A. H. OLSSON. Copyright. Svensk och internationell upphovsrätt. Uddevalla 1975. Liber Förlag/Publica. 152 s. Kr. 38,00.

 

Ordet upphovsrätt introducerades för en bredare svensk publik i 1960 års lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, den s. k. upphovsrättslagen (vanlig förkortning: URL). Rätten till litterära och konstnärliga verk fick därmed en beteckning som sedan under drygt 15 år haft tid att bli bekant för allmänheten, även om en tidigare, något klumpigare variant, "upphovsmannarätt", alltjämt brukar skymta ibland. Termen "copyright", som Olsson valt till huvudtitel på sin bok om upphovsrätt, är den term på engelska språket som närmast svarar mot upphovsrätt i dagligt svenskt tal. Ett karakteristikum för användningen av ordet "copyright" i de engelska och nordamerikanska rättssystemen, till vilka ordet närmast torde leda tanken, är emellertid att rättsskyddet anknyter till något som nedtecknats eller på annat sätt givits materiell form, d. v. s. fixerats på något sätt som kan tas till underlag i sak för anspråk för copyright (UK Copyright Act, 1956, Sect. 49 mom. 4; US Constitution Art. I § 8 cl. 8 "Writings"). I svenskt språk — där "upphovsrätt" inte förutsätter fixering — torde termen endast ha ett någorlunda etablerat fotfäste i ordet "copyrightmärke", för den symbol © med efterföljande utgivningsår och namn på den som framställs som rättsinnehavare, vilket brukar finnas, bl. a. på försättsblads baksidor, i böcker. Copyrightsymbolen pryder omslaget på Olssons bok. Vad den alls harför allmänt syfte och bakgrund i daglig användning förklaras emellertid först på s. 115. Som uttryck för förbehåll av upphovsrätt mot visst eftertryck omtalas det likväl redan på s. 64. En förhoppning att titelordet inte speglar ett försök att introducera ordet "copyright" för vidare svenskt bruk underbyggs av att det inte i övrigt används i boken, ja, inte ens förklaras.
    Boken handlar, som dess underrubrik anger, om svensk och internationell

 

474 Gunnar Karnellupphovsrätt. Upphovsrätten fattas då i vidaste mening, såsom avseende all den rätt som ges i URL och i lagen om rätt till fotografisk bild (FotoL). Även utövande konstnärers m. fl. rätt — som internationellt sett aldrig hänförs till copyright — fonogramframställares och radio- och TV-företags rätt samt det s. k. katalogskyddet enligt 49 § URL tas alltså upp till behandling. Lagtexterna återges i deras helhet såsom bilagor, följda av ett sakregister. Avsnittet om det internationella rättsskyddet rymmer kortfattade presentationer av de huvudsakliga internationella överenskommelserna på området. Ett sista avsnitt bär titeln "Den framtida utvecklingen inom den nordiska upphovsrätten" och redovisar de "riktlinjer" för det nordiska reformarbetet på upphovsrättens område i de enskilda nordiska länderna som överenskoms av ländernas "ansvariga ministrar" i Oslo i maj 1975. Olsson ger här också en kort bakgrundsteckning till riktlinjerna.
    Hösten 1974 avbröts för ett rättspolitiskt utspel och en kulturpolitiskt uppseendeväckande debatt ett pågående nordiskt kommittéarbete efter att ha resulterat i ett första gemensamt betänkande om bl. a. rätten beträffande fotokopiering och bandinspelning särskilt inom undervisningsverksamhet (Nordisk utredningsserie 21/73, Sthlm 1974). De nyssnämnda riktlinjerna blev utspelsbergets slutligt framfödda nordiska råtta. Därefter har, när detta skrivs, följt snart ett års tystnad. Direktiven för den svenska kommitté som enligt riktlinjerna förutsätts skola se över upphovsrättslagstiftningen lät länge vänta på sig. En finsk kommitté tillsattes redan i höstas. Riktlinjerna har uppfattats mycket olika i de nordiska länderna. Den nordiska rättsenhet som hittills rått i de flesta hänseenden på upphovsrättsområdet ter sig knappast tryggad av vad riktlinjerna innehåller. Här är emellertid inte platsen att kommentera riktlinjerna, endast att konstatera att Olssons förankring i det svenska justitiedepartementet, som en dess handläggare av frågor om upphovsrätt, inte givit honom siargåva att förutse att de direktiv på riktlinjernas grund som han på s. 125 väntar bli utfärdade under hösten 1975 ännu i mars 1976 lyste med sin frånvaro.1 Det torde dröja avsevärd tid innan någon mer genomgripande revision av URL blir färdig, om nu alls en sådan visar sig påkallad, när väl arbetet kommer igång. Vad riktlinjerna kan få för praktisk betydelse i sak har Olsson naturligtvis inte kunnat redovisa klarare än deras författare.
    Med den framtida utvecklingen väl framskjuten och nebulös är det dock med så mycket större tillfredsställelse det kan noteras att Olsson ger de gällande URL och FotoL samt det rådande internationella regelsystemet en i allt väsentligt förtjänstfull presentation. Boken är översiktlig och lättläst. Framställningen anknyter väl till det rikhaltiga lagförarbetsmaterialet med dess som regel ännu nära förbindelser med de praktiska förhållandena på marknaden för skyddade alster. För den som i dag vill låta sig allmänt informeras om upphovsrätten finns enligt min uppfattning inte någon lämpligare framställning än Olssons. Det måste emellertid understrykas att djupet är obetydligt i de flesta hänseenden och att den hjälp som Olsson ger den som törstar efter mer vetande för praktiskt bruk i enskilda situationer är anmärkningsvärt otillfredsställande. Det måste visserligen vara riktigt att inte ha brutit framställningen med litteraturhänvisningar och hänvisningar till förarbetsuttalanden, men den litteraturlista som finns (s. 126

 

1 Vid regeringssammanträde 4 mars 1976 antogs direktiv för utredning om översyn av upphovsrättslagstiftningen. 

Anm. av A. H. Olsson: Copyright 475f) ter sig mer än lovligt slumpmässigt hopkommen. Omnämnda tidskriftsartiklar har inte sidangivits. Det gängse hjälpmedlet för att snabbt överblickade betydelsefulla förarbetena inför 1960 års lagstiftning, "svarta boken", d. v. s. den som särtryck utgivna artikeln av Nils Regner i NJA II 1961 (Norstedts, Sthlm 1961), är inte ens nämnd.
    Kritik måste också drabba det sätt på vilket hänvisning sker till de i och för sig välvalda rättsfall som illustrerar framställningen och som delvis hämtats även från underrätterna. Hänvisningar av typen "en dom av Göta hovrätt år 1966" som "överklagades till Högsta domstolen" borde ha preciserats, så att domarna lätt kunnat påträffas av intresserade. För det aktuella fallet (s. 79 f) fastställde f. ö. hovrätten utan egna angivna skäl häradsrättens dom, vilken refererats i NIR 1967 s. 455 ff. Det har enligt min mening heller inte varit lämpligt att, som skett s. 62, såsom exempel referera "en dom från Malmö tingsrätt i mars 1975", vilken inte vunnit laga kraft.
    Det är alls inte en lätt uppgift att på några få sidor ge en rimlig uppfattning om vad som skyddas i sak genom upphovsrätt. Här saknas i mycket belysande rättspraxis och det är svårt att ge vägledande abstrakta uttryck för avgränsning av skyddet. Olsson har i behandlingen av dessa frågor, som eljest, i stort lyckats väl. Hur uttalandet (s. 18) att "enstaka meningar ur en roman" är skyddade låter sig förena med påståendet (s. 14) att "Innehållet i tidningar och tidskrifter är till stora delar av den beskaffenhet att det inte uppfyller kraven på att anses som verk" har jag dock svårt att inse. Till sistnämnda påstående knyter Olsson som blott konsekvens och inte, såsom rimligt vore, såsom exempel att "Enkla TT-meddelanden, korta notiser, vanliga rubriker etc. är därför inte skyddade". Att enstaka meningar i romaner kan uppvisa "verkshöjd" — för att använda en nu gängse term för det mått som gör något i sak upphovsrättsligt skyddsförtjänt — måste betraktas som sällsynt.
    Den upphovsrättsliga terminologin brukar nog ofta betraktas som en smula främmande även för jurister. URL:s terminologi har emellertid utarbetats med särskild omsorg — härom bär lagförarbetena vittnesbörd — och medvetet med inriktning på att kunna tjäna förekommande praktiska behov också vid förändringar i sättet att utnyttja skyddade alster eller på avtalsmarknaden. Det finns mot denna bakgrund anledning att upprätthålla krav på respekt för denna terminologi i framställningar som endast har till syfte att beskriva det rådande systemet. I stort sett fyller härvidlag Olssons framställning också högt ställda krav, såväl vad gäller begreppsförklaringar som egen användning av terminologi, och detta utan att det inverkar hämmande på bokens lediga stil. I ett hänseende finner jag dock anledning att invända. På s. 49 sägs med orätt att enligt 24 § URL frihet att "återge"verk omfattar frihet att sprida verk till allmänheten. Att återge verk är inte med lagens terminologi detsamma som att "göra verket tillgängligt för allmänheten", vilket uttryck omfattar även spridning.
    Vad Olsson anför om spridning av exemplar av verk förtjänar ytterligare någon kommentar. Uppgiften, s. 29, att bestämmelsen i 23 § URL om frihet att sprida utgivna litterära och musikaliska verk utgör grunden för utlåning inom den offentliga biblioteksverksamheten hade förtjänat kompletteras med upplysningen att upphovsmännen får viss ersättning för utlåningen i form av s. k. biblioteksersättning över Sveriges författarfond. Spridningsrätten till filmverk (verk på film eller videogram) hade nog också bort

 

476 Anm. av A. H. Olsson: Copyrightnämnas som ett exempel på praktisk betydelse av bibehållen spridningsrätt för upphovsmannen. Den som köper eller hyr exemplar av filmverk får inte sprida dem vidare till allmänheten i vidare mån än avtal med upphovsrättens innehavare medger det.
    Rent felaktiga eller missvisande uppgifter är fåtaliga i boken och rör oftast bagatellartade förhållanden. På några punkter av praktisk betydelse anser jag dock att ett tillrättaläggande är motiverat. Att, som sker s. 56, påstå att tillåten kopiering enligt 11 § URL för enskilt bruk "knappast" föreligger "när den sker t. ex. för regelbunden information till de anställda eller för myndighetens etc. bibliotek" är oriktigt. Sådan kopiering är olaglig. Juridiska personer kan inte åberopa 11 § till stöd för kopiering, något som Olsson också framhåller; men han säger även att enskilt bruk "egentligen bara kan föreligga beträffande fysiska personer". Varför sväva så på målet? Bland de handlingar som tillkommit hos myndighet, men som trots detta enligt 24 § skall åtnjuta fullt upphovsrättsligt skydd, så att de inte ens får återges utan upphovsmannens samtycke, uppräknas "verk som framställts för undervisning". Olsson inskränker stadgandets omfattning till att ge sådant fullt skydd endast för verk som framställts "just för" undervisning. Stöd för denna inskränkning saknas i lagförarbetena. Även ett verk som framställts " bl. a." för undervisning måste räknas in under lagens syftesbestämning. På s. 102 sägs att utövande konstnärers rätt enligt 47 § URL till ersättning, när inspelning av deras prestation sänds i radio eller TV, tillvaratas av "organisationer såsom STIM" (Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå u. p. a.). Detta är oriktigt. Det är SAMI (Sv. Artisters och Musikers Intresseorganisation) som har denna uppgift. I avsnittet om fotografers rätt har Olsson i redogörelsen för FotoL:s tillämpningsområde inte beaktat 23 § FotoL och därmed förbigått den betydelsefulla 7 § i KK 25/51973 (SFS 1973: 529) om tillämpning av bl. a. just FotoL med avseende på andra länder. Foton från en mycket omfattande krets av länder (Bernkonventionens och Världskonventionens) jämte sådana som utgivits av FN m. fl. organisationer skall alltså, förutom de av Olsson omtalade, åtnjuta skydd här enligt FotoL.
    Karaktären av kortfattad handbok om lagreglernas innebörd i belysning av lagmotiv och rättspraxis kan väl förklara att Olsson nästan helt lämnat marknaden för upphovsrättsskyddade alster, inklusive avtalsmarknaden, därhän i sin framställning. Inte minst med hänsyn till den kritik som riktats mot de här förut nämnda riktlinjerna till lagrevision för deras bakgrund av bristande verklighetsanknytning hade det likväl varit tacknämligt med en hänvisning på mer central plats än i litteraturlistan till kulturrådets mycket informativa betänkande "Konstnärerna i samhället" (SOU 1975: 14 s. 97; konstnärsbegreppet fattat i mycket vid mening). Där tecknas inte blott, som Olsson anger, "det upphovsrättsliga regelsystemet", utan mycket av den verklighet varav detta beror och där det skall fungera.

Gunnar Karnell