LARS TOTTIE. Giftermål & skilsmässa. Sthlm 1974. Norstedts. 215 s. Kr. 65,00.

 

Genom 1973 års ändringar i giftermålsbalken (GB) togs det första steget på vägen till en mera omfattande modernisering av äktenskapsrätten. De nya bestämmelserna har nu tillämpats så länge att man kunnat bilda sig en god uppfattning om hur de utfallit i praktiken. En god hjälp när det gäller att föra ut de nya reglerna i rättslivet finns sedan någon tid i Totties kommentar till ändringarna. Boken är inte uppställd som en gammaldags lagkommentar utan innehåller en redogörelse i löpande text (175 s.) för ändringarna och därefter återges lagtexten till GB och några anslutande författningar. Härigenom har boken blivit lättläst för den som vill skaffa sig kunskap om ändringarnas innebörd men något mindre hanterbar för den praktiskt verksamme juristen, som snabbt vill ha ett svar på en konkret fråga. Sökandet efter sådant svar underlättas emellertid av tydliga rubriker och ett fylligt sakregister. Boken innehåller ingen kommentar till de delar av GB som är oförändrade, något som gör redogörelsen t. ex. för ändringarna i fråga om bodelningsreglerna något svårläst.
    Rubriken "Giftermål & skilsmässa" har täckning genom att förf. redogör för bestämmelserna om äktenskapshinder, hindersprövning och vigsel (på 40 s.) innan han kommer in på de nya reglerna om äktenskapsskillnad och därmed sammanhängande frågor, som upptar huvuddelen av boken (ca 100 s.).
    Boken bygger på förarbetena, i vilka förf. som utredningssekreterare tagit verksam del. Endast undantagsvis förs resonemanget längre än i förarbetena och vad då sägs förefaller väl övervägt. Något som i praktiken har vållat advokater och domstolar problem har varit hur GBs nya regler förhåller sig till de processuella reglerna i rättegångsbalken. Några sådana frågor besvarar förf. men åtskilliga frågor kvarstår och torde bli besvarade först genom rättspraxis.

 

42 Staffan Larsson    En svårighet vid tillämpningen är huruvida GBs bestämmelser beträffande en viss fråga är av materiell eller processuell karaktär, särskilt om frågan behandlas både i 15 kap. och i tidigare kapitel. Sålunda uttalar lagrådet beträffande de nya reglerna om betänketid (prop. s. 311) att betänketiden ej framstår som ett led i det processuella förfarandet utan som ett materiellt institut. Tottie säger emellertid i samband med att han redogörför förfarandet i äktenskapsmål (s. 136) att prövningen av betänketidsfrågan för rättens del närmast har karaktären av prövning av fråga som rör rättegången. Därför bör talan om äktenskapsskillnad t. ex. på grund av två års särlevnad inte ogillas om särlevnaden ej styrkts utan rätten skall i stället se till att reglerna om betänketid iakttas. Om rätten i stället meddelar dom på äktenskapsskillnad utan föregående betänketid kan part överklaga domen och yrka ändring på grund av att betänketid bort äga rum. Enligt Tottie (s. 161) har tingsrätten gjort sig skyldig till rättegångsfel, om betänketid skulle ha ägt rum, och hovrätten skall därför, om den finner att det inte kan dömas till äktenskapsskillnad utan betänketid, undanröja domen och återförvisa målet till tingsrätten. Totties resonemang är konsekvent men stämmer mindre väl överens med lagrådets bedömning av reglernas innebörd.
    Tottie menar, som framgått av det anförda, att betänketiden löper subsidiärt så länge det är osäkert om betänketid behövs. Därav drar Tottie den slutsatsen att bestämmelsen i 15: 7 andra st. GB — rätt för make att få målet prövat om andra maken återkallar talan om äktenskapsskillnad sedan betänketid börjat löpa — skall gälla även om det är fullt klart att betänketid ej behövs (s. 141 f). Tottie åberopar även lämplighetsskäl för sin uppfattning. Eftersom det finns mycket dåligt stöd för Totties resonemang i lagtext och förarbeten och någon nämnvärd försening av skillnadsfrågan ej behöver uppkomma vid prövning av ny talan när betänketid ej behövs, kan ifrågasättas om domstolarna är villiga till sådan utvidgad tolkning av bestämmelsen.
    Det har visat sig att åtskilliga makar utan barn under 16 år velat göra gemensam ansökan om äktenskapsskillnad med betänketid. På några håll torde sådan ansökan ha upptagits och beslut om betänketid meddelats, varvid man torde ha ansett att ett sådant förfarande bäst överensstämmer med lagstiftningens allmänna syfte. Eftersom bestämmelserna om betänketid är indispositiva anser emellertid Tottie — enligt min uppfattning med rätta — att gemensam ansökan i sådant fall ej kan leda till beslut om betänketid.
    Domarens första problem när en ansökan om stämning på äktenskapsskillnad kommer in är om förberedelsen bör vara skriftlig eller muntlig. Tottie rekommenderar skriftlig förberedelse huvudsakligen endast då käranden begär det och anser att käranden redan från början bör göra klartom skriftligt förfarande önskas (s. 147 f). I praktiken har det också visat sig att muntlig förberedelse som regel behövs om det finns omyndiga barn i äktenskapet, något som kräver att vårdnads- och underhållsfrågorna avgörs genom interimistiskt beslut. Är parterna eniga i dessa frågor brukar de också kunna enas om en gemensam ansökan. Eftersom det för domaren ofta är svårt att av yrkandena i stämningsansökningen dra någon slutsats om vilka frågor som är tvistiga, skulle det underlätta valet av handläggningsform om käranden redan i stämningsansökan upplyser om de frågor varom

 

Anm. av Lars Tottie: Giftermål & skilsmässa 43tvist råder samt huruvida interimistiskt beslut erfordras för betänketiden och anger önskemål om muntlig eller skriftlig förberedelse. Huruvida, om part begär det, vittnesförhör kan äga rum för t. ex. ett interimistiskt beslut i en vårdnadsfråga är en oklar fråga som Tottie inte tar upp. Enligt 42: 13 RB kan rätten sätta ut särskilt sammanträde för behandling av rättegångsfråga, men det förefaller ganska långsökt att anse ett avgörande för betänketiden beträffande vårdnaden om barn som en rättegångsfråga. Uppenbart är emellertid att behov av sådan bevisupptagning kan finnas för att vårdnadsfrågan skall få ett riktigt avgörande. En situation i vilken som regel skriftlig förberedelse är att föredra är då svaranden bor avlägset, t. ex. utomlands. För att underlätta det skriftliga förfarandet kan stämningen med fördel skrivas utförligt och ange bl. a. om betänketid måste löpa, när förhandling erfordras och vad svaranden bör iaktta. Som Tottie framhåller (s. 146) bör rätten inte dröja med att delge stämningsansökningen, detta för att betänketiden skall börja löpa.
    När yrkanden om dom på äktenskapsskillnad framställts efter sexmånaderstidens utgång är läget i regel klarare för både rätten och parterna. Den som framställt yrkandet brukar då ofta begära att målet omedelbart sätts ut till förhandling om tvistiga vårdnads- och underhållsfrågor finns. Det förefaller då naturligt att tillmötesgå denna begäran och omedelbart kalla parterna till förberedelse. Tottie (s. 138) synes emellertid mena att rätten inte skall sätta ut målet till förhandling förrän den andra maken fått tillfälle att yttra sig över yrkandet om dom på äktenskapsskillnad. Bestämmelsen i 15: 7 GB om att andra maken skall få tillfälle att yttra sig över yrkandet om dom på äktenskapsskillnad torde dock ej utesluta möjligheten av att sådant yttrande får avges vid muntlig förberedelse i målet om det ändå bedöms nödvändigt med sådan förberedelse. Om betänketiden däremot endast föranletts av att andra maken motsatt sig äktenskapsskillnad bör, som Tottie också framhåller, endast skriftväxling äga rum i frågan.
    Här har endast berörts några formella problem som aktualiserats av Totties bok. Beträffande den materiella innebörden av 1973 års ändringar i GB är boken, liksom förarbetena, fyllig och klargörande. Boken är därför en synnerligen värdefull hjälp främst för de många jurister som sysslar med frågor om upplösning av äktenskap och därmed sammanhängande problem.

Staffan Larsson