HANS DANELIUS. Mänskliga rättigheter. Sthlm 1975. Norstedts. 201 s.
Ett av de tidigaste målen för efterkrigstidens strävanden att bygga upp en ny internationell rättsordning har varit att skapa ett skydd för de mänskliga rättigheterna. Av välbekanta skäl känns behovet av ett folkrättsligt förankrat skydd för denna individens elementära rättighetssfär i dag icke mindre angeläget än när Förenta Nationerna under sina första verksamhetsår grep sig an med arbetet att konstruera ett sådant skydd.
Ovanstående bok av utrikesrådet Hans Danelius redogör för den hittillsvarande utvecklingen på detta område. Portaltexten är den av Förenta Nationernas generalförsamling den 10 december 1948 antagna allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, vid röstningen om vilken avgavs 48 jaröster och ingen nejröst medan åtta stater, bland dem Sovjetunionen och övriga öststater, lade ner sina röster. Förklaringen innehåller en lång katalog över fri- och rättigheter tillkommande alla människor i vilkens spets står envars rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.
En stor moralisk kraft innebor tvivelsutan den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, men den har endast karaktär av en principförklaring och icke av ett för staterna bindande juridiskt instrument. Avsikten var att förklaringen skulle följas av en konvention genom vilken staterna skulle åtaga sig preciserade förpliktelser i fråga om skyddet för de mänskliga rättigheterna och att bestämmelserna härom skulle kringgärdas av verkställighetsregler garanterande deras efterlevnad. Att åstadkomma sådana texter kom emellertid att möta stora svårigheter, eftersom det mellan Förenta Nationernas allt talrikare medlemsstater visade sig föreligga djupgående motsättningar när det gällde att från det allmänna princip förklarandets nivå övergå till utformandet av rättsligt bindande konventionstexter. Resultatet lät därför vänta på sig i hela aderton år, tills det år 1966 tog formen av två särskilda av generalförsamlingen antagna och för undertecknande öppnade konventioner, nämligen den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Ytterligare tio år skulle förflyta, innan de båda konventionerna blivit ratificerade av det antal av 35 stater som erfordrades för att de skulle träda i kraft. Ännu vid publicerandet av Danelius' bok hade så icke skett och, då konventionerna sent omsider trädde i kraft, blev de sålunda bindande för mindre än en fjärdedel av FN:s nuvarande medlemsstater. Sverige hör, våra traditioner likmätigt, till de stater som ratificerat båda konventionerna.
Uppspaltningen av de mänskliga rättigheterna i två grupper, behandlade i var sin konvention, förklaras av att, medan de medborgerliga och politiska rättigheterna sådana som åsiktsfrihet, yttrandefrihet och föreningsfrihet innebär att staten skall avhålla sig från ingripanden, de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna enligt sin natur kräver positiva prestationer från statens sida, prestationer vilkas närmare beskaffenhet med nödvändig-
het blir beroende av varje lands utvecklingsgrad, särskilt i ekonomiskt hänseende. Medan skyddet för de medborgerliga och politiska rättigheterna kunnat få formen av förpliktelser för konventionsstaterna att respektera ett antal närmare preciserade sådana rättigheter, har därför konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter endast kunnat få karaktären av en målsättningskonvention. Från u-landshåll kan man också få höra framhållas att, innan ett lands elementära ekonomiska behov blivit tillfredsställda, detta måste gå före utbyggnaden av de medborgerliga och politiska rättigheterna. "Human rights begin with breakfast", är en pregnant, ofta citerad formulering av detta synsätt. Den bakgrund mot vilken sådana uttalanden avtecknar sig är att, som Världsbankens chef Robert McNamara uttryckt det, mer än en miljard människor i dag lever under förhållanden "so deprived as to be below any rational definition of human decency". Att för denna del av mänskligheten uppnåendet av ekonomiska och sociala rättigheter ter sig som det primära målet, är icke förvånande. Att medborgerliga och politiska rättigheter i längden skulle kunna åsidosättas under hänvisning till samhällsekonomins krav får likväl anses uteslutet.
Om de två nu nämnda konventionerna representerar vad som inom FN:s ram kunnat åstadkommas för att överföra innehållet i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna till två för staterna rättsligt bindande instrument, har det icke visat sig möjligt att konstruera annat än ett högst ofullständigt system för kontroll av konventionernas efterlevnad. Obligatoriskt i sådant hänseende är enligt dessa endast rapportgivning från konventionsstaterna själva om det sätt varpå de fullgjort sina åtaganden. Rapporternas behandling inom FN kan icke föranleda annat än uttalanden som icke kan sträcka sig till ålägganden för den rapporterande staten att rätta till eventuella överträdelser av konventionsbestämmelserna. Artikel 41 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter medger också att en konventionsstat kan inför en enligt konventionen upprättad särskild kommitté anföra klagomål över att annan konventionsstat icke fullgjort sina förpliktelser enligt konventionen. En förutsättning härför är dock att båda de berörda staterna genom särskilda förklaringar erkänt kommitténs behörighet att mottaga sådana framställningar. Kommitténs befogenheter inskränker sig till att ställa sig till de två staternas förfogande för uppnående av en förlikning och, om detta icke lyckas, avge en rapport till dem med en kort redogörelse för de faktiska förhållandena och för de synpunkter som framförts under förhandlingarna. Om de berörda staterna samtycker därtill, kan kommittén vidare utse en särskild förlikningskommission med uppdrag att försöka få till stånd en lösning av tvisten, grundad på respekten för konventionen.
Det ligger emellertid i sakens natur att en stat endast i sällsynta undantagsfall kan antagas vara benägen att inför ett internationellt forum anklaga en annan stat för kränkande av någon mänsklig rättighet. I de flesta fall kan därför en internationell prövning av en stats förhållande till sina förpliktelser att respektera de mänskliga rättigheterna icke väntas komma till stånd, med mindre den enskilda person som finner sig vara offer för ett åsidosättande av en sådan förpliktelse tillerkänts rätt att själv påkalla en undersökning. Någon möjlighet härtill öppnar icke konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Vad som i sådant hänseende kunnat uppnås är endast ett i anslutning till konventionen upprättat fakultativt
protokoll enligt vilket konventionsstat som tillträder protokollet medger att den förut omnämnda kommittén får pröva enskilda personers påståenden att de av staten i fråga utsatts för kränkning av någon i konventionen angiven rättighet. Kommitténs prövning får enligt protokollet endast utmynna i att den till vederbörande stat och till klaganden framför sina synpunkter på fallet. Något åläggande för en felande stat att rätta till vad som brustit kan alltså icke heller här ifrågakomma.
Det måste sålunda konstateras att i det skydd för de mänskliga rättigheterna som det varit möjligt att konventionsvägen bygga upp inom FN saknas den viktiga slutsten som effektiva garantier för konventionsreglernas efterlevnad skulle ha utgjort.
Detta tomrum har, när det gäller de inom Europarådet samverkande staterna, utfyllts genom att de i och med sin anslutning till den europeiska konventionen av den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna underställt sig kontroll av dennas förverkligande utövad i den ordning som konventionen föreskriver.
Väsentligen inspirerad av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, upptar Europarådskonventionen med senare antagna tilläggsprotokoll bestämmelser om skydd för ett stort antal närmare definierade medborgerliga och politiska rättigheter, medan främjandet av sociala rättigheter reglerats i den likaledes inom Europarådet upprättade sociala stadgan av den 18 oktober 1961.
Enligt Europarådskonventionen äger varje konventionsstat påtala annan konventionsstats överträdelse av konventionen. Talerätt föreligger också för enskilda personer och organisationer som finner någon dem enligt konventionen tillkommande rättighet kränkt av konventionsstat som genom särskild förklaring erkänt sådan enskild klagorätt. Sådana förklaringar har hittills avgivits av tretton konventionsstater, nämligen Belgien, Danmark, Irland, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Schweiz, Storbritannien, Sverige, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike, medan Cypern, Frankrike, Grekland, Malta och Turkiet ännu icke erkänt den enskilda klagorätten. Klagomål av stat mot stat har endast förekommit i ett mycket begränsat antal fall, varemot de enskilda klagomålen varit mycket talrika.
För behandlingen av inkommande klagomål har genom konventionen upprättats två organ, den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna och den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, varjämte Europarådets ministerkommitté, bestående enligt organisationens stadga, också fått viktiga funktioner enligt konventionen.
Alla klagomål skall ställas till kommissionen, vars första uppgift är att pröva huruvida ärendet genast skall avvisas eller upptagas till närmare undersökning. Av de flera tusen enskilda klagomål som under åren anhängiggjorts har icke mindre än 98 % fallit bort vid denna inledande sållning. Orsaken har antingen varit att någon formell förutsättning för klagomålets upptagande brustit eller att det vid en summarisk bedömning, som det åligger kommissionen att företaga redan på detta tidiga stadium, framstått såsom uppenbart ogrundat.
De klagomål som upptas till närmare undersökning blir föremål för en först skriftlig och sedan muntlig kontradiktorisk förhandling inför kommissionen. Denna har därefter att ställa sig till parternas förfogande i syfte att
uppnå en förlikning. Om detta lyckas, utarbetas en kort rapport om förlikningen för offentliggörande. Uppnås icke förlikning, åligger det kommissionen att tillställa Europarådets ministerkommitté en utförligare rapport över de faktiska omständigheterna i fallet med angivande av huruvida kommissionen finner att vederbörande stat brutit mot sina förpliktelser enligt konventionen.
Från ministerkommittén kan ett mål under två förutsättningar komma att ledas vidare till domstolen. För det första skall den anklagade staten ha avgett en förklaring om erkännande av domstolens jurisdiktion och för det andra krävs att antingen kommissionen eller konventionsstat som är part i målet eller vars medborgare uppges vara för fördelad begär att målet hänskjutes till domstolen. Däremot har en enskild klagande icke rätt att påfordra sådant hänskjutande. Samtliga Europarådsstater som godtagit den enskilda klagorätten jämte Frankrike har avgett förklaringar om erkännande av domstolens jurisdiktion.
Med tillämpning av de nu återgivna reglerna blir sålunda de av kommissionen till närmare undersökning upptagna klagomålen föremål för slutligt avgörande antingen genom ministerkommittén eller genom domstolen. Ministerkommitténs handläggning av målet är undandragen offentligheten, medan förfarandet inför domstolen efter en förberedande skriftlig procedur övergår till en offentlig muntlig sådan. Enligt konventionen är såväl ministerkommitténs som domstolens avgöranden bindande för konventionsstaterna, detta även i vad gäller föreskrifter om rättelse eller gottgörelse med anledning av eventuellt fastställd kränkning av konventionen.
Medan FN:s konventionstexter om de mänskliga rättigheterna i brist på ett effektivt kontrollsystem icke kunnat ge upphov till någon internationell rättspraxis, har Europarådskonventionen avsatt en rik sådan genom kommissionens och domstolens verksamhet. Särskilt vägledande har denna varit i två principiellt viktiga hänseenden. Sålunda har i en rad fall kommissionen och domstolen haft att taga ställning till tillämpningen av föreskrifter i konventionen enligt vilka olika i denna erkända fri- och rättigheter får bliva föremål för sådana inskränkningar som erfordras för att ett demokratiskt samhälle skall kunna fungera. Också tillämpningen av det i konventionens artikel 14 innefattade förbudet mot diskriminering vid tryggandet av de i konventionen upptagna fri- och rättigheterna har visat sig erbjuda särskilda problem, när det gällt att fastställa huruvida det förelegat objektiva och godtagbara skäl på grund av vilka en olikartad behandling av skilda fall icke varit att anse som diskriminerande.
I sitt nu utgivna arbete har Danelius lyckats på ett begränsat utrymme giva en fyllig framställning av innehållet i de ovan berörda FN- och Europarådstexterna. Värdefullt är härvid att dessa, samlade och i svensk översättning, återges i slutet av boken. Denna innehåller vidare en historik över den svenska lagstiftningen om skydd för de mänskliga rättigheterna liksom en uttömmande jämförelse, rättighet för rättighet, mellan gällande svensk rätt och de förpliktelser som Sverige åtagit sig genom sin anslutning till Europarådskonventionen med dess tilläggsprotokoll och till FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Författaren kommer här genomgående till slutsatsen att den svenska lagstiftningen står i betryggande överensstämmelse med vad konventionstexterna kräver. På några få punkter ger han dock uttryck åt den uppfattningen att det skulle kunna ifråga-
sättas huruvida så verkligen är fallet.
För varje rättighet ingår i boken också en redogörelse för rättsfall från den europeiska kommissionen och den europeiska domstolen. Med den praxis som dessa båda Europarådsorgan utvecklat är författaren djupt förtrogen, eftersom han under ett antal år tjänstgjort vid kommissionens sekretariat.
Det är emellertid icke enbart i analyserandet av denna praxis utan vid presentationen överhuvud av läget i fråga om skyddet för de mänskliga rättigheterna på det internationella planet och i Sverige som författarens framställning utmärker sig för stor sakkunskap och precision. Hans arbete är ett förträffligt hjälpmedel för den som vill orientera sig i det vimmel av internationella konventionstexter, svenska rättsregler och rättsfall från Europarådet i Strasbourg som kommer in i blickfältet. Med hänsyn till ämnets stora aktualitet både i yttervärlden och här hemma vill man önska denna nyttiga bok många nya upplagor i takt med den fortgående utvecklingen. Den betydelse som tillerkänts några viktiga mänskliga rättigheter i fjolårets slutdokument från den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen i Helsingfors hör sålunda, liksom den väntade fortsatta svenska lagstiftningen om skyddet för mänskliga rättigheter, till sådant som man också gärna skulle vilja se författaren kommentera.
Sture Petrén