HÅKAN NIAL. Svensk associationsrätt i huvuddrag. Sthlm 1975. Norstedts. 229 s.

 

    Med sin översikt över den svenska bolags- och föreningsjuridiken har Håkan Nial gett oss tre böcker i en. Framställningen ger en klar och överskådlig bild över regelsystemet och särskilt av skillnaderna mellan de olika behandlade associationsformerna och kan därför komma till nytta som lärobok. Under färden genom det associationsrättsliga landskapet dröjer sig Nial kvar på ställen där litteraturen hittills givit ofullständig vägledning i praktiskt betydelsefulla problem. I förbifarten gör han viktiga konstateranden rörande rättsläget i detaljfrågor. Skriften har därför också en uppgift att fylla såsom handbok. Slutligen lyckas Nial utvinna nya perspektiv ur

 

jämförelsen mellan reglerna för olika associationstyper. Med sedvanlig skärpa analyserar han därjämte några av de senaste tillskotten till associationsrättens regelsystem. På det sättet blir boken en framställning som även för rättsvetenskapen framåt.
    Det är odiskutabelt att man kan nå stora pedagogiska fördelar genom att behandla de olika associationsformerna parallellt. Greppet har tidigare använts i Knut Rodhes korta men klargörande Inledning till associationsrätten. En sak som förvånar mig är att varken Nial eller Rodhe tar upp stiftelsen i det associationsrättsliga sammanhanget. Visserligen är stiftelsen som Nial påpekar ingen personsammanslutning (s. 21) och därför inte heller egentligen någon association. Men associationsbegreppet, som är ett rent framställningstekniskt hjälpmedel, borde inte behöva stå hindrande i vägen när det gäller att sprida ljus över de problem som är gemensamma för stiftelserna och de egentliga associationerna, såsom t. ex. bildande, upplösning, skydd för det insatta kapitalet, beslutsfattande, ställföreträdarskap och redovisning. Dessutom kan det vara realistiskt att beakta en organisationsform som åtminstone än så länge i många fall kan användas som alternativ till bolag och föreningar.
    Ser man på framställningen strikt läroboksmässigt och utifrån den traditionella uppfattningen att den studerande skall skaffa sig en jämn kunskapsstandard över ett rättsområde måste man betrakta det som en brist att vissa regler — särskilt i aktiebolagsrätten — blivit ganska styvmoderligt behandlade i Svensk associationsrätt, under det att andra fått desto mera utrymme. Medan exempelvis avsnitten om likvidation och skadeståndsskyldighet förefaller väl anpassade för studiebruk, är kapitlen om beslutsförfarande (19) och ansvarighetsgenombrott (27) i överkant utförliga från studentens synpunkt. Å andra sidan behandlas institutet fondemission på några få rader (s. 169), liksom hembudsskyldighet (s. 66) och nedsättning av aktiekapital (s. 170). Även låneförbudet behandlas kortfattat. Överhuvudtaget ges de organisatoriska problemen större utrymme än de ekonomiskt betonade. Principerna bakom urvalet av stoffet är naturligt nog att i första hand behandla de delar av associationsrätten där en jämförelse mellan de olika formerna blir mest givande och behandla olikheterna mera översiktligt. Dessutom verkar det som om Nial med avsikt undvek att ge för mycket utrymme åt områden som nyss behandlats eller snart kan förväntas behandlade i lättillgänglig litteratur. När det gäller förtäckt vinstutdelning och aktieägarlån finns ju Rodhes framställning att tillgå, och beträffande hembudsskyldighet föreligger snart en bok av Jan Sandström. De urvalskriterier som förf. använt medför enligt min mening att framställningen knappast kan användas som grundläggande lärobok utan att kompletteras med andra informationskällor.
    Bedömt ur praktikerns synpunkt är det däremot en stor fördel att beslutsproceduren på bolagsstämman ges en mer djupgående behandling än i annan lättillgänglig bolagsrättslig litteratur samt att huvudpunkterna i läran om ansvarighetsgenombrott framställs på ett sådant sätt och på en sådan plats att informationen kan komma till nytta i det praktiska rättslivet. Detsamma gäller i hög grad sådana kommentarer som att medkontrahent i regel kan åberopa rättshandlingar som en styrelsesuppleant eller vice VD företagit på bolagets vägnar utan att det egentligen fanns förutsättningar för honom att träda in: eftersom dessa förutsättningar inte kan registreras får

 

medkontrahenten ofta antas vara i god tro (s. 110). Bland otaliga andra exempel kan nämnas upplysningen att utländskt moderbolag inte äger tvångsinlösa aktier i svenskt dotterbolag (s. 199) och konstaterandet att gemensam firma som kriterium på handelsbolag bara innebär att de olika bolagsmännen måste beteckna sitt bolag på samma sätt (s. 31).
    Det ligger nära till hands att tro att framställningens värde skulle minskas av att vi nu befinner oss i en brytning mellan äldre rätt, 1944 års ABL, och den nya ABL som väntas träda i kraft 1977. Så är emellertid inte fallet, snarare tvärtom. För det första anger Nial både dagens regler och morgondagens och de viktigare skillnaderna mellan dem. För det andra får man på detta sätt en instruktiv bild av vad som är bestående huvudprinciper i vår aktiebolagsrätt och vad som är mera förgängligt och föränderligt stoff.
    På en eller annan punkt känner jag mig frestad att framföra en avvikande mening. Nial följer upp en diskussion rörande gränsdragningen mellan bolag och föreningar där även Per Stjernquist och undertecknad bidragit med synpunkter. I praktiken tycks det egentligen inte föreligga någon oenighet var gränsen mellan bolag och föreningar skall dras. Tvisten gäller blott frågan om vilka instrument som är mest ändamålsenliga för att genomföra och instruktivt förklara skillnaden bolag —föreningar. Nial håller principiellt fast vid distinktionen att föreningar är öppna, men bolag slutna. Han menar dock att en skönsmässig bedömning grundad på andra faktorer kan komma ifråga när öppenhets-slutenhetskriteriet inte ger klart utslag (s. 26 f). Min invändning mot detta är att det är mera ändamålsenligt att splittra öppenhets-slutenhetskriteriet i sina beståndsdelar eftersom det är så mångfacetterat. Gör man det visar det sig troligen att man i det praktiska arbetet ofta får tillgripa flera kriterier vid gränsdragningen. Givetvis måste man även väga in hur rimligt slutresultatet av en kvalificering som bolag respektive förening förefaller i det enskilda fallet.
    Få förändringar har betytt så mycket — och kommer att betyda så mycket — för associationsrättens utveckling som företagsdemokratins framväxt. Nial ger glädjande stort utrymme åt företagsdemokratins följdverkningar för det associationsrättsliga regelsystemet. Hans behandling av ämnet belyser klart dualismen mellan aktiebolagslagens ideologi — där kapitalägarna är den enda intressentgruppen att ta hänsyn till — och dagens nära nog allmänt accepterade uppfattning att den som satsar sig själv och sin arbetskraft är lika berättigad att vara med och bestämma i ett företag som den som satsat pengar i det.
    Nial anser att de jävsbestämmelser som gäller för styrelseledamöter — inklusive arbetstagarrepresentanter — troligen medför att arbetstagarledamöterna är förhindrade att delta i handläggningen av styrelsefrågor som rör friställning av personal, i varje fall om den egna anställningen är i farozonen. Jävsreglerna i aktiebolags- och föreningslagstiftningen förändras inte genom uttalanden i förarbetena till lagen om styrelserepresentation att jäv i sådana fall vanligen inte föreligger, menar Nial (s. 93 f). Enligt min mening rör frågan om eventuella friställningar inte i första hand den enskilde anställdes eget avtal med arbetsgivareföretaget: frågan om friställning överhuvud behöver ske är den primära. Ett viktigt syfte med lagstiftningen om styrelserepresentation är för övrigt just att de anställdas synpunkter i frågor om driftsnedläggning skall få bryta sig mot eventuella kortsiktiga vinstaspekter från kapitalägarhåll när problemen diskuteras i styrelsen. Det

 

vore egendomligt om man inte vid tolkningen av jävsbestämmelserna i företagslagstiftningen kunde väga in sådana ändamålssynpunkter.
    Nial diskuterar en annan fråga som också aktualiseras när det gäller arbetstagarledamöter, nämligen styrelseledamots rätt att skaffa sig information rörande företagets förhållanden. Han avslutar diskussionen (s. 94) med följande konstaterande: "Då frågan om enskild styrelseledamots rätt att inhämta information ej är angiven i lagen och någon klar uppfattning om vad som därutinnan gäller ofta saknas, kan det vara önskvärt att styrelsen genom arbetsordning eller instruktioner anger, att viktigare upplysningar angående företagets förhållanden ej får utlämnas . . . utan medgivande av styrelsen eller styrelsens ordförande". Enligt min mening är ett sådant råd knappast befogat. Som påpekas i propositionen (1975: 103) med förslag till ny ABL (s. 375) är det förmodligen endast i sällsynta fall som det i bolagets intresse är påkallat att låta bli att vidarebefordra information till styrelseledamöter. Detta kan t. ex. vara fallet när det gäller detaljer i produktionsförlopp eller motsvarande teknikaliteter, som knappast kan ha så stort intresse för en styrelseledamot. Man kan säkerligen utgå från att de få befattningshavare som sitter inne med konfidentiella uppgifter också visar försiktighet när det gäller att lämna ut dem till styrelseledamöter. Därför saknas enligt min mening anledning att utfärda särskilda instruktioner i frågan. I vilket fall som helst torde det vara mindre gynnsamt för samarbetet i styrelsen att införa en sådan regel just med tanke på att styrelsen utökats med arbetstagarledamöter. Det kan vara svårt för en arbetstagarledamot att förstå varför informationsvägar, som funnits tidigare, skall täppas till i och med att styrelsen får en mer allsidig sammansättning.
    Det är möjligt att vissa avsnitt i svensk associationsrätt kunde ha vunnit på om ekonomiska synpunkter fått större utrymme. Det är också tänkbart att ett litet mera framtidsorienterat skrivsätt, gärna med sikte på de lösningar inom EG som vi måhända en dag måste anpassa oss till, hade kunnat tillföra framställningen ytterligare något av intresse. Men givetvis går det inte att på ett begränsat utrymme tillgodose alla tänkbara önskemål. Kravet på en kritisk och framtidsinriktad framställning har Nial löst mycket elegant, nämligen genom att presentera de nu av regeringen slutligen föreslagna lösningarna i en sådan språklig form att den läsare som har känsla för språkets nyanser i texten — eller mellan raderna — får klart besked om Nials uppfattning.
    Önskemålet om en tvärvetenskaplig anknytning har Nial tillmötesgått på ett en smula överraskande, men mycket givande sätt. Parallellt med framställningen om associationsformerna för han nämligen in element från den offentliga rätten, såsom fakta om ställföreträdarskap för myndigheter, upplysningar om beslutsfattandet hos statliga och kommunala instanser och regler om möjligheterna att undanröja ogiltiga beslut inom offentlig förvaltning. Sådana jämförelser bidrar till en fördjupad förståelse för vad som skiljer näringsliv från statlig och kommunal förvaltning och vad som förenar.
    Framställningen är skriven i en lätt och spänstig stil och med den suveräna behärskning av ämnet som det tar ett halvsekel av idog verksamhet på området att förvärva.

Carl Martin Roos