraturen förfäktade uppfattningen att det i 51: 23 RB för brottmål stadgade undantag från paragrafens principiella ändringsförbud som avser ändring till förmån för den tilltalade inte skulle gälla fullt ut: "Enligt min mening kan det inte komma i fråga att vid avgörande av mål som fullföljts av den tilltalade tillämpa ändringsförbudet, eftersom detta skulle innebära en tillämpning av lagen i strid mot dess ordalydelse till nackdel för tilltalad. Att hovrätten sålunda vid målets avgörande under alla förhållanden står fri vid sin bevisvärdering bör likväl inte tas till intäkt för ståndpunkten att förnyad bevisupptagning skulle vara mindre angelägen än eljest." När det gäller underrätts prövning av återförvisat mål påvisar förf. (s. 136 ff) en hel rad olika, intressanta frågeställningar och anger samtidigt förslag till lösningar. Till de viktigaste partierna i boken måste räknas den grundliga genomgången av de nya bestämmelserna om prövningstillstånd (s. 160 ff) och redogörelsen för särskilda rättsmedel (s. 181 ff).
    Det är egentligen bara på en mera avgörande punkt som förf:s resonemang (s. 67 ff) är svårt att följa och det gäller frågan angående omfattningen av hovrättens prövning i brottmål som avser flera gärningar. Förf:s argumentering utmynnar i följande teser. Om en tilltalad för två gärningar dömts till särskilda straff och hans vadetalan avser endast frikännande förden ena gärningen, kan hovrätten inte frikänna för båda. Ådöms gemensam påföljd för gärningarna, anges följande principer för prövningen. Om vadetalan innehåller ett ovillkorligt yrkande om mildring eller skärpning av den gemensamma påföljden, skall både skuldfrågan och påföljdsfrågan omprövas beträffande samtliga gärningar. Om däremot vadetalan uttryckligen riktar sig endast mot den straffrättsliga bedömningen av viss gärning — eventuellt med yrkande om sådan ändring av påföljden som kan föranledas av bifall till nämnda yrkande — skall skuldfrågan prövas endast beträffande denna gärning men påföljdsfrågan skall prövas beträffande samtliga gärningar. Med avseende på de båda sistnämnda situationerna, i vilka det alltså är fråga om gemensam påföljd, bygger förf. sitt resonemang på den välkända principen vid engärningsbrottslighet att i samband med vadetalan varigenom endast straffmätningen angrips även skuldfrågan är föremål för hovrättens prövning och menar att samma grundsats bör gälla även vid flergärningsbrottslighet. Eljest skulle man enligt förf. "få en motsättning mellan engärningsbrottslighet och flergärningsbrottslighet som saknar varje stöd i lagen och även från saklig synpunkt synes helt opåkallad".
    För det första är det nog djärvt att påstå, att den ifrågavarande motsättningen mellan en gärnings- och flergärningsbrottslighet "saknar varje stöd i lagen". Stadgandet i 51: 24 2 st. RB, enligt vilket hovrätten inte får ingå i prövning av annan gärning än som anges i vadeinlagan, är i själva verket ett ganska mäktigt stöd för en olikhet. Det kan inte gärna antagas, att stadgandet skulle avse bara det fall att underrätten bestämt olika påföljder för skilda gärningar, något som skulle eliminera det mesta av regelns betydelse. Är det fråga om endast en gärning, lägger däremot stadgandet ej något hinder i vägen för att pröva målet i hela dess vidd, dvs. även skuldfrå-

 

40 Anders Hedströmgan. För det andra kan även uttalandet, att den påtalade motsättningen "även från saklig synpunkt synes helt opåkallad", säkerligen diskuteras. Förf. säger ju själv (s. 71): "Möjligen är det inte alldeles höjt över diskussion, att man de lege ferenda inte skulle kunna gå längre i riktning mot att särhålla skuldfrågan från påföljdsfrågan i fullföljdshänseende." För det tredje finns det i RB eller dess förarbeten knappast något som direkt hindrar att man resonerar "alldeles tvärtom" och säger, att huvudregeln — vilken bl. a. på grund av 51: 24 2 st. RB skulle gälla vid flergärningsbrottslighet — är den att skuldfrågan skall särhållas från påföljdsfrågan i fullföljdshänseende och att det endast är vid en gärningsbrottslighet som hovrättenskall, med den begränsning som följer av förbudet mot reformatio in pejus, pröva målet i hela dess vidd. Motiven skulle då närmast vara dels att det av processekonomiska skäl inte är särskilt angeläget att undvika omprövning av skuldfrågan när det bara gäller en enda gärning, dels att det vore speciellt stötande att döma till påföljd, om hovrätten inte samtidigt kunde konstatera att den tilltalade begått åtminstone ett enda brott. En separation av skuldfrågan och påföljdsfrågan vid flergärningsbrottslighet är f. ö. inte något principiellt nytt. Att en i skuldfrågan oriktig dom, när den vunnit laga kraft, läggs till grund för bestämmande av ny påföljd (jfr 34: 13 p. BrB) är nog inte helt ovanligt. Vidare kan pekas på möjligheten att HD begränsar prövningstillstånd till någon eller några av flera åtalspunkter eller enbart till påföljdsfrågan (jfr förf:s resonemang på s. 163). Slutligen är det tydligt, att förf. råkar i svårigheter när han på s. 70 skall förklara, varför hovrätten — med hans principiella uppläggning — inte skall "pröva även skuldfrågan för annan av den gemensamma påföljden omfattad gärning än den i vadeinlagan uttryckligen angivna".
    Enligt anm:s mening talar goda skäl för att 51: 24 2 st. RB tolkas i princip efter sin ordalydelse. Detta innebär, att vid flergärningsbrottslighetskuldfrågan tas upp endast när så i vadeinlagan påyrkas beträffande viss gärning och påföljdsfrågan prövas i sin helhet så snart den till någon del berörs av vadekärandens yrkanden. Att inskränkning i hovrättens möjligheter att ta upp påföljdsfrågan kan gälla därför att vadekäranden gör sitt yrkande villkorat, t. ex. av att han frikännes från ansvar för visst brott, torde följa av allmänna regler. Den här skisserade tolkningen skulle innebära en önskvärd rationalisering därigenom att överrätterna skulle slippa känna sig åtminstone i princip förpliktade att pröva skuldfrågan avseende gärningar beträffande vilka varken åklagaren eller den tilltalade hade invändningar att göra mot underrättens avgörande. Gärningarna skulle bara behandlas så mycket som behövdes för att bedöma påföljdsfrågan. Till sist bör understrykas ämnets komplicerade natur, som gör det omöjligt att inom ramenför en recension fullständigt redovisa skälen för och emot olika lösningar.Möjligen blir det anledning att återkomma med en mera utförlig diskussion.
    Tyvärr har boken blivit något ojämn. Djuplodande och engagerande avsnitt växlar med partier där det i stort sett endast görs referat av eller hänvisning till lagtexten. Man saknar ibland Ekelöfs stimulerande metod i häftena I—V att i allmänhet inleda huvudavsnitten med en skildring av intresseläget och av reglernas funktion såsom grund för den följande detaljredogörelsen. Ett område som behandlats styvmoderligt utgör det praktiskt betydelsefulla besvärsinstitutet, som avfärdas på knappa tre sidor. Det

 

Anm. av Lars Welamson: Rättegång VI 41är åtskilliga svårlösta problem inom besvärsprocessen som över huvud taget inte berörs, t. ex. frågor om ändring av talan, om förlikning, om kumulation — även av besvärsmål med vädjat mål — och om möjligheterna att avgöra besvärsmål före fullföljdstidens utgång.
    Att förf. med sin bok lämnat ytterligare ett betydelsefullt bidrag till vår processrättsliga litteratur innebär alltså ej, att inte boken efter vissa kompletteringar kan bli ännu bättre. En förhoppning är därför, att förf. så småningom skall återkomma med en ny, utvidgad upplaga. Med hänsyn till de många värdefulla specialundersökningarna och till bokens uppläggning i övrigt vore det nog en fördel, om en sådan upplaga utformades ännu mera som en systematisk handbok. Eftersom den sannolikt skulle bli alltför omfattande för den juridiska undervisningen, fick visserligen behovet av en lärobok i överrättsprocess täckas på annat sätt, t. ex. genom en överarbetning av Per Olof Ekelöfs Rättsmedlen. Med hänsyn till att Ekelöf en gång slutfört sin medverkan i serien Rättegång är det säkerligen förmätet att ens hoppas på att han skulle vilja åtaga sig uppgiften. Men önska kan man ju alltid.

Anders Hedström