JOHS. ANDENÆS. Formuesforbrytelsene. 3. rev. utgave. Oslo 1975. Universitetsforlaget. 195 s. Nkr. 78,00.

 

Professor Johs. Andenæs är internationellt känd för att vara den som gjort mest för att visa att det går att resonera om allmänprevention på ett nyanserat sätt. För Nordens jurister framstår han som en av samtidens ledande straffrättsteoretiker. Doktorsavhandlingen "Straffbar unnlatelse" från 1941 har inte förlorat sin aktualitet. Hans "Alminnelig strafferett" (2. utg. 1974) är ett oumbärligt standardverk och har kommit att få internationell betydelse genom en översättning till engelska. "Formuesforbrytelsene", som nu föreligger i sin tredje upplaga (1.. utg. 1953, 2. utg. 1967), håller samma höga standard. Boken är i första hand tänkt att tjäna som lärobok för juris studerande, men den fyller också funktionen som lagkommentar; en av dess stora förtjänster är att den innehåller mängder av exempel. Här och där ges utrymme för relativt detaljerad diskussion av tolkningsfrågor och det är sällan man finner anledning att inte instämma i Andenæs' ståndpunkter.
    Tredje upplagan skiljer sig inte påfallande från andra upplagan. Företagna ändringar har i huvudsak föranletts av ny lagstiftning, nya rättsfall och ny litteratur. På några ställen har texten gjorts klarare och fördelningen mellan löpande text och petitavsnitt har förändrats till det bättre. Närmare 300 høyesteretts avgöranden är åberopade. Av dessa refereras eller kommenteras ett 50-tal.
    Norska strafflagens regler om förmögenhetsförbrytelser undergick en genomgripande revision 1951. Viss hänsyn togs då till övervägandena inom straffrättskommittén före motsvarande svenska reform 1942. Även om man kan säga, att kriminaliseringen av typfall av brott uppvisar stora likheter i svensk och norsk rätt, är emellertid gränserna för de olika brottstyperna nästan alltid dragna på olika sätt. Detta medför att tolkningsproblemen i huvudsak är helt olika. Den praktiskt verksamme svenske juristen har därför knappast någon nytta av boken. Desto värdefullare är den för den som är vetenskapligt verksam eller sysslar med lagstiftningsfrågor. Det blir helt klargjort, att de lösningar man valt i norsk rätt inrymmer nästan lika mycket problem som brottsbalkens lösningar.
    Det presenterade statistiska materialet är fascinerande. I Sverige är siffran för begångna inbrottsstölder dubbelt så hög som summan av alla i Norge begångna grova och enkla stölder (56 000). För en rad brott döms praktiskt taget inga människor. En förklaring är att för flertalet förmögenhetsförbrytelser gäller krav på angivelse till åtal och/eller särskild anledning till åtal. Men t. ex. stöld och grovt bedrägeri ligger oreserverat under allmänt åtal och också för dessa brott är siffrorna anmärkningsvärt låga. Detta gäller särskilt grovt bedrägeri: år 1973 fälldes blott 18 personer, vilket skall jämföras med över 1 400 i Sverige år 1971. Bland andra egendomligheter kan anföras att skattebrott överhuvudtaget inte åtalas och att ockerparagrafen inte har tillämpats sedan början av 1960-talet.
    Boken handlar om förmögenhetsförbrytelser. Detta är inte detsamma som förmögenhetsbrott enligt svensk terminologi. I norsk rätt skiljer man, liksom i åtskilliga andra rättssystem, mellan förbrytelser (brott) och förseelser (överträdelser). Förseelser mot förmögenhetsrättigheter behandlas i kap. 40 i norska strafflagen (§§ 391—408). Andenæs hänvisar flitigt till straffbud

 

rörande förmögenhetsförseelser men ger ingen systematisk analys av dem (med ett undantag: naskeri, som från 1972 klassificeras som förseelse och numera i huvudsak svarar mot de svenska brottstyperna snatteri, bedrägligt beteende, undandräkt och ringa häleri samt vissa former av ringahäleriförseelse och ringa olovligt förfogande). Även ett par förmögenhetsförbrytelser (närmast motsvarigheter till svindleri och oredligt förfarande) har lämnats utanför den systematiska framställningen.
    Jag vill inte avstå från att ta tillfället i akt och beklaga, att man inte i svensk rätt håller sig med en indelning av straffbelagda gärningar i brott och förseelser. Särskilt för specialstraffrättens del skulle man kunna vinna stora systematiska fördelar. Till indelningen skulle sålunda kunna knytas bl. a. presumtioner rörande kriminaliseringen av medverkan, kriminaliseringen av gärning förövad utom riket och den relevanta skuldgraden (dolus eller culpa). Även regleringen av åtalseftergift, åtalsvillkor och användningen av summariska förfaranden skulle underlättas. Indelningen skulle kunna ge anledning till förenklingar i fråga om påföljdsval och förande av register och statistik.
    Andenæs hänvisar då och då till utländsk rätt, ehuru på ett tämligen osystematiskt sätt. Flitigast citeras den svenska brottsbalkskommentaren, egendomligt nog dock andra upplagan från 1968 i stället för fjärde upplagan från 1974; på s. 16 är hänvisningen felaktig (en äldre hänvisning till första upplagan har inte korrigerats). I övrigt hänvisas till svensk litteratur vid några enstaka tillfällen; man saknar särskilt en erinran om existensen av Göran Elwins doktorsavhandling "Häleribrottet" (1969). Korrekturläsningen är inte överallt av yppersta klass.

Nils Jareborg